Bo Gräslund.pdf - Sveriges Kungahus

KUNSKAPENS KRONA III
SEMINARIE 2
Anförande av Bo Gräslund
Fimbulvintern kan komma tillbaka
Det har hänt förut. Och det kommer att hända igen.
Vår oro för växthuseffekten gör det lätt att glömma att naturen är en bra
mycket värre klimatbov än någonsin människan. Och då talar jag inte om att
nästa istid med litet otur snart kan närma sig.
Otaliga gånger i det förflutna har vi drabbats av korta perioder av global
nedkylning orsakade av vulkanutbrott eller av meteoriter som krockat med
jorden. Det beror på att stora mängder svaveldioxid då slungas ut i de högre
luftlagren för att sedan cirkulera runt jorden och hindra solenergin att nå
marken. Resultatet blir en snabb avkylning av jordytan.
Först några välkända exempel, därpå ett mindre välbekant:
För 65 miljoner år sedan orsakade en jättemeteorit och en serie vulkanutbrott
att klimatet kyldes ner så kraftigt att 75 % av allt liv på jorden slogs ut,
däribland alla dinosaurier.
För 73000 år sedan fick vulkanen Toba på Sumatra ett så våldsamt utbrott, att
den sänkte jordens medeltemperatur med 3-5 grader. Kanske satte den rent av
igång en ny istid.
År 1628 f Kr orsakade ett våldsamt vulkanutbrott på ön Thera/Santorini i
Egeiska havet ett kraftigt globalt temperaturfall under hela fyra år. Det måste ha
inneburit en katastrof för jordbrukssamhället i Sverige under den äldsta
bronsåldern.
Ett av de värsta utbrotten i nyare historisk tid, Tambora i Indonesien 1815,
sänkte jordens medeltemperatur med bara drygt en halv grad de närmast
följande åren. Ändå ledde det till missväxt och hungersnöd i Europa och
Nordamerika året därpå, 1816.
Tänk er nu det nästan ofattbara, att solen inte lyser ordentligt på nära två år!
Det var vad som hände för bara 50 generationer sedan. Så här berättar den
bysantinske historieskrivaren Prokopios om året 536 e Kr: Hela det året lyste
solen som månen: utan strålglans, liksom i nästan ständig solförmörkelse, med
matt sken och inte som den brukade. Från denna stund utsattes människorna
alltid för krig, svält och andra dödliga gissel. En rad andra senantika författare
bekräftar att himlakropparna, från början av 536 ända till hösten 537, skymdes
av något som inte syntes men som fick solens sken att bli så svagt att det inte
ens kastade skugga. I Italien blev det vinterväder på sommaren, skördar frös och
boskap och människor svalt. Även östra Medelhavsområdet fick problem och
Kina hemsöktes av hungersnöd och död.
1

Vi vet inte var utbrottet ägde rum, eller om det var en vulkan eller meteorit
eller något annat. Men vi vet att det ägde rum. Kraftiga utfällningar av sulfat i
isarna på Grönland och i Antarktis visar att stora mängder svaveldioxid
cirkulerade i stratosfären över hela jordklotet åren närmast efter 536.
Enligt en annan bysantinsk källa var det Europa som drabbades hårdast,
medan länder som Indien och Persien klarade sig bättre. Och det säger sig självt,
att utebliven sommar i nästan två år får sjufalt värre konsekvenser i klimatiska
marginalområden i norr än i subtropiska och tropiska trakter.
Men nu upphörde inte problemen bara för att solen efterhand började skina
litet klarare igen. Årsringar på fossila trädstubbar visar att skogens träd på hela
norra halvklotet, från Sibirien i öster, över Mongoliet, Ryssland, Skandinavien
till mellersta och västra Europa, liksom Nordamerika, nästan helt slutade att
växa till under hela tio år efter år 536, ett säkert tecken på mycket kalla somrar. I
Sverige beräknas den genomsnittliga sommartemperaturen ha sjunkit så mycket
som 3-4 grader!
Inget annat historiskt vulkanutbrott har varit i närheten av att sänka jordens
temperatur så kraftigt så länge eller att hindra solen att skina globalt en längre
tid så att människor överhuvudtaget lade märke till det.
Kraften i 536 års utbrott måste ha varit enorm.
Vad fick då detta för följder för människorna i järnålderns Sverige? Ja, redan
en sommar utan solsken ledde ofelbart till svår missväxt och svält för människor
och djur. Efter två somrar utan sol var det definitivt kört. I det här fallet blev det
tio iskalla somrar i följd. Någon internationell livsmedelshjälp fanns inte att få.
Det enda som kunde rädda delar av befolkningen var fiske och jakt.
Vi kan följa katastrofens verkningar genom att se hur det tidigare ganska
öppna beteslandskapet i hela norra och mellersta Europa från mitten av 500-talet
plötsligt började växa igen med skog. Det kan bara tolkas som en kraftigt
minskad agrar aktivitet och en lika kraftigt minskad befolkning. Det faktum att
landskapet fortsatte att växa igen i flera generationer visar att det tog lång tid
innan folkmängden hämtade sig.
Särskilt hårt drabbades klimatiska marginalområden. I norra Sverige försvann
så gott som all jordbruksbosättning. På sydsvenska höglandet växte stora arealer
igen för att sedan i flera fall inte tas upp igen förrän i början av 1900-talet.
Vi får alltså bilden av en kraftigt reducerad befolkning som drogs samman till
de centrala odlingsbygderna. Byplatser som varit i bruk i hundratals år övergavs
och flyttades till litet högre, torrare terräng. Samtidigt krympte byarna i både
antal och omfång. Det var i själva verket den största bebyggelseförändringen i
Sverige sedan jordbruket infördes för 6000 år sedan fram till modern tid.
Här ser vi alltså hur en enda vulkanisk eruption på annat håll i världen kunde
utlösa en djupgående demografisk och samhällelig kris på våra klimatiskt
känsliga breddgrader.
Själv menar jag att det var den här tvååriga solskymningen som låg bakom
den fornnordiska traditionen om Fimbulvintern – den mäktiga vintern – den som
2

