"Kroppen i lärandet – lärandet i kroppen" - och ...

Två intervjuer
Jag har valt att presentera två av intervjuerna i deras helhet, den ena gjord med en av
flickorna, den andra med en av pojkarna. Jag valde just de här eleverna för att något illustrera
den spännvidd i flickors respektive pojkars fysiska mognad och utveckling som är klart
skönjbar redan i årskurs 5, om än kanske ännu inte lika uttalad som i årskurs 6 då den är som
allra störst (Westin Lindgren, 1979).
Trots att jag, baserande mig på mina observationer från skolans olika lärmiljöer, eftersträvade
en så stor olikhet som möjligt mellan de intervjuade, visade det sig att de två individuella
intervjuerna på sätt och vis ändå är ganska lika i deras rika språkliga flöde med glimtvisa
större och mindre associationer i tid och rum. Att se sig själv på film väcker en känsla som
väcker tankar och nya associationer som ges ett språkligt uttryck, i en ständig cirkulär process
som bidrar till ett rikt samtal, och, om man så vill, ett tillfälle för eleven till
meningsskapande/begripliggörande av sin skoltillvaro. För oss båda tillsammans, den
intervjuande i dialog med eleven, sker en ”sammansmältning av horisonter” och för båda
parter en utvidgad förståelse av elevens tillvaro i skolan.
Carolina
När Carolina ser sig själv på film från idrotten tycker hon att det är “lite pinsamt.” Hon
tänker: “Å, vad lång jag är. Varför skall jag vara så lång? Det är annat än att se sig i
spegeln. Man tänker inte att man ser ut som man gör, egentligen. Jag tycker man ser konstig
ut. De andra ser ju precis ut som dom gör. Man börjar undra vad de andra tänker om en,
kanske: där kommer hon - vi kan va´med henne, eller: nej, vi drar.”
För Carolina är kroppen något hon har, “det är jag.” Hon är nöjd med sin kropp, fast ibland
ville hon vara smalare. “Hur kan dom se ut så där, när inte jag kan?” Hon skulle vilja vara
kortare för att kunna “göra mer saker.” Det bästa Carolina kan göra med sin kropp är att hålla
sig frisk, vara sig själv och fortsätta som nu, till exempel med att vara utomhus mycket. I
sexan tror hon att en del av hennes klasskamrater kommer att börja röka, däremot inte hon.
“Vi har sett på film, det är dö´äckligt! Man kan va´ ball utan att röka!”
Carolina säger att hon har glädje av sin kropp. Att vara lycklig känns i kroppen. Det är kul att
kunna röra sig och att ta ut mycket av kroppen, som under den långa dagen med stående och
gående från morgon till sen kväll på konserten med Back Street Boys.
Vi samtalar om Carolinas självförtroende. Starkt och bestämt kommer svaret på min fråga hur
hennes självförtroende är: “Det är bra! Det har jag haft se´n jag var liten.” Carolina tror
själv att det beror på att hon oftast fått som hon velat. Hon tycker att när hon är med någon
som säger: “Äh, du kan ingenting” - då blir självförtroendet sämre, och bättre om hon själv
tycker att “Jag är bäst”, även om den andra svarar “Är du säker på det?”
Carolina tycker att många försöker göra så att man får sämre självförtroende. Hon tror då att
man skall slå bort det och inte lyssna, utan försöka vara sig själv ändå, men samtidigt inser
hon att det inte är lätt. Carolina säger själv att hon är stark, men hon ger också uttryck för en
rädsla att bli ensam när kompisar bestämt sig för att vara med henne men ändå sedan väljer
någon annan och dessutom säger att de glömt den första överenskommelsen. “Då brukar jag
gå därifrån, jag talar om att jag är sur. Jag tjafsar för att få veta. Man vill veta om dom
41