Andra delen : Sjömannen - fritenkaren.se

"Nej, men tror du inte du har några chanser att eventuellt överleva?"
"Jag räknas inte i det här sammanhanget."
Och de blickade ut över de oändligt ödsliga tungt dimhöljda vitgråa döda
vidderna var det var lättare för en människa att försvinna än för en nål att gömmas i
en höstack.
Från kaptenens hytt dånade nu ständigt Ralph Vaughan Williams 'Sinfonia
Antarctica' i flera dagar. Ingen vågade gå nära honom när denna högstämda och
ominösa musik var på.
En annan som nu höll sig mycket för sig själv var fräulein Frieda Weber, barnens
guvernant. Vad tänkte hon på där hon ständigt stod för sig själv ensam i fartygets
yttersta för? Låt oss ta en titt på hennes innerliga hjärtetankar.
"Stackars min husbonde! Ingen sörjer honom, och alla tiger ihjäl hans bortgång!
Och ändå var han den ädlaste människan ombord! Han var född olycklig, men
olyckligast var han som make och fader. Han gjorde det enda som han kunde göra,
ty att leva var för honom svårare än att dö. De tiger ihjäl hans död, de som kände
honom och som vet varför han dog. Hans egen fru gör det till och med med en
axelryckning och är nu glad över att äntligen kunna vara lycklig i hans frånvaro. Att
tiga ihjäl hans minne är det enda de kan göra för att ära hans minne. Ju mindre de
talar om honom, desto bättre, ty desto mindre bedrövar de sig själva. De tror att de
med att tiga kan befria sig från medvetandet om hans död, men de bedrar sig själva.
Jag vet att hans hustru gjorde tillvaron olidlig för honom och att alla i hans familj
trakasserade honom och trampade ner honom, och sitt överlägsna ädelmod visade
han i att låta dem göra det, tiga, uthärda och med ödmjukt tålamod finna sig i allt.
Men ingen kan stå ut med ondskans tryck i längden. Trycket krossade honom, och
därför gav han sig iväg. Men han väntar där ute på oss alla. Vi skall alla snart bli
bittert omfamnade av honom, och hans famn skall då vara den kallaste av alla
famnar.
Men som helgon var han varm. Det skulle inte förvåna mig om han genom sin
frivilliga död räddade oss alla. Det var för oss som han offrade sig, ty han älskade oss
alla. Hans bror älskade hans hustru, och själv älskade han mig, och denna situation
var i längden omöjlig för honom att bära. Han hade ju två barn, och det fanns ett tjog
andra passagerare ombord, som han kände sig ständigt bevakad av. Tysken stod till
och med utanför hans dörr ibland och försökte lyssna, – det var kanske den narren
som mest bidrog till att min husbonde fann tillvaron alltför outhärdlig till slut.
Farväl, dyre olycklige husbonde! Ingen vill följa dig, men alla kommer vi att följa dig!
Vi kommer alla att med dig få se landet på den andra sidan!"
Och som den sista ensamma sopranrösten i Vaughan Williams symfoni drog sig
Frieda Weber sist av alla bort från däcket i den halvskumma polarnatten, som
egentligen bjöd på midnattssol, men genom dimman och molnen gjordes den
hemska polarbelysningen i stället till något av en aldrig upphörande döende
skymning.
31.
Det var morgonen två dagar efter Frank Reynolds bokstavliga bortgång. Solen
lyste klart från den låga horisonten längst i norr. Himlen var klarblå och isvärlden
gnistrade i blåvitt. Det var den första klara solskensdagen på flera veckor. Ända
sedan de hade kringränts av isen och frusit fast hade en tung dimma legat över den
antarktiska världen. De hade i bästa fall inte kunnat se längre än två hundra meter.
61