OM FIENDEN KOMMER

jag varit död ett halvdussin gånger redan.”
”Nå.” Ogilvie nickade mot McKenzie. ”Peter är min tvåa nu. Man får väl hoppas
att han blir en lika bra dadda åt mig som jag var åt dig.”
Geoffrey mindes hur McKenzie följt Adam Turner då denne utfört sitt självmordsanfall
mot den tyska bombeskadern. ”Han blir en bra dadda, Derek. Det är jag
säker på.”
”Vi har också haft militära framgångar”, sade McKenzie. ”Samtliga tyska anfall de
senaste dagarna har stoppats. I förrgår gjorde de en större offensiv runt Epsom och
Ewell, men blev tillbakaslagna utan att ha tagit ett enda av sina mål. BBC hävdar att
de lidit enorma förluster. Och Chatham håller fortfarande stånd.”
”Belägringen av Chatham håller på att bli en stor propagandasak”, sade Ogilvie.
”Några fåtaliga, tappra brittiska förband som håller stånd mot den tyska övermakten.
Och man verkar ha ändrat åsikt om nyzeeländarna. De är ganska populära numera.”
Geoffrey nickade. ”Bra för dem”, sade han. ”Och flygslaget?”
Ogilvie kliade sig på näsan. ”Vi lider fortfarande allvarliga förluster mot surkålsätarnas
frijakt, men idag slog vi tillbaka ordentligt mot deras underhållstransporter.”
”Våra slagskepp har beskjutit fälten vid Hawkinge och Manston”, sade McKenzie.
”Idag eskorterade vi en grupp Wellingtons som bombade Hawkinge. Då hade flottan
redan seglat förbi. Gissa om de lämnat förödelse bakom sig.”
Geoffrey såg tvivlande på honom. ”De sköt mot Hawkinge? Från havet?”
”Varifrån skulle de annars skjuta?” frågade Ogilvie.
”Ja, inte vet jag. Men hur kunde de träffa fältet?”
McKenzie ryckte på axlarna. ”Ingen aning hur de bar sig åt, men de gav allt hunnerna
en omgång. Landningsbanorna såg ut som locket på ett saltkar och där låg
dussintals flygplansvrak som skjutits sönder av fartygsartilleriet. Tjogtals.”
”Och vad mer är”, sade Ogilvie, ”många av vraken var inte Junkers 52:or * utan
Heinkel 111:or, vilket bara kan betyda en sak –”
”Vad?”
”Att de börjar få ont om transportplan. Heinkel 111:an är deras tyngsta bombplan.
Om de har satt in dem i transporttjänst, är deras situation desperat. Det är åtminstone
vad chefen tror.”
”Du menar att de förlorar?”
Ogilvie drog sig fundersamt i underläppen. ”Nja”, muttrade han, ”den som lever
får se. Men det känns bra att inte bara få stryk hela tiden. Om man bara fick en chans
att sova ut någon gång. Jag är så trött att jag skulle kunna slagga en vecka.”
* Junkers Ju 52 — Tyskt transportplan.
10