Andra delen : Sjömannen - fritenkaren.se

"Det är min och doktor Magnus hemlighet. Vi ville gärna att de skulle bevaras
okorrumperade, så vi avslöjade aldrig sjövägen dit för någon annan. Det är bara vi
som vet hur man kommer dit och var de ligger."
Och barnen lekte muntert alla dagar, medan damerna mest satt på däck och
lapade sol. Om man bortsåg från det kanske alltför ofta upprepade intermezzot med
kakaduan så hände det ingenting oroväckande ombord under hela början av resan,
ända tills kakaduan en dag fick nog och demonstrativt lade in om avsked. Det var
det första dramatiska som hände ombord på Carolina under denna resa.
"So far so good," som stewarden John Griffith försynt sade när Carolina den 29 juli
passerade ekvatorn. Vädret var alltjämt alltför vackert, som kaptenen uttryckte det,
men det värsta var, fortfarande som kaptenen uttryckte det, att det verkade vara
stabilt och att det verkade kunna hålla i sig länge till ännu.
Men ingen av dem som inte ingick i besättningen klagade på vädret. Tvärtom
njöt de alla i fulla drag. De gamla tanterna och farbröderna, pensionerade överstar
från olika håll i Asien med sina myladies, satt dagligen ute på däck från morgon till
kväll och bara gottade sig, och tysken Arthur Richter hjälpte understundom
stewarden med att blanda isdrinkar, emedan han hade ett personligt intresse i dylika
göromål. Även holländaren Pieter Fromm var expert på området och bidrog med
några effektiva för att inte säga hejdundrande cocktailrecept, som särskilt tysken
upptog med stor förtjusning. Den fine stewarden John Griffith ryckte på axlarna åt
dessa båda äventyrare i sakkunnighet på cocktailkulturens område med att ädelt visa
tolerans mot dessa uppkomlingar, resignera och låta dem hållas och härja bäst de
ville. Både herr Richter och herr Fromm var stora och tunga karlar med imponerande
kroppshyddor och särskilt den även muskulöse herr Richter, medan stewarden var
fint formad utan överväldigande byst och uppblåsta kinder och därtill något
hålkindad och så ädelt smärt att han nästan var tunn, vilket kanske också bör beaktas
som en logisk anledning till att han höll sig undan för de båda lokomotiven, som till
råga på allt trivdes så väl tillsammans.
Tysken menade till och med att den värsta delen av resan var över, emedan han
ansåg sig böra vara säker på att de redan för länge sedan hade passerat det illa
beryktade "Djävulshavet" där enligt hans utsago fartyg brukade spårlöst försvinna.
Detta hav menade han att låg mellan Japan och Marianerna, och med att detta hav
hade passerats kände han sig trygg och försäkrad mot att det fartyg som han
färdades med nu någonsin skulle kunna försvinna med honom ombord.
Men några av de äldre damerna blev oroliga på grund av detta tal om ett hav
"var fartyg spårlöst bara försvann", och mrs Hamaday, majorskan från Hongkong,
åtog sig efter omfattande konferens med de övriga damerna av högre dignitet att
föra det känsliga ämnet på tal med kaptenen.
"Är det sant att vi på vår väg mot Nya Zeeland har färdats genom ett hav som
kallas för "Djävulshavet" därför att fartyg där har en tendens att försvinna?" frågade
hon försiktigt och ängsligt den respektingivande kaptenen, som svarade:
"Mylady, det finns ett sådant hav, men vi har inte farit igenom det." Den gamla
damen kände sig genast avsevärt lättad, men kaptenen fortsatte där han stod vid
rodret: "Vi befinner oss alltjämt mitt ute på det, och vi lämnar det inte förrän vi når
Nya Zeeland. Det sträcker sig nämligen från pol till pol och från horisont till horisont
över hela världen. Varje hav är ett "djävulshav" var inte bara fartyg utan i vår tid
även flygplan alltför ofta har tenderat att försvinna och i ständigt ökande tempo
under seklernas lopp. Så låt oss inte ropa 'Hej!' förrän vi är över havet, min nådiga!"
slutade kaptenen med ett föga lugnande leende, och damen måste lämna
kommandobryggan utan att ha fått sin ängslan märkbart stillad. Snarare var den
3