Lyften

Hon funderar extra länge denna gång, innan hon svarar:
– Jag vet inte, jag hade ingen aning om det.
– Sa han inget om det, du var ju förmånstagare?
– Jo, men han sa inget.
Anders viskar något till Sten. Sten nickar och viskar till Fredrik.
Fredrik reser sig och går ut.
Alla sitter tysta och väntar.
Det dröjer en bra stund och Sten frågar om det är någon som vill ha kaffe. Därefter går han iväg
till kaffeautomaten utan att ha väntat på svar från de andra.
När han kommer tillbaka med en kanna kaffe, kaffemuggar, ett mjölkpaket, sockerbitar, skedar
och en låda med kakor, ser han hur Anders står framför kvinnan. Han har handskar på händerna
och i dem håller han ett järnspett.
– Är du säker på att du inte hållit i detta spett?
Hon vidhåller att hon inte hållit i spettet. Men rösten går upp nästan i falsett, så där som den ofta
gör när folk ljuger. Dessutom skruvar hon på sig.
Anders sätter sig igen. Därefter öppnar han ett kuvert som ligger framför honom på bordet. Han
stoppar in handen och tar ut ett passerkort.
– Känner du igen det här kortet?
– Ja det är min pappas. Han brukade ibland ha det på sig när han kom hem från jobbet, när han
glömt att ta av sig det.
– Varför hade du slängt det i en papperskorg vid busshållplatsen?
– Det har jag inte alls gjort.
– Vad hade du gjort med det då?
– Ingenting.
– Var det inte otäckt att se din pappas huvud krossas under billyften.
Sten ryser till. Nu när han hör frågan inser han hur brutal den var. Han ångrar att han propsade på
att de skulle ställa den.
Hon svarar inte, däremot börjar hon gråta.
De gick inte att få ur henne något mer på en bra stund. Istället fikar under tystnad.
Hon slutar gråta, torkar sig i ansiktet med en servett som Anders har gett henne. Men säger
fortfarande ingenting. Anders släpper denna tråd och fortsätter med mammans död:
– Vi vet att du var i dina föräldrars lägenhet samma kväll som hon dog. Vad hände då?
– Jag var inte alls där.
– Lägg av, en av grannarna säger att han hörde dig skrika och han hörde ljudet av glas som
krossades. Dessutom ringde någon din dotters mobiltelefon från lägenheten vid åttatiden på
kvällen.
Hon svarar upprört och med väldigt mycket falsett i rösten:
– Men jag var inte där det var väl mamma som ringde henne.
– Då får vi kolla med din dotter, vad har hon för mobiltelefonnummer.
– Det borde väl ni veta.
– Okej, Sten kan du ringa henne och kolla?
Anders fortsatte:
– Nåväl låt säga att det inte var du som var i lägenheten, vem skulle det då vara som var där och
slet ner tavlor och skrek. Hade hon några ovänner din mor?
Sten reser sig för att gå och ringa.
Anders tar ut ett föremål ur en väska på golvet. Det är en hårtork.
– Känner du igen denna?
– Ja, det är min mors.
– Vi tror att du hjälpte din mor att med denna göra badvattnet strömförande.
– Det gjorde jag inte alls.
29