Yngve Lundh, Bollnäs CK, svensk Mästare och ... - Alfta Hockey

Representerade vid mötet voro föreningarna Bergviks IF, Hudiksvalls IF, Marma IF, Söderhamns
IF och Söderhamns Sportklubb.
Resultatet av mötet blev en interimstyrelse som måste ha gjort ett gott arbete över sommaren.
Den 24 september träffades man på nytt, och då kunde man anta de stadgar som interimstyrelsen låtit
utarbeta och även välja förbundets första styrelse. Den kom att se ut så här:
Bernard Andersson-Onsell, Söderhamn, ordförande
J. Th. Rylander, Söderhamn, sekreterare
Alfred Åström, Hudiksvall, kassör
Emil Königsson, Söderhamn
E. Berglind, Ljusne
Rudolf Löfgren, Myskje
N.Th. Liljedahl, Bollnäs
Bernhard Ohnsell.Pionjär i Idrottshäl-
singland och förste förbundsordförande
Konflikten centrum - periferi.
Distriktsförbunden hade knappt hunnit bildas, så uppstod det fnurror på tråden mellan RF i Stockholm
och de nya regionala organen. RF såg redan från början distriktsorganen som sina
förlängda armar, när det gällde att skapa enhetliga regler och arbetsmetoder inom idrotten.
Med hjälp av dem ville man tvinga fram en ordning, som innebar, att alla föreningar skulle vara med i
RF och ha av RF accepterade stadgar.
Något av ett krismöte.
I början av 1907 kallade distriktsstyrelsen föreningarna till extra möte,.och det som skulle behandlas var
den skrivelse som RF tillställt distriktsstyrelsen. I den framhölls att förbundet inte fick tillåta föreningar
som inte tillhörde RF att delta i av distriktet organiserade fotbollsturneringar.
Protokollet från mötet speglar tydligt den indignation man kände inför detta påhopp, som man tydligen
såg det som.
Man beslöt att skicka en skrivelse till RF med den huvudsakliga innebörden ” att om ej föreningarna,
som tillhöra Helsinglands Idrottsförbund, själva få besluta om de vilja tillhöra Riksförbundet, skulle ej
Helsinglands Idrottsförbund vidare representera Riksförbundet i Helsingland.”
Ord och inga visor som synes. Det är en tydlig och tidig konflikt mellan centrum och periferi. Dis-
triktsförbundet upplever det uppenbarligen så, att dessa ”stockholmare” inte förstår under vilka villkor vi
arbetar i glesbygden.
”Många föreningar inom Helsinglands Idrottsförbund hafva ej flera än 18-25 medlemmar, och då inom
de flesta årsafgiften är ställd så låg som 1 krona per år och medlem, blefve det en dryg omkostnad för
dessa att tillhöra och sålunda betala afgifter till två förbund”.
Man påpekar, att om dessa föreningar inte skulle få delta i av förbundet arrangerade tävlingar
skulle följden bli att dessa förenningar dö ut och hela idrottslifvets utveckling inom provinsen sättas på
spel”.
Kompromissen
Man erbjuder emellertid också en kompromiss. Man föreslår en stadgeändring, som skulle innebära, att
distriktsförbundet betalar in 5 kronor per förening till RF, en avgift som distriktet i sin tur skulle ta ur
den avgift på 10 kronor, som man skulle ha rätt att utkräva av sina föreningar,”hvilken summa nu är läg-
sta afgift till riksförbundet”
Det var en kompromiss som visade sig ha framtiden för sig. I stort löstes konflikten mellan centrum och
periferi i den riktningen. Alltfler klubbar anslöt sig. Men ännu i den årsbok som utgavs 1910 finns spår
av motsättningarna kvar. Man skriver:
Vikten af att tillhöra Riksförbundet har nog insetts, men de många afgifterna ha afskräckt de små, ej så
väl situerade föreningarna. Nu tillhöra emellertid så godt som alla föreningar inom distriktet centralor-
ganisationen, äfven detta ett resultat af förbundets verksamhet.
11