Ladda ner - Svensk Byggtjänst

Arkus Rapport #3 / 2012 

Tilltalande tillgänglighet 

Om utformning av allmänna platser 

utomhus – för alla människor 

Bibbi Leine och Lise Hellström

Lise Hellström och Bibbi Leine 

© 2012 Författarna och Arkus 

Förlag: Arkus, www.arkus.se / Lisa Daram 

Utgivare: Arkus och Trafikverket 

Författare: Bibbi Leine och Lise Hellström 

Handledare, Arkus: Bengt Persson 

Redaktörer, Arkus: Suzanne de Laval och Lisa Daram 

Faktagranskning: Bobo Hjort 

Grafisk form: Anna Tribelhorn / Kingston 

Distribueras som pdf via Arkus hemsida www.arkus.se 

Sprid / citera oss gärna, men ange källan. 

Trafikverket har bidragit till denna skrift. 

Bilden på titelsidan visar exempel på hur stråk kan markeras 

i markbeläggningen. Illustration: Landskapslaget. 

Bibbi Leine och Lise Hellström är landskapsarkitekter lar/msa och 

verksamma som praktiserande landskapsarkitekter på Landskapslaget där 

de också är delägare. Projektet initierades av dem efter att i många projekt 

mött olika utmaningar kring tilltalande och funktionella lösningar i 

utemiljön. 

Lise Hellström, född 1973, har tidigare varit med i framtagandet av en 

skrift för Boverket- ”Gårdsutveckling i miljonprogramsområden” 2008 

(isbn: 978-91-86045-34-0). 

Bibbi Leine, född 1960, har tidigare medverkat med text i boken 

”Trädgårdsstäder i praktiken” (isbn: 91-883332-03-9) 1991, samt med 

artiklar i t ex tidskrifterna Utblick Landskap, Arkitektur och 

Byggnadskultur.


Om utformning av allmänna platser 

utomhus – för alla människor 


4 TILLTALANDE TILLGÄNGLIGHET 

Läs mer om Arkus på 

www.arkus.se 

Förord 

Bibbi Leine och Lise Hellström 

Tillgänglighet i byggd miljö är inte en enkel fråga om ramper för 

rullstolar. Tillgänglighet är en rättvise- och värdegrundsfråga 

som handlar om att människor ska kunna ta sig fram på egen 

hand. För att förstå tillgänglighet i byggd miljö behöver man 

vända blicken, inte i första hand mot den byggda miljön, utan 

mot människan. Först när vi vet något om människan och hur 

hennes behov ser ut kan vi skapa bra byggd miljö. 

En hel del kunskap om tillgänglighet finns redan. Men 

kunskapsbyggandet är långt ifrån klart, och den kunskap som 

finns behöver komma in i processerna när byggd miljö skapas. 

Det är heller inte så att kunskapen enbart är av naturvetenskaplig 

karaktär. Det går helt enkelt inte väga och mäta alla de viktiga 

beståndsdelar som utgör gränssnittet mellan människan och den 

byggda miljön. Vad vi däremot kan göra när kvantitativa mått 

inte hjälper oss hela vägen till bra resultat, är att bli bättre på att 

hantera kvalitativa aspekter. Det arbetet förutsätter en hög grad 

av tolerans för komplexitet, kunskap om sociala, kulturella och 

psykologiska faktorer samt en utvecklad språklig förmåga. 

I den här rapporten ger sig författarna i kast med uppgiften 

att förmedla synsätt och verktyg i arbetet med tillgänglighet 

i utomhusmiljöer. Tre teman som borde vara självklara men som 

allt för ofta förbises i dagens byggande får därmed extra fokus; 

› Vikten av att redan i tidiga skeden definiera samtliga behov 

som den byggda miljön ska svara upp mot. 

› Vikten av att förstå förhållandet mellan enskilda delar i den 

byggda miljön och den sammanlagda helheten. 

› Skapandet av, för samhällsbyggnadsbranschen, användbara 

och gemensamma begrepp. Byggd miljö påverkar och 

kommunicerar, inte bara visuellt utan även auditativt och 

taktilt. Vi behöver begrepp som utan att vara värderande kan 

beskriva denna påverkan och kommunikation – den byggda 

miljöns funktioner och tilltal. Begreppen måste också kunna 

delas av alla involverade – politiker, byggherrar, fastighetsutvecklare, 

arkitekter, entreprenörer och leverantörer av 

teknik och material med flera. 

Rapporten har tillkommit med stöd från dåvarande Vägverket, 

nuvarande Trafikverket. För att den ska ha goda förutsättningar 

att spridas inom Trafikverkets organisation har vi valt att 

publicera den som pdf för webb och läsplatta. Rapporten finns



för nedladdning på Arkus hemsida www.arkus.se. Vi hoppas att 

den kommer till nytta. 

Tack i första hand till Bibbi Leine och Lise Hellström, 

Landskapslaget, som lagt ned själ och möda i arbetet med 

rapporten. Tack också till dåvarande Vägverket för de goda FoUprocesser 

som nätverken inom Swedish Network of Excellence 

(sne) utgjorde. Och tack till Oscar Grönwall, Tyréns som i 

rättan tid kom med livgivande synpunkter som gjorde att 

arbetet kunde ros i hamn. 

Lisa Daram 

Arkus kansli, maj 2012


Innehåll 


Författarnas förord ....................................................................................................................... 7 

Om rapporten och om 

att utforma för tillgänglighet ............................................................................. 9 

Bakgrund, syfte och arbetssätt ...................................................................................................... 9 

Rapportens upplägg ...................................................................................................................................... 11 


– om förhållningssätt och språkbruk 

vid arbete med utformning .............................................................................. 12 

Tala om form – om estetik och begrepp för utformning ................... 15 

Regelverk för tillgänglighet på allmänna platser ......................................... 18 

Allmänt om utformning 

för tillgänglighet i utomhusmiljö ......................................................... 22 

Planera för tillgänglighet i tidiga skeden .................................................................. 26 

Tillgänglighet vid nyanläggning 

– exempelsamling ..................................................................................................................... 31 

Markbeläggning / fritt från hinder ....................................................................................... 32 

Mindre nivåskillnader ............................................................................................................................. 43 

Ledstråk och kontrastmarkeringar .................................................................................... 46 

Ramper .............................................................................................................................................................................. 61 

Trappor .............................................................................................................................................................................. 79 

Ledstänger ................................................................................................................................................................. 88 

Tillgänglighet i befintliga miljöer ..................................................... 111 

Ledstråk och kontrastmarkeringar .................................................................................. 112 

Nivåskillnader ..................................................................................................................................................... 113 

Ledstänger ................................................................................................................................................................ 113 

Källor och referenser ........................................................................................................ 115 

Litteratur .................................................................................................................................................................... 115 

Webbadresser ...................................................................................................................................................... 115 

Seminarier ................................................................................................................................................................ 116 

Bildförteckning ................................................................................................................................................ 117 

Bilagor 

Boverkets författningssamling, bfs 2011:5, alm 2 ............................. 124 

Boverkets författningssamling, bfs 2011:13, hin 2 .............................. 132



Författarnas förord 

Syftet med den här rapporten är att visa att tillgänglighet 

mycket väl kan uppfyllas samtidigt som miljön förbättras i vid 

mening. Det behöver t ex inte finnas någon motsättning mellan 

tillgänglighet och visuell upplevelse av en miljö. Ju mer vi 

fördjupat oss i frågan, desto mer självklart har det blivit att 

tillgänglighet är en funktion bland alla andra som ska lösas i 

arkitektarbetet, både vid nybyggnad och vid ombyggnad. En 

miljö som är tillgänglig för alla ska helt enkelt vara en 

självklarhet. I arbetet med rapporten har vi har också funnit att 

möjligheterna till olika arkitektoniska uttryck är stora, och att 

den specifika karaktären och sammanhanget vid varje plats 

mycket väl kan tas till vara vid utformning för tillgänglighet. 

Med en mängd bildexempel vill vi visa på möjliga angreppssätt 

och lösningar i olika situationer. 

Vi kan konstatera att det finns behov av mer forskning och 

kunskapsutveckling inom området. Det gäller alltifrån 

stadsplanering, t ex förutsättningar för orienterbarhet, till 

detaljer som exempelvis kontrastmarkering i förhållande till 

olika material. När kraven på tillgänglighet i utemiljön skärps 

väcks frågan om hur olika insatser kommer att påverka 

stadsbilden. Finns det andra intressen och aspekter som får ge 

vika? Hur omfattande ska åtgärderna vara? Ska det vara 

tillgängligt, t ex med ledstråk, överallt? En riktlinje bör vara att 

miljön ska vara tillgänglig för alla i sådana stråk där alla behöver 

kunna gå. Om tillgänglighet inte går att uppnå på vissa sträckor 

ska det finnas alternativa vägar att ta sig fram. 

Under de år vi arbetat med denna skrift har vi märkt en 

påtaglig förbättring av väl utformad tillgänglighet och en ökad 

vilja bland beställare och producenter av byggd miljö att ta sig an 

frågeställningarna. Förhoppningsvis är detta en utveckling vars 

effekter kommer att blir tydliga i framtiden. Det som ligger på 

ritbordet idag blir ju färdig miljö först om några år. Goda byggda 

exempel är den bästa inspirationen för andra, så låt oss hoppas på 

en gynnsam spiral. Att sätta in förslag till åtgärder i ett 

sammanhang redan i tidigt skede av ett projekt är det bästa man 

kan göra för att uppnå en god helhet. Vi hoppas med denna 

skrift ge inspiration till att arbeta med tillgänglighet som en 

självklarhet vid utformning av utomhusmiljö. 

Skriften är framtagen på uppdrag av Stiftelsen Arkus, genom 

en intern tävling, och har sedan valts ut och finansierats av



dåvarande Vägverket inom ramen för forskningsverksamheten i 

sne ( Swedish Network of Excellence ). Författare är 

Landskapslaget ab, genom Bibbi Leine och Lise Hellström. 

Handledare från Arkus har varit Bengt Persson. Redaktionellt 

arbete i efterhand har utförts av Suzanne de Laval och Lisa 

Daram. 

Vi vill tacka alla som bidragit med värdefulla synpunkter under 

arbetets gång: 

Agneta Ståhl, lth; Maj Almén, Hinderfri design ab; Anette 

Rehnberg, Lennart Andersson och Ulrika Runblom, Vägverket; 

Bengt Persson, Mikaela Eckered och Lisa Daram, Arkus; Oscar 

Grönwall, Tyréns samt våra kollegor på Landskapslaget. 

Bibbi Leine, Landskapslaget 

Lise Hellström, Landskapslaget


” 

Basfunktioner som orienterbarhet 

och framkomlighet 

uppnås bäst när omsorg 

läggs ned på uppgiften att 

integrera dem i miljön som 

helhet. Visuella, auditativa, 

taktila och spatiala intryck 

spelar därmed en viktig roll 

för hur miljön används. 


Om rapporten och om 

att utforma för tillgänglighet 

Bakgrund, syfte och arbetssätt 

Den här skriften handlar om tillgänglighet på stadens allmänna 

platser med fokus på genomtänkt utformning. Vi vill särskilt 

peka på något som kan tyckas självklart, men som ändå förtjänar 

att sägas: Om tillgänglighetsaspekter tillmäts värde vid 

planering av byggd miljö så ökar förutsättningarna att uppnå 

en attraktiv miljö där människor kan trivas. 

En fullgod tillgänglighet innebär, menar vi, att stadens allmänna 

platser är välfungerande, tilltalande och inbjudande för alla 

människor. Det är viktigt att understryka att den fysiska miljön skickar 

signaler som vi människor läser av. Via utformningen stimuleras eller 

hindras våra handlingar och vi tilltalas känslomässigt i positiv, neutral 

eller negativ mening. Basfunktioner som orienterbarhet och 

framkomlighet uppnås bäst när omsorg läggs ned på uppgiften 

att integrera dem i miljön som helhet. Visuella, auditativa, 

taktila och spatiala intryck spelar därmed en viktig roll för hur 

miljön används. En plats är inte väl utformad om den inte är 

tillgänglig för alla. Inte heller är den väl utformad om insatser 

för tillgänglighet innebär att man väljer en lösning som är illa 

anpassad till den omgivande miljön. 

Enligt den nationella handlingsplanen för handikappolitiken 

från 1999 / 2000 och den följande lagen från 2001, skall Sverige 

från år 2010 vara ett tillgängligare samhälle för alla. Med den 

nya lagen har följt att tillgänglighet inte bara ska försäkras vid 

nyanläggning utan också i befintlig miljö. Kommuner, 

fastighetsägare och andra har skyldighet att undanröja ”enkelt 

avhjälpta hinder” i befintliga byggnader som innehåller lokaler 

dit allmänheten har tillträde samt på befintliga allmänna 

platser. Med enkelt avhjälpta hinder menas hinder som med 

enkla medel kan tas bort, överbryggas eller på andra sätt 

avhjälpas så att tillgänglighet och användbarhet ökar. Många 

hinder har åtgärdats under senare år men arbetet behöver 

fortsätta även efter år 2010. 

Kunskaper om vad som krävs för att uppnå god tillgänglighet 

är ofta inriktad på särskilda gruppers krav såsom rullstolsburna 

eller synskadade. Dessa kunskaper utgör underlag för lagar och 

rekommendationer som i sin tur utgör ramar för utformningen 

av stadens allmänna platser. I regelverket är det utformningsdetaljerna 

som är de mest tillämpbara, då där givits konkreta


” 

Men minst lika viktigt för 

utformningen av tillgängliga 

miljöer är aspekter som 

sammanhang, orienterbarhet, 

tydlighet, trygghet 

och attraktivitet. 


föreskrifter och råd om dimensioner och lutningar. Men minst 

lika viktigt för utformningen av tillgängliga miljöer är aspekter 

som sammanhang, orienterbarhet, tydlighet, trygghet och 

attraktivitet. Att hitta information om tillgänglighet i ett helhetsperspektiv 

är svårt men vi menar att kunskapen är nödvändig för 

att skapa goda förutsättningar för väl fungerande offentliga rum. 

Huvudsyftet med detta arbete är att visa att tillgänglighetskrav 

uppfylls på ett bättre sätt om man ser till helheten i miljön. 

Vi vill visa att det finns många möjligheter att utforma och 

integrera tillgänglighetsåtgärder på allmänna platser, och att 

tillgänglighetskrav ska ses som möjligheter och utmaningar 

och inte som begränsningar för kreativa processer. 

Trots att det kan tyckas självklart att den offentliga miljön 

ska vara tillgänglig för alla kan det vara så att lösningar som 

fungerar bra för en person inte är bra för en annan. 

Målsättningen bör vara att uppnå den mest optimala utformningen 

för en specifik plats, och att lösningen ska vara bra för 

så många som möjligt. Mångfunktionella lösningar är oftast 

de bästa. Att arbeta med arkitektur innebär dock alltid att väga 

olika aspekter, behov och intressen mot varandra. Detta leder 

till många val och kompromisser – sällan kan det bli optimalt 

på alla sätt, något som även gäller tillgänglighetsaspekter. 

Vissa miljöer kräver extra omsorg i utformningen. Det gäller 

befintliga miljöer, i synnerhet kulturmiljöer, som är föremål för 

ändringar eller tillägg. För detta krävs ofta ett extra mått av 

kreativ och skicklig formgivning för att uppnå ett gott resultat. 

Terrängen kan vara en försvårande omständighet vad gäller 

framkomlighet. Är det t ex starkt kuperat kan det vara svårt att 

jämna ut marken tillräckligt för föreskrivna ramplutningar. Om 

det inte är möjligt att göra en 1:20 ramp kan det vara bättre med 

en för brant ramp än ingen ramp alls. Exempel på det senare är 

miljön vid Läckö slott där Statens Fastighetsverk 1 har gjort en 

lyckad tillgänglighetsanpassning med stor hänsyn till kuperad 

terräng och känslig kulturmiljö 

Denna rapport riktar sig till projektledare, projektörer och 

förvaltare inom arkitektur- och byggsektorn, och behandlar 

tillgänglighet till ytor för gångtrafik på allmänna platser, dvs på 

gator, vägar, torg och parker. Frågor som berör övergångsställen, 

lekplatser, ljudmiljö, skyltning eller vegetation tas inte upp i 

rapporten. 

Vid genomförandet av rapporten har vi arbetat parallellt med 

litteraturstudier, studieturer, fotografering och analys av 

befintliga exempel. Den studerade litteraturen har i huvudsak 

1 www.sfv.se



behandlat tillgänglighet och stadsplanering. Vi har använt 

skissandet som en arbetsmetod. Vi har dels skissat lösningar 

av befintliga situationer när vi noterat funktionella eller 

utformningsmässiga brister, dels har vi skissat förutsättningslöst 

för att undersöka olika möjligheter för tillgänglighetslösningar 

på ett principiellt plan. Vi har också kontinuerligt reflekterat 

utifrån våra erfarenheter som landskapsarkitekter, i olika typer 

av pågående projekt i vår arkitektverksamhet. Vid återkommande 

tillfällen har vi hållit seminarier med sakkunniga för att ringa in 

speciellt angelägna aspekter. Särskilt inspirerande har Jan Gehls 

Livet mellem husene ( 2003 ) 2 varit när det gäller stadsplanering 

utifrån ett socialt perspektiv. Statens Fastighetsverks tillgänglighetspolicy 

3 och rörelsen Design för alla 4 har också haft stor 

betydelse i arbetet med rapporten. 

Rapportens upplägg 

Skriften är indelad i fem kapitel. I kapitel 1 redogör vi för 

bakgrund, syfte och arbetsmetod för rapporten. I kapitel 2 

analyserar vi hur tillgänglighet och god formgivning kan 

samverka, samt vad platsen i sig betyder. Vi reflekterar också 

över form och estetik, samt över ett antal begrepp om form som 

är bra att känna till för alla aktörer som ingår i planerings- och 

produktionsprocesser för byggd miljö. Avsnittet avslutas med en 

presentation av det regelverk som finns att förhålla sig till när 

man ska skapa en tilltalande tillgänglighet. Därefter följer i 

kapitel 3 en diskussion om skillnaden mellan nyanläggning och 

enkelt avhjälpta hinder i en befintlig anläggning. Kapitel 4 är en 

genomgång av förutsättningar och möjligheter vid 

nyanläggning. Självklart gäller dessa förutsättningar också vid 

förändringar i befintlig miljö. Kapitlet är rikt illustrerat med 

bildexempel. Kapitel 5 slutligen är en motsvarande genomgång 

av förutsättningar och möjligheter vid förändringar i befintliga 

anläggningar. Avsnittet är kortare än det tidigare, av det skälet 

att samtliga faktorer som gäller för nybyggnation också gäller för 

anpassningar i befintlig miljö. 

