OM FIENDEN KOMMER

”Nog är hon någonting extra alltid.” Geoffrey tänkte på sitt avsked från Rosegarden
fem veckor tidigare. ”Jag har inte haft tid att fundera så mycket på dem”, viskade
han. ”Men nu skulle jag så gärna vilja träffa dem igen. Vi är en bra familj vi Baxters:
Linn, som är lika vild som min foxterrier Paddington; Andrew – min tvillingbror –
alltid tyst och fundersam; en riktig filosof. Mamma och pappa – man kan inte få bättre
föräldrar. Undrar hur det har gått för dem.” Han kom att tänka på någonting.
”Vänta så ska du få se –”
Medan Wynn nyfiket betraktade honom klev han ur sängen och gick bort till sin
väska. Strax därpå var han tillbaka med ett kuvert som innehöll fem fotografier. Han
gav dem till henne. ”Här har du dem allihop.”
”Vad roligt.” Wynn synade leende bilderna medan Geoffrey satte sig på sängkanten.
Han lade märke till Wynns dödsbrickor som låg på nattduksbordet och mindes
plötsligt att han tappat sina egna på golvet kvällen före.
”Det här är du och din tvillingbror?”
Geoffrey kastade en blick på bilden och bekräftade att gissningen var riktig.
”Ni är inte speciellt lika.”
”Nej, vi är inte lika alls. Varken till utseendet eller någonting annat.” Han böjde
sig ned och plockade upp sina identitetsbrickor som legat mellan nattduksbordet och
sängen.
”Och jag som alltid trott att tvillingar ska vara identiska”, sade Wynn.
Geoffrey svarade att han och Andrew var ett undantag. Han såg tankfullt ned på
de två dödsbrickorna. En röd, en grön – båda försedda med hans namn, nummer
och religionstillhörighet. Någonting – han visste inte om det var Wynns fråga eller
anblicken av de två brickorna – fick honom att tänka på kvällen när Andrew och han
skilts åt i mörkret nedanför Rosegarden. Var fanns hans bror nu? Vart hade de skickat
honom? Måtte han inte ha hamnat i strid. Hans tankar skingrades när Wynn frågade
var gruppbilden på den semestrande familjen tagits. Han svarade att det var Hastings
och nu fylldes hans huvud av brinnande fartyg, sönderbombade byggnader och döda
soldater guppande i vattenbrynet.
”Hade ni inga fötter med er på semestern”, undrade hon.
Mardrömsbilderna försvann. Geoffrey skrattade, lade ifrån sig dödsbrickorna och
kröp ned i sängen bredvid henne. ”Vi lät en fransos, eller vad det var, ta bilden”,
förklarade han, samtidigt som han lade sig tillrättta med bröstet mot hennes rygg.
”De begriper sig inte på kameror de där figurerna.”
Wynn nådde den sista bilden. ”Och det här är Linda ensam?”
”Det där är Linn.” Han slöt armarna runt hennes axlar och bet henne varligt i
nacken.
”Gör inte så där”, fnissade hon och drog ihop axlarna. ”Det kittlas ju.” Hon såg
50