Kvinnan som bar själen på sin rygg - seeab.se

Sara Söderberg sida 12 (106)
Ekonomin blir allt värre. Hon vet med sig att hon borde skärpa sig och skära bort en del av
den konsumtion hon inte längre har råd med såsom kabel-tv, veckotidningar och mobiltelefon.
Men hon får inte riktigt till det. Kontokortets kreditgräns är sedan länge nådd och de
månatliga påminnelserna i form av inbetalningskort är bara smärtsamma. Hon har nu en skuld
till HM på 6.000 kronor. Även på ICA-kortet, där hon en gång började så bra, har hon byggt
upp en skuld på några tusen kronor.
Sara var en gång övertygad om att hon var ett duktigt och uppskattat vårdbiträde. Omtyckt av
arbetskamrater och de gamla. Nu vet hon inte längre. Hon känner att hon inte duger något till.
Hennes självförtroende och självkänsla avtar för varje dag.
Försäkringskassan trycker på (sommaren 1997). Och det uppstår flera otrevliga
konfrontationer mellan distriktsläkarna på vårdcentralen och rehabhandläggaren (som för
övrigt bytts ut och numera heter Karin) på försäkringskassan. Karin tycker att läkarna är sena
med att skicka in underlag till henne och att de underlag som kommer in är ofullständiga och
stundtals ganska missvisande. Läkarna (det är flera vikarier som avlöser varandra på
vårdcentralen) är irriterade på den byråkratiska processen och tycker att man från
försäkringskassans sida är okänslig och kall inför Saras uppenbara ryggproblem.
En distriktsläkare beslutar äntligen att man ska göra en magnetkameraundersökning (juni
1997) och hittar, till Saras stora glädje, en utbuktning på en disk. Äntligen något konkret
tänker Sara, som nu för första gången får ett yttre bevis på att hennes smärtor är verkliga. Hon
ställer nu allt sitt hopp till den ortopedkirurg dit hon får remiss. Efter fem månaders väntan
(december 1997) kommer hon dit. Han behöver i stort sett bara kasta en blick på henne då hon
kommer in genom dörren för att kunna konstatera. Ingen operation. Hennes förtvivlan blir
stor. Inget att göra tänker hon. Vad återstår nu? Ännu inte fyllda 30 och ingen framtid? Det
kan bara inte vara sant. Jag måste få hjälp tänker hon. Jag har rätt till hjälp.
3.2.3 Något om Sara som person och hennes problem
Hur kan vi på ett enkelt vis redan nu förstå vad som händer Sara? Sara är ju en tämligen
normal och kapabel person som under bara något annorlunda livsbetingelser skulle
kunna hantera sitt liv på alldeles egen hand. Det är jobbigt att vara ensamstående mamma.
Det är jobbigt att arbeta inom vården med en svag rygg. Det är jobbigt då ekonomin inte går
ihop.
Enklast kan man kanske säga att Sara är en ganska skör person. Tidigt i livet (vid 10 –12
års ålder) har hon varit med om besvikelser och förluster som gör henne bräcklig. Rent fysiskt
är hon ganska svag (otränad) och har en mycket oklar och diffus kroppsuppfattning. Hon är
tämligen ”ofysisk”. Men hon är också en person van att lita till och ty sig till auktoriteter
varför hon lätt kan komma att uppleva sig som ”behagligt hjälplös” då hon får komma under
behandling från de ”professionella”. Hennes tilltro till auktoriteter är lika stor som hennes
(omedvetna?) hjälplöshet.
Därför blir smärtorna i ryggen, som är av det slag att de flesta under normala betingelser
skulle kunna hantera dem, för Sara det strå som knäcker kamelens rygg. Man kan ganska
tidigt se att Saras egentliga problem ligger bortom ryggsmärtorna. Det betyder inte att hon
simulerar eller inte har några ”riktiga ryggsmärtor”, utan snarare att det bakom och under
ryggsmärtorna finns en djupare problematik som man måste komma åt för att hennes
Ingvar Nilsson, Eva Nilsson Lundmark & Anders Wadeskog
OFUS
2000-03-20