Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...

Strömmingsbeståndets 

fluktuationer under de senaste 

århundradena Strömmingsbeståndets i Bottenhavet 

fluktuationer under de senaste 

århundradena i Bottenhavet 

– vad reglerar huvudsakligen beståndet, klimatet eller fisket? 

– vad reglerar huvudsakligen beståndet, klimatet eller fisket? 

Projektrapport ” Strömmingen i Södra Bottenhavet” 

Projektrapport ” Strömmingen i Södra Bottenhavet”

Önskas tryckt exemplar kontakta: 

Producentorganisationen Gävlefisk ekonomisk förening 

Box 6132 

806 35 Gävle 

076- 770 70 90 

Finansiering: Strukturmedel ur Europeiska fiskerifonden via Fiskeområde Södra 

Bottenhavet. Hemsida: www.sodrabottenhavet.se 

Medfinansiering ur Havsmiljöanslaget via Länsstyrelsen Gävleborg 

Tryckt i 75 ex, december 2010 hos Gävle Offset, Gävle.

1. Angående projektet ”Strömmingen i Gävlebukten” 

Syftet med projektet är en förbättrad förvaltning av strömmingen i Gävlebukten, då 

beståndet idag uppvisar en alarmerade låg andel större individer vilka passar till dagens 

konsumtionsmarknad. För att utröna de bakomliggande orsakerna till varför beståndet 

uppvisar denna småväxthet ska ett relativt unikt faktaunderlag användas bestående av 

både äldre och nyare historiska strömmingsfångstdata samt intervjuer med 

yrkesfiskarna. Detta faktaunderlag ska sedan sammanlänkas med kända 

populationsstrukturer och provfiskeresultat för att erhålla en substantiell analys av 

strömmingsbeståndets utveckling i Bottenhavet de senaste århundradena. Vidare ska 

skiften mellan höst- och vårlekare kartläggas samt hur fisket kan ha påverkat 

strömmingsbeståndet. Slutligen ska en beståndsanalys framläggas vilken kan ligga till 

grund för förvaltningen av strömmingsbeståndet ur vilket ett hållbart fiske efter 

konsumtionsfisk kan ske. 

Projektägare: Producentorganisationen Gävlefisk ekonomisk förening. 

Följande personer ingår i projektgruppen och deras uppdrag: 

Björn Lundmark: Sammanfattare och författare . 

bjorn.lundmark@sodrabottenhavet.se 

Teija Aho: Forskningsmaterial och ”strömmingsexpert”. 

Kenneth Awebro: Äldre historisk sammanställning 1554-1900 

Lars Berglund: Stor kunskap inom både strömmingsfisket och dess historia 

Lena Eriksson: Historisk sammanställning mestadels 1900-talet och framåt 

Brittmari Karlsson: Projektledare och yrkesfiskarintervjuer 

Örjan Östman: Forskningsmaterial och ”strömmingsexpert” 

1

2. Innehållsförteckning 

1. Angående projektet ”Strömmingen i Gävlebukten” ........................................................... 1 

2. Innehållsförteckning ...................................................................................................................... 3 

3. Sammanfattning............................................................................................................................... 5 

4. Inledning ............................................................................................................................................. 6 

5. Strömmingen .................................................................................................................................... 7 

5.1. Sill och strömming, likheter och skillnader .................................................................. 7 

5.2. Strömmingens biologi ........................................................................................................... 8 

5.2.1. Lektid och lekplatsval ................................................................................................... 8 

5.2.2. Förökning och könsmognad kontra livsmiljön ................................................ 11 

5.2.3. Beteende och populationsstruktur ....................................................................... 12 

5.3. Strömmingsbeståndet i Östersjön och Bottenhavet............................................... 14 

5.3.1. Strömmingens konkurrenter och predatorer .................................................. 18 

5.3.2. Strömmingsbeståndet och fisket i Södra Bottenhavet .................................. 18 

5.4. Sammanfattande strömmingsfiskehistorik ............................................................... 20 

6. Material och metoder ................................................................................................................. 21 

6.1. Historiska sammanställningar ........................................................................................ 21 

6.1.1. 1554-1800 ...................................................................................................................... 21 

6.1.2. 1800-1900 ...................................................................................................................... 21 

6.1.3. 1900-talet och framåt ................................................................................................ 22 

6.2. Jämförelse med salthaltmodellringar i Östersjön ................................................... 22 

6.3. Fiskarintervjuer.................................................................................................................... 23 

7. Resultat ........................................................................................................................................... 23 

7.1. Strömmingsfångster och fångstkommentarer 1554-2009 .................................. 23 

7.1.1. 1554-1799 ...................................................................................................................... 23 

7.1.2. 1800-talet ....................................................................................................................... 24 

7.1.3. 1900-1990 ...................................................................................................................... 27 

