Den Falsksjungande Trubaduren - Vismakarna.se

Det sägs att serietidningar har lärt flera barn att läsa än de mest pedagogiska läroböckerna. Jag
tror det stämmer. För mig var det en sångbok med några tidiga Bob Dylans sånger. Blowin in
the wind och en del andra sånger som jag knappast hade hört. Men de stod med i sångboken.
Dessutom hade boken bilder på hur ackorden såg ut, så där satt jag på min kammare i den
hyfsat välbärgade men isolerade förorten och försökte lära mig att byta mellan ackorden C
och F. A och D gick lättare. Krångliga ackord som H7 var inte att tänka på. Minns fortfarande
hur det värkte i fingertopparna. Men dylika detaljer fick inte vara något hinder.
Varje sång som började fungera fick mig att må bra. Det var som om det fanns en gemenskap
i musiken, som om Dylan ville säga något även om jag inte hade en aning om vad. Egentligen
tycket jag mycket bättre om Joan Baez, men hon var helt omöjlig att uppnå, både vad gäller
sjungandet som gitarrspelandet. Hon sjöng magiskt, rent och oskuldsfullt som en ängel.
Ibland plockade jag fram gitarren varje dag och ibland kunde den bli stående veckor eller
månader i sträck. Ibland kunde jag vakna på natten av ett kraftigt Plink och då var det någon
sträng som gick av.
Ett bekymmer är att jag alltid haft väldigt dåligt gehör. Så en så enkel sak som att stämma
gitarren var nästan oöverstigligt. Som tur var hade min äldre syster av och till någon pojkvän,
eller kamrat, som jag kunde få hjälp av att stämma gitarren. Så kunde jag spela någon vecka
till. Och så gick det på.
En sång kan vara som att den är magisk. Många av de sånger jag lyssnade på vid den här tiden
var engelskspråkiga och jag förstod inte mycket av texten. Men det gjorde inte så mycket, för
jag lät orden betyda det jag själv ville. Och en del var ju helt obegripliga även för den lärde,
till exempel Proukul Harums A whiter shade of pale. Helt obegriplig, men därmed fri för egna
tolkningar. Så kunde det även vara med en del av de svenska visorna och folksångerna också.
Alf Hambes Visa i Mollom var en sådan. Har tänkt en hel del på fenomenet på senare år; det
är inte lätt att begripa sig på Wittgenstein, eller andra stora – men luddiga - genier. Någon
säger att ”månen är en ost”. Och fast ingen begriper vad det handlar om så kommer massor av
människor att lägga in betydelser i orden. Det är dessa människor som gör det verkliga
grovjobbet. Att bli guru är ganska lätt, det är bara att säga obegripligheter och sedan kommer
andra att utveckla det. Systemet fungerar utmärkt i musiken. Ofta tycks människor nästan
lägga in texter till och med i klassisk instrumentalmusik. Tillskriva Chopin och Beethoven
meningar med deras stycken. Dylan är bra på detta sätt. Det är lätt att fylla hans ord med
innebörd (vilket kanske Dylan själv inte riktigt gillade, men det är en helt annan sak).
Ny gitarr
En varm sommardag 1970 cyklade jag in till staden med 600 kronor på fickan. Jag hade dagen
innan sett en fin gitarr i Hagströms butik på Drottninggatan. Jag älskade den butiken. Där
fanns allehanda gitarrer, dragspel och andra instrument. Och de som jobbade här verkade så
oerhört proffsiga. Butiken låg bredvid Buttriks och var ett eldorado. Men den gitarren jag
hade sett ut var såld. Pengarna räckte dock till en stålsträngad gitarr av märket Emperador.
Det var väldigt varmt den dagen men det hjälpte inte. Det blev en hel massa spelande i alla
fall, trots hur det lät och att fingertopparna kändes som de var skurna med tveeggade rakblad.
Och den musikaliska världen hade öppnats på riktigt nu. Jag tyckte mycket om Donovan, den
skotske trubaduren som av många framställdes som en blek kopia av Dylan. Men det är
orättvist; Han hade en helt egen genre som mycket föll tillbaka på folkmusiken. Hans lugna
men ändå intensiva sång och spelsätt kunde fånga mig och han var ändå musikaliskt begriplig.
4