förebådar Ragnarök, myten om mänsklighetens, jordens och gudarnas
undergång. Det som sägs om Fimbulvintern är precis det som de senantika
källorna berättar, att solen inte längre har någon verkan och att det går tre vintrar
i följd utan någon sommar emellan. Att Fimbulvintern verkligen orsakade en
befolkningskatastrof tycks myten själv bekräfta med sin metaforiska notis att
endast en kvinna och en man överlevde för att föra släktet vidare, Liv och
Livtrasir.
I myten förklaras solens och månens försvinnande med att de rövas bort av
odjur. En liknande folklig tolkning möter vi i det finska Kalevalaeposet där
solen och månen tas till fånga av onda makter och där något under lång tid
skymmer solen högt ”ovanför himlen” så att grödorna fryser och människor och
boskap far illa.
Men en olycka kommer sällan ensam. Mitt i allting drabbades Europa av den
första kända böldpestpandemin, den justinianska pesten. Pest bryter ofta ut just
vid naturkatastrofer, som får gnagare som är permanenta bärare av pestbacillen
att ge sig ut som vandrande smittbärare. Epidemin spred sig från östra
Medelhavsområdet till Västeuropa, där den härjade i omgångar i hundrafemtio
år. Att det verkligen var böldpest visar DNA från pestbacillen som nyligen
extraherats ur dåtida skelett från massgravar i södra Tyskland och Frankrike.
Kanske nådde pesten också Skandinavien. Förutsättningar fanns. De
internationella kontakterna var nämligen livliga och den svarta råttan,
pestloppans speciella värddjur, som funnits länge i Europa var att döma av nya
fynd även etablerad i Sverige vid denna tid.
Man har ansett att pesten tog kål på minst en tredjedel av Europas befolkning.
Då har man ändå inte räknat med klimatkatastrofen, som vi först nu börjat förstå
den fulla vidden av. För Skandinaviens del var med säkerhet de två somrarna
utan solsken och de sammanlagt tio iskalla somrarna den allt överskuggande
katastrofen.
Det är inte förvånande att det finns ganska litet skriftligt material bevarat från
den här tiden. Frågan är om det alls blev så mycket skrivet.
Inte ens under den medeltida kristiden drabbades Europa så dubbelt hårt som
under de här åren.
Men som så ofta sker efter stora katastrofer, reste sig efterhand ett nytt
livskraftigt samhälle ur spillrorna av det föregående.
Detta är bakgrunden till det som brukar kallas Europas mörka århundrade och
som alltid framstått som en naturlig skiljelinje mellan senantik tid och tidig
medeltid.
Liknande plötsliga köldkatastrofer kommer ofelbart att drabba oss igen, förr
eller senare, i mindre eller större omfattning. En klimatberedskap med anspråk
på att vara både realistisk och förhoppningsfull måste därför ovillkorligen också
innefatta ett historiskt perspektiv.
3