7.1.4. 1990 fram till dags dato ............................................................................................ 29 

7.2. Strömmingens lektid .......................................................................................................... 30 

8. Diskussion ....................................................................................................................................... 33 

8.1. Varför sker lektidsbyten ................................................................................................... 33 

8.2. Hypoteser angående strömmingens populationsstruktur i Bottenhavet. ..... 37 

3

8.2.1. Vilken är den normala storleken för strömmingen i Bottenhavet? ......... 41 

8.2.2. Strömmingens storlek kontra saltestimatet ..................................................... 42 

8.3. Fiskets och andra faktorers påverkan på strömmingsbeståndet ..................... 44 

8.3.1. Det havsbaserade (storskaliga) trålfiskets påverkan på strömmingen . 44 

8.3.2. Finns det två strömmingsbestånd inom område 30? .................................... 45 

8.3.3. Övriga påverkansfaktorer på strömmingsbeståndet i Bottenhavet. ....... 47 

8.4. Tidsperspektivet och framtidsutsikter ....................................................................... 47 

8.5. Förvaltningsråd angående strömmingsbeståndet i Bottenhavet ..................... 49 

9. Tack ................................................................................................................................................... 50 

10. Referenser .................................................................................................................................... 51 

11. Appendix 1. Strömming och strömmingsfiske i Gävle och Gävleborgs län - 

fångster under olika år ................................................................................................................... 54 

12. Appendix 2. Huvudsakligen utdrag ur Hushållningssällskapets 

verksamhetsrapporter 1861-1966 ............................................................................................ 66 

12. Appendix 3. Fiskarintervjuer ................................................................................................ 92 

14. Appendix 4. Kortfattad sammanställning av några hållpunkter i 

strömmingsfiskets historia. ....................................................................................................... 100 

4

3. Sammanfattning 

Det har observerats flera omvälvande förändringar hos strömmingsbeståndet i 

Bottenhavet under senaste århundradet bl.a. lektidsförändringar och en 

storleksminskning de senaste 20 åren. I denna rapport ska möjliga orsaker till 

dessa fenomen undersökas på regional basis. Då jämförbara provfiskeresultat 

äldre än tidigt 1970-tal är sällsynta har vi sökt andra källor för att finna uppgifter 

angående beståndets utveckling före denna tid. De funna källorna är kopplade till 

strömmingsfisket i regionen. De företrädesvis använda historiska källorna är 

Gävleborgs läns Hushållningssällskap och Producentorganisationen Gävlefisk 

ekonomisk förenings årsberättelser i vilka det förekommer angivelser över både 

invägda kilon och beståndskommentarer. Även äldre historiska dokument 

beträffande strömmingsfisket har lokaliserats och tolkats för få en bild av 

strömmingsbeståndet från 1500-talet och framåt. För att stärka fångsthistoriken 

har vi intervjuat yrkesfiskare angående deras uppfattning beträffande 

strömmingsbeståndets variationer i regionen under senaste århundradet. 

Våra resultat visar tydligt att strömmingsfångsten under de senaste århundradena 

fluktuerat kraftigt. Även strömmingens storlekstillväxt varierar betydligt och 

starka generationer verkar uppstå med 6-10 års mellanrum. Den huvudsakliga 

lektiden (vår eller höst) hos beståndet förändras med en periodicitet på 50-100 år. 

Senaste lektidsskiftet ägde rum runt 1945 och då inträffade ett skifte till 

nuvarande vårleksdominans. För att lokalisera eventuella samband mellan 

förändringarna i fångstdata och Östersjöns vattenklimat har jämförelser med ett 

saltestimat utförts. Estimatet är framtaget ur en salthaltsmodellering baserad på 

Östersjöns hydrografi, och där klimatvariationer påverkar salthaltens troliga 

utveckling under de senaste 500 åren (Hansson 2009). Jämförelsen antyder att 

strömmingen är känslig för förändringar i saltestimatet (klimatvariationer), då 

förändringar hos strömmingsbeståndet verkar överensstämma med förändringar 

hos saltestimatet. Beståndsförändringarna består av störningar i strömmingens 

återväxt och sedermera även skiften angående huvudsaklig lektid, huruvida detta 

beror saltestimatet eller andra faktorer diskuteras. Vidare spekuleras det i en 

korrelation mellan perioder av låga saltestimat och en dominans av höstlekande 

strömming, då högre saltestimat tycks gynna vårlekarna. Ifall dessa lektidskiften 

beror på populationsbyten eller ett lektidsbyte hos samma bestånd diskuteras. Vid 

brytpunkterna mellan höga och låga saltestimat kan det förekomma förändringar 

både antalsmässigt och storleksmässigt hos strömmingsbeståndet, vad som kan 

orsaka detta diskuteras. Slutligen framläggs möjligheterna för en västlig och en 

östlig strömmingspopulation i Bottenhavet och dess eventuella betydelse för 

förvaltningsråden. 

