OM FIENDEN KOMMER

”Lita på mig, sir. Jag ska hålla ett öga på henne tills ni är tillbaka.”
Wilkes Harper hade givit honom en plågad blick. Bägge visste att det skulle ta
lång tid innan fartygschefen åter var på benen och ännu längre innan han kunde föra
befäl över en jagare igen. Det var inte heller troligt att han skulle komma tillbaka till
just Hatchet. ”Lycka till, grabben. Låt dem inte vinna.”
Därefter hade de burit bort honom för transport till marinsjukhuset. Thomas
hade stirrat efter ambulansen tills den försvunnit utom synhåll. Hatchet hade förlorat
lite av sin själ. Även Kanalen, som suckade och ven med sitt vita skum dansande
ovanför vågkammarna, verkade beklaga förlusten.
”Meddelande från Faulknor, sir”, sade signalofficeren. ”Öka till femton knop.”
”All right, Fenwick. Bekräfta.”
”Ja, sir.”
Thomas nickade mot Robshaw som vidarebefordrade ordern till maskinrummet.
Han anade hur Hatchet ökade varvtalet och hon klöv vågorna med större bestämdhet
än tidigare. Där han satt i den höga kommandostolen önskade han att hans far hade
varit med och kunnat se honom. Han mindes tydligt examensdagen från Royal Naval
College i Dartmouth, Johns stolthet och sin egen glädje över att ha kunnat leva upp till
faderns förhoppningar.
Och nu befann han sig här på bryggan: befälhavare över sitt eget fartyg. Troligtvis
var det endast temporärt, men han tänkte inte låta den detaljen förstöra tillfredsställelsen
att föra befäl över ett örlogsfaryg, vars turbiner låg på över trettiotusen hästkrafter,
som hade en besättning på etthundrafyrtiofem man och hade kostat trehundratusen
pund att bygga.
Ja, pappa, tänkte han just som en saltvattenfylld kastby träffade vindrutan och fick
sikten att grumlas: jag önskar att du kunde se din son nu.
North Weald, söndagen den 8 september.
Syster Julie stack in huvudet där Geoffrey låg och läste dagens nummer av Daily Telegraph.
”Det är två herrar här som vill träffa er, sir. Ska jag låta dem komma in?”
”Eh – javisst.”
Hon log och lämnade rummet. Geoffrey hörde hur hon talade med någon och
strax därpå kom Ogilvie och McKenzie in i rummet.
”Derek! Peter!” Utan att bry sig om de två besökarnas protester lade Geoffrey
tidningen ifrån sig, steg upp ur sängen och fattade deras händer. Det blev lite förvirrat
eftersom han sträckte fram vänsterhanden, medan de andra två började med högern,
men denna fadäs gjorde bara återseendet ännu hjärtligare. Han kände sig lite
8