Den Falsksjungande Trubaduren - Vismakarna.se

om det inte varit så att hennes resesällskap, ett 10 tal kraftiga jugoslaviska män, inte alls
gillade att jag umgicks med Mira på detta sätt. Och uppenbarligen var de även både
beslutsamma och handlingskraftiga för de hade beslutat sig för att kasta ut mig. Och att vänta
på någon tågstation var det inte frågan om, det var rakt ut i snön i mörkret medan tåget rusade
fram. Mira grät, någon ropade på polis och någon annan skulle hämta konduktören –ett
hopplöst projekt då det inte gick att förflytta sig i vagnen på grund av allt folk. Det blev även
min första räddning; Det gick inte att kasta ut någon i denna trängsel till en början. Trodde
jag. Men dessa herrar kom allt närmare och till slut hade de mig fast i både armar och ben.
Ganska stel av skräck visade det sig att tågvagnen var modern och det inte gick att öppna
dörren när tåget var i rörelse. Räddad. I alla fall i stunden. På något sätt lyckades Mira, jag,
gitarren och min gamla ryggsäck ta oss vidare till nästa vagn och gömma oss. Jag tog det
säkra före det ännu mera säkra och hoppade av vid nästa station med hennes adress i Paris i
handen. Kallt och snö och så småningom hamnade jag på någon sylta och åt mat som
smakade konstigt. Några timmar senare började det mola i magen….. och det fortsatte och
fortsatte. Ett par dagar senare när det fortfarande molade i magen hittade jag en indisk
restaurang, beställde det starkaste de kunde erbjuda och bad att få det ännu lite starkare. Den
mest effektiva medicinen som tänkas kan, för molandet försvann och jag kunde fortsätta min
tur i kulturens tjänst.
Väl kommen till Paris, denna kulturens huvudstad, där folk har vett att uppskatta sång och
spel och god mat kan ätas med stor finess gick det mesta fel. Inte nog med att Miras adress
inte stämde; Rou de Oberkampf, men vilket nummer? Gateländet är flera kilometer och det
måste bo tusentals personer längs den gatan. Hopplöst projekt, bara att ta skeden i vacker mun
och inse det hopplösa i projektet. Men vad är väl en vacker flicka mot den kulturella gärning
som skulle utföras? Gatumusikens tidevarv hade börjat.
Det fanns en stor likhet mellan de flesta gathörn jag spelade på och trakterna kring
Triumfbågen, Eiffeltornet och de andra sevärdheterna. Den likheten bestod i att jag trots mitt
idoga ylande inte alls fick några pengar. Slit och släp och hungrig mage, men inga pengar.
Och jag som sjöng alla Engelsspråkiga sånger jag kunde, kanske fyra-fem stycken. Här
krävdes något nytt så det fick bli hela den svenska reportuarens alla tre sånger. Några enstaka
mynt kom, tror det var min förvanskade version av Taubes Vals på Sunnanö. Efter några
veckor och några kilon lättare tog hungern över och det var bara att inse att Parisborna inte
uppskattade den svenska falsksjungande trubaduren. Om sångens mening är dess respons så
saknade den mening.
Den närmaste tiden förflöt, musikalisk sett, ungefär som tidigare. Samma gamla sånger
framfördes. Mest i ensamhet men av och till när någon lyssnade. Och eftersom det här med att
sjunga, spela och skriva sånger är känsliga saker var det sällan någon släpptes in i de
lyssnandes skara. En och annan egen sång, numera slängda sedan många år, blev det. Och den
som sträcker ut hakan får kanske skylla sig själv. Jag fick höra att dessa alster var tämligen
kassa, milt sagt. Men det är ju som sagt känsliga saker det här med att skriva så jag
påverkades bara lite av kritiken. Så lite att jag höll upp med skrivandet i 25 år. Det är, som
sagt känsliga saker. Om sångens mening är dess respons så kan den även vara förödande.
Responsen alltså.
11