5

Vårt omfattande historiska material ger en intressant bild över 

strömmingspopulationens utveckling samt dess samvariation med salthaltens 

svängningar i Bottenhavet de senaste 300 åren. Det framgår ur jämförelsen att 

salthalten befunnit sig på höga nivåer under hela efterkrigstiden med undantag av 

en period under slutet av 1980-talet. Konklusionen av detta blir att de 

miljöförhållanden vi har observerat under efterkrigstiden inte är de ”normala” 

och den observerat höga salthalten kan visa sig vara en delorsak till flertalet av 

förändringarna i strömmingsbeståndet under senare tid. 

Ur förvaltningssynpunkt anser vi att noggranna observationer av 

strömmingsbeståndets återväxt är viktigast. Långvariga perioder med både svag 

återväxt och hårt fiske i kombination kan resultera i att hela bestånd ”kraschar” i 

likhet med sillbeståndet i Nordsjön under 1960–70-talet. Troligen är det normalt 

för Bottenhavets strömmingsbestånd att uppvisa kraftiga fluktuationer i tillväxten 

delvis orsakade av starka årsklasser vilka i sin tur bottnar i Östersjöns ostabila 

salthalt och ekosystem. Vår sluthypotes angående strömmingspopulationen i 

Bottenhavet är att beståndet påverkas mer av miljöförhållandena än av fisket 

under förutsättning att det finns bara ett bestånd och inte två inom Bottenhavet 

och att återväxten är normal. 

4. Inledning 

Under de senaste decennierna har flera kraftiga förändringar av strömmingsbeståndet 

observerats i Södra Bottenhavet (figur 1) såväl som i hela Östersjön. Nuvarande 

förändring visar sig främst i att strömmingen har blivit storleksmässigt mindre 

(Cardinale och Arrehenius 2000; ICES2009). Denna storleksförändring är negativ för 

de kustnära strömmingsfiskarna då de fiskar konsumtionsströmming. Därför är det av 

största vikt att utreda orsakerna till strömmingens storleksminskning. Den andra stora 

förändringen i strömmingsbeståndet är den nästan fullständiga omställningen till 

vårlekande strömming. Före 1950-talet var höstlekande den förhärskande varianten 

(Berglund munt. 2010; Hessle, 1925). För att belysa dessa frågor angående 

strömmingspopulationen på en regional basis bildades projektet ”Strömmingen i 

Gävlebukten” där fokus är på den svenska sidan av Bottenhavet. Eftersom Gävlebukten 

är ett litet geografiskt område och strömmingen inom Bottenhavet betraktas som en 

population kommer denna studie huvudsakligen att använda hela Bottenhavets 

strömmingspopulationsdata för att inte riskera att studera endast ett mindre del av ett 

större sammanhang. 

Projektets unika tillvägagångssätt ligger i att vi försöker sammanlänka historiska 

dokument, yrkesfiskarnas egna iakttagelser samt forskningen inom området för att 

generera en trovärdig sammanställning över strömmingspopulationens utveckling under 

de senaste århundradena i området. Denna sammanställning ska sedan analyseras och 

jämföras med Östersjöns hydrografiska utveckling under samma tidperiod för att om 

6

möjligt finna eventuella samband mellan strömmingspopulationens variationer och 

Östersjöklimatet. Denna analys och rapports huvudsyften är att ligga till grund för ett 

hållbart förvaltande och framtida forskning angående strömmingsbeståndet i 

Bottenhavet. 

Figur 1. Östersjön med Bottenhavet markerat, den röda punkten markerar Gävlebukten. Karta 

från Helcom 2010. 

5. Strömmingen 

5.1. Sill och strömming, likheter och skillnader 

Strömmingen (Clupea harangeus membras) är en ingen egen art i biologiskt mening 

utan en dvärgform av sillen (Clupea harangeus). Givetvis finns det små skillnader 

mellan formerna och strömmingen anses vara en underart till sillen. I denna rapport 

kommer vi att uteslutande skilja mellan strömming och sill, genom en ungefärlig 

gränsdragning vid trakten av Öland, där sill norr därom kommer att benämnas 

strömming. 

Sillen är en stimbildande saltvattenslevande art vars huvudsakliga utbredning är Norra 

Atlanten. De låga salthaltsnivåerna i Östersjön orsakar en tillväxthämning (både direkt 

och indirekt) hos sillen och resultatet blir dvärgformen kallad strömming. De ökande 

saltkoncentrationer söder/västerut i Östersjön korrelerar väl med strömmingens storlek 

vilken ökar med stigande salthalt. Vidare orsakar Östersjöns låga salthalt en 

utseendeskillnad mellan strömming och sill, bl.a. är det känt att olika salthalter under 

embryostadiet påverkar antalet ryggkotor (Parmanne 1990 och referenser däri). 

