Nr 56 - Juni 2012

Jag smäller igen dörren och hänger av
min kofta. Jag hinner inte ens ta av mig
skorna innan mamma kommer rusandes
in i hallen.
- Var har du varit? Vad har du en mobil
till om du aldrig svarar?
Jag tittar ner på min hand, den är svullen
och illröd efter slagen. Hon granskar
mig noga från topp till tå tills hon
ser handen.
- Vad har du gjort? Herregud! Hur mår
du?
Jag tar undan handen och mumlar tyst
att det inte är någonting. Hon kollar mig
i ögonen och suckar.
- Gå in på ditt rum nu! Och imorgon går
du inte ut!
Jag tar av mig skorna och går in på mitt
rum. Jag slänger mig raklång i sängen
och stirrar rätt in i väggen.
Klockan tjuter, och jag vaknar med ett
ryck. Helvetet börjar snart, skolan…
Men här är grejen: jag tycker om att
plugga och lära mig saker, men jag kan
inte. Jag kan bara inte koncentrera mig.
Jag brukar krampa i pennan och försöka
hålla fokus på rätt sak, men rätt vad
det är så säger eller gör någon någonting,
och det sveper tag i hela min koncentration.
Jag brukar få sitta ensam i ett tråkigt
konferensrum, ett tråkigt grått sådant.
Bara jag, ett papper och pennan. Ingenting
får jag gjort, jag brukar oftast drömma
mig bort, till en plats då jag är normal.
Då jag slipper ta alla mediciner för
att må bra. Jag vill kunna må bra utan
den där medicinen, få känna äkta glädje.
Skolan ringer in, läraren står i dörren
och vinkar in alla elever, alla utom mig.
Hon ger mig ett vänligt men förlåtande
leende, det skiter jag fullständigt i och
går igenom korridoren, bort från klassrummet,
bort från läraren, bort från koncentrationen.
Jag går nästan aldrig på
lektionerna längre, eller lektioner och
lektioner, mina speciella lektioner. Mina
klasskompisar säger ofta att jag borde
vara glad att jag får extra hjälp och har
Novell
rast hela tiden. Men om jag hade en önskan
skulle det vara att jag var precis som
dem. Kunna vara som alla andra. Men
nu är det ju såhär att jag är jag, ingen annan.
Mitt namn är Kim och jag har ADHD.
Illustration: Ola Johansson
Magazinet Nr 56 maj 2012 29