2 Se litteraturlista, sid 

3 www.sfv.se 

4 www.designforalla.se



Tilltalande tillgänglighet – om 

förhållningssätt och språkbruk 

vid arbete med utformning 

Med ”tilltalande tillgänglighet” vill vi peka på att tillgänglighetskrav 

kan uppfyllas samtidigt som helhetsintrycket av en miljö 

lyfts och förstärks. Miljöer talar till oss på sitt tysta sätt. Genom 

att lära sig hur miljöer kommunicerar ökar förutsättningarna för 

att skapa bättre offentliga miljöer för alla. 

I en förenklad modell av vad god utformning innebär vill vi 

särskilt peka på nära samverkan mellan en mängd olika aspekter, 

här sorterade i tre huvudgrupper – funktion, estetik och komfort. 

Gränserna mellan dessa grupper är flytande, men man kan 

säga att utformningsarbete handlar om en strävan efter att 

mottagarens upplevelse ska bli så ”hel” som möjligt, att få 

funktioner, estetik och komfort att samverka. Miljöns utformning 

ska fungera på ett sådant sätt att den vägleder på ett 

omsorgsfullt sätt, och har en positiv påverkan på mottagarens 

upplevelse och bruk av miljön. En väl utformad miljö ska 

vägleda samtidigt som synligheten av tillgänglighetsåtgärder 

för den som inte behöver extra stöd kan anpassas beroende på 

situation och sammanhang. 

Bild 1: 

I utformningsarbetet eftersträvas en bra helhet så att alla de krav som finns 

för en plats uppfylls. En syntes mellan funktion, estetik och komfort skapas. 

› Funktion handlar om att platsen ska fungera för det den är 

avsedd, på basnivå, men också i vidare upplevelsemässig 

mening. Tillgänglighet är en funktionsaspekt, som i sin tur 

kan delas upp i delfunktioner som exempelvis att ta sig fram, 

kunna orientera sig, kunna sitta ned och att inte snubbla. 

Andra exempel är att kunna leka eller parkera cykeln. 

› Estetik avser här, i deskriptiv mening, förnimmelsekunskap



– dvs visuella, taktila, auditativa och rumsliga ( spatiala ) 

aspekter som upplevs via våra sinnen. Skala, proportioner, 

rumslighet, komplexitet, form och färg, är delar av den fysiska 

miljön som når oss via våra sinnen och som har betydelse för 

hur vi upplever en plats. Upplevelsen påverkar i sin tur 

upplevelser av komfort och hur vi beter oss. 

› Komfort innebär att människor trivs eller har goda förut sättningar 

till det. Det är den upplevelsen som åsyftas, när man 

känner sig bekväm och trygg med den omgivande miljön. 

Att röra sig och att vila på ett bekvämt sätt, vara skyddad mot 

klimatfaktorer som upplevs obehagliga, t ex vind, nederbörd och 

kyla, är delar av komfort i byggd miljö. Att inte behöva känna 

sig utpekad och särbehandlad på ett okänsligt sätt är också en 

del av komforten. Komfort liksom grad av stimulans utgör delar 

av den känslomässiga upplevelsen. Att se och höra varandra när 

man umgås, samt möjligheter att kunna vara avskild, är 

betydelse fulla för upplevelsen och känslan av komfort. 

Alla människor är olika och därmed är deras behov och intressen 

också olika. Allmänna platser är till för alla och ska därför vara 

tillgängliga och tilltalande för alla. Olika behovs grupper kan 

vara äldre, barn, allergiker, överviktiga, barnvagns förare, 

tillfälligt skadade och personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga. Enligt Boverkets föreskrifter och allmänna 

råd, alm 2 5 , omfattas personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga rullstolsburna av olika grader, personer 

med rörelsenedsättning ( t ex rollatoranvändare ), personer med 

synnedsättning, personer med hörselnedsättning och personer 

med kognitiv funktionsnedsättning. Att ha en kognitiv 

funktionsnedsättning innebär bland annat svårigheter att 

orientera sig, svårigheter att förstå ologiska utformningar samt 

problem med att hantera plötsliga och oförutsedda förändringar. 

5 Se avsnitt Regelverk


” 

Vår utgångspunkt är att ju 

fler olika behov en lösning 

svarar mot, desto bättre är 

utformningen. 


Bild 2: Genomsnittsmänniskan finns inte, men hon är normgivande för 

såväl produktutformning som stadsplanering. Bilder från kampanjen 

”Befrämja olikheten” av organisationen Design för alla, som arbetar för 

att få beställare, planerare, arkitekter och designer att tänka in mångfald 

och allas delaktighet redan i början. Det ska inte finnas någon motsättning 

mellan tillgänglighet och konstnärlighet i design och arkitektur. 

Se vidare www.designforalla.se . Foto: Elisabeth Ohlson Wallin. 

Vår utgångspunkt är att ju fler olika behov en lösning svarar mot, 

desto bättre är utformningen. Till exempel att en ramp är bra för 

både rullstolsburna och barnvagnsförare, att en kantsten anvisar 

olika slags ytor samt är bra ledlinje eller att ett beläggningsmönster 

innehåller både riktningsangivelser och är roligt att leka 

med. Målet är att allmänna platser ska vara utformade så att alla 

människor ska känna sig välkomna och kunna ta sig till och från 

målpunkter med egen kraft samt kunna vistas på och nyttja dem. 

Det är här värt att nämna två centrala begrepp som används 

mer och mer i samband med tillgänglighet – Design för Alla 6 och 

Universell utformning. Något förenklat kan man säga att Design 

för Alla syftar till vägledning och kunskap som grund för 

kreativa processer, medan Universell utformning inriktas mot 

normering; principer, guidelines och standarder. Design för 

Alla betonar beslutsfattande och designprocess; professionellt 

utformad tillgänglighet, medan Universell utformning fokus erar 

på egenskaperna hos ett slutresultat; normerad tillgänglighet. 

Konceptet Design för Alla / Design for All har utvecklats inom 

ramen för organisationen EIDD Design for All Europe 7 ( bildad 

1993 som European Institute for Design and Disability ), idag en 

designledd federation av medlemsorganisationer i 22 europeiska 

länder inklusive Sverige. Universell utformning / Universal 

Design, har sin bakgrund i amerikansk lagstiftning inom handikapp 

området i början av 1990-talet. Det används idag i Norge, 

som ett juridiskt begrepp, och i FNs konvention om rättigheter 

för personer med funktionsnedsättning, där det ges en tydlig 

6 www.designföralla.se 

7 www.designforalleurope.org



koppling till miniminormer och ”skälig utsträckning”. 

Projektet Värdig Entré 8 är ett internationellt framstående 

exempel på Design för Alla som praktik och demonstrerar bl.a. 

skillnaden i räckvidd mellan professionellt gestaltad och 

normerad tillgänglighet. Värdig Entré är ett samarbetsprojekt 

mellan Statens fastighetsverk, EIDD Sverige och Stockholms 

stad om tillgänglighet till kulturarvsbyggnader. Projektet har 

utvecklat en arbetsmetod som säkrar ett bra samarbete mellan 

fastighetsägare, förvaltare, antikvarier, verksamheter, brukare, 

tillverkare, industridesigner och arkitekter. Design för Alla har 

varit vägledande för hela designprocessen. 

Både Design för alla och Universell utformning har vidare 

betydelse än det svenska tillgänglighetsbegreppet och passar 

väl med de intentioner vi har med denna skrift. 

Tala om form – om estetik 

och begrepp för utformning 

Att fysisk miljö ska vara estetiskt tilltalande är fastslaget enligt 

svensk lag: ”Planläggning enligt denna lag ska med hänsyn 

till natur- och kulturvärden, miljö- och klimataspekter samt 

mellankommunala och regionala förhållanden främja 1. en 

ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning 

av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder.” 

(pbl: 2 kap, 3 §) 

Men vad innebär egentligen estetiskt tilltalande? Vår uppfattning 

är att det i dag råder en stor osäkerhet kring begreppet 

estetik och vad det egentligen betyder. Ofta, och särskilt inom 

byggområdet, används ordet estetik på ett otydligt sätt när det 

gäller att formulera mål vid planering. Inte sällan ges begreppet 

ett normativt innehåll och likställs med skönhet. Men vad som 

upplevs som skönt, vackert eller positivt, är olika för var och en. 

Upplevelsen beror kanske framförallt på vad man har lärt sig att 

tycka och tänka. Vad man uppfattar som vackert förändras över 

tid – nya erfarenheter, nya referenser och nya sammanhang ger 

nya uppfattningar om utformning och vad som är fint. Vi på - 

verkas av vår omvärld och lär oss att uppskatta eller ogilla föremål 

och miljöer. Frågan är: Vad det är man värdesätter, medvetet eller 

omedvetet, när man upplever en viss plats? 

I den här skriften har vi, som beskrivits i föregående kapitel, 

valt att utrycka estetik som de aspekter i den fysiska miljön som 

upplevs via våra sinnen. Vi går inte in på normativa resonemang, 

dvs om en viss typ av utformning är fin eller ful – vad vi däremot 

vill åt är ett synsätt som handlar om att en miljö som är genom- 

8 www.vardigentre.se



tänkt och syftar till att vägleda – där olika delar samspelar på ett 

bra sätt – ofta uppfattas som trovärdig och trygg. Vi ”tar in” den 

fysiska miljön via ögon, öron, känsel, balans och förmågan att 

uppfatta rumsligheter och stråk. Vi tilltalas via våra sinnen och 

får signaler om vad vi kan göra, men vi uppfattar också miljön 

på ett känslomässigt plan. Signaler i miljön refererar till vad 

vi tidigare upplevt, och får oss därmed att känna och uppleva 

miljöer på olika sätt. Att bestämma exakt vilka upplevelser 

miljön ska framkalla hos människor som använder den är 

omöjligt. Alla faktorer kan inte helt och fullt planeras och styras 

i arbetet med arkitektur och utformning av miljöer. Men mycket 

går att planera, och genom att ha kännedom om några centrala 

begrepp som är relevanta för utformning av allmänna platser 

(torg, gator, parker, vägar) ökar förutsättningen för att uppnå 

ändamålsenliga och långsiktigt hållbara resultat. 

Här nedan resonerar vi kring några av de grundläggande 

begrepp som vi anser är betydelsefulla för att förstå och planera 

miljöer. En viktig insikt vid planering är att i den byggda 

verklig heten smälter dessa begrepp samman till en helhet. 

Om förutsättningarna ändras inom ett av de områden som 

begreppen representerar så påverkas alla de övriga. Att uppnå 

balans i byggd miljö innebär alltid att arbeta med helheten 

– dvs med utgångspunkt från alla begrepp nedan – samtidigt. 

Platsens sammanhang med sin omgivning är av stor betydelse för 

upplevelsen. Sammanhanget sätter ramarna och skapar förväntningar 

och krav både visuellt och innehållsmässigt. Om platsen 

ligger i en stad, i ett industriområde eller på landsbygden är 

avgörande för den förväntan som platsen ger. Terrängfaktorn 

är också intressant i sammanhanget, då en plats i en kuperad 

terräng har helt andra förutsättningar än en i ett plant område. 

Genom att studera storlek, form, placering, användning, 

förhållande till omgivningen mm kan platsens helhetskaraktär 

förstås. Förutsättningarna är olika beroende på om platsen är 

helt ny eller om den står inför en förnyelse. Det kan finnas ett 

egenvärde i att platsen utmärker sig eller att den står i kontrast 

till omgivningen. 

Rummets storlek och form är viktiga för upplevelsen av platsen. 

Med rum avser vi här en plats utomhus som omsluts av ”väggar” 

– dvs fasader, träd, murar, nivåskillnader eller någon annan typ 

av avgränsning. Till stor del beror upplevelsen på hur öppet eller 

slutet rummet är och på dess proportioner. Rummets avgränsningar 

är på flera sätt betydelsefulla för hur rummet upplevs.



Rummet får en stor del av sin karaktär och rumslighet från 

höjd, enhetlighet, visuell tyngd och täthet hos det som finns 

i omgivningen. En enhetlig tät vägg ger en tydligare gräns än 

en vägg med olika djup och flera visuella inslag. Avgränsningar 

kan vara t ex byggnader, plank, vegetation, en bergvägg eller 

en viadukt. Om avgränsningarna är enhetliga ökar förutsättningarna 

för att rummet ska upplevas som tydligt. Rumslighet 

kan också upplevas kring ett objekt, t ex ett träd eller ett konstverk. 

Enhetliga avgränsningar kan också ge en fond att arbeta 

mot. Omgivningen kan medvetet döljas eller lyftas in och 

relationen mellan olika rum kan skapa intressanta förutsättningar. 

Rumsproportion avser relationen mellan platsens eller stråkets 

bredd, i marknivå, och höjden på omgivande väggar eller kanter. 

Hur man uppfattar två till ytan lika stora platser kan skilja sig 

mycket åt bara genom olika höjder på vägg eller kant. 

Skala handlar som vidgat begrepp om att medvetet skapa 

storskaliga eller småskaliga miljöer, där helheten följer vissa 

mått – stora eller små – eller där detaljeringsgraden är hög eller 

låg. Skala upplevs framförallt i relation till den egna personen 

och kan påverka den känslomässiga upplevelsen av en plats. 

Proportioner mellan platsens olika delar samt rumsliga dimensioner 

kan förstärka eller förminska upplevelser av en viss skala. 

Komposition handlar främst om valet och organisationen av olika 

komponenter i miljön. Begrepp som rytm, balans, artikulation 

mm är avgörande för upplevelsen och förståelsen av allmänna 

platser ( torg, gata, väg, park ). För att uppnå en god komposition 

bör en avvägning mellan komplexitet och enkelhet eftersträvas. 

Miljön bör varken upplevas som rörig eller enformig om man 

inte, av någon anledning, vill uppnå just det. En enkel bakgrund 

tål många gånger en mer komplex komposition medan en 

komplex bakgrund behöver en enkel komposition för att helheten 

inte ska upplevas som rörig. Många gånger är det intressant att 

artikulera något för att förstärka en riktning, en identitet eller en 

funktion. 

Form och formspråk är begrepp som ofta används av arkitekter. 

Det kan handla om formen på en hel plats eller former på 

enstaka element eller detaljer som finns på platsen. I strikt 

mening används ordet som ett verktyg för att tala enbart om 

former i sig. Men i vid mening, när det handlar om planering av


” 

För att uttrycka sig kring 

formspråk gäller det att vara 

kreativ och öppen, och att 

gemensamt sträva efter att 

hitta ord som kan förstås av 

de yrkesgrupper som ingår i 

arbetsprocessen. 


byggd miljö, bör ordet användas för att ringa in en känsla av den 

logiska helhet som bildas när enskilda delar samverkar med 

varandra i estetisk och funktionell mening. För att uttrycka sig 

kring formspråk gäller det att vara kreativ och öppen, och att 

gemensamt sträva efter att hitta ord som kan förstås av de 

yrkesgrupper som ingår i arbetsprocessen. 

Platsens riktning betecknar dels platsens orientering till sin 

omgivning och riktningar inom platsen. Det finns möjlighet 

att med olika former markera riktningar och stråk. Bilderna på 

omslagets insida illustrerar sex exempel på hur man kan variera 

markeringar av riktning i en markbeläggning. 

Material. Olika material ger olika förväntningar och associationer 

som kan överensstämma med eller bryta mot omgivningens 

uttryck. Det är inte heller bara materialet i sig utan också dess 

struktur, textur, färg, kontraster och relationer mellan olika 

material som påverkar upplevelsen av helheten. Även i detalj har 

materialet betydelse, t ex för den taktila upplevelsen. Det är också 

viktigt att belysningen är genomtänkt och tydliggör platsen och 

förstärker det som är viktigt, funktionellt eller estetiskt. 

Underhåll är en viktig faktor för upplevelsen och därmed bruket 

av en plats. Att det är helt, rent och städat bidrar till en positiv 

upplevelse och till att underlätta framkomlighet och orientering. 

Regelverk för tillgänglighet 

på allmänna platser 

Tillgänglighet på allmänna platser behandlas i två författningar 

ur Boverkets författningssamling, BFS 2011:5 ALM 2 och BFS 

2011:13 HIN 2. Hädanefter benämns de alm 2 och hin 2. 

Tomtmark är ofta också allmänt tillgänglig, det kan finnas torg 

och gator på tomtmark som är reglerade att hållas öppna för 

allmänheten genom så kallat ”x-område” i detaljplan. 

Föreskrifter för tillgänglighet på tomtmark finns i BFS 2008:6 

med allmänna råd i BBR kap 3. Vi behandlar i denna skrift 

endast föreskrifter för allmän platsmark, dvs alm 2 och hin 2. 

De övergripande kraven ställs i pbl 2 kap 6 § första stycket 

7 p: ”Vid planläggning och i ärenden om bygglov (…) ska 

bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras (…) på 

ett sätt som är lämpligt med hänsyn till behovet av möjligheter 

för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att 

använda området”, samt i pbl 8 kap 1 § 3 p: ”En byggnad



ska vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt 

rörelse- eller orienteringsförmåga”. För tomtmark gäller pbl 

8 kap 9 § del av första stycket 5 p: ”(…) Tomten ska ordnas så 

att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska 

kunna komma fram till byggnadsverk och på annat sätt använda 

tomten, om det med hänsyn till terrängen och förhållandena 

i övrigt inte är orimligt”. pbl 8 kap 12 §: Det som gäller i fråga 

om tomter (…) ska i skälig utsträckning tillämpas också på 

allmänna platser och på områden för andra anläggningar än 

byggnader, dock att personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga ska kunna använda platsen eller området 

i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd 

av denna lag. Ett hinder mot tillgänglighet eller användbarhet 

på en allmän plats ska alltid avhjälpas, om hindret med hänsyn 

till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna är enkelt att 

avhjälpa. 

Regelverk 

pbl Plan- och bygglagen ( 2010:900 ) 

bfs Boverkets författningssamling där hin 2 och alm 2 

ingår. 

bbr Boverkets byggregler ( bbr 2012 ) 

alm 2 Föreskrifter och allmänna råd. Gäller vid nyanläggning. 