Troligen orsakar den låga salthalten att strömmingen har ett större huvud 

proportionerligt sett jämfört med kroppen medan sillens huvud är mindre sett till 

kroppsstorleken. 

7

Oftast är det svårt för saltvattensarter att anpassa sig till sötvatten eller brackvatten sett 

ur ett evolutionärt kort perspektiv, och därför finns det få saltvattensarter i Östersjön 

jämfört med på västkusten (Johannesson och André 2006). Det svåraste 

anpassningsmässigt för en saltvattensart i sötvatten är att få till en fungerande 

reproduktion, eftersom ägg och embryostadium är känsliga för föränderliga 

miljöförhållanden. Arterna inom sillsläktet (Clupeinae) är mycket anpassningsbara och 

det finns sillsläktingar som lever i havet men leker i floder (bl.a. staksill) vilket 

ytterligare ökar kännedomen beträffande ordningens ypperliga anpassningsförmåga. 

För att bättre förstå strömmingens (sillens) snabba anpassning till Östersjöns bräckta 

vatten bör vi beakta Skandinaviens korta geologiska historia. Östersjön är endast drygt 

10 000 år gammal och som det brackvattenhav vi känner det är det endast 8 500 år. 

Innan dess var Östersjön huvudsakligen en sötvattensinsjö. För 8 500 år sedan började 

saltvattnet på allvar strömma in genom de nyligen öppnade Danska Sunden och 

salthalten ökade markant (Hansson 2009). Östersjöns korta utvecklingshistoria innebär 

att sillen har på endast några få tusen år anpassat sig till att leva i Östersjöns relativt 

söta vatten och sillen/strömmingen är den enda saltvattensfiskart som lyckas 

reproducera sig framgångsrikt i hela Östersjön. Hur sillinvandringen i Östersjön har gått 

till (och hur snabbt) är inte klarlagt men det troligaste är att sillen spred sig gradvis 

alltmer norrut, kanske har det förekommit flera kolonisationsvågor. Nu finns 

strömmingen i hela Östersjön ända in i Bottenviken vars salthalt motsvarar ungefär en 

tiondel av den i Skagerrak. 

5.2. Strömmingens biologi 

5.2.1. Lektid och lekplatsval 

Den korta evolutionära tid, som gått sedan de båda ”sillformerna” skildes åt gör att 

likheterna mellan sill och strömming är många. Till exempel har sill och strömming 

båda vår- och höstlekande varianter även om lektiden för strömmingen är mycket 

utdragen. Troligen är det en anpassning till att några yngel alltid möter bra 

uppväxtförhållanden. Det talas dock om två huvudsakliga lektider för strömming vår- 

(maj - jul) och höstlekande (aug - sep). 

Enligt äldre studier indelades strömmingen i flertalet raser, dessa raser hade flytande 

gränser sinsemellan och enligt Hessle (1925) ska det finnas minst fyra raser strömming 

i Östersjön; 

1) Höstlekande havsströmming. 

2) Vårlekande havsströmming i Södra och Egentliga Östersjön. 

3) Fjärdströmming (vårlekande). 

4) Isströmmingen i Bottenhavet (vårlekande). 

Indelningen baserades ofta på lektid och antalet ryggkotor och ”kölfjäll”. Senare studier 

har dock visat att antalet kotor korrelerar med salthalten och temperaturen under tidiga 

embryonala utvecklingsstadier (Parmanne 1990 och referenser däri). Ett flertal studier 

8

efter Hessle (1925) har påvisat ett flertal raser av både vår- och höstlekande, medan 

andra har kommit till slutsatsen att det finns endast en strömmingspopulation i 

Östersjön. Trots att oräkneliga studier har utförts på strömmingen under 1900-talet 

baserade på varierande data alltifrån, utseende, otoliter, blodgrupper, parasiter och 

genetik är inte populationsstatusen helt klarlagd (Parmanne 1990 och referenser däri). 

Innan 1940-talet anses de höstlekande vara majoriteten i strömmingsbeståndet längs 

ostkusten (Hessle 1925; Fiskarintervjuer, appendix 3). På 1960-talet hävdar Sjöblom 

(1961) att den vårlekande strömmingen är den mest ekonomiskt betydelsefulla i 

regionen, vilket kan tyda på ett markant skifte mellan 1945 och 1961. Alltsedan 1960talet 

och vidare i den moderna historien anses vårlekare alltjämt vara i majoritet och det 

har ifrågasatts ifall Hessle och samtida kanske har feltolkat sina resultat angående 

höstleksmajoriteten. Numera anser ICES (2009 och referenser däri) att de höstlekande 

förekommer i obetydligt antal i hela Östersjön. 

