Östra centrum - Jönköpings kommun

40
in i 1877 år stadsplan. Östra centrum försågs aldrig med någon esplanad,
men tomtskillnadsgator lades fram i kvarteren Ciceronen, Cedern
och Cisternen, där Erik Dahlbergsgymnasiet är beläget idag, vilka alltså
inte kvarstår idag. Vidare delades enstaka kvarter i syd-nordlig riktning
genom 1877 års plan.
Det svåraste hindret för den eftersträvade regelbundenheten i kvartersmönstret
var järnvägarna. I stadsplaner för svenska städer från slutet av
1800-talet kan man se att strandlinjer, ägogränser och husgrupper mm
får ge vika för rutnätsmönstrets framfart, men för järvägarnas sträckning
böjer sig kvarteren. Så sker även i Sundius plan för Jönköping, de ända
snedvinklade kvarter som han konstruerade i planen var belägena utmed
stambanans sträckning Jönköping – Nässjö, utmed Artilleri- och Rosenbergsgatan.
1877 års stadsplan stod sig oförändrad fram till 1912 och var därmed rätttesnöret
för utvecklingen i staden under trettiofem år.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det som kom till uttryck i staden
via 1800-talets stadsplanering i stadens östra del är att gator och kvarter
till viss del rätades upp för att åstadkomma en större enhetlighet i staden.
Vidare kan det utläsas från planerna att några kvarter delades via gränder
som skulle kunna liknas vid tomtskillnadsgator. Dessa delningar skedde
till stor del som en förlängning av de vattugränder som redan fanns i staden
från Storgatan mot Vätterns strand. Därmed utvecklades till viss del
ett rutnätsmönster i staden, vilket eftersträvades under 1800-talet.
Det som överensstämde med den äldre planeringen var strävan mot ordning
och överskådlighet, som fick ett rationellt angreppsätt till följd. Denna
strävan gav ett så systematisk planområde som möjligt, med raka gator
och rätvinkliga kvarter som skulle delades in i regelbundna tomter och
bebyggas på ett enhetligt sätt. Målet vid stadsplanering under 1800-talets
senare del, enligt 1874 års byggnadsstadga, var att skapa förutsättningar
för en väl fungerande trafik, goda sanitära förhållanden, hög brandsäkerhet
och en estetiskt tilltalande och för staden representativ stadsbild.
Under 1890-talet började en ny stadsplaneringsskola göra sig gällande
i landet ledd framför allt av Per Olof Hallman, bl a stadsplanedirektör i
Stockholm. Dessa planer sökte lämna rutnätsmönstret och de räta vinklarna
genom att anpassa planen till terrängen och befintliga vägsträckningar.
Här söktes skapa ett omväxlande stadslandskap, med konstnärligt gestaltade
rumsbildningar och tilltalande utblickar. Kanske denna utveckling
delvis bidrog till att Östra centrum aldrig fick en genomgripande rutnätsplan.
Denna fantasifulla kvartersgeometri kunde dock inte kombineras med
1874 års byggnadsstadga i de trähusbebyggda landsortsstäderna och när
de för Jönköpings del brandtekniska förutsättningarna för en mer varierande
planstruktur fanns att tillgå hade kvarteren redan till stor del blivit
låsta genom ny bebyggelse. Under 1900-talets inledning prioriterades