Lyften

Den döde
Sten hade just kommit till jobbet den dagen. Då chefen, kriminalkommissarie Ingvar Bergström,
kom in på hans rum och beordrade honom att åka till lastbilsfabriken.
– Varför det?
– Dom har hittat en människa död under en lastbil.
– När då?
– I morse, vid sjutiden antar jag, det spelar väl ingen roll förresten, snäste chefen. Åk dit på en
gång. Du får åka själv för ingen annan har kommit. Ta med en kamera.
– Finns det några poliser där?
– Självklart, Grönkvist och Bergman är där.
– Okay, jag sticker på en gång, ska bara ta lite kaffe, så jag vaknar.
Chefen såg så surt på honom att han emellertid hoppade över kaffet och gick direkt till garaget.
Lastbilsfabriken ligger nästan inne i Södertälje så Sten var där på några minuter. Men den som inte
har varit där förstår nog inte hur lite den är framme som just nått det område som utgörs av
lastbilsfabriken byggnader. Den insåg ganska snart även Sten. Han funderade över om han skulle
förnedra sig genom att ringa chefen och fråga i vilken byggnad liket fanns eller om han skulle
svänga in till huvudkontoret och fråga där. Sten valde inget av dessa alternativ, istället ringde han
till Bergman och frågade vart de var. Han fick en så ingående och krånglig beskrivning att han var
tvungen att ringa två gånger till innan han stod invid liket.
Däremellan hade han parkerat bilen och passerat en vakt i en grind.
Den döde låg under en lastbil på golvet i en stor verkstadshall. Det föreföll vara en man med
svarta jeans. På överkroppen såg han ut att ha en mörkblå skjorta. Kroppen verkade inte vara
skadad. Huvudet däremot verkade vara alldeles mosat under ett av de inre bakhjulen. Golvet runt
det var det smetigt och blodigt, väldigt blodigt. Lastbilen stod i en fyrpelarlyft. Lyften var inte olik
dem man ofta ser på bilverkstäder, förutom att benen och i synnerhet mellanrummet mellan dem
var betydligt större. Området innanför dessa fyra ben var omgärdat av polisens blåvitrandiga
avspärrningsband. Sten stod utanför dessa band och tittade på kroppen. Bredvid honom stod
konstaplarna Grönkvist och Bergman samt en person som Sten förstod var läkare. Alla fyra tittade
på kroppen.
Sten försökte komma på något vettigt att säga, men allt han kom på var sådant han förmodligen
läst i deckare. I brist på bättre frågade han efter en stund:
– När kom ni hit?
– Fem över sju, svarade Grönkvist.
– Vad gjorde ni då?
– Vi satte upp stripen förståss och sedan kallade vi på förstärkning, hurså, har vi gjort nått fel?
– Nä men har ni gjort något mer?
– Vi tog namnet på han som visade oss hit. Vad ska vi göra nu?
– Jag ska fotografera lite. Tror ni att det är en olycka?
– Det skulle ju vara om det vore fel på lyften, sade Bergman. Men varför skulle han
överhuvudtaget hamna med huvudet under hjulet.
Sten blev med ens lite upprymd av tanken på att detta kanske var början på något annat än en
utredning av en arbetsplatsolycka, kanske en mordutredning. Han fortsatte emellertid att se bister
ut, tog fram kameran och zoomade in huvudet. Alla detaljer framstod så tydligt att han mådde lite
illa. Han blundade och tryckte av. Därefter skyndade han sig att dokumentera kroppen, hjulet,
lastbilen och verkstadslokalen.
– Kan vi lyfta upp bilen nu, så att jag kan undersöka mannen? Frågade läkaren ganska otåligt.
– Visst, hur gör man det?
Grönkvist gick mot en av pelarna. Där fann en dosa med tre knappar ovanför varandra. Högst upp
fanns ett nyckelhål med en nyckel i. Den mittersta knappen var stor och röd. Det var helt klart en
nödstoppknapp.
3