Boverkets föreskrift om användbarhet och tillgänglighet 

på allmänna platser och områden för andra anlägg ningar 

än byggnader ( bfs 2011:5 ). pbl ( 2010:900 ) 8 kap 12 §. 

hin 2 Föreskrifter och allmänna råd. Gäller för undanröjande 

av enkelt avhjälpta hinder i befintlig miljö. Boverkets 

föreskrifter och allmänna råd om undanröjande av 

enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten 

har tillträde och på allmänna platser ( bfs 2011:13 ). 

pbl (2010:900) 8 kap 12 §. 

Funktionskraven ställs i föreskrifterna alm 2 och hin 2 och 

följs av allmänna råd som ger generella rekommendationer som 

man minst bör uppfylla. 

Föreskrift är funktionskrav som bestämmer enskildas och 

myndigheters handlande, de är bindande och generellt gällande.



Allmänna råd är generella rekommendationer om tillämpningen 

av en författning ( lagar, förordningar och föreskrifter ) som 

anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende. En 

annan lösning eller metod än den som anges i det allmänna rådet 

ska ha minst samma nivå på tillgänglighet. Man kan alltså välja 

andra lösningar och metoder, om dessa uppfyller föreskrifterna. 

Allmän plats enligt pbl är allmänt tillgänglig och avsedd för ett 

gemensamt behov, exempelvis gator, vägar, torg och parker. 

Allmän plats ska vara fastlagd i detaljplan eller i 

områdesbestämmelser. 

Standard är en frivillig överenskommelse. En myndighet kan 

hänvisa till standard och denna gäller då som föreskrift om det 

hänvisas till en föreskrift och som allmänt råd om det hänvisas 

till ett allmänt råd. 

Riktlinjer gäller lokalt, t ex i olika kommuner, och kan jämföras 

med standarder då de är frivilliga överenskommelser. 

Exempel på hur krav framställs (ur Boverkets författningssamling 

2011:13 hin 2): 

16 §: Hinder i form av brist på och bristande utformning av 

balansstöd skall undanröjas. 

Allmänt råd 

Ledstänger bör finnas på båda sidor om trappor och ramper. 

Ledstängerna bör löpa oavbrutet, gå förbi översta och nedersta 

stegframkanten respektive rampens början och slut med minst 

30 cm, vara greppvänliga och ha kontrasterande ljushet 

gentemot omgivande ytor. Det bör vara möjligt att hålla i 

ledstången även förbi infästningarna. 

De allmänna råden ger alltså förslag på hur man ska gå tillväga 

rent praktiskt för att möta de funktionskrav som ställs i föreskrifterna 

som i sin tur preciserar det övergripande kravet i pbl. 

Det finns tillfällen då dessa föreskrifter måste avvägas mot 

andra påverkande faktorer. T ex står det i alm 2: 

Allmänt råd 

”Bergiga partier med stora höjdskillnader kan vara exempel på



delar av platser och områden där det med hänsyn till terrängen 

är obefogat att föreskriften gäller fullt ut.” 

Andra tillfällen när en varsamhetssyn måste tillämpas och som 

ställer ytterst höga krav på god utformning, är i kulturhistoriskt 

intressanta miljöer. pbl 2 kap 6 § lyder: ”Vid planläggning och 

i andra ärenden enligt denna lag ska bebyggelseområdets 

särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga 

värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska 

göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och 

tillvaratas.” 

Bild 3: Samband mellan plan- och bygglagen; pbl, Boverkets författningssamling; 

bfs, och de författningar som innehåller föreskrifter och råd 

avseende tillgänglighet; alm2, hin2 respektive bbr. 

Med olika medel som gaturummets dimensionering, markmaterial, 

kantstenshöjder, vegetation och belysning kan gatusystemets hierarkier 

tydliggöras. Det skapar en tydlighet och underlättar orienteringen för 

fotgängare och olika slags trafikanter.



Allmänt om utformning för 

tillgänglighet i utomhusmiljöns 

En plats är alltid en del av ett större sammanhang. Relationen 

mellan volymer, stadsrum och terräng är specifik för varje stad 

eller område och skapar den fysiska verklighet som vi ska ta oss 

fram i. Platsens karaktär är en bra utgångspunkt vid all slags 

förnyelse. Det nya som läggs till kan antingen följa eller 

medvetet bryta karaktären, huvudsaken är att tillägg görs med 

ett medvetet förhållningssätt till platsens mönster och karaktär. 

Att identifiera och tydliggöra de hierarkier som finns mellan 

olika gator, stråk och platser och lyfta fram landmärken ökar 

orienterbarheten och tydligheten och därmed även tillgängligheten. 

En tydlig miljö är oftast en trygg miljö. 

Bild 4: Områdets huvudgata tydliggörs med stora träd, höga belysningsmaster, 

köryta av asfalt, normalhöga kantstenar och brett gaturum. 

Bild 5: En mindre gata i området ges en mindre trädart, lägre belysningsstolpar, 

diversifierad markbeläggning, t ex asfalt i köryta och betongsten i 

uppställningsplatser. Kantstenen kan vara lägre än i huvudgatan.


” 

Generellt gäller att ju tidigare 

i planeringsprocessen som 

förutsättningar och problem 

Bild 

identifieras, desto större är 

möjligheterna att uppnå ett 

rimligt och väl utformat 

resultat. 


6: Områdets gångfartsgata ges mindre träd, ingen kantsten och markbeläggning 

av betongsten. Gatan skall upplevas mer som plats än som gata 

för att understryka att bilar kör på fotgängares villkor. 

Rummen i staden är i allmänhet storskaliga, avstånden är långa 

och det finns många vägval. Omgivningen är brokig såväl 

visuellt som auditativt. God orienterbarhet och fysisk framkomlighet 

är förutsättningar för att hitta och kunna röra sig 

mellan olika målpunkter. Allmänna platser och andra offentliga 

miljöer ska helst vara utformade så att de fungerar både för vana 

besökare och för förstagångsbesökare. 

Årstidsväxlingar, såväl klimat, ljus och andra faktorer som t ex 

snö, löv och grus, påverkar hur vi upplever omgivningen och tar 

oss fram. Materials åldrande och vegetationens tillväxt bidrar 

också till den ständigt pågående förändringsprocessen. Markmaterialen 

kan bli hala vid frost eller regn och dess färger 

förändras under dagen och med skiftande väderlek, vilket 

påverkar kontrasterna mellan olika material. 

Ljuset bidrar starkt till vår rumsuppfattning. Utomhus blir 

det tydligt att t ex ett stadsrum ser annorlunda ut en solig dag 

med tydliga skuggor jämfört med en mulen dag när skuggorna 

är mer diffusa. Skuggverkan bidrar till tydlighet också genom 

att t ex kanter markeras. Solljuset kan framhäva texturer hos 

olika material. Under årets och dygnets mörka timmar skapar en 

artificiell belysning stadsrumsbilden. Det finns stora möjligheter 

att ta hjälp av ljussättning för att t ex tydliggöra rum och 

accentuera en ledlinje.



Bild 7: Med ljusa kantstenar och medveten ljussättning skapas en tydlig och 

tilltalande stadsrumsbild under dygnets alla timmar. Tingvoll, Norge. 

I utomhusmiljö lutar i princip all mark, även om den ibland 

upplevs som plan. Ibland är den naturliga terrängens beskaffenhet 

sådan att man behöver fundera mycket på lösningar som 

på olika sätt tar upp stora nivåskillnader och ger lämpliga 

lutningar. 

Markmaterial för gångstråk utomhus består vanligtvis av 

asfalt, betong, grus eller sten, vilka i sig inte spänner över så 

stort spektrum i färgskalan. Det innebär att det är svårt, nästan 

omöjligt, att uppnå de föreskrivna ljuskontrasterna, enligt de 

allmänna råden i alm 2 och hin 2, för exempelvis materialet 

granit. Klimatfaktorer som fuktighet, nederbörd och ljusinstrålning 

påverkar också markmaterialen både taktilt och visuellt. 

Kanter, reliefer och ljuskontraster i beläggningen underlättar för 

synsvaga att ta sig fram. De fungerar som ledstråk eller som en 

anvisning om nivåförändringar, t ex trappsteg. Ett sätt att arbeta 

med materialen är att utnyttja olika texturer. En slät grå platta 

avtecknas tydligt vid vissa ljusförhållanden mot en gatstensyta 

där graniten är råkilad.



Bild 8–9: Grå material med olika texturer som avtecknar sig tydligt med 

hjälp av ljuset. Bild 8 visar betongsten i gatstensbeläggning, bild 9 visar 

kalkstensplattor i stenmjölsyta.



En förutsättning för god framkomlighet på allmänna platser är 

att de underhålls väl, t ex att de snöröjs, sopas fria från grus och 

löv och att trasiga plattor ersätts. Omsorgsfullt formade mönster 

och reliefer som finns inlagda i markbeläggningen kan annars 

bli omöjliga att uppmärksamma. Okontrollerad möblering i 

stråk, t ex cykelparkering som breder ut sig eller skyltar som 

hamnar i vägen kan också ställa till problem för dem som ska 

orientera sig i ett stråk eller över en plats. 

Planera för tillgänglighet i tidiga skeden 

Det är stor skillnad mellan att planera en ny miljö – park, torg 

eller gångstråk – och att förbättra en befintlig plats. I båda fallen 

är dock en god kännedom om platsen och dess sammanhang ett 

nödvändigt stöd i arbetet för att finna en bra lösning. Generellt 

gäller att ju tidigare i planeringsprocessen som förutsättningar 

och problem identifieras, desto större är möjligheterna att uppnå 

ett rimligt och väl utformat resultat. 

God tillgänglighet handlar i stor utsträckning om tydlighet 

– en viktig aspekt i utformningen av det offentliga rummet. En 

tydlig miljö underlättar och är bra för alla, inte minst för barn 

och personer med kognitiva handikapp. I en tydlig och 

konsekvent miljö är det lätt att orientera sig och röra sig, vare sig 

man är van besökare eller tillfällig gäst. Att uppfatta och förstå 

riktningar, gränser och sammanhang är betydelsefullt också för 

att känna trygghet. En tydlig miljö behöver inte vara tråkig – 

platser och stråk kan mycket väl utformas på ett attraktivt sätt, 

både med egen identitet och tydliga samband till omgivningen. 

Förutsättningarna för ett byggprojekt skapas alltid i ett tidigt 

skede av arbetsprocessen. Genom att tidigt identifiera och 

analysera faktorer såsom terräng, samband, stadsbild mm som 

underlag för strategiska beslut skapas bättre grund för kommande 

skeden. Det kan till exempel handla om placering av bebyggelse 

eller olika slags målpunkter i förhållande till terrängen. Goda 

möjligheter till orienterbarhet ges när offentliga platser och stråk 

ingår i ett tydligt system för samband och identitet. Dessa 

samband – dvs hur platsen kopplas till andra platser – är extra 

viktiga att definiera i tidiga skeden, om man vill uppnå en 

funktionell och tilltalande utformning. Det kan till exempel 

handla om att tydliggöra olika zoner, eller hierarkier av olika 

zoner såsom offentligt och halvoffentligt. I detaljutformningen 

kan man till exempel använda en ”grammatik” av olika slags 

markmaterial och möblering. 

En fördel vid nyanläggning är att man kan påverka samman-



hanget och de stora dragen i miljön. Tillgänglighetsaspekter kan 

inkluderas i utformningen från början så att de blir en naturlig 

del, på samma sätt som andra funktioner som cykelparkering, 

angöring för transporter, sittplatser mm. Ju större område som 

planeras desto större möjligheter finns att skapa en god 

tillgänglig miljö i såväl helhet som detalj. 

Att göra ingrepp i en befintlig miljö är en utmaning. När det 

gäller ”undanröjandet av enkelt avhjälpta hinder”, som i själva 

verket oftast handlar om tillägg, är risken stor att lösningar blir 

klumpiga eller disparata från platsen. En specifik platsanalys där 

platsen ses både i sitt sammanhang och till sin karaktär, i helhet 

och detalj, underlättar för att man ska kunna hitta goda lösningar. 

Dessa ändringar kan vara så integrerade att de smälter in i platsen, 

eller de kan vara moderna tillägg, vilket kan fungera i en gammal 

miljö bara det är medvetet utformat. 

En funktionell och tilltalande miljö är bra för alla. Det allmänna 

intrycket av en plats ska inte förstöras av en illa utformad ramp. 

Rullstolsburna eller barnvagnsförare ska heller inte behöva känna 

sig besvärade över hur deras behov förfulat den fysiska miljön. 

Där det behövs olika lösningar som ramper, räcken etc. för 

att göra en plats tillgänglig, kan dessa utformas på olika sätt 

i förhållande till sitt sammanhang. Utformningen kan vara 

antingen så självklar att den knappt märks eller den kan vara 

artikulerad. Artikuleringen bör då vara medvetet utformad för 

att tydliggöra nya tillägg till en befintlig miljö eller för att göra 

utformningen till något eget, t ex platsens smycke. Lösningar 

utan arkitektoniska avsikter, som endast har tillgodosett 

funktions aspekten, upplevs oftast som ett provisorium eller 

som en typlösning utan anknytning till platsen.



Några exempel på goda arkitektoniska helhetsgrepp med olika sätt att 

hantera nivåskillnader. 

Bild 10: Nivåskillnad som barriär har undvikits då hela torget lutar i en 

riktning. Därmed har behov av ramper och trappor eliminerats. Sidolutningen 

är i detta fall större än vad som är önskvärt men principen blir 

tydlig i bild. Place George Pompidou, Paris. 

Bild 11: Nivåskillnad mellan allmän plats och offentliga lokaler där en 

sammanhängande yta har skapats i entrégolvens nivå närmast husen. 

Tidigare ledde enskilda trappor till varje entré. Platsen hålls samman av 

murar mellan vilka ramper och trappor finns. Brommaplan, Stockholm.



Bild 12: Ramper och trappor är det arkitektoniska huvudnumret i en plats 

med stora nivåskillnader. Tillgängligheten har på så sätt inkluderats i 

utformningen från början. Schandorffs plass, Oslo. 

Bild 13–15: Formen på en ramp kan varieras inom regelverkets ramar.



Bild 16–17: Ett exempel på enkelt avhjälpt hinder. En trappa saknar ledstång 

och kontrastmarkering. 

Bild 17: Skissförslag på hur bristerna kan åtgärdas. Uttrycket i de föreslagna 

åtgärderna vill både ansluta till det befintliga och tydliggöras som nya.



Tillgänglighet vid nyanläggning 

– exempelsamling 

I det här och nästa avsnitt redovisas praktiska tillämpningar 

utifrån olika förutsättningar och möjligheter för tillgänglighet. 

Avsnittet syftar till att ge en bra grund för planering vid ny - 

anläggning, men för att visa betydelsen av enskilda delar har vi 

tagit stöd i befintlig miljö och i dess kritiska punkter, dvs sådana 

delar i den byggda miljön som ofta utgör svårigheter eller hinder 

för tillgänglighet. Varje situation har studerats utifrån olika 

aspekter för att nå fram till flera möjligheter till utformning. 

I resonemangen och exemplen är platsen generell. I verkligheten 

är platsens förutsättningar naturligtvis de mest styrande. De 

valda situationerna ges olika mycket utrymme beroende på 

hur stora möjligheterna till utformning är, eller till konfliktpunkternas 

betydelse. Bildexempel, i form av generella modeller 

eller foton från verkliga miljöer, stöder resonemanget. Några 

foton kan visa byggnadsdelar som inte följer dagens svenska 

regelverk avseende tillgänglighet, antingen på grund av att de 

är tagna utanför Sverige, eller för att de är tagna innan vissa 

regler trädde i kraft. 

Vid nyanläggning finns stora möjligheter att integrera tillgänglig 

hetslösningar i miljön som helhet. Fysiska förutsättningar, 

som terräng, målpunkter mm, i kombination med krav 

på användbarhet, som framkomlighet och orienterbarhet, kan 

tillsammans ge en god estetisk helhet och en användbar miljö. 

I alm 2, föreskrifter och allmänna råd, identifieras enskilda 

delar i den byggda miljön. Dessa är: 

› markbeläggning / fritt från hinder 

› mindre nivåskillnader 

› ledstråk och kontrastmarkering 

› ramp 

› trappa 

› ledstång 

Vi har valt att dela in exemplen nedan med utgångspunkt från 

ovan angivna delar. Vid varje del resonerar vi kring regelverk, 

kritiska punkter och möjliga lösningar. 

Med regelverk avser vi föreskrifter och allmänna råd för varje 

enskild byggnadsdel i alm 2. Dessa föreskrifter vilar på den 

kunskap som finns i dag, om hur ökad tillgänglighet kan uppnås.



En sammanfattning redovisas för respektive fall och en utförlig 

sammanställning av gällande föreskrifter och allmänna råd finns 

i bilaga, där även föreskrifter för enkelt avhjälpta hinder ( hin 2 ) 

finns med. 

Med kritiska punkter vill vi tydliggöra betydelsen av en viss 

byggnadsdel från tillgänglighetssynpunkt, samt uppmärksamma 

de fallgropar som ofta uppstår i koppling till nämnda 

byggnadsdel. 

Möjligheter till utformning är några utgångspunkter, vad 

som är möjligt att göra utan att bryta mot tillgänglighetskraven 

givna i alm 2. I vissa avsnitt exemplifieras detta med skisser och 

foton. 

Fördelen med nyanläggningssituationen är möjligheterna att 

förhålla sig till sammanhanget och de stora dragen på ett annat 

sätt än i befintliga anläggningar som ska tillgänglighetsanpassas. 

Genom att till exempel studera terrängens övergripande karaktär 

kan anläggningen utformas på ett sådant sätt att ramper och 

trappor kan undvikas helt eller delvis. 

Helheten är av stor vikt för en tillgänglig miljö medan föreskrifternas 

allmänna råd nästan uteslutande fokuserar på de 

enskilda delarna, exempelvis rampers lutningar och räckeshöjder. 

Det är lätt hänt att de allmänna råden följs exakt, varpå 

många ramper får samma mått och lutning. I själva verket finns 

många olika möjligheter till utformning. Fortsättningsvis 

kommer ett allmänt resonemang att föras om helhetens 

betydelse samtidigt som vi nu kommer att konkretisera möjliga 

tillämpningar av olika detaljer. 