Det som komplicerar situationen är de otydliga utseendeskillnaderna mellan 

lektidsformerna och ofta måste det till noggranna studier för skilja att formerna åt. I den 

studerade litteraturen har vi i princip inte funnit några uppgifter på utseendeskillnader 

men yrkesfiskare anger att den höstlekande har mindre huvud i jämförelse med 

kroppen, större romsäckar samt högre fettinnehåll. Pågående undersökningar hos 

Fiskeriverkets kustlaboratorium tyder på vissa preliminära morfologiska skillnader 

mellan vår- och höstlekare. Den hittills säkerställda utseendeskillnaden är att ögat är 

större hos vårlekarna (Fiskeriverket, Kustlaboratoriet, pågående analyser). De små 

utseendeskillnaderna gör att ett eventuellt bestånd lätt kan förbises. Enklaste sättet att 

skilja typerna åt är vid leken, en strömming lekmogen i augusti är en höstlekare 

(Berglund munt. 2010). Studier av otoliterna (hörselstenarna) och fjäll kan påvisa ifall 

sillen/strömmingen är kläckt på våren eller hösten men säger därmed inget säkert om 

exemplarets lektid. 

Ifall lektidsvalet är genetiskt eller konditionsbetingat är inte helt klarlagt, det finns 

indikationer på att båda faktorerna påverkar lektiden. Det har framlagts hypoteser att 

strömmingen kan byta lektid beroende på födotillgång men dessa teorier har 

omkullkastats av senare tids dåliga tillväxt och alltjämt vårlek (Parmanne 1993 och 

referenser däri). Enskilda individer kanske kan byta lektid men troligen inte hela 

bestånd. 

Inga genetiska studier är utförda för att undersöka eventuella skillnader mellan 

höstlekande och vårlekande strömming. Ett fåtal studier är utförda på sill och där 

påvisas att de båda lektyperna är egna populationer med begränsat genflöde sinsemellan 

(Ruzzante et al. 2006). En intressant studie på sillar utförd av Folkvord et al. (2009) 

undersökte vilka av renrasiga vår- höstlekare eller artificiella hybrider däremellan växte 

fortast vid olika simulerade miljöförhållanden. De fann att hybriderna mellan höst- och 

vårlekande växte något fortare än de båda homozygota (renrasiga) lektyperna vilket kan 

tyda på en heterosiseffekt (korsningseffekt), vilket i sin tur tyder på att det är två olika 

populationer med begränsat genflöde sinsemellan, d.v.s. olika populationer. Då sillen 

9

och strömmingen är relativt lika kan man anta att det rör sig om två separerade 

populationer, en vår- och en höstlekande även hos strömmingen. 

I äldre tider ansågs raser av storväxt strömming leka tidigt på våren men detta har 

omkullkastas i modernare studier, där det påvisas att bland vårlekarna leker de äldre 

(större) strömmingarna tidigast på våren medan förstagångslekarna leker sist (Parmanne 

1993). Hos de höstlekande är förhållandet det omvända, där leker de minsta först 

(Berglund munt. 2010). Strömmingen leker i omgångar kallade lekvågor och det har 

påvisats en genetisk skillnad mellan lekvågorna i vissa fall hos sill (Jørgensen et al. 

2005b). Detta kan innebära att varje lekvåg är en egen ”population” som har begränsat 

genflöde med andra lekvågor. 

Intressant är att strömmingen har ett utpräglat homingbeteende (lekplats-trohet) d.v.s. 

de leker på samma plats (område) som de lekte på året innan. Ifall denna lokal också är 

födelseplatsen är mer oklart (McQuinn 1997). Egentligen är ett fullständigt 

homingbeteende (d.v.s. ynglen hittar tillbaka till födelseplatsen) nödvändigt ur en 

populationsbildningsaspekt. Det som stöder att ynglen hittar tillbaka till sin födelseplats 

är att det de facto finns en genetisk differentiering mellan närliggande (inom Nordsjön) 

sillpopulationer (Ruzzante et al. 2006). Det finns åsikter att kraftiga väderförhållanden 

kan förflytta sillbestånd och skapa nya vandringsmönster och de yngel som kläcks på 

nya platser ser denna som sin nya ”hemort” (Corten 1999). 

