Gotlandsinfanteristen

tYversteia,tnant N-iisSöderberg~
Några drag
II.
N:r 27 Gotlands nationalbeväring.
Det nya förbandet; som fick nr 27
bland infanteriregementena, var organiserat
på ett för den svenska armen
helt och hållet nytt sätt .. Övriga
förband bestodo av yrkessoldater,
indelta eller värvade. De fem
årsklasser värnpliktiga, som 1812
års beväringslag ställde till förfogande
betraktades som ersättningsoch
reservmanskap. Nationalbeväririgen
uppsattes helt och hållet
(utom officerarna vid lantbeväringen)
av värnpliktiga. Tjänstetiden
var betydligt längre än efter nu gällande
värnpliktslag och omfattade
även de yngre och äldre årsklasser
ur vilka hemvärnet numera huvudsakligen
rekryteras.
Den Cederströmska organisationen
var en lämplig krigs- och beredskapsorganisation
med olika slag
av infanteri i skilda kompanier. När
ofredstiden var slut, befanns den
mindre lämplig; det tillgängliga antalet
officerare var för litet för de
många kompanierna, personal ur
samma socknar hänfördes till olika
kompanier och kompaniområdena
blevo för stora, vilket var olämpligt
ur -övnings- och redovisningssynpunkt.
För den skull uppgjorde militärbefälhavaren,
Amiral Aschling
ett förslag till ny organisation, som
fastställdes 1815.
Enligt detta indelades landsbyg-
6
AKTIEBOLAGET
B. S. S J U N E S S E N-
TEL. 6100
___~'l.äxeL
Strumpor
T r i k å
LINKOPING
EN
ur regementetshist o r Ia
•
Stadsmajor Göran Fåh1"Cl:!us,
efter en olje'Ynålning f7-ån 1838_
dens beväring i tre bataljoner, Södra,
Mellersta och Norra, med tillsammans
21 kompanier. Varje kompani
kom då att innehålla jägare,
infanterister och pikenerare och rekryterades
inom -ett kompaniområde
bestående aven eller flera angränsande
socknar. Visby stads beväring
bibehölls i oförändrat skick.
Chefen för Visby jägarkompani
fick såsom "stadsmajor" bataljonschefs
befäl över stadens infanterioch
positionsartilleriförband.
Manskapet rullfördes vid vederbörligt
kompani och där förrättades
årliga mönstringar. Gevär och
patronväskor förvarades i hemmen,
GROS
TEl. 6101
_vöxel _
Kem. tekniska
Korta varor
men ingen fick lämna Gotland utan
att inlämna kronopersedlarna till
kompanibefälet. Efter uppvisande
av intyg härom erhölls pass från
landskansliet.
Pikenerarkompaniet i Visby indrogs
1821, då den dåvarande chefen
avled, och manskapet redovisades
först vid positionsartilleriet
och senare vid infanterikompaniet.
Piken som vapen fanns kvar vid
nationalbeväringen till 1867, då de
äldsta årsklasserna beväpnades med
gevär och benämndes reserv. Reservens
gevär skulle emellertid förvaras
i förråd, och därför var det
många som frivilligt kvarstodo som
infanterister för att inte mista sitt
kära gevär.
1815 års organisation kom i huvudsak
att gälla till 1861. Visby
borgerskap hade då avsagt sig rätten
att välja sina egna officerare,
och stadsbeväringen kunde sammansmältas
med den övriga delen
av nationalbeväringen. I samband
härmed delades ett par av de större
kompanierna, så att antalet blev
30. Gotlands nationalbeväring under
Militärbefälhavaren som chef indelades
därefter i fyra bataljoner I.
Södra, II. Mellersta, III. Visby och
IV. Norra samt Gotlands nationalbevärings
artillerikår. I denna upptogs
också den stamtrupp artillerister
som funnits på Gotland sedan
1808, och som senast redovisats
vid Svea artilleriregemente.
Militärbefälhavare på Gotland
var landshövd ingen ända till år 1873
då den dåvarande militärbefälhavaren,
generalmajor H. Gyllenram
med bibehållande av landshövdingeposten
fick avsked från sin militära
befattning. Som förste innehavare
av den nyinrättade militärbefälhavareposten
utnämndes den från del-
-ta-gand-et -i .krtger -mellan--Nordamerikas
Nord- och Sydstater kände
Översten, sedermera Generalmajeren
E. von Vegesack ..
Den avlöning, som enligt 1812
års stat tillerkändes officerarna,
var mycket knapp, en kompanichef
erhöll 150 riksdaler om året. Det
är givet att detta icke var ägnat
att stimulera till anställning vid