Andra delen : Sjömannen - fritenkaren.se

och svällt upp till dubbel digerhet. Bladen hade klistrats fast, och tysken var utom av
sig av bedrövelse och tröttnade aldrig på att teatraliskt utbrista: "Es ist eine
Katastrofe!" Av någon anledning hade kaptenens bibliotek klarat sig utan en droppe
fuktighet. När tysken beklagade sig för kaptenen svarade kaptenen: "Men min bäste
herre, dina böcker var ju bara naturvetenskap! Sådant består ju inte i längden! Det är
ju naturligt! Mitt bibliotek har klarat sig för att jag bara har skönlitteratur, som ju
alltid består," med ett lugn, som om detta var ett axiom och en självklarhet. Och detta
tröstade tysken föga. Han slängde redan samma dag några alltför förstörda
ihjälstelnade papperstegelstenar över bord.
Och när stormen äntligen var över pustade alla ut. Men vädret ville inte klarna
helt. Det fortfor att blåsa rått och vara mulet, och kaptenen sade till en av bröderna
Reynolds: "Tro inte att det var allt. Tro inte att stormen är över. Den kommer igen
förrän vi är framme."
Och det var just vad den gjorde. Bara sju mil sydost om Ostkap kastade sig
stormen över dem igen som ett rovdjur eller monster som nödvändigt ville slita
sönder fartyget. Dess kraft var ännu mer ursinnig nu än vad den hade varit för några
dagar sedan. Det egendomliga var att den verkade komma från två håll samtidigt
och att Carolina tycktes befinna sig mitt i var de båda stormarna drabbade samman.
Än slet stormen i skeppet från nordväst och än från sydväst. Naturligtvis tvingades
de därigenom ytterligare österut, vilket föranledde kaptenen till att överträffa sig
själv i sin uppfinningsrikedom i nya prov på sin mustigaste och mest förintande
vokabulär. Carolinas maskiner var för klena för att orka driva fartyget i heroiskt trots
mot två stormar samtidigt, som båda tvingade henne bakåt. Kursen västerut var
omöjlig att hålla som vinden ständigt alternerade med att komma med häftiga
långvariga byar än från nordväst och än från sydväst. Det hade gått att hålla kursen
och komma inom skydd för Nordöns fastland om inte till råga på allt en stark
havsström hade gripit tag i farkosten och ohjälpligt dragit den med sig österut.
Den här gången var kaptenen maktlös mot ovädret. Han upphörde till slut med
att försöka mäta sin andliga styrka med vädrets. Han insåg att vädret den här gången
var ohjälpligt starkare. Men för honom kändes det som om havet drev orent spel
med honom. Denna starka ström österut var ett oförutsett och synnerligen oreguljärt
slag under bältet för honom och hans båt. Sådana vapen hade havet aldrig tagit till
mot honom förut.
Passagerarna hade nu vant sig vid och accepterat sin sjösjuka, i den mån de ännu
inte blivit immuna mot den, och de klagade inte längre på det dåliga vädret emedan
de redan hunnit lära sig att sådana klagomål, hur väl befogade de än var, knappast
hade någon betydande effekt, emedan vädret knappast tycktes bry sig om sådana
småsaker som mänskliga klagomål. De bar sitt lidande i tysthet så instängda som
möjligt i sina hytter, som de inte lämnade så länge de inte var tvungna. Stormen
lockade dem inte till socialt umgänge emedan de ogärna ville visa för sina
medpassagerare hur rädda de var.
Till och med den råbarkade förste styrmannen imponerades av elementens raseri
denna gång, vilket var sällsamt, emedan han aldrig annars imponerades av
någonting, och när det dundrade och dånade och skvätte som vildast yttrade han till
och med så att stewarden tydligt hörde det: "Om inte det här äggskalet sjunker i den
här tyfonen lovar jag att hädanefter tro på under." Han var så betagen av universums
skräckinjagande våld att han under dystert betraktande av detta nästan helt avhöll
sig från sin verksamhet så när som på det att han med hätska ordalag hela tiden såg
till så att maskinisten hölls mer än nog sysselsatt.
6