Trots likheterna mellan sill och strömming kan det finnas skillnader och en är valet av 

leksubstrat, då sillen (oklart vilken lektid) föredrar havsliggande bankar med botten av 

grus och klippor som leksubstrat medan strömmingen föredrar att deponera sin rom på 

växtlighet närmare kusten (Geffen 2009). Dock anger Parmanne (1998) att de 

vårlekande strömmingarna i Norra Östersjön föredrar stenig botten, och Hessle (1925) 

påstår att även höstleken sker på grus och stenbotten. Angående lekplatsval mellan 

höstlekande och vårlekande strömming finns det motsägelser, Parmanne (1990) anser 

att den förstnämnda föredrar att leka på något djupare vatten vid yttersta skären medan 

den vårlekande leker grunt längre in i skärgården. Hessle (1925) anser att båda 

havslekande varianterna leker på ungefär samma lokaler. Det viktigaste angående 

leksubstratet är att det inte är mjukbotten, för i det inre av den finska skärgården 

kollapsade hela strömmingsbeståndet när tidigare sandbottnar blev mjukbottnar på 

grund av eutrofieringen (övergödningen)(Parmanne 1993 och referenser däri). 

Lektemperaturen för den havsvårlekande strömmingen anges att vara 6-10 º C och vid 

11-14º C för havshöstlekande (Hessle 1925). 

Angående sillens lekvandringar och lekplatsens saltkoncentration finns flera intressanta 

skillnader mellan lektyperna. Den höstlekande Nordsjösillen leker företrädesvis vid 

Engelska kusten varpå ynglen driver med strömmarna in i Öresundsregionen, där 

ungsillarna växer upp för att sedan åter leka vid England, medan de vårlekande sillarna 

i Skagerak leker vid Rügen (Bekkevold et al. 2005). Detta betyder att den höstlekande 

leker i saltvatten men ynglen växer upp i mer bräckt miljö, de vårlekande däremot leker 

10

i bräckt vatten men växer mestadels upp i saltvatten. Huruvida det finns likartade 

beteenden hos vår- respektive höstlekande strömming är inte känt. 

Det rapporteras förekomma en beteendeskillnad mellan de två lektyperna av strömming 

under leken. När man fångar höstlekande strömming under dess lek, tyder 

fångstplaceringen i skötarna på att de går i oerhört täta stim i det närmaste på rad 

(Berglund munt. 2010). Den vårlekande uppvisar inte alls samma egenheter vid 

skötfiske under leken utan hamnar mera utspridd i skötarna. 

5.2.2. Förökning och könsmognad kontra livsmiljön 

Viktigt för den lagda rommens överlevnad är vattentemperaturen, det är därför de första 

lekströmmingarna tidigt på våren leker på grundare vatten och lekdjupet ökar med 

lektiden. En högre temperatur ger ökad dödlighet bland de embryonala 

strömmingsäggen från vårlekare (Parmanne 1993 och referenser däri), men också 

snabbare tillväxt. Ifall samma förhållande förekommer bland höstlekare är inte känt. 

Vidare anses strömmingens utsträckta lektid vara relativt unik då ett sådant långt 

tidspann kräver att rommen/embryona måste vara komplexa för att klara så vitt skilda 

fysiska omständigheter som en utsträckt lektid innebär, något som ett fåtal fiskarters 

ägg klarar (Geffen 2009). 

Rom lagd av höstlekande strömmingen ska enligt uppgift vara betydligt mer klibbig än 

den vårlekandes (Berglund munt. 2010). Huruvida detta beror på olika vattentemperatur 

eller en verklig skillnad är inte utrett. Vidare ska den höstlekande strömmingen i 

Östersjön enligt Voipio (1981) ha högre fekunditet (fler ägg per gram kroppsvikt). 

Larvstadiet torde vara det sårbaraste stadiet i sillens/strömmingens livshistoria och 

larvens kondition påverkar dess förmåga att undgå predation (Geffen 2009). Sillarverna 

utsätts för kannibalism av äldre fisk under vissa förutsättningar och denna predation kan 

ha en betydande påverkan på återväxten (Gröger et al. 2009) och det ska förekomma ett 

likartat beteende hos strömming. Folkvord et al. (2009) utförde ett laboratorieförsök där 

det undersöktes ifall det fanns några genetiska bakomliggande skillnader i tillväxten hos 

sill och om det förekom en anpassning till de förhållanden som råder under respektive 

årstid ifråga om höstlekande, vårlekande respektive hybrider däremellan av sill. De fann 

dock inga entydiga skillnader i den frågan. 

Antalet överlevande sillyngel uppvisar ett mycket starkt samband med klimatet och 

denna faktor kan avgöra ifall en årsklass bli talrik eller inte, speciellt tydligt är 

sambandet mellan NAO (Nord Atlantiska Oscillationen) och reproduktionsframgången 

men även andra klimatcykler inverkar (Gröger et al. 2009). Det finns studier som visar 

på en korrelation mellan klimatfaktorer och följdhändelser därav och 

reproduktionsframgång även hos strömming (Cardinale et al. 2009). NAO beskriver en 

lufttrycksskillnad mellan Island och Azorerna vilken påverkar Skandinavien mestadels 

under vinterhalvåret. Vid kraftiga lågtryck på Island blir NAO positivt vilket innebär 

milda och nederbördsrika vintrar med företrädelsevis västliga vindar i Skandinavien. 

