Den Falsksjungande Trubaduren - Vismakarna.se

kärleken i en visa är det knappast någon protest mot densamma medan en beskrivning av
samhället lätt framstår som en protest. När det helt enkelt är en beskrivning – om än kritisk.
Sångerna behöver inte beskriva, eller ställa sig kritiska, till hela samhället. Det kan vara i
protest mot kärnkraften, den lokala busskuren eller en gruvlig protest mot att den älskade inte
längre pratar med en. Allt går att belysa, protestera mot, beskriva, föredra inom musikens vida
ramar.
Sången, eller visan, tycks lämpa sig bra för att beskriva olika fenomen. Man behöver inte
argumentera, inte förklara sig utan det kan räcka med en kärnfull textrad som kan hitta
essensen i det man vill ha sagt. Hela samhället, världen eller verkligheten med sin oerhörda
komplexitet kan väl bara i poesins form sammanfattas till en mening, en textrad, en vers eller
en sång. Det är det som gör orden så magiska. Sången blir ett sätt att kommunicera respons på
det som flyter runtomkring.
Visan som tradition kan alltså vara en faktisk berättelse om något som hänt, förvanskad
berättelse eller rent påhitt. Allt ryms inom visans väsen. Visan har även den inneboende
flexibiliteten att den kan vara metaforisk och symbolisk, kan ha hänsyftningar både hit och dit
och dess väsen tillåter även att den gör utsvävningar som bara kan rymmas inom poesins
domäner. Och ändå beskriva, eller i bästa fall, förmedla något. I alla fall till trubaduren.
Förebilder och de som hjälper oss
En av mina hjältar, en som jag kan känna igen mig i är seriefiguren Trubadix. För alla som
studerat seriefiguren Asterx är det en välbekant figur. För övriga kan jag meddela att det är
den Galliska byns egen trubadur. Som alla trubadurer är han högt skattad – av sig själv, men
ingen annan. Jag tror varje seriealbum avslutas med att byn håller fest med grillade vildsvin
och annat festligt medan den tappre trubaduren är bunden och upphängd i ett träd. Likaså hans
lyra (fast det borde räckt med att hänga upp den ene). Det är nog (den falsksjungande)
trubadurens lott.
Efterfrågan på konstutövare, i de flesta former och färger, är betydligt mindre än tillgången.
Många tycker om att hålla på med konst i någon form. Utbudet är väldigt och den så kallade
marknaden är därmed svår, om man tänker sig att kunna leva på sitt konstutövande. I den mån
man lyckas ”slå” finns dessutom risk att detta sker postumt, och då är det knappast någon
större vits med det hela. Om man tänker sig konsten som levebröd. Detta vet minsta skolbarn.
Ändå skriver människor böcker som aldrig förr, går på målarkurser och det kryllar av dikter i
vanligt folks byrålådor, eller i den byrålådans modernare tappning, hårddisken. Varje stad
med viss självaktning har en musikaffär som säljer en uppsjö av instrument. Människor
sjunger i kör, drar i sina dragspel, tutar i sina trumpeter, gnider sina fioler och smeker sina
synthesizers. Allt detta utan en rimlig chans att få inkomster därav. Däremot en hel del
utgifter, det får kosta.
Vårt behov att skapa är stort. Om det sedan är poesi, konst, ett vackert hem, en stylad Volvo
Amazon eller visor kan variera. Likaså dess respons. Kanske meningen med skapandet ligger
i såväl skapandet, det vi skapat och dess respons? Narren får narras om sanningen i sitt
skapande.
En annan som kan underlätta att känna till är Florence Foster Jenkins (1868-1944). En rik
dam som gillade att sjunga. Men att vilja och att kunna är som bekant två olika saker och
21