En viktig förutsättning är relationen mellan höjdskillnader 

och bredd på platsen. Det avgör om man kan bygga bort höjdskillnader 

eller om ramper, trappor och därmed ledstänger 

måste tillkomma. Om 50 cm höjdskillnad ska tas upp med ramp 

räcker det med ett ramplopp, är höjdskillnaden större behövs 

två eller fler ramplopp med mellanliggande viloplan. Dessa 

skillnader är betydelsefulla visuellt eftersom flera ramplopp 

och dess ledstänger består av olika riktningar och lutningar. 

Bilden kompliceras ytterligare om det finns en trappa intill som 

har sina lutningar, viloplan och ledstänger. De exempel som 

redovisas här är ofta konsekvenser av nivåskillnader på platsen. 

Markbeläggning / fritt från hinder 

Gångytors disposition och dess relation till andra element på 

platsen har stor betydelse för framkomligheten liksom dess 

dimensionering och lutning. Markbeläggningens beskaffenhet



och utformning påverkar framkomlighet, säkerhet, tydlighet 

och orienterbarhet. 

Regelverk 

Platser och stråk skall anordnas så att de är användbara för 

personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga 

beträffande framkomlighet, sittplatser, belysning mm. Gång ytor 

skall vara jämna, fasta och halkfria samt vara utan nivå skillnader 

och fria från hinder. De bör särskiljas från möblerings zoner. 

Lutningen bör vara max 1:50 i sidled och i längsled. Öppningar 

och bredd på slät gångbana vid korta passager invid ytor med 

annan beläggning bör vara minst 0,90 m, annars bör stråk vara 

2,0 m brett alternativt 1,80 m brett med vändytor, för rullstol, 

som är 2,0 meter breda. 

Kritiska punkter 

Om materialval, kontrastmarkeringar, höjdsättning, form och 

riktningar inte samverkar kan stråk och platser upplevas 

otydliga eller röriga. På detaljnivå kan t ex små betongplattor 

innebära att det ser ”trasigt” ut, de kan sätta sig och utgöra 

snubbelrisk. 

Möjligheter till utformning 

Om alla ytor inkluderas i utformningen undviks restytor. Med 

hjälp av form, skala, beläggningsmönster / strukturer / format, 

möblering eller höjdsättning kan olika ytor definieras 

( stråk / platser, gångytor / möbelringszoner, offentligt / halv offentligt, 

noder, mot bebyggelse och omgivning mm ). Måna speciellt 

om gränser och gränszoner och tänk även på det stora sammanhanget, 

som t ex samband med stadens mönster och hierarkier. 

Riktningar och rumslighet tydliggörs t ex med stödjande 

vertikala element, möbleringszoner med längsgående hällar 

mm. Vilplatser / sittplaster är mest inbjudande om de utformas 

som en integrerad del av helheten. 

Vanliga och bra markmaterial är betong, asfalt och natursten. 

Ett slätt och helt markmaterial utan fogar eller fasade kanter är 

bra för alla. Gatsten bör vara sågad och flammad för att bli 

tillräckligt slät. Grusyta är också bra om den är rätt uppbyggt, 

hårt packad och med ytskikt av stenmjöl. Mindre vanliga men 

möjliga markmaterial är t ex gummiasfalt, trä, metall, konstgräs, 

marktegel, eller beläggning av återvunnet glas. Material som lätt 

blir hala behöver studeras för att få rätt ytbehandling. Anpassa



formen på ytan efter materialets egenskaper. Exempelvis får en 

yta av plattor en tydlig yttre form medan en av asfalt måste ges 

extra omsorg vad gäller form och behandling av gränsen mot 

andra material. 

Med möbleringszoner skapas en tydlighet som ofta är både funktionell 

och estetisk. 

Bild 18–19: Rörelsezoner och möbleringszoner åtskilda på öppna platser. 

Platsen i bild 18 har nivåskillnad och mörkare beläggning i möbleringzonen 

som ligger mitt i platsen. 

Bild 19 visar en plats med möbleringszoner i kanterna och en mittdel som 

är fri. Kanterna är också möbleringsfria men även öppna för biltrafik. 

Möbleringen är ställd på ett sätt som aviserar att biltrafiken inte är 

välkommen i platsens mitt.



Bild 20–21 visar exempel på gångstråk med tydliga möbleringszoner. Dessa 

innehåller möblering såsom belysning, vegetation och sittmöbler. Ytan är 

definierad genom avvikande beläggning, i färg eller materialtyp.



Bild 22: Möbleringszoner i en gångfartsgata. Mitten är fri för både cyklar 

och bilar. Fredade gångzoner finns i kanterna där även ledlinjer finns i form 

av acodrainränna i gränsen till körytan samt sinusplattor nära fasaden. 

Exempel på släta och bra markmaterial som även är tilltalande estetiskt. 

Bild 23-24 visar asfalt av olika slag som skiljer sig från vanlig vägasfalt. 

Bild 23: Målat mönster på vanlig asfalt.



Bild 24: Asfalt med färgat bindemedel och målad text. 

Bild 25: Gummiasfalt.



Bild 26: Asfaltbundet grus med pågrus av gul kvartsit. 

Bild 27: Platsgjuten betong.



Bild 28: Betongplattor. Stora släta plattor utan fasad kant, samt mindre 

betongstenar i randigt mönster som en infälld ”matta”. 

Bild 29: Naturstensplattor av skiffer.



Bild 30: Gatstensbeläggning. Till vänster är gatstenen sågad och flammad 

för att få en slätare yta.



Släta eller avvikande markbeläggningar kan användas för att framhäva 

riktningar. 

Bild 31–33: Släta gångytor som en häll av natursten respektive betongsten i 

gatstensyta. Hällen är slät att gå på och formen understryker riktningen. 

Exemplen visar tillämpning i gaturum ( 31 ) och på öppna platser ( 32 och 33 ).



Bild 34: En mindre plats med slät naturstensyta runt en beläggning med en 

avvikande textur. Den släta gåvänliga ytan ramar in och leder vidare från 

platsen i olika riktningar. 

Bild 35: Band av natursten i en stenmjölsyta. Banden understryker en 

riktningsförändring.



Bild 36: En gångväg på en rastplats är belagd med betongsten med fogar i 

samma riktning som vägen vilket understryker gångvägens böjda form och 

riktning. 

Mindre nivåskillnader 

Mindre nivåskillnader innebär kanter eller enstaka steg som är 

ungefär 3–14 cm höga. De bör egentligen inte förekomma alls, 

eftersom de utgör snubbelrisk för alla och är svåra att forcera 

för personer med rullstol eller rollator. En kant kan dock ha en 

funktion som ledlinje för synsvaga men bör då finnas på ett 

ställe där den är förväntad, till exempel som gatkantsten eller 

runt planteringsytor. 

Regelverk 

Mindre nivåskillnader vid övergångsställen och andra gångpassager 

bör avfasas till 0 cm–kant, vara minst 0,90 m breda, 

luta maximalt 1:12 och ha en jämn, halkfri yta. Vid övergång-



ställen bör också kantsten finnas för synskadade att ta ut 

riktningen från. 

När mindre nivåskillnader inte kan undvikas bör de 

minimeras och utjämnas med ramp och trappsteg. 


En kant som tydliggör ett rum eller riktning kan vara en snubbel - 

risk och en barriär för rollator- / rullstol- och barnvagnsanvändare. 


Mindre nivåskillnader kan tas upp med korta ramper, eller så 

kan de åtgärdas genom att lutningen tas upp på ett större plan 

eller längre sträcka, och hålls så flack att det inte blir en ramp. 

Den lutande ytan eller kanten kan accentueras med material, 

färg eller liknande. 

Bild 37–39:Gatkantstenens nivåskillnad kan forceras genom korta ramper. 

Bild 37: Rampen tydliggörs genom avvikande beläggningsmönster.



Bild 38: Ramp med kontrasterande färg. 

Bild 39: En ramp parallell med gångbanan.



Bild 40: En kant med avvikande material och med avfasad sida. Kanten har 

också en funktion som ledlinje. 

Bild 41: Nivåskillnad fördelad i tre etapper med vardera en liten kant, ca 1–2 

cm med tydlig form och lutande plan. 

Ledstråk och kontrastmarkeringar 

Ledstråk bildar en obruten kedja av ledande element från start till 

mål. Detaljutformningen måste vara enkel, logisk och konsekvent. 

Ledstråket består av ledytor, så kallade valytor och ibland 

varnings ytor. Valytor är ytor där man står inför ett vägval. 

Varningsytor har som funktion att väcka uppmärksamhet inför en 

händelse, t ex att varna för korsande trafik vid övergångs ställen. 

Ledytorna visar riktningen. De kan vara uppbyggda av plattor 

med relief ( t ex sinusplattor ), vanliga plattor med kontrasterande



ljushet eller ”naturliga” som husväggar, kanter eller materialskillnader. 

Som Ståhl & Almén visar i sin under sökning från 

Kristianstad 2007 9 är det de naturliga ledytorna som fungerar 

bäst. De hjälper också till att ge en igenkännbar identitet åt 

stråkets olika delar som talar om var man befinner sig. 

Bild 42: Principen för ett ledstråks uppbyggnad. Ledytan leder i en riktning 

som tydliggörs genom någon form av ledlinje. Vid valytan ska nya riktningar 

tydliggöras. Om det längs ledstråket finns anledning att varna för 

exempelvis korsande trafik, anordnas en varningsyta. 

Regelverk 

Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper skall vara 

lätta att upptäcka genom att framträda mot omgivningen, t ex 

genom kontrastmarkeringar med avvikande struktur och 

ljushet. 

Ledstråk som kontrasterar både visuellt och taktilt mot 

omgivningen skall finnas på öppna ytor. Kontrastmarkering 

utformas med material med avvikande struktur och ljushet. 

Ljushetskontrast bör vara minst 0,40 enligt NCS. Logiska 

färgsystem underlättar orienteringen för personer med 

orienterings svårigheter. 


Ledstråk med olika plattor i ledytor och varningsytor kan ge ett 

rörigt intryck om de inte samverkar med utformningen i övrigt. 

Kontrastmarkeringar kan upplevas tillfälliga eller som en nödåtgärd. 

Kanter är i detta avseende bra då de fungerar som ledlinjer 

men de innebär ofta ett hinder i andra riktningar för t ex 

rullstolsburna och rollatoranvändare. 


Utforma platsen så att ledstråken leder raka vägen, det vill säga 

så som de flesta går. Låt ledstråk vara del av helheten och 

9 Se litteraturförteckningen



inkludera ledytor, valytor och varningsytor i ett sammanhang. 

Utnyttja naturliga ledytor som murar, kanter, husväggar eller 

materialgränser. Ledstråken kan framhäva riktningar tillsammans 

med t ex hällar eller beläggningsmönster. Riktningar kan 

ytterligare accentueras med hjälp av vegetation, som t ex klippta 

häckar eller träd i rad. Ledytor i form av murar kan definiera 

olika ytor, tydliggöra gränser och därmed öka trygghetskänslan. 

Ge korsningar speciell omsorg, de kan utformas som valytor där 

man ska välja väg, eller som varningsytor vid korsande kör- eller 

cykelbana. De kan vara platser där det även finns möjlighet att 

stanna upp och sitta ned. Här är belysning av stor betydelse. 

Låt material till vertikala element skilja sig i ljushet och / eller 

struktur från horisontella ytors material. Det kan t ex vara mörka 

murar, kanter, trappor eller stolpar mot ljus markbeläggning. 

Integrera kontrastmarkeringar direkt i materialet eller beläggnings 

mönstret. Kontrastmarkeringar eller ledytor kan också 

utformas som utsmyckningar. 

Belysning är av stor vikt. Den kan tydliggöra riktningar, t ex 

i form av markinfälld armatur längs ledytor eller tvärställd 

gångriktningen som varningsmarkering. Väl avbländat, nedåtriktat 

ljus är bra, speciellt på valytor. 

Bild 43: En ledlinje mellan två målpunkter bör leda den närmaste vägen, så 

som alla helst vill gå. Markbeläggningen kan anpassas på olika sätt för att 

integrera ledlinjen i utformningen.



Plattor med relief används som ledlinje- eller uppmärksamhetsplattor 

för synsvaga och blinda. 

Bild 44–47: Olika exempel på profilerade plattor framtagna för dessa 

ändamål. 

Bild 44: Betongplattor som smal ledlinje, valyta och varningsyta i 

kontrasterande färg mot asfalt .



Bild 45: Betongplattor med sinusrelief. Kanten mellan betongplattor och 

gatsten fungerar också som ledlinje. 

Bild 46: Profilerade ledlinjeplattor i stål. Ledlinjen följer gångbanans form 

och understryker utformningen.



Bild 47: Profilerade granitplattor som ledlinjer väl integrerade i övrig 

beläggning. 

Bild 48: Marktegelsten med struktur och färgkontrast mot omgivande 

mark tegel, fungerar både som dekorativ fris och som taktil markering 

av kant.



Bild 49: Vit, slät, stenplatta i mitten av ett stråk fungerar som visuell 

ledlinje. Husfasader och murar har en funktion som taktil ledlinje. 

Exempel på naturliga ledlinjer i form av gränser mellan olika material med 

olika taktilitet och ”klang”. 

Bild 50: Gräs / betongplattor / asfalt. 

Bild 51: Trä och stål



Bild 52: Beläggning av återvunnet glas, en beläggning besläktad med 

gummiasfalt mot betongplattor. 

Exempel på fler naturliga ledlinjer. Murar och kanter har tydlig ledeffekt 

genom sin vertikalitet. 

Bild 53: Husliv och murar mellan hus.



Bild 54: Mur. Ledlinjeeffekten förstärks på kvällen genom murbelysning.



Bild 55: Mur. Riktningen fortsätter i ledlinjeplattor över den öppna platsen. 

Bild 56: Kant och acodrainränna. Den visuella ledeffekten förstärks av 

kantens knoppar som också är en kontrastmarkering för steget.



Bild 57: Acodrainränn, husliv och pollare. 

Exempel på kontrastmarkeringar av olika slag. 

Bild 58: Smalt band av slipad sten i trappsteg av betong.



Bild 59: Band av mörkare sten i steg av ljus sten. 

Bild 60: Kontrasterande steg genom mörka övre och nedre stenar i ljus 

trappa. Övre steget markeras även genom infälld belysning och 

acodrainränna.



Bild 61: Hela steg i kontrasterande färg genom ljus sten i övre och nedre steg 

i en mörk stentrappa.



Bild 62: Kontrasterande plattrad markerar en ramps början och slut. 

Bild 63: Hela rampen är kontrasterande mot marken nedanför.



Bild 64: Hela rampen är i kontrasterande färg. 

Principskisser på kontrastmarkering av trappor. Hela stegblocket utgörs av 

kontrasterande färg eller material. 

Bild 65: Mörka steg mot ljusa ytor ovan och nedan trapp alternativt ljusa 

steg mot mörka ytor.



Bild 66: Hela trappan är kontrasterande mot sin omgivning. Principen kan 

vara tillämpar i till exempel en trappa med tre steg. 

Ramper 

Ramper tillkommer för att överbrygga en höjdskillnad. Om 

relationen mellan höjd och längd är 1:20 eller mer och marken 

inte går att utjämna med utfyllnader eller terrängmodulering, 

så måste en ramp till. Om nivåskillnaden är mer än 0,5 meter 

tillkommer vilplan. Ramper behöver förses med ledstång- 

/ ledstänger som kan användas från båda håll eller vara placerade 

på båda sidor för att underlätta för den som har en svag arm. 

Bild 67: Illustration av olika marklutningar. Marken betraktas som plan då 

den lutar 1:50 eller är flackare. Marklutningar på 1:12–1:20 betraktas som 

ramp. Enligt dagens regelverk ska dock en ramp ej luta mer än 1:20



Regelverk 

Trappa skall kompletteras med ramp eller alternativ väg. 

Ramper skall vara lätta att upptäcka. 

Ramp bör luta högst 1:20 mellan minst 2 m långa viloplan och 

med en höjdskillnad på högst 0,5 m mellan viloplanen. Den fria 

bredden bör vara 1,5 m. Den ska ha ledstänger på båda sidor och 

ett avåkningsskydd på 40 mm. 


Ramper är utrymmeskrävande och de kan bli barriärer för 

rörelse i andra riktningar. 

Ramper med ledstänger i flera lopp och med viloplan kan bli 

ett påtagligt och svårhanterligt visuellt inslag. 


Ibland är det möjligt att eliminera eller reducera ramper genom 

terrängmodulering. En sådan åtgärd bör alltid övervägas och om 

möjligt studeras i förhållande till omgivningens landskap. Om 

höjdskillnaden kan reduceras till maximalt 50 cm räcker det med 

ett ramplopp vilket kan vara bra både med tanke på ett visuellt 

samlat uttryck och av utrymmesskäl. Om nivåskillnaderna 

däremot är flera meter bör man överväga att studera alternativ 

för framkomligheten, t ex hiss. 

För att inte rampen skall dominera en anläggning finns olika 

möjligheter till inpassning. Rummets avgränsningar kan 

användas som visuellt stöd för ramper. Rampen kan också döljas 

bakom horisontella murar. Stora nivåskillnader innebär fler 

ramplopp med viloplan. Var noga med riktningen på dessa och 

studera situationen i förhållande till målpunkter och siktlinjer. 

Bästa visuella lugn får man om ramperna håller samma riktning. 

En annan möjlighet är att framhäva och artikulera en ramp 

eller flera ramplopp, låta det bli ett centralt motiv. Arbeta med 

rampens form för att bjuda in, t ex genom att vidga rampens 

början, eller utforma breda ramper. Det har flera fördelar, bl a 

kan ledstången sättas i mitten och kan då användas från båda 

hållen. Stödjande delar, t ex stödmur, kan anpassas efter ledstångens 

utsträckning t ex genom att låta stödjande mur börja 

respektive sluta 30 cm utanför rampen, se även ledstänger. 

Arbeta in kontrastmarkeringen som en integrerad del av 

helheten. Observera att kontrastmarkeringen mest är avsedd 

till att skilja rampen från marken före och efter rampen. Hela 

rampen kan vara kontrasterande mot ytorna före och efter.



Exempel på olika sätt att hantera nivåskillnader. 

Bild 68: Höjdskillnaden är utjämnad på en längre sträcka tvärs över platsen. 

Resultatet blir en stor lutande yta, där annars ramper och trappor skulle 

förbinda olika nivåer. Lutningen är en integrerad del av platsen. 

