OM FIENDEN KOMMER

North Weald, söndagen den 8 september.
Geoffrey hade fått sitt förband utbytt och satt nu upprätt i sängen medan kapten
Anscombe lyssnade på hans lungor genom sitt stetoskop.
”Och så ut.”
Geoffrey tömde lungorna.
”All right. Det låter bra. Ta på er skjortan.” Anscombe tog instrumentet ur öronen
och hängde det som alla läkare gör, dinglande från halsen. ”Ja, furir”, sade han.
”Det verkar ju inte vara något större fel på er. Bortsett från den lilla detaljen med
tummen, förstås. Om ni inte känner er för svag, får ni lämna sjukhuset redan imorgon.”
Geoffrey började knäppa knapparna i pyjamasskjortan. Det var komplicerat, eftersom
han tvingades göra det med endast vänsterhanden. ”Tack, sir.”
”Vad beträffar flygning däremot, så har jag samma svar som tidigare. Det kommer
inte på fråga. I sinom tid kanske – vad vet jag. De kanske kan utföra någon mekanisk
modifiering på något av planen så att ni kan flyga trots er skada. Men tills vidare
har ni marktjänst.”
Han reste sig från stolen, lade händerna på ryggen och gick sakta fram mot tavlan
med de tre Gladiatorplanen. Han betraktade den några sekunder och sade sedan: ”Ni
har alla lika bråttom att komma upp i de där skrothögarna igen. Jag kommer aldrig att
förstå mig på er. Är det så viktigt? Varför gör ni det? Vad vill ni bevisa?”
Många frågor. Geoffrey visste inte hur han skulle besvara en enda av dem. ”Det
är vår plikt, sir.”
”Plikt?” Anscombe begrundade svaret. ”Ni får förlåta mig min okunnighet, furir,
men som läkare har jag varit betydligt mer aktiv med att rädda liv än att släcka dem.
Jag kan inte förstå denna dragning till fara – denna fascination för döden. Er plikt? Ja
– kanske. Men ni, furir, har gjort långt mer än er plikt kräver. Fyra fiendeplan, var det
inte så? Ändå ska ni upp dit igen, där allt som väntar är död och lidande.” Han vände
sig om och fixerade Geoffrey som fortfarande kämpade med pyjamasknapparna.
”Har ni någonsin räddat ett liv?”
”Räddat?” Geoffrey rannsakade sitt minne. ”Nej, sir – det tror jag inte.”
”Skulle inte det vara en omväxling?”
”Jo –” Han förstod inte vart Anscombe ville komma. ”Givetvis.”
Läkaren putade med läpparna och nickade eftertänksamt. ”Jag har låtit förstå att
ni är bekant med furir Mitchell.”
Geoffrey hajade till. Han glömde för ett ögonblick knapparna och såg vaksamt på
Anscombe. ”Vi känner varandra”, nickade han.
”Är ni –” Läkaren sökte de rätta orden. ”Ja – intim med henne?”
2