Vid negativt NAO blir vintrarna väsentligt kallare och torrare. Enligt Gröger et al. 

(2009) finns en fördröjning på runt fem år innan NAO slår igenom fullständigt i hela 

11

ekosystemet och denna fördröjning har även observerats i gösens återväxt men även hos 

bentiska (bottenlevande) organismer i Östersjön. Troligen orsakas förskjutningen av att 

de förändrade klimatförhållandena först påverkar växt- och djurplankton, vilka i sin tur 

påverkar sillarvernas överlevnad och denna relativt långa händelsekedja orsakar en 

tidsförskjutning. Enligt Gröger et al. (2009) är antalet kläckta ägg mycket väl korrelerat 

med antalet lagda romkorn från den höstlekande föräldrapopulationen, medan antalet 

överlevande larver nästa vår till stor del påverkas av klimatfaktorer. Detta kan innebära 

att de stora svängningarna i sillbestånden till större del påverkas av klimatet och att 

fisket kan ha en mindre betydelse. Ifall samma korrelation kan appliceras på strömming 

är inte utrett men ett samband kan antas förekomma. 

Strömmingen har en tidigare könsmognad jämfört med sillen vilken blir könsmogen vid 

3-5 års ålder (Parmanne 1998). Könsmognaden hos strömmingen börjar vid två års 

ålder och hur stor andel som är könsmogna vid denna ålder varierar dels från år till år 

och dels på salthalten i livsmiljön (tabell 1). Vid tre års ålder är i princip alla individer 

könsmogna. I tabell 1 framgår att vid lokaler med lägre salthalt (inomskärs etc.) inträder 

tidigare könsmognad. Hessle (1937) beskrev en mycket stor andel könsmogna 2-åringar 

under 1930-talet i Stockholms skärgård hos vad han benämner som vårlekande 

fjärdströmming. Notera även den mycket låga andelen könsmogna 2-åringar under 

1980-talet (21 %) och att andelen könsmogna 2-åringar har stigit till runt 50 % (med 

stora fluktuationer) sedan 1990-talet och ligger däromkring numera (ICES 2009). 

Tabell 1. Sammanställning av könsmognaden ( %) hos 2-åriga strömmingar vid olika lokaler i 

Östersjön. 

Andel könsmogna 

Provtagningsår 2-åringar (%) Lokal Källa 

1932 57,4 Stockholms skg. Hessle 1937 


1934 100 Stockholms skg. Hessle 1937 


1973 29 Bottenhavet ICES 2009 




1982-1988 78,3 Loviisa (Finska viken) Parmanne 1990 

1982-1989 18,2 Pori (Bottenhavet) Parmanne 1990 

5.2.3. Beteende och populationsstruktur 

Strömmingen är företrädesvis planktivor (planktonätare) och konsumerar stora 

copepoder (kräftdjur). Ett flertal studier har gjorts för att utröna eventuella samband 

mellan planktontillgång och strömmingstillväxt. Rönkkönen et al. (2004) fann ett 

positivt samband mellan strömmingens vikt och förekomsten av ett marint zooplankton 

kallat Pseudocalanus minutus. Detta plankton anses vara ett av de viktigare födodjuren 

för strömming och det förekommer ett samband mellan hög förekomst av 

Pseudocalanus och hög medelvikt hos strömmingen (ICES 2009). Om det föreligger 

12

någon skillnad i födoval angående vår- respektive höstlekande strömming är inte känt. 

Tillväxten av strömmingen är som sagt påverkad av salthalten men givetvis har 

födotillgången och temperaturen en överordnad betydelse i jämförelse i ett kort 

perspektiv. 

Strömmingen är relativt migratorisk (vandringsbenägen) och dessutom rör den sig 

vertikalt i vattenlagren på dygnsbasis. Troligen har stimmen vandringsmönster inom 

respektive livsområden vilka de följer under årstiderna. Äldre individer är mer 

migrationsbenägna än de yngre vilka företrädesvis befinner sig mer kustnära (ICES 

2009). 

Det finns indikationer på att flertalet stim är sammansatta både av både höst- och 

vårlekare under icke-lektid bara för att separeras under respektive lektid. Detta gäller 

för både strömming och sill (Strömming: Hessle 1925; Sill: Johannessen et al. 2009 och 

referenser däri). 