Bild 69: Nivåskillnader har jämnats ut på en längre sträcka formad som en 

ramp. Lutningen varierar men är troligtvis flackare än 1:20. Rampen har 

framhävts genom sin form och genom att ligga över marken.



Bild 70: En hiss har anordnats där nivåskillnaden är stor. 

Exempel på hantering av nivåskillnader: 

Bild 71–74: Skisser på några principer för en ramps uppbyggnad. 

Bild 71: Terrängramp, d v s en ramp som tar stöd i marken.



Bild 72: Svävande ramp. En ramp som har stöd i början och slutet. 

Bild 73: Muromgärdad ramp. 

Bild 74: Ramp som tar stöd i husliv. Den kan i övrigt vara terrängramp eller 

svävande.


’ 


Bild 75–77: Några exempel där terrängramper följer marken som gångvägar. 

Dessa ramper upplevs oftast som väl integrerade i platsen och är inte alltid så 

lätta att urskilja, vilket kan vara både en fördel och nackdel.





Bild 78–81:Exempel på terrängramper som har stöd av murar på olika sätt. 

Murar markerar och accentuerar rampen genom sin vertikalitet. De är också 

tacksamma att fästa ledstänger på, vilket dock inte visas i just dessa exempel.



Bild 82–85: Exempel på ramper integrerade med trappor. En lösning som 

ofta har ett stort skulpturalt värde men som också kan ha brister i 

funktionen, till exempel avsaknad av avåkningsskydd och ledstänger eller 

att de är svåra att ”läsa av”.





Bild 86–89: Exempel på svävande ramper som alltså har stöd bara i början 

och slutet.





Bild 90–92: Exempel på svängda eller formade ramper. De kan utformas 

som en artikulation, till exempel vid en entré. De kan dock vara svåra att 

överblicka.



Bild 93–96: Exempel på ramper som har framhävts genom att använda färg, 

form, material eller ovanliga dimensioner.





Bild 97–99: Exempel på långa ramper uppdelade i flera ramplopp. Det är 

oftast svårt att lyckas både funktionellt och estetiskt med ramper där nivåskillnaden 

är flera meter, exempelvis så som situationen på sista bilden visar. 

Nedan följer skisser på utformning av ramper inom ramen för regelverket. 

Bild 100: Utgångspunkten till studierna nedan är en ramp med lutning 1:20 

som tar upp en nivåskillnad på 0,5 m, som är minst 1,5 m bred och med 

ledstänger som man kan greppa med både höger och vänster hand.



Bild 101–102: Rampens form kan varieras. Syftet kan t ex vara att skapa en 

mer inbjudande ramp, eller så kan formen följa övriga former i en 

anläggning. 

Bild 103: Bredden kan varieras. Rampen tillåts att ta stor plats och blir mer 

som en yta än en väg. Då kan det också finnas plats att ställa en ledstång en 

bit in i rampen vilket gör det möjligt att greppa den från båda sidor.



Bild 104–105: Kantens form kan varieras vilket påverkar uttrycket, t ex vad 

gäller stadighet eller lätthet. 

Bild 106–107: Muromgärdade ramper, där murarna lutar med ramperna. 

Bild 106: Murarna är högre än ledstängerna och döljer dem.



Bild 107: Murarna är lägre än ledstängerna, vilka sitter på muren. 

Bild 108–109: Muromgärdade ramper med horisontella murar som döljer 

respektive inte döljer ledstängerna. 

Trappor 

En del personer med gångsvårigheter går hellre och bättre i 

trappor än i ramp. 

Trappor bör därför alltid finnas som komplement till ramper. 

De bör placeras utanför gånglinjen med tanke på synskadade. 

Regelverk 

Trappor skall kompletteras med ramp eller alternativ väg. De 

skall vara lätta att upptäcka och förses med kontrastmarkering



samt ha ledstänger på båda sidor. 

Trappor bör ha fler än två steg. Lutningen i gånglinjen bör 

inte ändras inom samma trapplopp. Trappstegens djup bör vara 

0,30 m mätt i gånglinjen. 

Nedre och övre steg bör ha en ljushetskontrast på minst 

0,40 enligt NCS mot anslutande ytor. Markeringar bör vara 

konsekventa inom området. 


Trappor kan vara utrymmeskrävande eller utgöra barriärer. 

Genomsnittslutningen på trappor ( ca 1:2–1:3 ) kan vara svår 

att anpassa till intilliggande terräng. 

Kontrastmarkeringar kan splittra trappan visuellt, speciellt 

trappor med få steg. 


Använd rummets avgränsning som avgränsning även för 

trappan – det ger ett visuellt stöd. 

Utnyttja trappor, liksom murar, som distinkta terrängstödjande 

element. Den kan vara del av en stödmur. Om det 

handlar om högre trappor, kan trappan vara en del av ett mur- 

och terrassystem eller, spegla omgivande terräng t ex berg, 

genom sin form. Använd vangstycken eller mursidor på trappan 

för att göra den fristående från omgivande terränglutning. 

Studera trapploppen i förhållande till ledstängers placering 

och form. Studera även möjligheten att inkludera trappor med 

ramper och mur. Anpassa stödjande delar, såsom stödmur, efter 

ledstångens utsträckning och låt t ex muren börja respektive 

sluta 30 cm utanför trappan ( se även ledstänger ). 

Utforma breda trappor. Det har flera fördelar, bl a kan ledstång 

sättas i mitten och trappan kan lättare användas till informell 

sittplats utan att man är i vägen. 

Låt kontrastmarkeringen vara del av trappans utformning 

eller ornamentering. Som ett alternativ kan trappan, speciellt 

om det är få steg, kontrastera mot anslutande ytor. Observera att 

kontrastmarkeringen är avsedd att skilja trappan från marken 

före och efter trappan. 

Exempel på olika trappor: 

Trappor är till sin funktion en gångförbindelse mellan två olika nivåer. 

Arkitektoniskt kan de användas för en mängd olika uttryck. Bilderna visar 

några exempel på detta.



Bild 110: En terrängtrappa. Terrängens och trappans form följs åt, de har 

en stark relation till varandra. 

Bild 111: En storskalig rak och enkel trappa, i detta fall som en mur eller 

vägg i stadsbilden.



Bild 112: En småskalig artikulerad trappa med tillhörande murar. 

Exempel på trappor som på olika sätt följer terrängen. 

Bild 113: En terrängtrappa som följer bergets kontur.



Bild 114: En trappa där plan- och sättstegen är anpassade att helt följa 

terrängen. Planstegen blir därmed lutande och sättstegen låga. 

Bild 115: Ett motiv med trappor, terrasser och murar. Trappans nedre steg 

skjuter utanför nedersta muren för att annonsera trappan.





Bild 116–119: Exempel på betong och / eller ståltrappor som svävar över 

terrängen. 

Exempel på trappor med variationer på relationen mellan plan- och sättsteg. 

Bild 120: Höga sättsteg ger en brant trappa. Trappan har skulpturallt värde 

och kan användas som sittgradänger.



Bild 121: Låga sättsteg ( 12 cm ) och djupa plansteg ger en flack trappa som 

också är inbjudande att sitta i. 

Bild 122: En terrassering med höga steg där gångvänliga stegproportioner 

finns i mitten. Dessa steg är gestaltade som löst liggande mattor som rinner 

nerför trappan.



Bild 123: En med skulpturala höga steg vid sidan av, som terrasser att t ex 

sitta på.



Bild 124–125:Breda trappor som förutom gångpassage fungerar som kant för 

att definiera en plats. 

Ledstänger 

Ledstänger är i princip alltid ett komplement till ramp, trappa 

eller branta gångstråk. I visuell mening är de alltid påtagliga i 

miljön som helhet. Det lönar sig därför att lägga ner extra 

omsorg på utformningen, såväl på olika ledstängers förhållande 

till varandra som på detaljer, såsom form och dimensioner på 

olika komponenter. 

Ledstänger bör kunna användas oavsett om man föredrar att 

använda höger eller vänster hand. En möjlighet är alltså att 

placera en ledstång på så sätt att den kan nyttjas från båda sidorna. 

Regelverk 

Trappor och ramper skall på båda sidorna ha ledstänger som är 

möjliga att greppa om. 

Ledstänger bör utformas ergonomiskt, löpa oavbrutet och gå 

förbi översta och nedersta stegframkanten respektive rampens 

början och slut med minst 30 cm. Ledstången bör ha kontrasterande 

ljushet mot omgivande ytor, de bör ha en höjd på 90 cm 

över gångytan samt i ramper även på en höjd av 70 cm. Det bör 

också vara möjligt att hålla i ledstången även förbi infästningar. 


Ledstänger är ofta ett påtagligt visuellt element. Genom att 

både horisontallinje och vertikallinje oftast är varierade kan det 

bli visuellt oroligt. Detta händer speciellt i ramper och / eller 

trappor i flera lopp med vilplan där dessa går i olika riktningar.



Idealet att låta ledstången följa obruten längs ramp, trappa och 

vilplan kan bli en barriär för rörelse i andra riktningar t ex från 

och på vilplan. Det kan också upplevas instängt, vilket är 

negativt ur trygghetssynpunkt. Utskjutande ledstänger ( 30 cm 

från rampens början och slut respektive trappas övre och nedre 

trappnos ) kan sticka ut och hamna i vägen för rörelse i andra 

riktningar. 


Utforma trappa och ramp så breda att ledstång kan placeras i 

mitten. Man behöver då inte ha ledstänger på båda sidor då den 

går att använda från båda håll. 

Gör ledstången mindre påtaglig genom att reducera antal 

komp onenter, t ex räckesståndare. Eller gör det omvända, nämlig 

en artikulera ledstången, vilket är tacksamt då den syns väl. 

Anpassa ramp / trapputformningen för att inordna ledstångens 

utskjutande 30 cm i utformningen som helhet. Så kan t ex en 

stödjande mur följa handledares utsträckning eller ledstången 

avslutas / börja med ett avrundat eller artikulerat slut. 

Måna om detaljutformningen på ledstången, det är den 

människan kommer i direkt kontakt med. Det kan vara taktila 

material som trä, greppvänliga profiler mm. 

Utforma ledstänger samstämmigt med platsens övriga räcken 

eller andra detaljer. 

Skisser som visar olika möjligheter till utformning av ledstänger: 

Exemplen visar två olika uttryck genom material och proportioner. 

Skisser på några olika principer för ledstängers uppbyggnad. 

Bild 126: Räcke med ståndare och överliggare.



Bild 127: Ledstång på sidan av mur eller skiva, det kan också vara en 

husfasad. 

Bild 128: Ledstång ovanpå mur eller skiva. 

Några principer i detalj för ledstång. 

Bild 129: Monterad direkt på ståndare.


Bild 130: Fäst på konsoler. 


Exempel på några olika ledstänger som alla är enkla och konsekventa till sin 

utformning. 

Bild 131: En enkel ledstång där ståndaren och överliggaren är ett.



Bild 132: En enkel ledstång där ledstänger på två nivåer utformats till en 

sluten form. 

Bild 133: Ledstång med tydliga täta ståndare. En ståndare sitter i marken 

nedanför trappan för att möjliggöra att handledaren kan börja 30 cm före 

första steget.



Bild 134–136: Exempel på när ledstången placerats i mitten istället för på 

var sida om en trappa / ramp. Ledstången kan greppas från båda håll vilket 

hjälper den som bara har en hand / arm som är brukbar. Uttrycket blir 

dessutom mer koncentrerat och mindre visuellt påtagligt än när handledare 

placeras på båda sidor.



Exempel på när fasader, murar, skivor eller fallskyddsräcken har använts som 

stöd för ledstänger. Ledstängerna tar därmed mindre plats visuellt eftersom 

vertikala element som ändå finns utnyttjas. 

Bild 137: Ledstång på fasad. 

Bild 138: Ledstång fäst på mur.



Bild 139: Ledstång fäst på mursida men som avslutas på murs överkant där 

denna blir låg. 

Ledstänger i kombination med en skiva eller räcke. Handledaren finns längs 

överkanten eller infäst en bit ned på konsol.



Bild 140–141:På skivor av färgat plexiglas. 

Bild 142: Skiva av metallnät.



Bild 143: På ståndarna i ett räcke. Ståndarna står så tätt att de ger ett skivlikt 

uttryck. 

Exempel på ledstänger och eller räcken i olika kombinationer. 

Bild 144: Ledstång infäst på räcke och stolpe för att på bästa sätt vägleda 

till och från trappan.



Bild 145: Ledstänger till trappa respektive ramp har satts samman till en 

triangulär form. 

Bild 146: Handledare till en ramp är infäst på konsoler på ett annat räcke.



Bild 147–149: Ledstänger ska skjuta ut 30 cm före nedre och övre trappnos 

och vara lätta att grabba tag i. Det kan uttryckas som en extra artikulering 

av ledstången.



Bild 150–151: Ledstänger som istället utformats med de utskjutande delarna 

väl inpassade till övriga komponenter.



Exempel på ledstänger fästa på konsoler. 

Bild 152: Om konsolen eller dess infästning är av tunnare dimension och 

placerad på undersidan av ledstången kan handen löpa fritt utan motstånd. 

Bild 153: Samma princip som ovan, men med längre konsol vilket gör att 

ledstången kommer en bit in i trappan / rampen. Den är då närmare att 

greppa samt ger ett fritt och svävande uttryck.



Bild 154: Ledstång på konsoler fästa på ramarna till ett räcke av glasskiva. 

Ledstången är av trä vilket ger en varm och behaglig känsla att ta i. 

Fler exempel på handledare av trä. Trä ger ett omsorgsfullt uttryck och 

materialet kan lätt profileras. 

Bild 155: En mycket ergonomiskt utfodrad ledstång på konsoler.



Bild 156: Ledstång under konstruktion. Rundstav fäst på konsoler på lägre 

räcke av stål. 

Bild 157: Ett träräcke på lekplats med ledstänger fästa på två nivåer. 

Utformningen anknyter helt till platsens karaktär.



Nedan följer skisser som undersöker möjligheterna att variera ledstängers 

utformning i helhet och detalj inom ramen för regelverket. 

Bild 158–162: Greppvänliga ledstänger.



Bild163–166: Ledstänger som en enkel enhetlig form med ett fåtal 

komponenter. 

Bild 167–171: Skisser på olika variationer på relationen mellan ståndare 

och överliggare. 

Skiss 167: Överliggaren får ett svävande uttryck genom att det mellan 

ståndare och överliggare finns en infästning av tunnare dimension.



Bild 168: Det horisontella uttrycket dominerar genom att ledstången följs 

av en annan stång med större dimension. 

Bild 169: Horisontellt uttryck uppnås också av fler följare vilka kan användas 

som ledstänger på olika nivåer. 

Bild 170: Det vertikala uttrycket domineras av många tunna ståndare. 

Bild 171: Ett fåtal kraftiga ståndare ger också ett vertikalt uttryck.



Bild 172–176: Skisser på möjligheter att utforma de utskjutande 30 cm av 

ledstången som behövs före och efter en ramp / trappa. 

Bild 172–174: Genom att smyga in dem som en del av helheten.



Bild 175–176: Genom att utforma dem som ledstångens artikulerade början 

och slut. 

Bild 177–178: Skiss på räcken med ståndare eller stödjande delar lutande in 

mot rampen. Ledstången blir då lättare att följa.



Bild 179–182: Ledstänger fästa på mur eller glasskiva.



Bild 183–186: Ledstänger som är en del av ett större motiv.



Tillgänglighet i befintliga 

miljöer 

Brister avseende tillgänglighet på allmänna platser som kan 

åtgärdas med små medel kallas enkelt avhjälpta hinder. För 

enkelt avhjälpta hinder gäller författningssamlingen 2003:19, 

hin 2. Ofta handlar det om otillräckligt lösta enskilda delar, 

eller avsaknad av enskilda delar. 

Föregående avsnitt handlade om tillgänglighetsutformningar 

i allmänhet och inför utformning av nyanlagda miljöer. Samma 

resonemang bildar bakgrund till detta avsnitt, där fokus istället 

ligger på befintliga miljöer och undanröjandet av så kallade 

enkelt avhjälpta hinder. 

Sedan 2001 ställs det krav på att enkelt avhjälpta hinder ska 

undanröjas på befintliga allmänna platser. Detta arbete skulle 

vara slutfört år 2010, mycket kvarstår dock. Med enkelt avhjälpta 

hinder menas hinder som med enkla medel kan tas bort, överbryggas 

eller på andra sätt avhjälpas så att tillgängligheten och 

användbarheten ökar. Det kan handla om mindre höjdskillnader, 

bristfälliga ledstänger eller avsaknad av kontrastmarkeringar 

som behöver åtgärdas. 

Utmaningen ligger i att ge de nya tilläggen rätt karaktär och 

rätt utformning såväl till helhet som i detalj. Att tillgänglighetsåtgärderna 

smälter in i miljön är nästan alltid att föredra, dvs 

att de utgår från platsens förutsättningar, tar upp befintliga 

rikt ningar, former, material eller dimensioner. Det går också 

att medvetet utforma kompletteringarna som ett mycket synligt 

tillägg, där man arkitektoniskt framhäver mötet mellan det 

gamla och det nya. 

Varje plats är unik. Identiteten och betydelsen bestäms av 

många olika faktorer. För att nya tillägg, även om de är små, 

ska bli bra är det viktigt att förstå helheten. En del av sammanhanget 

bestäms av platsens funktion och användning i stort, 

exempelvis torg, gångstråk, bussterminal, park, gata eller 

gångtunnel. Sammanhanget kan även vara präglat av olika 

tidsepokers stadsbyggnadsstil t ex klassicistisk, modernistisk, 

postmodernistisk eller samtida. Vidare kan sammanhanget ha 

karaktärsdrag såsom storskaligt, småskaligt, enkelt, komplext, 

öppet, slutet eller präglad av ett visst material. Läget i och 

platsens relation till staden kan vara centralt, stadsdelscentralt 

eller perifert. Här spelar t ex koncept som hierarkier och 

riktningar stor roll.



Dessa variabler bildar bland andra det komplexa mönster 

som utgör helheten som är det viktigt att vara medveten om innan 

man beslutar om vilka åtgärder som bör väljas. Att upprätta ett 

förhållningssätt till sammanhanget är en del av utformningsprocessen. 

Nedan presenteras ett antal typiska situationer eller 

detaljer. På följande sidor kommer de att illustreras med förslag på 

åtgärder av de brister som ofta förekommer med målsättningen 

att förbättra funktionen utan att göra avkall på estetiken. 

