Ladda ner den gratis i Pdf-format här! - Sven-Arne Silves Hemsida

-Hur vet du då att det inte hörs?
-Det kan ju inte höras!
-Nähä, det tror man på bland populasen. Men vi som klättrat på den
mänskliga utvecklingens magyrusstege och lämnat de första jordbundna
stegpinnarna, vi kan höra och ana och se och veta och känna och förstå
mer än så. Basta!
Handflatan upp - låtsas-spottning och dask med knuten näve, samtidigt
med ordet Basta. Sen satt Albert en lång stund och bara tittade på
pojken. Rakt in i ögonen. Stig, som inte brukade kunna titta folk stint i
ögonen någon längre stund, blev förvånad över att han kunde möta
Alberts skarpa blick utan obehag. Han kunde helt enkelt inte släppa ögonkontakten.
Så fnös Albert till och torkade sig med baksidan av handen
runt näsan.
-Så du nobla själ i simpel kostymering, nu skall jag dra mig åter till
mina gemak för några timmars vistelse i visionernas landskap i Utopias
vackra land för att samla krafter till ett ytterligare dygn i denna andliga
kindergarten. Hälsa gärna på mig i morgon när du vill, det är ingen som
har hälsat på mig dom sista tjugofem åren.
Albert reste sig mödosamt och stapplade in i farstun. Stig stod kvar
en god stund helt omtumlad av allt obegripligt som den gamle hade sagt.
Ändå kände han på sig att det nog fanns något värdefullt i orden som
verkade så vansinniga.
Han började långsamt gå tillbaka, klev över det nedfallna staketet
och fortsatte tankfullt förbi stationen. Först när han var nästan framme
vid Huset slog det honom. Albert hade velat ha hjälp med något, men
Stig hade inte fått veta vad det gällde.
94