OM FIENDEN KOMMER

”Jaha –?”
”Var är han? Vad har hänt med honom?”
Syster Perkins gav Linda all information som stod att finna i papperen. Crofts
hade anlänt kvällen före med bukskador. Han hade opererats på något av etappsjukhusen,
men trots att man lyckats avlägsna två kulor var hans tillstånd fortfarande
osäkert. ”Han ligger i ett av rummen i östra flygeln”, avslutade hon. ”I det intill lässalen.
Har nummer åttiosju. Vill du gå dit och se hur det är med honom?”
Linda såg ned på blanketterna. Knappt en bråkdel var ifyllda. ”Men ska jag inte
fortsätta?”
”Nej, jag ordnar det själv. Gå och se efter honom, Linda.”
”Tack, syster Perkins.” Linda reste sig och skyndade iväg. Hon halvsprang genom
restaurangen, gick i rask takt genom korridoren och entréhallen. Till slut nådde hon
den avdelning syster Perkins talat om. Här rann hennes iver av henne och hon tvekade
innan hon gick den sista biten, plötsligt rädd för vad hon skulle få se – för vad
hon skulle få veta.
Men det måste bli gjort.
Det var ett av de rum som tidigare fungerat som kontor och där låg två soldater i
var sin säng. En av assistentsköterskorna – en rundlagd flicka som hette Betty Gray –
satt bredvid den ene av dem och gav honom soppa med en sked. Den andre sov.
Linda nickade åt Gray och gick fram till sängen med siffrorna åttiosju. Med hjärtat
bankande, och flämtande efter språngmarschen uppför trapporna, såg hon ned på
den skadade. Det var en yngling några år äldre än hon själv. Han var svettig i ansiktet
och sov med munnen halvöppen och ett oroligt uttryck i ansiktet. Läpparna hade
torkat vilket hade fått dem att spricka och han andades med ojämna, korta andetag.
Det var samme yngling som kommit för att hämta Andrew den där kvällen och
som hon hade haft så många tankar om. Hon kastade en kort blick mot assistent
Gray och den andre soldaten och satte sig sedan på stolen bredvid sängen.
”Brian”, viskade hon och kände på den skadades panna. Den var alldeles het och
hennes hand blev fuktig. ”Det är jag – Linda.”
”Han är medvetslös”, sade assistent Gray. Hon gav sin soldat en ny sked soppa.
Han var i fyrtioårsåldern med höger arm i mitella. Ett fult ärr löpte från ena tinningen
ned till höger öga, där en svart lapp fick honom att se ut som en pirat. ”Det har
han varit ända sedan han kom hit”, fortsatte hon. ”Är det en vän till dig?”
Linda svarade jakande. För ett ögonblick hade hon tänkt säga att det var en vän
till hennes bror, men det var fel. Hon hade haft Brian Crofts – eller Philip snarare – i
tankarna under så lång tid att han var hennes vän nu. Varför skulle hon dela honom
med Andrew? ”Hur är det med honom?” frågade hon.
Gray förblev tyst några sekunder. ”Det vet jag inte”, svarade hon sedan dröjande.
32