› Ledstråk 

› Nivåskillnader 

› Ledstänger 

› Kontrastmarkeringar 


Ofta är ledstråk otillräckliga. Det kan handla om för långa 

uppehåll i ledytor eller om ytor som är dåligt definierade. 

Kontrastmarkeringar kan saknas helt eller vara otillräckliga. 

Genom att ta stöd i de element som finns på en plats kan ledytor integreras 

i platsens utformning. 

Bild 187: Exempel på ett sätt att förstärka ledlinjer över en plats i en 

modernistisk arkitektur. Trädgroparna förses med ljusa kantstenar och de 

förbinds med ny ljusa plattor.



Nivåskillnader 

Nivåskillnader kan utgöra hinder. Små nivåskillnader som 

kanter och steg kan behöva utjämnas. Ramp saknas ofta som 

alternativ till trappa. 

Bild 188: En ny ramp har byggts som kompetterar trappan till ett slott i 

rokokostil. 

Ledstänger 

Det är vanligt att ledstänger är otillräckliga. De kan börja eller 

sluta för nära trappan / rampen, bara finnas på en sida, vara svåra 

att följa kontinuerligt med handen eller inte kontrastera 

tillräckligt mot omgivningen.



Handledaren för en trappa ska sitta på 90 cm höjd och gå ut 30 cm ovan 

och nedan trapploppet. 

Bild 189: Exempel på hur en trappa i en storskalig modernistisk miljö 

kompletterats med bättre ledstänger. En ljus handledare av stål har fästs med 

konsoler på räckets stolpar, greppvänligare och på en bättre höjd än befintlig 

handledare (röd). Trappans nedre betongsteg har också kontrastmarkerats 

genom målning med exempelvis silikatfärg. 

En trappa som helt saknar handledare och konrastmarkeringar behöver 

åtgärdas. 

Bild 190: Med utgångspunkt i befintlig karaktär kan olika alternativ till 

utformning för bättre funktion föreslås som på olika sätt förhåller sig till det 

befintliga uttrycket.



Källor och referenser 

Litteratur 

Boverket, Enklare utan hinder, 2005 

Boverket, Tillgängliga platser, en bakgrund till Boverkets föreskrifter 

om användbarhet och tillgänglighet på allmänna platser och områden 

för andra anläggningar än byggnader, ALM, 2005 samt Bilaga 2, 

Analys av och exempel på ljushetskontrastmarkering i den yttre 

miljön för personer med synsvaghet. 

Boverkets författningssamling, bfs 2002:19, bbr 10 

Boverkets författningssamling, bfs 2011:13, hin 2 

Boverkets författningssamling, bfs 2011:5, alm 2 

Burton, Elisabeth & Mitchell, Lynne: Inclusive urban design, 

WISE Research unit, OISD, 2006 

Gehl, Jan, 2003: Livet mellem husene, Köpenhamn, Arkitektens 

förlag 

Handikappföreningarnas samarbetsorgan i Stockholms stad, En 

skolgård för alla, Slutrapport 2006. 

Lawson, Bryan: How designers think, Architectural press, 2006 

Ståhl, Agneta, Almén, Mai & Wemme, Maria: Att orientera sig 

med hjälp av ledytor, Publikation 2004:158, Vägverket, 2004 

Ståhl, Agneta & Almén, Mai, Hur orienterar personer som är blinda 

längs ett kontinuerligt ledstråk? Publikation 2007:112, Vägverket, 

2007 

Svensson, Elisabet, Bygg ikapp handikapp, Svensk byggtjänst, 

2003 

Sveriges Kommuner och Landsting, Tillgänglig stad, 2005 

Svenska kommunförbundet, Gator för alla, 1994 

Trafikkontoret Stockholm stad, Stockholm – en stad för alla, 2008 

Vägverket , Exempelkatalog för enkelt avhjälpta hinder, publikation 

2008:18 

Vägverket Region Skåne i samarbete med Kristianstads 

kommun och Lunds tekniska högskola, Publikation 2003:94, 

Tillgänglighet, säkerhet och trygghet för äldre. Projekt Kom så går 

vi, 2003 

Statens fastighetsverk, Tillgänglighetspolicy, 2004 

Norska miljøverndepartementet, Universell utformning, 

begreppsavklaring, 2007 

Webbadresser 

Design för alla, www.designforalla.se 

Statens fastighetsverk, www.sfv.se 

Boverket, www.boverket.se



Handisam, www.handisam.se 

Trafikverket, www.trafikverket.se ( tidigare Vägverket ) 

Arkus, www.arkus.se 

Seminarier 

Bildsymboler för många fler, 1-dagsseminarium, Moderna 

Muséet, juni 2006. Arrangör: Hjälpmedelinstitutet 

Tillgänglighet, 2-dagars kurs, dec 2006. 

Arrangör: Praktiserande arkitekter i samverkan ( par ) 

Design för alla.se, kvällsseminarium, Svensk Form, maj 2007. 

Arrangör: Svensk Form 

Enkelt avhjälpta hinder, Byggklok, mars 2010. Arrangör: 

Sveriges Kommuner och Landsting ( skl ) 

Insiktsutbildning, maj 2010. Arrangör: Stockholms stad



Bildförteckning 

Foton, skisser och illustrationer av Landskapslaget om inte 

annat anges. I möjligaste mån anges platsen och arkitekten 

(inom parentes). 

Tilltalande tillgänglighet – om förhållningssätt och 

språkbruk vid arbete med utformning 

1. Illustration 

2. Foto: Elisabeth Ohlsson Wallin (www.designforalla.se) 

Regelverk för tillgänglighet på allmänna platser 


Allmänt om utomhusmiljöns förutsättningar för 

utformning för tillgänglighet 

4. Illustration, gatusektion 



7. Tingsvoll, Norge 

8. Mårtenstorget, Lund 

9. Långa raden, Skeppsholmen, Stockholm (Landskapslaget) 

Planera för tillgänglighet i tidiga skeden 

10. Vid Centre Pompidou, Paris, Frankrike 

11. Brommaplan, Stockholm (Landskapslaget) 

12. Schandorffs plass, Oslo (Østengen & Bergo AS 

landskapsarkiteter) 




16. Södermalmsallé, Stockholm (f d Stockholmskonsult, 

nuvarande Grontmij) 

17. Skissförslag för Södermalmsallé, Stockholm (-”- -”-) 

Exempelsamling – tillgänglighet vid nyanläggning 

Markbeläggning/fritt från hinder 

18. Dragarbrunnstorg, Uppsala (White arkitekter) 

19. Pra a de Batalha, Porto, Portugal 

20. Sitges, Spanien 

21. Söder Mälarstrand, Stockholm (f d Carl Bro, nuvarande 

Grontmij) 

22. Järnvägsgatan, Landskrona. Foto Oscar Grönvall



23. Prags boulevard, Köpenhamn (Kristine Jensens tegnestue) 

24. Strandpromenaden, Helsingborg (Katrine Brandt) 

25. Gribbylunds centrum, Täby (Landskapslaget) 

26. Stuvarvägen, Sundsvall (Landskapslaget) 

27. Schandorffs plass, Oslo (Østengen & Bergo AS 

landskapsarkiteter) 

28. Intill Prags boulevard, Köpenhamn 

29. Barcelona 

30. Liljeholmstorget (Nivå landskapsarkitekter) 

31. Kalendergatan, Malmö, foto Oscar Grönvall 

32. Torg i Paris 

33. Vimmerby 

34. Portofino, Italien 

35. Vid Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn 

36. Susedals rastplats E6, Halland, foto Oscar Grönvall 

Mindre nivåskillnader 

37. - 

38. Munktellstaden, Eskilstuna (AQ arkitekter) 

39. Malmö centrum, foto Oscar Grönvall 


41. Ligurien, Italien 




44. Köpenhamn 

45. Lunds station, foto Oscar Grönvall 

46. Köpenhamns hovedbangård 

47. Norrköpings resecentrum (White arkitekter) 

48. Västra hamnen, Malmö 

49. Giudecca, Venedig 

50. Lunds tekniska högskolas campusområde, Lund 

51. Schouwburgplein, Rotterdam; Holland (West8) 

52. Villingen Schwenningen, Tyskland 

53. Luxgatan, Lilla Essingen, Stockholm (Landskapslaget) 

54. Katarinavägen, Stockholm 

55. Rinkeby södra stadspark (Landskapslaget) 


57. Östra Mårtengatan, Lund, foto Oscar Grönvall 

58. Ingvar Kamprad designcentrum, Lund 

59. Lugnet, Hammarby sjöstad



60. Anna Linds plats, Malmö, foto Oscar Grönvall 

61. – 

62. Ingvar Kamprad designcentrum, Lund 


64. Tensta, Stockholm (Andersson & Jönsson 

landskapsarkitekter) 


66. Hammarby gård, Stockholm. (Nivå landskapsarkitekter) 

Ramper 


68. Vid Centre Pompidou, Paris, Frankrike 

69. Berlin, foto Mari Holm 

70. Lilla Essingen, Stockholm (hiss f d FFNS nuvarande 

Sweco, landskap Landskapslaget) 





75. Axelsbergs torg, Stockholm (Landskapslaget) 

76. Rosenlundsparken, Stockholm (Grontmij) 

77. Östra gymnasiet, Huddinge (Landskapslaget) 

78. Barcelona, Spanien 

79. Hafen city, Hamburg (Beth Gali, BB+GG arquitectes) 

80. West lake, Suchou, Kina 

81. Hamnträdgården Sundsvall, Landskapslaget 

82. - 

83. Manchester, England 

84. Vid Seine, Paris, Frankrike 

85. Dunkers kulturhus, Helsingborg. (Kim Utzon)foto Oscar 

Grönvall 

86. Girona, Spanien 


88. Schouwburgplein, Rotterdam, Holland (West8) 

89. - 

90. Centralstationen i Lund 

91. Kronobergsparken, Stockholm (Landskapslaget) 

92. VSB Utrecht, Holland, (West 8) 

93. Exchange square, Manchester, England (Martha Schwartz 

Partners) 

94. Plats, Schweiz 

95. Helsingfors, Finland 

96. Kontorspark, Holland (West8)



97. Gamletull, Halmstad (Räntfors/Landskapsgruppen/ 

Grontmij) 

98. Observatorielunden, Stockholm 

99. Utemuseum Pulken i Kristianstad Vattenrike, foto Karin 

Magntorn Biosfärkontoret 











Trappor 

110. Skogskyrkogården, Stockholm (Asplund/Lewerenz) 

111. Biblioteque Nationale Francoise Mitterand, Paris, 

Frankrike 

112. Plats i Tyskland 

113. Kungsholmsstrand, Stockholm 

114. Skogskyrkogården, Stockholm (Asplund/Lewerenz) 

115. S:t Eriksområdet, Stockholm (White arkitekter) 

116. Rålambshovsparken, Stockholm 

117. Vid hamnen, Rotterdam, Holland 

118. Jarmers Plads, Köpenhamn, Danmark 


120. Liverpool ONE, Liverpool 

121. Inre hamnen, Sundsvall (Landskapslaget) 

122. Vid operan, Oslo (Snöhetta) 

123. Bagarmossen, Stockholm (Landskapslaget) 

124. Halmtorvet, Köpenhamn 

125. Holmentorget i Norrköping (SWECO FFNS) 

Ledstänger 






131. Hammarby gård, Stockholm, (Nivå landskapsarkitektur) 

132. Norrköping 

133. Norra bantorget, Stockholm. (Nyréns arkitektkontor)



134. Fredriksberg, Köpenhamn 

135. Aseatorget, Västerås (Räntfors arkitektur och landskap) 

136. Inre Hamnen, Sundsvall (Landskapslaget) 

137. Vid Uppsala slott 

138. Marieberg, Stockholm (Landskapslaget) 

139. CELAP, Pudong, Shanghai (Béchu/Sheehan) 

140. Norrköpings industrilandskap 

141. Exchange square, Manchester, England (Martha Schwartz 

Partners) 

142. Vid Konstfack, Stockholm 

143. Shanghai, Kina 

144. Köpenhamn 

145. - 


147. - 

148. Järnvägsstationen, Gävle 

149. Kungsholmsstrand, Stockholm 

150. Vid Östasiatiska museet, Stockholm (Koinbergs 



152. Kristinebergs stadspark, Stockholm (Sydväst landskap) 

153. Kajen, Hammarby gård, Stockholm (Nivå 


154. Mölndals resecentrum, foto Oscar Grönvall 

155. Visby, Gotland 

156. - 

157. Blockriket, Liljeholmen (Tema landskapsarkitekter) 
















173. Illustration
















Tillgänglighet i befintliga miljöer 

187. Skiss 

188. Svartsjö slott, Ekerö. Statens fastighetsverk. 

189. Skiss 

190. Skiss



Bibbi Leine och Lise Hellström är landskapsarkitekter lar/msa 

och verksamma som praktiserande landskapsarkitekter på 

Landskapslaget där de också är delägare. Projektet initierades 

av dem efter att i många projekt mött olika utmaningar kring 

tilltalande och funktionella lösningar i utemiljön. 

Lise Hellström, född 1973, har tidigare varit med i framtagandet 

av en skrift för Boverket- ”Gårdsutveckling i miljonprogramsområden” 

2008 ( isbn: 978-91-86045-34-0 ). 

Bibbi Leine, född 1960, har tidigare medverkat med text i 

boken ”Trädgårdsstäder i praktiken” ( isbn: 91-883332-03-9 ) 

1991, samt med artiklar i t ex tidskrifterna Utblick Landskap, 

Arkitektur och Byggnadskultur.


BILAGA 1 

BOVERKETS 

FÖRFATTNINGSSAMLING 

Utgivare: Catarina Olsson 


Boverkets föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighet 

och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga på allmänna platser och inom 

områden för andra anläggningar än byggnader;; 

beslutade den 19 april 2011. 

Boverket föreskriver med stöd av 10 kap. 9 § plan- och byggförordningen 

(2011:338). 

Inledning 

Allmänt 

1 § Denna författning innehåller föreskrifter och allmänna råd till kravet i 8 kap. 

12 § första stycket plan- och bygglagen (2010:900), PBL, att allmänna platser och 

områden för andra anläggningar än byggnader ska kunna användas av personer 

med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. 

Allmänt råd 

Vad som är allmän plats framgår av detaljplaner. Av definitionen i 1 kap. 

4 § PBL framgår att en allmän plats är en gata, en väg, en park, ett torg eller 

ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov. 

Med område för andra anläggningar än byggnader avses ett område som 

inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för sådana anläggningar 

och mark som ligger i direkt anslutning till anläggningarna och behövs 

för att de ska kunna användas för avsett ändamål. Exempel på områden för 

andra anläggningar än byggnader kan vara fritidsområden, nöjesparker, 

djurparker, golfbanor, skidbackar med liftar, campingplatser, småbåtshamnar, 

friluftsbad, parkeringsplatser utomhus och begravningsplatser. 

Av 8 kap. 12 § PBL framgår att allmänna platser och områden för andra 

anläggningar än byggnader ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn 

till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på 

platsen. 

Föreskrifterna och de allmänna råden i 6–16 §§ gäller om det med hänsyn till 

terrängen och förhållandena i övrigt inte är orimligt. 

Allmänt råd 

Bergiga partier med stora höjdskillnader kan vara exempel på delar av 

platser och områden där det med hänsyn till terrängen är orimligt att 

föreskrifterna gäller fullt ut. 

BFS 2011:5 

ALM 2 

Utkom från trycket 

den 26 april 2011 

1

125 

BFS 2011:5 

ALM 2 

2 

Föreskrifter 


2 § Föreskrifterna gäller 

– när en allmän plats nyanläggs, 

– när ett område för andra anläggningar än byggnader nyanläggs. 

De allmänna råden 

3 § De allmänna råden innehåller generella rekommendationer om tillämpningen 

av föreskrifterna i denna författning och i huvudförfattningarna och anger 

hur någon kan eller bör handla för att uppfylla föreskrifterna. Det står dock den 

enskilde fritt att välja andra lösningar och metoder, om dessa uppfyller 

föreskrifterna. 

De allmänna råden kan även innehålla vissa förklarande eller redaktionella 

upplysningar. 

De allmänna råden föregås av texten Allmänt Råd och är tryckta med mindre 

och indragen text. 

Terminologi 

4 § Termer som inte särskilt förklaras i huvudförfattningarna eller i dessa 

föreskrifter, har den betydelse som anges i Terminologicentrums publikation 

Plan- och byggtermer 1994, TNC 95. 

Dimensionering 

5 § När det i denna författning anges att platser eller områden ska vara användbara 

för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga avses att de ska 

vara användbara såväl för personer med större utomhusrullstol, med manuell 

rullstol eller med rollator för utomhusanvändning som för personer med nedsatt 

syn, hörsel eller kognitiv förmåga. 

Allmänt råd 

Det dimensionerande vändmått som är lämpligt vid bedömning av 

användbarheten för personer med större utomhusrullstol är en cirkel med 

diametern 2,00 meter. 

Allmänna platser (platser) och områden för andra anläggningar 

än byggnader (områden) 

Utformning 

TILLTALANDE TILLGÄNGLIGHET 

BILAGA 1 

6 § Platser och områden ska utformas så att de blir användbara för personer med 

nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Lekplatser ska kunna användas av både 

barn och vuxna med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. 

Där toalett för allmänheten finns ska minst en toalett kunna användas av 

personer med rullstol för begränsad utomhusanvändning.

126 

Gångytor 


Allmänt råd 

När nivåskillnader inte kan undvikas bör de minimeras och utjämnas med 

ramp och trappa. 

Sammanhängande stråk bör utformas med lättbegripliga och tydliga 

gångzoner och möbleringszoner. 

Ur säkerhets- och framkomlighetssynpunkt är det viktigt med en miljö 

utan hinder. Det gäller särskilt för personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga. 

En toalett avsedd för personer med rullstol för begränsad utomhusanvändning 

bör vara minst 2,2 x 2,2 meter stor och ha ett fritt 

dörrpassagemått på minst 0,90 meter. I direkt anslutning till toalettdörren 

bör en vändzon finnas. 

7 § Gångytor ska utformas så att personer med nedsatt rörelse- eller 

orienteringsförmåga kan ta sig fram och så att personer med rullstol kan förflytta 

sig utan hjälp. 

Gångytor ska vara jämna, fasta och halkfria. På öppna ytor ska särskilda 

ledstråk finnas. 

