Pm 2-06 5 Rätt - Lärarnas Nyheter

More documents

Recommendations

Info

Det börjar bli dags att skicka förskolans utvecklingssamtal på utvecklingssamtal! Intervjuer med föräldrar och lärare visar att det är ett hett och berörande område för lärarna men kanske i än högre grad för föräldrarna vars barn ska avhandlas. Det väcker många frågor. Hur talar vi i samtalen om små barn? Vilka föreställningar ligger till grund för vad som synliggörs och vad som sägs? Hur förhåller samtalen sig till värdegrund och människosyn? Tanken med samtalen är så god, lärarnas engagemang i dem är så starkt. Ändå ses den utveckling de tagit och deras praktik som problematisk. Så uttrycker till exempel Skolverket oro. Avsikten med samtalen var inte att de skulle leda till sådana detaljerade granskningar, beskrivningar och utvärderingar av de enskilda barnen som de i praktiken visat sig göra. Kontakter och samtal mellan förskollärare och föräldrar har en lång och varierad historia. Tidigare talade vi om ”föräldrasamtal” eller ”kvartssamtal”. Nu säger vi vanligen ”utvecklingssamtal”. Det är en betydelsefull förändring. Vi ska tala om något som ska utvecklas. Det kan ges två innebörder. Det kan ses som positivt och framåtsyftande, men det kan också ses som ett uttryck för att man ser något som outvecklat, för att man ser brister; något behöver förändras, rättas till. Vad är det som ska bli bättre än det redan är, vad är det som ska utvecklas, vad ska utvecklingssamtalen behandla? Texten i förskolans läroplan, Lpfö 98, som är en utgångspunkt för lärare, kan te sig något motsägelsefull. Där står att ”barnens lärande och utveckling” ska sättas i fokus. Samtidigt står det: ”I förskolan är det inte det enskilda barnet som ska utvärderas. Betyg eller omdömen utfärdas inte” (min kursivering). Man ska alltså föra ett samtal om barnens utveckling fritt från ”omdömen”. Här behöver vi stanna till, här behövs en diskussion om hur detta ska tolkas. De individuella utvecklingsplanerna som från skolan är på väg in i förskolan ökar behovet av en sådan diskussion. Förskollärare och föräldrar är utifrån sina sinsemellan mycket olika utgångspunkter samtalets iscensättare och aktörer. Det är deras uppgift att formulera samtalets innehåll och hitta sina roller och relationer i förhållande till varandra. Det är på dem det ankommer att ringa in vad som hör till föräldraskapet och vad som utgör förskollärarnas uppgift. Den bild som de i intervjuer ger från samverkans och samtalens praktik ter sig mer komplicerad än offentliga texters svalare arena. Mellan sig har de barnen och sitt engagemang i dem. Vem ska ha tolkningsföreträde när det gäller att tolka barnens behov då koncensus inte råder, vems är ”felet” när barnen inte passar in i förskolan? I spåren av det alltmer delade ansvaret visar intervjuerna att gränsdragningen blir otydlig. Läraruppgiften får inslag av sådant som man tidigare såg höra till föräldraskapet. Föräldraskapet är på väg att bli mer professionaliserat bland annat genom de uppgifter som föräldrarna kan åläggas i utvecklingssamtalen och genom de individuella utvecklingsplanerna. Den institutionaliserade barndomen kan sägas ha skapat en ny sorts förälder, ”förskolebarnsföräldern”. Det är barnen som är samtalets huvudpersoner. De är Vänd blicken från barnet Hur fungerar barnet vid maten, vilan, samlingen? Barnets problem i förskolan avhandlas i utvecklingssamtalen. Men om den pedagogiska verksamheten stod i fokus i stället skulle föräldrarna få höra en helt annan berättelse. Av Christina Gars tema PEDAGOGISKA MAGASINET 3/07 53 Utvecklande samtal
NINA HEMMINGSSON. UTDRAG UR SERIEN ÖPPEN FÖRSKOLA. ofta fysiskt frånvarande huvudpersoner, de deltar inte i samtalen. De måste gestaltas. Hur? Det är denna fråga som jag finner allra mest utmanande. Förskollärarna lägger ner mycket arbete på att förbereda sig inför samtalen. I intervjuer beskriver de att de utgår ifrån observationer som bygger på en lista med punkter eller variabler. Det visar sig att listorna vanligen innehåller två normsystem mot vilka barnen förhålls. Det ena utgörs av relativt grova utvecklingspsykologiska variabler som till exempel språklig, social och motorisk utveckling, lekförmåga och förmåga till empati, det andra utgörs av de dagliga inslagens norm. Man talar om barnet utifrån dess sätt att förhålla sig till dagliga inslag, uttryckt som ”hur fungerar barnet vid” samling, vid måltider och vid lek. Det är dessa punkter som producerar ut- 54 PEDAGOGISKA MAGASINET 3/07 vecklingssamtalets barnbild, de synliggör våra föreställningar om vad ett ”förskolebarn” är och bör vara. Något som kan förvåna är att problem av olika slag visar sig ta en så uppseendeväckande stor plats i samtalen. Det handlar ofta om barnens oförmåga att passa in i det mönster som listorna med punkter skapat. Lärarna beskriver hur de våndas, hur de kan gruva sig inför samtal där problem ska tas upp. Samtidigt tycks det – motsägelsefullt nog – vara så att det är problemen som ger samtalen energi och legitimitet. Och sedan är det några barn som följer skalan. ”De samtalen blir inte så bra, dom är nog inte så givande. Då orkar man inte lägga ner lika mycket tid heller”, säger en lärare. Här är det lätt att haja till. Hur kan det komma sig att vi i så hög grad förhåller de levande, individuella små barnen till relativt strikta, förutbestämda normer, till en slags ”utvecklingskurva” och därvid inriktar oss på barnens underprestationer och tillkortakommanden i förhållande till denna kurva. Det kolliderar med den föreställning vi ofta har om förskolans syn på barn. Det finns en bild av förskolan som en mjuk, tillåtande miljö, där barnen får ta plats utifrån sin individualitet. En förklaring till att problemen dominerar visar sig vara lärarnas omsorg om barnen. Man menar att det bästa sättet att hjälpa barnen är att ta fasta på bristerna och arbeta med dem. Det gäller att få barnen att följa kurvan, att ansluta till normen. <strong>Lärarnas</strong> uppgift blir att leta efter det som inte fungerar. En mall läggs över barnen och man letar efter det som inte faller inom mallen och lyfter fram det, i avsikt att hjälpa barnen att passa in, inte minst inför kommande skolgång. Elisabeth Nordin-Hultman för fram ett alternativt synsätt. I hennes avhandling Pedagogiska miljöer och barns subjektskapande skildras genom detaljerade observationer hur ett och samma barn framträder helt olika i olika situationer. I en situation är barnet aktivt, initiativrikt, uthålligt och koncentrerat, i en annan situation faller samma barn
Page 1: 52 PEDAGOGISKA MAGASINET 3/07 NINA

Pm 2-06 5 Rätt - Lärarnas Nyheter

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?