Hur tänds ljuset i tunneln? – vägar ur den - Global Utmaning

En annan väg att gå är att skaffa Europa mera pengar genom att
införa gemensamma skatter. Vi har redan diskuterat denna väg
som verkar ganska så stängd för ögonblicket. Som nämndes ovan
är problemet det trista gamla vanliga: svårigheten att fatta kollektiva
beslut som är bra för alla i ett läge där måna aktörer är
rädda för att de själva skall förlora på kuppen. Ett alternativ är
gemensamt bestämma sig för mera likartade - och för de flesta
länder – högre skattesatser i de enskilda medlemsländerna. Till
exempel skulle det vara möjligt att bestämma sig för en likartad
omsättningsskatt (VAT) eller gemensamt införa en förmögenhetsskatt
eller till och med en så kallade Tobinskatt på finansiella
transaktioner. Historiskt sett är det otvivelaktigt så att välfärdsstaternas
framväxt och utveckling från andra världskriget och
framåt har ett direkt samband med deras regeringarnas framgång
med att höja skattesatser och även att göra dem progressiva. Det
var även därför som till exempel den välkände ekonomen Joseph
Schumpeter istället för ”välfärdstat” alltid talade om ”skattestat”.
Men frågan är om Europas ledare har viljan och modet att komma
överens om att gemensamt höja sina skattenivåer och kanske
hitta nya skattebaser? Det är tyvärr mycket osannolikt för tillfället.
Vi måste komma ihåg hur det var för tjugo år sedan. Under
1990-talet utdömdes den (väst)europeiska välfärdsstaten som
något som tillhörde det förgångna och helst borde förpassas till
historiens skräphög. Den gjorde folk lata och obenägna att arbeta.
Den dödade all initiativkraft och skattade bort förutsättningarna
till entreprenörskap. Det talades om en ”eurosclerosis” som bara
kunde motas med avregleringar och neddragningar i välfärden.
Men utvecklingen tog ett annat spår. I början av 2000-talet har
det snarast välfärdsstater av typ Tyskland och länderna i Skandinavien
som upplevt den högsta tillväxten och sysselsättningen.
Är man bara lite lagd åt konspirationstankar kan man se hur en
generation av politiker som sög in talet om ”euroscleroris” med
modersmjölken kom att andas ut efter det att problemen med
Grekland och PIGS-länderna hade börjat torna upp sig efter finanskollapsen
2008. Vad man alltid vetat infriades nu! Så klart
var det välfärdsstatens fel att dessa länder – liksom andra i Europa
– hade problem. Receptet blev därför att Europa måste genomgå
en svältkur för att stärka andarna.
32