Allmänt råd 

Exempel på gångytor kan vara gångvägar, gångbanor, ramper, trappor och 

kommunikationsytor på lekplatser. 

Exempel på öppna ytor kan vara torg och parkeringsplatser. 

Gångytor bör utformas utan nivåskillnader. 

Asfalt, betongmarkplattor och släta stenhällar är exempel på lämpliga 

material. I naturmiljö kan stenmjöl som vattnats för att bli hårt vara ett 

lämpligt material. I grusytor kan fasta gångytor iordningställas genom 

ytbehandling. 

En gångyta bör 

a) vara så horisontell som möjligt – eftersom en längslutning brantare än 

1:50 kan vara svår att använda för personer med nedsatt rörelseförmåga, 

b) inte luta mer än 1:50 i sidled, 

c) vara 2,00 meter bred eller vara minst 1,80 meter bred och ha vändzoner 

med jämna mellanrum, 

d) vid öppningar i t.ex. staket, häckar och dylikt vara minst 0,90 meter 

bred, 

e) vara fri från hinder, 

f) vara väl åtskild från cykelbana och körbana, samt 

g) särskiljas från möbleringszon med exempelvis avvikande markbeläggning. 

När släta gångytor kombineras med ojämna gångytor som har en annan 

beläggning bör den släta gångytan vara minst 0,90 meter bred och förses 

med mötesplatser och vändzoner för att fungera t.ex. för personer med 

rollator. 

För krav på utformningen av gångytor och ledstråk så att personer med 

nedsatt orienteringsförmåga kan ta sig fram, se vidare under 11 och 12 §§. 

Utjämningar mellan gångytor 


BILAGA 1 

8 § Platser med passage mellan olika typer av gångytor och platser som ansluter 

till gångytor ska utformas, placeras och markeras så att de inte medför hinder för 

personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. På dessa platser ska delar 

BFS 2011:5 

ALM 2 

3

127 

BFS 2011:5 

ALM 2 

4 


av nivåskillnaderna utjämnas med ramp till 0-nivå så att personer med nedsatt 

rörelseförmåga kan ta sig fram. 

Ramper och trappor 


BILAGA 1 

Allmänt råd 

Exempel på platser med passage mellan olika typer av gångytor och platser 

som ansluter till gångytor är övergångsställen, andra ställen avsedda för 

gående att korsa gatan, parkeringsplatser för rörelsehindrade med särskilt 

tillstånd och platser för på- och avstigning på allmänna platser och inom 

områden för andra anläggningar än byggnader. 

En utjämning till 0-nivå bör inte ha större lutning än 1:12. Bredden bör 

vara 90–100 cm. Vid övergångsställen och andra ställen som är avsedda för 

gående att korsa gatan bör kantsten finnas kvar vid sidan av utjämningen så 

att synskadade kan ta ut riktningen över gatan. 

För krav på kontrastmarkeringar vid övergångsställen, se 11 §. 

9 § Om det inte är möjligt att undvika att anordna en trappa ska denna 

kompletteras med en ramp eller en alternativ väg som personer med nedsatt 

rörelseförmåga kan använda. Trappor och ramper ska utformas så att även 

personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan förflytta sig säkert. 

Allmänt råd 

En ramp bör 

a) luta högst 1:20 mellan minst 2 meter långa vilplan, 

b) ha en höjdskillnad på högst 0,5 meter mellan vilplanen, 

c) ha en fri bredd på 1,5 meter, 

d) vara fri från hinder samt 

e) ha ett minst 40 mm högt avåkningsskydd om det finns höjdskillnader 

mot omgivningen. 

För personer med nedsatt rörelseförmåga kan det vara svårt att använda 

fler än två ramper efter varandra. 

Vid utformning av en trappa bör trappans lutning och längd samt måttförhållandet 

mellan trappstegens höjd och djup beaktas. Trappans lutning i 

gånglinjen bör inte ändras inom samma trapplopp. Enstaka trappsteg med 

avvikande höjd bör inte förekomma. Trappstegets djup i en trappa bör vara 

minst 0,30 meter, mätt i gånglinjen. 

För att snubbelrisken ska minimeras bör en trappa ha fler än två steg. 

För krav på kontrastmarkeringar, se 11 §. 

Trappor och ramper ska på båda sidorna ha ledstänger som är möjliga att 

greppa om. 

Allmänt råd 

En ledstång bör 

a) utformas ergonomiskt, 

b) löpa oavbrutet, 

c) gå förbi översta och nedersta stegframkanten respektive rampens 

början och slut med minst 300 mm, 

d) ha kontrasterande ljushet gentemot omgivande ytor, 

e) ha en höjd av 0,90 meter, samt 

f) i ramper även finnas på en höjd av 0,70 meter. 

Det bör vara möjligt att hålla i ledstången även förbi infästningarna.

128 

Hissar 


10 § Om det tillskapas/anläggs en nivåskillnad som motsvarar mer än ett 

våningsplan, ska nivåskillnaden överbryggas med hiss och trappa, om det inte är 

möjligt eller lämpligt att göra överbryggningen med ramp och trappa. 

En hiss eller annan lyftanordning ska rymma en person i större utomhusrullstol 

och en medhjälpare samt i övrigt vara utformad så att personer med nedsatt 

rörelse- eller orienteringsförmåga självständigt kan använda den. 

Allmänt råd 

Vid viktiga målpunkter, som t.ex. terminaler, och vid hållplatser bör stora 

nivåskillnader motsvarande mer än ett våningsplan, t.ex. mellan gator eller 

mellan en gata och en bro, överbryggas såväl med trappa som med hiss. 

Ytterligare krav på hissar som är avsedda för transport av personer med 

nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga finns i Boverkets föreskrifter och 

allmänna råd om hissar och vissa andra motordrivna anordningar, 

BFS 2011:12 med ändringar, bilaga 5:1, avsnitten 1.2 och 1.6.1. 

Hissar som uppfyller kraven på invändiga korgmått finns i SS-EN 81-70, 

typ 3 (2,00 x 1,4 meter). Där finns även exempel på lämpliga manöver- och 

signalorgan. 

Kontraster och markeringar 


BILAGA 1 

11 § Viktiga målpunkter, gångytor, trappor och ramper ska vara lätta att 

upptäcka. Trappor ska förses med kontrastmarkeringar så att synsvaga och 

personer med andra orienteringssvårigheter kan uppfatta nivåskillnaden. 

Allmänt råd 

Busshållplatser, hissdörrar, övergångsställen och andra viktiga målpunkter 

samt gångytor, trappor och ramper bör vara utformade så att de tydligt 

framträder mot omgivningen för att bl.a. synsvaga, blinda, personer med 

utvecklingsstörning eller personer med andra orienteringssvårigheter lättare 

ska kunna använda dem. 

Kontrast mot omgivningen kan exempelvis åstadkommas genom att 

material med avvikande struktur och ljushet fälls in i markbeläggningen, 

t.ex. tydligt kännbara plattor i asfaltsytor. 

Ledstråk bör kontrastera mot omgivningen både visuellt och taktilt. 

Gräskanter, murar, staket, kanter och fasader är naturliga avgränsningar 

som kan underlätta orienteringen för synsvaga och personer med andra 

orienteringssvårigheter. 

Gångytor med kontrastmarkering bör utformas så att de inte medför risk 

att snubbla. En ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS (National color 

system) mellan kontrastmarkeringen och den omgivande beläggningen kan 

avsevärt öka möjligheten för synsvaga och personer med andra 

orienteringssvårigheter att uppfatta markeringen. 

Logiska färgsystem underlättar orienteringen för personer med 

utvecklingsstörning eller andra orienteringssvårigheter. 

En trappas nedersta plansteg och motsvarande del av framkanten på 

trappavsatsen vid översta sättsteget i varje trapplopp bör ha en 

ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS. Markeringarna bör göras på ett 

konsekvent sätt inom området. 

BFS 2011:5 

ALM 2 

5

129 

BFS 2011:5 

ALM 2 

6 

Varningsmarkeringar 

Kontrastmarkering av trappa 


12 § Fasta objekt och byggnadsdelar som kan utgöra fara eller hinder ska 

placeras och utformas så att risken för ofrivilliga sammanstötningar begränsas. 

Där så inte kan ske ska hindren varningsmarkeras. 

Utstickande byggnadsdelar, exempelvis trappor, skyltar och balkonger, 

placerade lägre än 2,20 m över marken ska tydligt varningsmarkeras eller åtgärdas 

på annat sätt, för att inte utgöra fara för blinda och synsvaga och för personer med 

andra orienteringssvårigheter. 

Varningsmarkeringar ska vara så placerade och utformade att de lätt kan 

uppmärksammas även av synsvaga och personer med andra orienteringssvårigheter. 

Oskyddade glasytor ska varningsmarkeras. 

Med varningsmarkeringar avses i denna paragraf inte vägmärken, vägmarkeringar 

eller andra anordningar enligt vägmärkesförordningen (2007:90). Varningsmarkeringar 

ska utformas och placeras så att de inte kan förväxlas med 

vägmärken eller vägmarkeringar (se vidare 8 kap. 4 § vägmärkesförordningen). 

Allmänt råd 

Oskyddade glasytor bör varningsmarkeras för både stående och sittande, 

genom exempelvis avvikande ljushet mot bakgrunden. 

Fasta hinder, t.ex. bänkar och stolpar, bör placeras i möbleringszoner, 

tydligt markeras visuellt och även utformas så att de kan upptäckas med 

teknikkäpp (vit käpp). 

Både tillfälliga och permanenta fasta objekt som kan utgöra hinder, t.ex. 

uteserveringar, bänkar, cykelställ, skyltar, stolpar och blommor, bör placeras 

i möbleringszoner på ett sådant sätt att de inte hindrar framkomligheten 

eller utgör en risk för personer med nedsatt orienterings- eller 

rörelseförmåga. 

Nivåskillnader som kan innebära fallrisk ska markeras tydligt. 

Skyltar 


BILAGA 1 

Allmänt råd 

Perronger och liknande platser och områden bör kontrastmarkeras, se 11 §. 

Vid övriga nivåskillnader som kan innebära fallrisk bör det finnas räcke 

eller något annat fallskydd. 

13 § Det ska finnas nödvändiga informationsskyltar uppsatta så att personer 

med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga lättare kan använda platsen eller

130 


området. Sådana informationsskyltar ska kunna uppfattas och förstås av personer 

med nedsatt orienteringsförmåga. 

Med skyltar avses i denna paragraf inte vägmärken eller andra anordningar 

enligt vägmärkesförordningen (2007:90). Skyltar ska utformas och placeras så att 

de inte kan förväxlas med vägmärken och andra anordningar (se vidare 8 kap. 4 § 

vägmärkesförordningen). 

Belysning 

Allmänt råd 

Skyltar bör vara lättbegripliga och lättlästa, ha ljushetskontrast och vara 

placerade på lämplig höjd så att de kan läsas/höras såväl av personer i 

rullstol som av stående personer med nedsatt syn. De bör placeras där man 

förväntar sig att de ska finnas och så att man kan komma tätt intill. 

Textstorleken bör utformas efter läsavståndet och ytan bör inte ge upphov 

till reflexer. Skyltar bör vara kompletterade med bokstäver i upphöjd 

relief och/eller punktskrift samt i vissa fall med talad information och 

tydliga, lättförståeliga och välkända symboler. 

Elektronisk skyltning bör utformas för att fungera för personer med 

exempelvis nedsatt syn, hörsel eller kognitiv förmåga. 

Tydlig och väl belyst skyltning har stor betydelse för att bland annat 

personer med nedsatt syn eller hörsel och personer med utvecklingsstörning, 

lässvårigheter eller andra orienteringssvårigheter ska kunna orientera sig. 

14 § Belysningen på gångytor och vid viktiga målpunkter ska vara så utformad 

och ha sådan ljusstyrka att personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga 

kan använda dessa. 

Sittplatser 


BILAGA 1 

Allmänt råd 

Exempel på viktiga målpunkter är busshållplatser, perronger, 

övergångsställen och entréer. 

Belysningen bör vara jämn och anordnad så att även synsvaga, personer 

med andra orienteringssvårigheter och personer med nedsatt rörelseförmåga 

kan uppfatta hur underlaget ser ut, och så att hörselskadade eller döva kan 

uppfatta teckenspråk och läsa på läppar. 

Fast belysning bör inte vara bländande. Exempelvis är det viktigt att 

ljuskällan är avskärmad. 

15 § Sittplatser som kan användas av personer med nedsatt rörelseförmåga ska 

finnas i anslutning till gångytor och vid viktiga målpunkter. 

Allmänt råd 

Sittplatser bör exempelvis finnas, på torg, vid hållplatser, på perronger, vid 

trappor och med jämna mellanrum längs gångvägar och i parker. 

En sittplats bör ha ryggstöd och armstöd, ha sitthöjden 0,45–0,50 meter 

och armstödshöjden 0,70 meter och ha armstöd med framkant som går att 

greppa om. Armstöden bör nå förbi sittytans framkant. Vid sidan om 

sittplatsen bör det finnas plats för en rullstol. Sittplatser bör placeras vid 

sidan av gångytan. 

Parkeringsplatser för rörelsehindrade med särskilt tillstånd 

16 § Parkeringsplatser för rörelsehindrade med särskilt tillstånd ska utformas så 

att de blir användbara för personer med nedsatt rörelse- eller orienterings- 

BFS 2011:5 

ALM 2 

7

131 

BFS 2011:5 

ALM 2 

8 


förmåga. Markbeläggningen på sådana parkeringsplatser ska vara fast, jämn och 

halkfri. 

Där parkeringsplatser för rörelsehindrade med särskilt tillstånd finns ska minst 

en plats utformas så att den medger att rullstolen, med ramp eller lift, tas in från 

sidan av ett fordon. 

Allmänt råd 

Parkeringsplatser för rörelsehindrade med särskilt tillstånd bör anordnas vid 

viktiga målpunkter, som t.ex. parker, fritidsområden, campingplatser och 

friluftsbad. 

Lutningen i längs- eller sidled bör inte vara större än vad som krävs för 

vattenavrinningen och bör inte överstiga 1:50. 

Breddmåttet på en parkeringsplats som ska medge att rullstolen tas in 

från sidan bör vara 5,0 m. Breddmåttet kan minskas om gångytan bredvid 

kan tas i anspråk eller om parkeringsplatser för rörelsehindrade finns 

bredvid varandra. 

1. Denna författning träder i kraft den 2 maj 2011, då verkets föreskrifter och 

allmänna råd (BFS 2004:15) om tillgänglighet och användbarhet för personer med 

nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga på allmänna platser och inom områden 

för andra anläggningar än byggnader ska upphöra att gälla. 

2. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för ärenden som har påbörjats före 

den 2 maj 2011 och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant ärende 

till dess ärendet är slutligt avgjort. 

På Boverkets vägnar 

JANNA VALIK 


BILAGA 1 

Agnes Jensen-Carlén

132 

BOVERKETS 

FÖRFATTNINGSSAMLING 

Utgivare: Catarina Olsson 


Boverkets föreskrifter och allmänna råd om avhjälpande 

av enkelt avhjälpta hinder till och i lokaler dit allmänheten 

har tillträde och på allmänna platser;; 

beslutade den 19 april 2011. 

Informationsförfarande enligt förordningen (1994:2029) om tekniska regler har 

genomförts 1 . 

Boverket föreskriver följande med stöd av 10 kap. 2 och 10 §§ plan- och 

byggförordningen (2011:338). 

Inledning 

Allmänt 

1 § Denna författning innehåller föreskrifter och allmänna råd till 8 kap. 2 § 

andra stycket och 12 § andra stycket plan- och bygglagen (2010:900). 

Föreskrifterna 


BILAGA 2 

2 § Föreskrifterna gäller tillgänglighet och användbarhet för personer med 

nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. De omfattar 

– lokaler dit allmänheten har tillträde (publika lokaler), 

– allmänna platser. 

Allmänt råd 

Nedsatt rörelseförmåga kan exempelvis vara nedsatt funktion i armar, 

händer, bål och ben liksom dålig balans. Personer med nedsatt rörelseförmåga 

kan behöva använda t.ex. rullstol, rollator eller käpp. 

Nedsatt orienteringsförmåga kan exempelvis vara nedsatt syn, hörsel 

eller kognitiv förmåga (utvecklingsstörning, hjärnskada). 

Ytterligare bestämmelser som behöver beaktas vid avhjälpandet av 

enkelt avhjälpta hinder i publika lokaler finns bland annat i 2 kap. 6 §, 

8 kap. 1, 2, 4, 5, 13, 14 och 17 §§, PBL. 

Ytterligare bestämmelser som behöver beaktas vid avhjälpandet av 

enkelt avhjälpta hinder på allmänna platser finns i 8 kap. 12, 13 och 16 §§ 

PBL. 

Bestämmelser om tillsyn och ingripanden finns i 11 kap. PBL. 

1 Anmälan har gjorts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 

juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter 

och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 

37, Celex 398L0034), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG 

(EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 398L0048). 

BFS 2011:13 

HIN 2 

Utkom från trycket 

den 26 april 2011 

1

133 

BFS 2011:13 

HIN 2 

2 

De allmänna råden 


3 § De allmänna råden innehåller generella rekommendationer om tillämpningen 

av föreskrifterna i denna författning och i huvudförfattningarna och anger hur 

någon kan eller bör handla för att uppfylla föreskrifterna. Det står dock den 

enskilde fritt att välja andra lösningar och metoder, om dessa uppfyller 

föreskrifterna. 

De allmänna råden kan vara sådana regler som ska främja en enhetlig tillämpning 

av en viss författning eller som ska bidra till utveckling i en viss riktning av 

praxis men som inte formellt binder den som råden är riktade till. 

De allmänna råden kan även innehålla vissa förklarande eller redaktionella 

upplysningar. De allmänna råden föregås av texten Allmänt Råd och är tryckta 

med mindre och indragen text. 

Terminologi 

4 § Termer som inte särskilt förklaras i huvudförfattningarna eller i dessa 

föreskrifter, har den betydelse som anges i Terminologicentrums publikation 

Plan- och byggtermer 1994, TNC 95. 

Enkelt avhjälpta hinder 

5 § Hinder enligt 6–18 §§ ska avhjälpas, så snart det inte är orimligt med hänsyn 

till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna. De ekonomiska konsekvenserna 

får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller 

näringsidkaren. 

