Barn och ungdomar med antisocialt eller aggressivt utagerande

Svensk BUP-förenings riktlinjer för handläggning av barn med utagerande
Version 2003-05-30
Liknande slutsatser drogs av Rutter (2000) när han sammanfattade resultat från studier om
skyddsfaktorer mot psykosocial missanpassning bland unga med en bakgrund i
högriskmiljöer. För dem som redan uppvisade anpassningssvårigheter kunde ibland en
drastisk förändring i livsomständigheterna, tex genom en välanpassad och stödjande pojkeller
flickvän eller en ny kamratgrupptillhörighet i samband med byte av skola eller nya
fritidsintressen, ge en nystart.
Pollard och medarbetare (1999) undersökte samband mellan riskfaktorer respektive
skyddsfaktorer (exempelvis starka band till familjen, god social förmåga) och brottsligt
beteende. De definierade på ett tydligare sätt skyddsfaktorer som faktorer som modererar
effekterna av riskfaktorer. Riskfaktorer hade större betydelse för missbruk och kriminalitet än
vad skyddsfaktorerna hade. Många skyddsfaktorer eliminerade inte problembeteenden hos
dem med många riskfaktorer. Författarna drog slutsatsen att insatser borde riktas både mot att
reducera risk och stärka skyddsfaktorer och motståndskraft.
Analyser av riskfaktorers oberoende effekter
Sk multivariata analyser av flera olika riskfaktorer samtidigt ger möjlighet att studera
oberoende effekter av riskfaktorer för t ex antisocialt beteende. Mer uttalad tidigare
aggressivitet och utagerandeproblematik, samt misslyckanden med behandling är riskfaktorer
med en sådan oberoende stark koppling till fortsatt antisocialt utagerande i multivariata
analyser. Detta gäller bland icke-kriminella unga i normalbefolkningen samt för unga med
känt utagerande.
Kjelsberg undersökte hur det gick för före detta patienter inom BUP i Oslo som följdes upp
efter 15 år eller mer. Knappt hälften av 47 undersökta riskfaktorer var kopplade till
kriminalitet under uppföljningen (Kjelsberg & Dahl, 1999). I multivariata analyser
undersöktes den oberoende effekten av var och en av dessa samtidigt som man kontrollerade
för de övriga 20 riskfaktorerna. Då kvarstod oberoende samband mellan riskfaktorer och
kriminalitet om man fått en diagnos som innefattade uppförandestörning,
hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning, missbruk eller personlighetsstörning,
haft beteendeproblem i skolan eller blivit utsatt för nedsättande eller kränkande kommentarer
i hemmet under uppväxten. Dessa samband gällde för båda könen.
Genderperspektiv
Även om omfattande forskning fått fram ett antal risk- och skyddsfaktorer för utveckling av
och kvarstående antisocialt utagerande hos pojkar och män vet vi mindre om sådana bland
flickor och unga kvinnor. Detta beror bla på att färre kvinnor begår brott. Flera författare
diskuterar ingående om de teorier som utvecklats för att förklara brott hos ungdomar i
allmänhet verkligen gäller också för flickor (jfr Funk, 1999; Leschied et al., 2000; Moretti &
Odgers, 2002).
Simourd och Andrews (1994) genomförde en metaanalys där riskfaktorer för att begå brott
studerades separat för flickor och pojkar. De starkaste riskfaktorerna för både pojkar och
flickor var antisociala kamrater eller attityder, individuella faktorer (impulsivitet,
empatisvårigheter, psykopatiska personlighetsdrag, alkohol- eller drogbruk), svårigheter i
skolan, samt dåliga föräldra-barnrelationer. I likhet med andra författare (Jung & Rawana,
21