Andra delen : Sjömannen - fritenkaren.se

Reynolds. De hade inte kunnat slita sig från det dramatiska skådespel som stormens
gradvisa alltmer intensifierade upprullning var. Richard Reynolds var den som
apropå tyskens idéer om "djävulshavet" till denne hade sagt: "Skitprat!" Han var inte
den som trodde på skepparhistorier om "spårlöst försvunna fartyg". Nej, han var
realist och hade ännu aldrig blivit besegrad av någon högre makt än människans.
Han var den siste som lämnade däcket, och det gjorde han nästan under tvång
från förstens sida, som kaptenen hade sänt ut för att fösa in den vanvettige
landkrabban. Och detta, visade det sig, blev gjort i sista minuten, ty en knapp minut
efter att Richard Reynolds blivit instängd slog en plötslig sydlig vindstöt emot hela
fartyget som ett hårt slag i bogen, och skeppet vacklade, och många av dess
passagerare tumlade omkull, det vill säga alla som stod upprätt i det ögonblicket.
Med vinden, som snart visade sig vara en ursinnig outtömlig sydvästorkan, kom en
diger sjö som gjorde alla passagerarna mer än sjösjuka. Denna åkomma hade varit
märkvärdigt sällsynt under resan hittills på grund av havets lugna yta, men nu slog
den passagerarna desto hårdare med sitt gissel. Och med de ursinniga plötsliga
branta vågbergen kom regnet, haglet, kylan, åskan och blixtarna. Det enda som
fattades var den flygande holländaren.
Kaptenen var den enda som höll sig upprätt under den natt som följde. Han
skötte rodret ensam hela natten, och försten var honom mest behjälplig i skötandet
av detaljerna vid manövreringen. Men den som fick mest att göra under natten var
kanske stewarden, som hela natten igenom fick springa med ömsom tomma och
ömsom fyllda kräkpåsar till och från alla de passagerare som inte kunde sova denna
mardrömsnatt, och det var inte en av dem som kunde det.
20.
Kaptenen var en upplevelse under denna tredagarsstorm. Han röt, svor och
förbannade som en teutonisk riddare på slagfältet, som en viking i bärsärkartagen
eller som en blodig praktfull sjörövarkapten i kapningens ögonblick. Han talade inte
till människor utan till vädret. Det var vädret som var hans motståndare och ingen
annan och som han med så stark frenesi förenad med den yttersta psykiska
ansträngning tycktes vilja mäta sina krafter med för att inte säga överträffa i ursinne
och våldsamhet.
Men det som gjorde honom allra argast var det rackartyg och spratt som vädret
envist med bitande ironi spelade honom med att tvinga hans Carolina ur kurs. Han
kunde omöjligt hålla kursen söderut utan måste välja mellan att hålla bogen mot
Australien eller österut. Han valde det senare, och ingenting frestade på hans
tålamod så svårt och tvingade ur honom så mycket grova och rasande ord som det
att han i tre dagar tvingades hålla denna skeva kurs. Och när stormen äntligen hade
blåst ur sig och bedarrade hade Carolina kommit öster om Kermadecöarna, vilket
betydde att det nu inte längre lönade sig att ta sig fram till Wellington väster om
Nordön. Så långt österut hade de drivits av stormen att det nu lönade sig bättre att
gå öster om den.
Till all lycka hade ingen ombord tagit någon skada av stormen och inte ens
maskinen. Pumparna hade fungerat perfekt hela tiden, och maskinisten hade gjort ett
bra jobb med att övervaka dessa nödvändiga mekaniska hjälpredor. Ingenting hade
gått eller slagits sönder i maskinrummet och inte ens maskinisten, hur många och
hårda törnar han än hade fått där nere i det flottiga och våta mörkret.
Det var bara katten som hade blivit en smula våt i pälsen och tysken Richters
bibliotek som hade gått åt. Dessa digra läderinbundna luntor hade fått vatten i sig
5