Den Falsksjungande Trubaduren - Vismakarna.se

Men visorna behöver skrivas och besjungas och eftersom ingen annan skriver, eller besjunger,
just dessa visor får jag återigen ta mitt ansvar. Plikten kallar och det är ju som bekant
trubadurens uppgift att skriva och framföra allehanda alster. På samma sätt är det lyssnarens
uppgift att låta bli att lyssna.
Som så många andra falsksjungande trubadurer har jag nu äntligen lyckas lära mig att
respons är inget man kan förvänta sig av någon annan i dessa sammanhang. Intresset är dömt
att vara lågt för alla utom trubaduren. Så numera är visans kommunikation nästan bara till
som en respons i förhållande till den egna driften, glädjen och nödvändigheten i att skapa små
alster och framföra dessa – för mig själv. Kommunikationens syfte är dess respons.
Fortfarande.
Passion större än person
Som människa måste man bestämma sig om vad som är viktigt här i livet. Olika saker kan
vara viktiga för olika personer. För en del är de själva det viktigaste, den egna personen är det
som livet kretsar kring. För en del andra finns det något som, ibland kallat passion, synes vara
viktigare än de själva. Viktigare än den egna personen. Det kan vara vad som helst, även om
vi genom historien ofta sett att religiösa handlingar haft denna funktion. Det kan till och med
ha betraktats som så viktigt att man gladeligen offrar livet för detta. Numera är vi vanligen
inte så dramatiska, men principen finns kvar. Det kan handla om konst i någon form, men
även banaliteter som fotboll, yrket, segling, golf, ett välstädat hem eller egentligen vad som
helst som blir ”det viktiga”. Lite av livets mening.
För den falsksjungande trubaduren kan det viktiga vara att vara trubadur och få chansen att
tota ihop sina små alster. Att få leka med orden, trilskas med musiken, få möjlighet att säga
det som behöver, eller vill sägas, sägas i en textrad. Det jag skriver är inte jag, inte en del av
mig. Det är något delvis fristående som är väl värt att jobba för, något högre väsen. Konstigt,
men så tycks det vara. Trots det är inte frågan om livets mening besvarad.
Att sjunga är att finnas en smula
Jag sjunger – alltså finns jag, för att parafrasera Deskartes. Jag vet inte om vi är våra
handlingar, det vi gör. Eller om vi är våra tankar, eller om vi är något annat. Det vi gör, våra
handlingar, är ju det enda vår omvärld kan bedöma oss utifrån. Medan det vi tänker tror vi
ofta att är en del av oss själva. Blir man samma person om man byter ut sina tankar, sitt språk
mot någon annans? Jag vet inte, men i att formulera en och annan tanke, även om den inte ens
är tänkt, i sin språkliga dräkt och sedan omsätta det i något som någon annan – eller man själv
– kan behöra ger onekligen en känsla av att både finnas och få ihop in- och utsida.
Jag vet inte om man är ”skyldig” till sina egna sånger, även om man knappast kan belasta
någon annan för det man råkar producera. Men konstateras kan är att stundtals skriver inte
handen det jag tänker och, framför allt, det låter definitivt inte som det var avsett att låta.
Skillnaden mellan intention och handling är som mellan öst och väst – och aldrig mötas de
två. Det kanske var att ta i, men det blir inte alltid som man tänkt sig, i den mån man ens tänkt
sig något. Det sägs att när Bob Dylan fick höra Manfred Mann:s version av Mr Tamburine
Man lär han ha hoppat runt i rummet och sagt att det är ju så här det ska låta. Om detta nu är
med sanningen överensstämmande kan man ju ställa sig frågan varför han inte gjorde den på
det sätt som Manfred:s gjorde. Kanske för att han inte kunde. Eller kanske, vilket är mera
troligt, att han inte visste hur den ”skulle” låta förrän han hört den andra versionen. I så fall
kunde han inte ha en tanke, en intention, ett val eftersom han inte visste att det fanns som en
24