Svält hotar miljoner - Afghanistan.nu

Okorrumperade hedersmän har systematiskt
straffats medan krigsherrarna
har belönats med mera makt.
Det är slutsatsen i den amerikanska
journalisten Sarah Chayes nya
bok som recenseras av Björn Kumm.
”Ni borde ju ha skickat hem oss! Varför
är vi krigsherrar fortfarande kvar och
regerar?”
Denna konfunderade fråga ställdes
till den amerikanska journalisten
Sarah Chayes långt efter att USA och
dess allierade i namn av ”kriget mot
terrorismen” hade störtat talibanernas
regim i Kabul.
Vi krigsherrar
”Vi topak salaran (krigsherrar) fick ju
veta av amerikanerna att alla som tog
makt med deras hjälp skulle få packa
sig i väg efter Loya jirga (det afghanska
parlamentet). Då borde ju amerikanerna
ha sparkat ut oss. Det här
skulle ju bli en regering med bildade
personer.”
Den konfunderade afghanske
krigsherren är en av personagerna
i Sarah Chayes nyutkomna bok The
Punishment of Virtue.
Den kan läsas som en spännande
roman med sorgligt slut (utgången avslöjas
redan i första kapitlet). Chayes
är språkkunnig – både arabiska och
pashtu ingår i hennes kommunikativa
förmåga. Vid talibanernas fall 2001 arbetade
hon i Afghanistan för National
Public Radio, USA:s statsunderstödda,
icke-kommersiella radio.
Den dygdige som straffas – och som
boktiteln syftar på – är Sarah Chayes
nära vän, polischefen i Kandahar,
Muhammad Akrem Khakrezwal, en
okorrumperad hedersman. Det är med
hans begravning år 2005 som boken
inleds. En som inte straffas, tvärtom
belönas med makt och chans till stor
rikedom är krigsherren Gul Agha
Shirzai (icke identisk med den i inledningen
citerade krigsherren med självinsikt).
Belönad med guvernörspost
Med Gul Agha samarbetade USA:s
Special Forces, när det gällde att driva
bort talibanerna från deras egentliga
huvudstad Kandahar. Därefter belönades
Gul Agha med guvernörsposten
över regionen. Från amerikanskt håll
vägrade man inse hur nära förbunden
denne man var med Pakistans regering
och Pakistans säkerhetstjänst
6 Afghanistan.nu
Så straffar USA
– samma institutioner som på 1990-talet
bragte talibanerna till makten och
efter deras nederlag fortsatt undergräva
Afghanistans demokratiska utveckling
och politiska självständighet.
Krigsherrarna borde ha hemförlovats.
I stället för att samregera med
krigsförbrytare borde, hävdar Sarah
Chayes, Afghanistans nytillsatta regering
ha lyssnat på klanhövdingarna,
gamla vördnadsvärda män, exponenter
för just det civila samhälle USA
och den så kallade koalitionen sagt sig
vilja främja i det befriade Afghanistan.
Chayes är en handlingskraftig person.
Hon organiserade en hel grupp sådana
hövdingar från Kandahartrakten och
fick i väg dem till Kabul där de faktiskt
också träffade presidenten.
Vänligt och eftertänksamt lyssnade
Afghanistans president Hamid Karzai
både på klanhövdingarna och den
amerikanska korrespondenten. Till
sist valde Karzai ändå att befästa Gul
Agha Shirzais makt. Gul Agha fortsatte
som guvernör, omplacerades senare
som minister i centralregeringen, och
tydligen är han i likhet med många
andra krigsherrar fortfarande en del
av maktapparaten i Afghanistan.
Ombads komma tillbaka
Jag, fåkunnige läsare, förundras över
hur en utlänning, amerikan, till råga
på allt kvinna, kunnat få det inflytande
Sarah Chayes uppenbarligen skaffat
sig i den afghanska machokulturen.
Uppenbart är att hon tillvunnit
sig respekt, kanske genom ren chockverkan.
År 2002, när Afghanistan syntes
befriat, hade National Public Radio
likt så många andra medier upphört
intressera sig, och Chayes skulle åka
hem. Men när hon drack avskedste
med sina vänner, ombads hon av presidentens
farbror, Aziz Khan Karzai,
som gett henne mången viktig information
under kriget, att komma tillbaka.
Redan tidigare hade Sara Chayes
ifrågasatt sin journalistroll. Hon hade
sett det som en vällovlig bedrift om hon
lyckades övertyga åtminstone några
amerikaner att USA inte är det enda
land som finns på jordklotet. Men redaktionerna
– även icke-kommersiella
National Public Radio – undanbad sig
komplicerade reportage och besvärliga
frågor.
Kandahar är ett paradexempel.
Knappt hade talibanledaren mullah
Omar evakuerat denna historiska stad
förrän USA:s Special Forces alltså placerade
sin vapenbroder, krigsherren
Gul Agha Shirzai, som ny guvernör.
Det var ett allvarligt misstag, fann
Chayes. Det borde hennes uppdragsgivare,
NPR i Washington, också inse.
Men där bedrog hon sig.
Monopolbröder
Chayes reportage lät i hemmaredaktionens
öron bara som den gamla vanliga
storyn om käbblande afghanska krigare.
NPR:s All things considered, förebilden
för Sveriges radios Godmorgon
världen, amputerade den viktigaste
delen av hennes reportage.
Alltså gav Sarah Chayes den journalistiska
rapporteringen på båten.
Först engagerade hon sig i Kandahar
för klanen Karzais egen NGO, Afghans
for Civil Society. Hon hjälpte en nystartad
radiostation. Hon samlade in
pengar i USA för att återuppbygga ett
krigshärjat bostadsområde nära flygplatsen
i Kandahar.
När Chayes ville skaffa fram byggnadsmaterial,
kolliderade hon omedelbart
med guvernör Gul Agha Shirzai
som hade gett sin bror monopol på
byggsten och kontroll över ett sandtag,
invid vilket bröderna byggde en
cementfabrik. ”Hade vi inte byggt upp
den där byn”, säger Chayes, ”skulle
jag aldrig ha förstått hur en krigsherre
fungerar.”
Skickligt spelade Sarah Chayes ut
olika myndighetspersoner mot varandra,
provocerade Gul Agha och hans
bror, spärrade vägen för höga herrar
när de försökte lämna sina ämbetsrum
för att komma undan denna
besvärliga utlänning, blev ett slags
Pippi Långstrump som ständigt satte
sig emot. Nu är den bombade byn
Akokolacha trots allt återuppbyggd.
Sarah Chayes driver egen småindustri,
kooperativet Arghand som producerar
sju olika sorters tvål.
I Afghanistan råder hösten 2006 ett
skarpare läge. Nu kan Chayes inte
längre köra till grannstaden Panjwayi,