OM FIENDEN KOMMER

historia. England kan inte tacka er och era kamrater nog. Jag är lyckligt lottad som
har fått chansen att tala med en av er personligen.” Mrs Baker gick fram till Geoffrey
och klappade honom på armen. ”Gå”, sade hon. ”Gå till er flicka. England klarar sig
självt nu. Det är Wynn som behöver er.”
Hon vände på klacken och försvann bortåt korridoren. Geoffrey stod kvar någon
minut innan han sakta gick uppför trappan och bort mot rummet. Han visste inte i
vilket tillstånd han skulle finna henne, men om han trott att det skulle finnas någonting
kvar av hennes tidigare ilska, så var den helt borta. När han steg in i rummet
trodde han för ett ögonblick att hon lämnat rummet och lyckats smyga sig förbi honom
och mrs Baker. Sedan upptäckte han att hon krupit ihop i det hörn där de hade
brottats, och nu låg med huvudet begravt i händerna. Hennes axlar skakade i takt
med gråten.
”Wynn.”
Han visste inte riktigt vad han skulle göra. Det var kallt på golvet och hans första
åtgärd var att ta hennes uniformsjacka för att lägga den över henne. Hon låg emellertid
på ett sådant sätt att den inte skulle vara till någon nytta, så han slängde den på
sängen och hukade istället bredvid henne.
”Wynn”, upprepade han och rörde vid hennes axel. ”Här kan du inte ligga. Golvet
är för kallt.”
Hon svalde krampaktigt och tog händerna från ansiktet. Rödgråtna ögon fixerade
honom. Mascaran ritade långa ränder över kinderna; på sina ställen hade hon smetat
ut den och hon såg ut som hon gjort den där natten utanför mässen. ”Du kom tillbaka?”
viskade hon.
”Det är klart att jag kom tillbaka. Trodde du att jag skulle lämna dig här?” Han log
mot henne och försökte sig på ett skämt. ”Jag måste ju hämta mina saker.”
Hon log osäkert och frågade sedan: ”Menade du vad du sa?”
”Nej – jag skojade bara.”
”Att du älskar mig?”
”Det är klart att jag gör. Hur kan du tro något annat?”
”Åh, Geoffrey.”
Hon började snyfta på nytt och sträckte bedjande ut händerna efter honom. Han
drog henne intill sig och tryckte hennes ansikte mot sin hals. ”Såja, lilla vän. Det är
bra nu. Allting ska bli bra igen.”
Wynns axlar skakade häftigt. ”Jag ville hjälpa Carla”, snyftade hon. ”Jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag vågade inte! Hon var så blek och jag blev så rädd! Därför
satte jag mig – satte mig på de där sandsäckarna. Adam skrek och bönade de andra
att hjälpa henne och sedan såg han mig och ropade att jag skulle komma och hjälpa
honom. Men jag var för feg. Han såg flera gånger på mig. Anklagande. Sedan för-
40