Publika lokaler 


BILAGA 2 

Allmänt råd 

Frågan om ett hinder är enkelt att avhjälpa bör ständigt omprövas. Bedömningen 

av ett och samma hinder kan variera;; ett hinder som vid en viss 

tidpunkt inte bedöms som enkelt avhjälpt kan senare bedömas vara det om 

förutsättningarna ändras. 

De praktiska förutsättningarna handlar om det som fysiskt behöver göras 

för att avhjälpa hindret. Förutsättningarna på platsen påverkar bedömningen;; 

ett hinder kan vara enkelt avhjälpt i en situation men inte i en annan. 

Exempelvis kan det vara enkelt att komplettera eller ersätta 2–3 trappsteg 

med en ramp om det finns tillräckligt med utrymme, medan det kan vara 

svårt att göra det i en trång miljö med smala trottoarer. 

De ekonomiska förutsättningarna handlar om kostnaderna för avhjälpandet 

och förmågan att bära kostnaderna. Exempelvis kan kostnaden för samma 

åtgärd vara orimligt betungande för en ägare men hanterbar för en annan 

ägare med andra ekonomiska ramar. 

6 § Fysiska hinder i form av mindre nivåskillnader, tunga dörrar och felaktigt 

placerade eller felaktigt utformade manöverdon ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Trösklar bör tas bort om det är tekniskt möjligt, eller åtgärdas på annat sätt 

så att nivåskillnader utjämnas, för att t.ex. personer i rullstol eller med 

rollator ska kunna passera. 

Mindre nivåskillnader bör överbryggas, exempelvis med ramper. Även 

om rampen är kort är det viktigt att lutningen inte är brantare än 1:12, på 

grund av risken att falla eller välta baklänges. En lutning på 1:20 eller

134 


flackare bör eftersträvas. Rampen bör ha jämn och halkfri yta, vara minst 

1,3 m bred och ha avåkningsskydd. Om det finns plats, bör en trappa finnas 

som komplement till rampen. 

Dörrmattor och skrapgaller, som är tunga att passera eller medför 

snubbelrisk, bör bytas eller åtgärdas på annat sätt. 

Olämpligt placerade porttelefoner samt manöverdon till exempelvis 

dörröppnare och ringklockor bör flyttas. Manöverdon till dörröppnare bör i 

höjd- och sidled placeras så att även en person i rullstol eller med rollator 

kan använda dem utan att träffas av dörrbladet. Manöverdon bör placeras så 

att de lätt kan nås från rullstol. En lämplig placering är med centrum 80 cm 

från marken och minst 70 cm, men gärna 100 cm, från hörn eller dörrblads 

framkant i ogynnsammaste läge (se bild 1). 

Bild 1 


BILAGA 2 

Dörrar med dörrstängare bör förses med automatisk dörröppnare. Även 

andra dörrar kan ibland vara för tunga att öppna för många människor och 

bör därför förses med automatisk dörröppnare. Vid utformningen av dörrar 

med automatisk öppnare är det viktigt att de ingående funktionerna placeras 

på rätt plats (se ovan), att manöverknappar kontrastmarkeras, att områden 

där dörrar slås upp markeras alternativt att dörrar förses med säkerhetssensorer, 

och dylikt. 

Olämpligt placerade manöverpaneler i och utanför hissar bör flyttas och 

olämpligt utformade manöverpaneler bör bytas. Manöverpanelers läge har 

betydelse för om rullstolsburna kan nå dem. Utformningen är viktig för personer 

med nedsatt syn och för personer med utvecklingsstörning. Utgångsknappen 

bör ha mot omgivningen avvikande form och ljushet. För lämplig 

utformning och placering av manöverpaneler, se SS-EN 81-70. 

Olämpligt utformade handtag och lås bör bytas mot sådana som kan 

hanteras även av personer med nedsatt styrka eller nedsatt grip- eller 

precisionsförmåga. 

7 § Hinder i form av bristande kontrastmarkering och bristande varningsmarkering 

ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Strategiska punkter, t.ex. ytterdörrar, manöverdon till automatiska dörröppnare, 

hissdörrar, toalettdörrar, receptionsdiskar, informationsställen, 

nödutgångar och trapphus bör kontrastmarkeras så att synsvaga och personer 

med utvecklingsstörning lättare kan orientera sig. Kontrastmarkeringar 

kan exempelvis uppnås med avvikande material och ljushetskontrast. En 

BFS 2011:13 

HIN 2 

3

135 

BFS 2011:13 

HIN 2 

4 


BILAGA 2 


ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS (Natural Color System) gör det 

möjligt för många synsvaga att uppfatta en markering. 

Logiska ledstråk som leder mellan utvalda och strategiska punkter bör 

anordnas till ledning för personer med nedsatt orienteringsförmåga. Kontrastlinjer 

i golv kan anordnas med avvikande material för blinda och med 

ljushetskontrast för synsvaga. För personer med utvecklingsstörning underlättas 

orienteringen av logiska färgsystem. 

Oskyddade glasytor bör varningsmarkeras, exempelvis genom avvikande 

ljushet mot bakgrunden. Markeringarna bör placeras i ögonhöjd. 

Trappor bör förses med kontrastmarkering så att synsvaga kan uppfatta 

nivåskillnaderna, exempelvis genom att framkanten på nedersta plansteget 

och framkanten på trappavsatsen vid översta sättsteget i varje trapplopp ges 

en ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS (se bild 2). Markeringarna bör 

göras på ett konsekvent sätt inom byggnaden. 

Bild 2 Exempel på kontrastmarkering av trappa 

Utstickande byggnadsdelar, exempelvis trappor eller kapphyllor, bör 

markeras tydligt och byggas in eller åtgärdas på annat sätt, för att inte 

utgöra fara för blinda och synsvaga. 

8 § Hinder i form av bristande skyltning och brister i ljudmiljön ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Skyltning bör vara lättbegriplig och lättläst, ha ljushetskontrast och vara 

placerad på lämplig höjd för att kunna läsas och höras såväl av personer i 

rullstol som av stående personer med nedsatt syn. Den bör placeras där man 

förväntar sig att den ska finnas och så att man kan komma tätt intill. Textstorleken 

bör vara anpassad efter läsavståndet och ytan bör inte ge upphov 

till reflexer. Skylten bör vara kompletterad med bokstäver i antingen upphöjd 

relief eller punktskrift eller båda samt i vissa fall med talad information 

och tydliga, lättförståeliga och välkända symboler. Elektronisk skyltning 

bör anpassas för att fungera för personer med olika funktionshinder, t.ex. 

nedsatt syn eller nedsatt hörsel. Tydlig och väl belyst skyltning har stor 

betydelse för att bl. a. personer med nedsatt syn eller hörsel och personer 

med utvecklingsstörning skall kunna orientera sig. 

Dålig hörbarhet bör förbättras, exempelvis genom att lokalen kompletteras 

med ljudabsorbenter anpassade till rummets form och material.

136 


9 § Hinder i form av bristande eller bländande belysning ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Stora glasytor mot det fria och fönster i slutet av korridorer bör kunna 

skärmas av för att motverka bländning. Avskärmning kan ske exempelvis 

med gardiner, markiser eller persienner. 

Fast belysning bör inte vara bländande. Exempelvis är det viktigt att 

ljuskällan är skymd och att kontrasten i ljushet mellan angränsande utrymmen 

eller mellan ute och inne inte är för stor. Belysningen kan vara avgörande 

för om en synsvag person kan orientera sig eller inte. Den synsvage 

behöver rätt utformat ljus för att kunna se och läsa, den hörselskadade eller 

döve för att kunna läsa teckenspråk och läsa på läppar. 

Belysningen där man förflyttar sig bör vara jämn och anordnad så att 

synsvaga och rörelsehindrade personer kan uppfatta hur underlaget ser ut, 

och så att hörselskadade och döva kan uppfatta teckenspråk och läsa på 

läppar. 

10 § Hinder i form av brist på och bristande utformning av balansstöd ska 

avhjälpas. 

Allmänt råd 

Ledstänger bör finnas på båda sidor om trappor och ramper. Ledstängerna 

bör löpa oavbrutet, gå förbi översta och nedersta stegframkanten respektive 

rampens början och slut med minst 30 cm, vara greppvänliga och ha 

kontrasterande ljushet gentemot omgivande ytor. Det bör vara möjligt att 

hålla i ledstången även förbi infästningarna. 

11 § Hinder i form av brister i utformning och placering av fast inredning ska 

avhjälpas. 

Allmänna platser 


BILAGA 2 

Allmänt råd 

Fast inredning bör anpassas för att fungera för personer med nedsatt rörelse- 

eller orienteringsförmåga. Exempel på sådan anpassning kan vara att sänka 

för högt placerade telefoner och kölappsautomater så att personer i rullstol 

kan nå dem och att utrusta telefoner med förstärkare och komplettera 

system med talförbindelse och optisk anordning så att hörselskadade och 

döva kan ta del av informationen. Exempel på åtgärder för att personer med 

nedsatt syn ska kunna använda knappsatser där sifferkombinationer ska slås 

in kan vara att knappsatsen förses med ljushetskontrast, att 5:an förses med 

en taktilt märkbar punkt och att knappsatsen förses med punktskrift. 

I hygienrum avsett för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga 

bör olämpligt placerade eller dåligt fungerande inredningsdetaljer 

som gör hygienrummet svåranvänt flyttas eller bytas ut. 

I hygienrum bör kontrastmarkeringar finnas för att synsvaga ska kunna 

orientera sig. Bristfällig larmutrustning bör kompletteras, så att även hörselskadade 

och döva kan nås av varningssignaler i händelse av brand eller 

annan fara. 

12 § Fysiska hinder såsom mindre nivåskillnader, ojämn markbeläggning, 

svårforcerade ränndalar och trottoarkanter ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Nivåskillnader vid övergångsställen, andra gångpassager, biluppställningsplatser 

för handikappfordon och hållplatser bör avfasas till 0-kant för att öka 

möjligheterna för personer i rullstol eller med rollator att ta sig upp och ner 

för trottoarkanten. Avfasningen bör, om plats finns, inte ha större lutning än 

BFS 2011:13 

HIN 2 

5

137 

BFS 2011:13 

HIN 2 

6 


BILAGA 2 


1:12 och bredden bör vara 90–100 cm. Vid sidan av avfasningen bör 

kantstenen ligga kvar så att synskadade kan ta ut riktningen över gatan. 

Avfasningen bör ha jämn och halkfri yta. 

Ojämn markbeläggning som utgör hinder för personer i rullstol och med 

rollator att ta sig fram i gångytor bör bytas ut, exempelvis genom att ett 

stråk med jämnare markbeläggning fälls in. 

Mindre nivåskillnader i gångytor bör överbryggas, exempelvis med 

ramper. Även om rampen är kort är det viktigt att lutningen inte är större än 

1:12, på grund av risken att falla och välta baklänges. En lutning på 1:20 

eller flackare bör eftersträvas. Rampen bör ha jämn och halkfri yta, vara 

minst 1,3 m bred och ha avåkningsskydd. Tvärlutningen bör inte vara mer 

än vad som krävs för erforderlig vattenavrinning och inte överstiga 1:50, för 

att inte utgöra fara för personer med dålig balans, för att synsvaga och 

blinda inte ska tappa orienteringen och för att personer i rullstol eller med 

rollator ska kunna ta sig fram. Om det finns plats, bör en trappa finnas som 

komplement till rampen. 

Ränndalar som utgör hinder för personer i rullstol och med rollator bör 

täckas över så att ytan blir jämn eller bytas ut mot t.ex. avrinningsgaller 

eller ränndalar som utan svårighet kan passeras av personer i rullstol eller 

med rollator. 

13 § Hinder i form av bristande kontrastmarkering och varningsmarkering ska 

avhjälpas. 

Allmänt råd 

Strategiska punkter, t.ex. busshållplatser, perronger, övergångsställen och 

upphöjda gångpassager över gator, entréer m.m. bör kontrastmarkeras så att 

synsvaga, blinda och personer med utvecklingsstörning lättare ska kunna ta 

sig fram. Kontrastmarkering kan exempelvis anordnas genom att material 

med avvikande struktur och ljushet fälls in i markbeläggningen, t.ex. tydligt 

kännbara plattor i asfaltyta eller släta plattor i gatstensyta. Markbeläggningen 

bör utformas så att den inte medför snubbelrisk. En ljushetskontrast på 

minst 0,40 enligt NCS gör det möjligt för många synsvaga att uppfatta markeringen. 

För personer med utvecklingsstörning underlättas orienteringen av 

logiska färgsystem. 

Trappor bör förses med kontrastmarkering så att synsvaga kan uppfatta 

nivåskillnaderna, exempelvis genom att framkanten på nedersta plansteget 

och framkanten på trappavsatsen vid översta sättsteget i varje trapplopp ges 

en ljushetskontrast på minst 0,40 enligt NCS. Markeringarna bör göras på 

ett konsekvent sätt inom området. 

Utstickande byggnadsdelar, kantstenar på trottoarer, stolpar i gångbanor, 

fallkanter och andra detaljer bör kontrastmarkeras för att underlätta för synsvaga 

och personer med utvecklingsstörning att urskilja detaljer. En ljushetskontrast 

på minst 0,40 enligt NCS gör det möjligt för många synsvaga 

att uppfatta markeringen. 

Oskyddade glasytor bör varningsmarkeras, exempelvis genom avvikande 

ljushet mot bakgrunden. Markeringarna bör placeras i ögonhöjd. 

Utstickande byggnadsdelar, exempelvis trappor, skyltar och balkonger, 

lägre än 2,20 m över mark bör markeras tydligt och byggas in eller åtgärdas 

på annat sätt, för att inte utgöra fara för blinda och synsvaga. 

Fasta hinder i gångytor bör, om det inte är möjligt att flytta dem bort från 

gångytan, tydligt markeras visuellt och utformas så att de kan upptäckas 

med teknikkäpp.

138 


BILAGA 2 

14 § Hinder i form av bristande skyltning ska avhjälpas. 


Allmänt råd 

Skyltning bör vara lättbegriplig och lättläst, ha ljushetskontrast och vara 

placerad på lämplig höjd för att kunna läsas och höras såväl av personer i 

rullstol som av stående personer med nedsatt syn. Den bör placeras där man 

förväntar sig att den skall finnas och så att man kan komma tätt intill. Textstorleken 

bör vara anpassad efter läsavståndet och ytan bör inte ge upphov 

till reflexer. Skylten bör vara kompletterad med bokstäver i antingen upphöjd 

relief eller punktskrift eller båda samt i vissa fall med talad information 

och tydliga, lättförståeliga och välkända symboler. Elektronisk skyltning 

bör anpassas för att fungera för personer med exempelvis nedsatt syn och 

nedsatt hörsel. 

Tydlig och väl belyst skyltning har stor betydelse för att bl. a. personer 

med nedsatt syn eller hörsel och personer med utvecklingsstörning skall 

kunna orientera sig. 

15 § Hinder i form av bristande eller bländande belysning ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Fast belysning bör inte vara bländande. Exempelvis är det viktigt att ljuskällan 

är avskärmad. Belysningen kan vara avgörande för om en synsvag 

person kan orientera sig eller inte. Den synsvage behöver rätt utformat ljus 

för att kunna se och läsa, den hörselskadade eller döve för att kunna läsa 

teckenspråk och läsa på läppar. 

Belysningen där man förflyttar sig bör vara jämn och anordnad så att 

synsvaga och personer med nedsatt rörelseförmåga kan uppfatta hur underlaget 

ser ut, och så att hörselskadade eller döva kan uppfatta teckenspråk 

och läsa på läppar. 

16 § Hinder i form av brist på och bristande utformning av balansstöd ska 

avhjälpas. 

Allmänt råd 

Ledstänger bör finnas på båda sidor om trappor och ramper. Ledstängerna 

bör löpa oavbrutet, gå förbi översta och nedersta stegframkanten respektive 

rampens början och slut med minst 30 cm, vara greppvänliga och ha 

kontrasterande ljushet gentemot omgivande ytor. Det bör vara möjligt att 

hålla i ledstången även förbi infästningarna. 

17 § Hinder i form av bristande utformning av biluppställningsplatser för 

handikappfordon ska avhjälpas. 

Allmänt råd 

Vissa biluppställningsplatser på en parkeringsplats bör ändras så att de 

fungerar även för rullstolsburna som kör en bil där rullstolen tas in och ut 

från sidan. Breddmåttet på en sådan plats bör vara 5,0 m, när platsen inte är 

belägen intill en fri yta. Lutningen i längs- och sidled bör inte vara mer än 

vad som krävs för erforderlig vattenavrinning och inte överstiga 1:50. 

Markbeläggningen bör vara fast, jämn och halkfri. 

18 § Hinder i form av brister i lekplatsers utformning eller utrustning ska 

avhjälpas. 

BFS 2011:13 

HIN 2 

7

139 

BFS 2011:13 

HIN 2 

8 


Allmänt råd 

Brister, som gör det svårt för barn med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga 

att alls använda lekplatsen samt brister som gör det svårt för 

föräldrar med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att vistas på 

lekplatsen tillsammans med sina barn, bör åtgärdas. 

1. Denna författning träder i kraft den 2 maj 2011, då verkets föreskrifter och 

allmänna råd (BFS 2003:19) om undanröjande av enkelt avhjälpta hinder till och i 

lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser ska upphöra att gälla. 

2. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för ärenden som har påbörjats före 

den 2 maj 2011 och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant ärende 

till dess ärendet är slutligt avgjort. 

På Boverkets vägnar 

JANNA VALIK 


BILAGA 2 

Agnes Jensen-Carlén

Allmänna platser ska fungera vägledande och vara tydliga 

för människor med olika typer av funktionshinder. Det är 

det ena. Det andra är att alla som medverkar till att skapa 

byggd miljö bör tänka in tillgängligheten redan tidigt i 

produktionsprocesserna. Desto större chans att resultatet 

talar till människor på ett meningsfullt sätt och därigenom 

blir positivt uppfattat och väl fungerande för alla. 

Den här rapporten behandlar utformning för tillgänglig 

het på allmänna platser utomhus. Den reflekterar 

kring synsätt och värdegrund och visar konkreta exempel 

på utformning av den byggda miljöns delar och helhet. 

Rapporten har tagits fram av Landskapslaget med stöd 

från Arkus och Trafikverket. 

FORSKNING OCH UT VECKLING INOM 

ARKITEKTUR OCH SAMHÄLLSBYGGNAD

Ladda ner - Svensk Byggtjänst

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?