OM FIENDEN KOMMER

att ni inte har hört nyheterna ännu?”
”Nej.”
”Armén har brutit igenom de tyska linjerna. Fienden befinner sig på reträtt längs
hela fronten.”
Geoffrey hade stirrat på den uppspelta änkan. ”Ni menar allvar?”
”Jag har aldrig varit allvarligare i hela mitt liv, furir – eller lyckligare för den delen.
Därför ska jag med nöje göra i ordning en bricka åt er. Jag kommer upp med den när
jag har serverat här nere.”
Geoffrey hade burit nyheterna med sig upp till Wynn och efter att de ätit frukost
hade de firat händelsen genom att älska för andra gången samma morgon. Nu låg de
avslappnade och lyssnade på tystnaden. Ibland kunde de höra någon som gick i korridoren
eller en dörr som slog igen, men annars verkade pensionatet öde. Rummets
enda fönster vette mot en sjaskig bakgård med husväggar svarta av det eviga kolsotet.
Inte ens därifrån hördes annat än sporadiska steg över stenläggningen eller enstaka
röster.
”Jag kan inte ens höra dem skjuta längre”, viskade Wynn och sträckte sig vällustigt
bredvid honom.
”Nej, det känns nästan konstigt.” Geoffrey låg och fixerade bordet med frukostbrickan:
tomma koppar och en tekanna där vattnet hade svalnat. Han kände sig dåsig
och porslinet ville hela tiden dela sig i en irriterande dubbelbild. Ända sedan tyskarna
inneslutit Chatham och Rochester hade det tyska belägringsartilleriet kunnat uppfattas
från North Weald och det måste ha hörts även i London. Det hade varit en sporadisk
beskjutning med långa uppehåll, för fienden hade haft ont om ammunition.
Nu var kanonerna tysta och han kunde inte erinra sig att ha hört dem under gårdagen
heller. Han smekte frånvarande Wynn över huvudet; silade hennes mörka hår mellan
fingrarna. Fienden var på reträtt. Det var nästan för fantastiskt för att vara sant. Han
försökte reda ut de senaste veckorna i sitt minne, men som vanligt lyckades han bara
få fram fragment utan kronologisk följd eller sammanhang. Skulle han någonsin kunna
se tillbaka på den tid som gått; kunna berätta för sig själv vad som egentligen
hänt?
”Så Anscombe trodde att jag höll på att bli tokig”, konstaterade Wynn.
”Nej. Det var inte alls på det sättet. Han sa att du behövde vila, det är allt.”
Wynn vred sig ett halvt varv i sängen så att hon kunde se Geoffrey i ögonen. ”Nu
försöker du skydda mig. Jag vet mycket väl vad Anscombe trodde. Jag misstänkte det
redan när han frågade mig om jag ville ta permission tillsammans med dig och du
bekräftade det igår när vi grälade. Han hade rätt, vet du. Fram till igår natt – allting
var så grumligt. Som om jag –” Hon lade pannan i veck, men fann inget sätt att förklara.
”Jag vet inte hur –”
48