Ladda ner den gratis i Pdf-format här! - Sven-Arne Silves Hemsida

fastvuxen på golvet. Direktören gav upp försöket och började knäppa
upp sin gylf, samtidigt som han med andra handen tafsade Stig mellan
benen.
-Detta är skönt! Vi skall ha en fin stund du och jag och sen skall du
få en stor slant innan du går, väste den kåte direktören som nu andades
tungt och luktade svett och vitlök.
Stig var fortfarande paralyserad men hans apati började brytas
sönder av ilska, avsmak och äckel. För en sekund hängav han sig åt att
njuta av detta känslosvall som ramponerat hans håglöshet men sedan
började hans ursinne att bulta i öronen och flimra för ögonen. Stig hade
aldrig varit någon slagskämpe. Tvärtom hade han alltid försökt undvika
våldssituationer och i stället tillämpat regeln att vända andra kinden till.
Fan vad dum han hade varit - ibland var det tydligen nödvändigt att
värja sig. Stig tog ett djupt andetag och samlade sig för att drämma till
den brunstige direktörsusligen. Var hans krafter kom ifrån visste han
inte. I slagen låg hela den uppdämda ilskan av de senaste månadernas -
ja de senaste årens händelser. Han slog samtidigt som han skrek:
-Far åt helvete ditt jävla äckel. Låt bli mig och ge dig på gamla
gubbar i din egen ålder i stället!
Båda knytnävsslagen träffade Bjarring mitt på näsan som började
blöda. Stigs egen smärta i knogarna var ljuvligt skön och han kände sig
helt lugn invärtes. Han gav det gamla anrika hotellets ynklige direktör en
överseende blick, vände makligt på klacken och gick behärskad och
balanserad till dörren, låste upp den och gick därifrån.
Mamma och pappa stod resfärdiga vid Gerdas barack och Einar var
i full färd att bära ut hennes väskor.
-Du kan inte ta allt med dig! gnölade han.
-Nej jag vet. Detta är bara det nödvändigaste, hördes Gerdas röst
genom dörröppningen. Så kom hon ut med sista väskan. Hon höll krampaktigt
handen för kinden.
-Jag får inte plats med alla väskorna på kärran! fortsatte Einar i
gnällig ton.
-Då får vi bära dom som inte får plats! klippte Gerda av i vass ton.
-Jamen, jag vill inte att du åker ifrån mig Gerda lilla. Då har jag
ingen!
138