Innan vi fördjupar oss i populationsdynamiken hos strömmingen är det viktigt att förstå 

varför resultaten är relativt svaga och osäkra i utförda undersökningar. Generellt sett har 

strömming och sill komplicerade populationsstrukturer och detta ger till följd att det är 

svårt att veta vad det är man egentligen analyserar. Följande faktorer kan försvåra 

tolkandet av populationsanalyserna; stora populationer, höst- och vårlek, flera lekvågor 

(kan vara olika populationer vilka leker på samma lokal med mycket kort mellanrum 

och ibland tillsammans). Slutligen finns en okänd/kort kolonisationshistoria samt 

strömmingens migrationsbenägenhet och stora årskullar. Sammantaget gör alla dessa 

osäkerhetsfaktorer att det blir svårt att urskilja vilka ”riktiga” populationsstrukturer som 

de facto förekommer och vad som är ”brus”. 

Strömmingen har vidare ett stort genflöde främst beroende på vandringsbenägenheten 

och stora populationsstorlekar i samband med en kort evolutionsmässig tid och detta 

ger svaga resultat vid genetiska populationsanalyser (Jørgensen et al. 2005a; André et 

al. 2010). I klartext betyder detta att det är svårt att finna bevis för eventuella 

existerande strömmingspopulationer från olika delar av Östersjön eftersom de andra 

ovan nämnda kraftigare populationsprocesserna döljer eventuella genetiska skillnader. 

Trots de stora populationsstorlekarna har man lyckats påvisa en låg (men signifikant) 

genetisk differentiering sett över hela Östersjön (Bekkevold et al. 2005; Jørgensen et al. 

2005a; Jørgensen et al. 2007). Mikrosatelliter (neutrala genetiska markörer) har använts 

i majoriteten av populationsstudierna i sökandet efter populationsstrukturer. Neutrala 

markörer kan ge svaga resultat vid populationsstudier av arter som strömmingen p.g.a. 

ovan nämnda orsaker. En nyligen utförd studie använde en icke neutral genetiskt 

markör (mikrosatellit kopplad till saltvattenstålighet), vilken påvisade en tydlig skillnad 

mellan sill och strömming avseende saltvattenstålighet (André et al. 2010). Denna 

markör kan bli användbar för framtida genetiska studier på mer regional nivå. 

Det förekommer inga genetiska studier utförda på höst- och vårlekande strömming, inte 

heller några mer regionala jämförelser mellan närliggande lokaler. Studien innehållande 

flest lokaler använde strömmingar från 11 geografiska områden i hela Östersjön och 

13

den visade ett begränsat genflöde mellan strömmingen norr om Åland och söder därom 

(Jørgensen et al. 2005a). 

5.3. Strömmingsbeståndet i Östersjön och Bottenhavet 

Östersjön är uppdelad i förvaltningsområden av ICES (International Council for the 

Exploration of the Sea) för att underlätta förvaltningen av däri förekommande 

fiskbestånd. Bottenhavet benämns som område 30 och förvaltas tillsammans med 

område 31 (Bottenviken) som en enhet i strömmingsbeståndsavseende. 

Strömmingen i hela Östersjön liksom de i Bottenhavet har uppvisat en kraftigt minskad 

storlekstillväxt sedan 1980-talet (figur 2). Strömmingarna uppvisade den högsta 

medelvikten under slutet av 1980 och början 1990-talet inom område 30 och 31 

(Bottenviken), medan område 25-29, 32 (Södra Östersjön och Finska viken) hade sin 

topp i början av 1980-talet (ICES 2009). Det förekommer en rad möjliga orsaker till 

denna storleksminskning, alltifrån hårt fisketryck, förändrad planktonsammansättning, 

klimatförändringar till ökad konkurrens från skarpsill. 

Figur 2. Femåriga strömmingars medelvikt (g) inom område 30 (Bottenhavet), 25-29 (Södra 

Östersjön) samt område 31 (Bottenviken). Data ICES 2009. 

Noterbart är att alla åldrar av strömmingen har lägre medelvikt jämfört med den på 

1980-talet (figur 3) i område 30, och det är likadant i Östersjöns samtliga bassänger. 

Detta kan tyda på att miljöförändringar har ägt rum i hela Östersjöregionen den senaste 

tiden. 

14

Figur 3. Medelvikt hos strömming vid olika ålder inom område 30. Data från ICES 2010. 

Strömmingsbeståndet i Bottenhavet idag uppvisar en normal andel äldre individer, de är 

dock småväxta enlig ICES analyser. Detta betyder att fisketrycket och predationen på 

de äldre individerna är normalt. Ett kraftigt uttag/predation borde resultera i att andelen 

äldre individer minskar. Vad som är av större intresse är att de tre områdena i Östersjön, 

beter sig relativt olikartat beträffande återväxten. Område 25-29, 32 uppvisar en kraftig 

storleksminskning och en försämrad återväxt. Område 31 uppvisar i stort sett en 

likartad utveckling som Södra Östersjön men inte lika kraftigt uttalad. Återväxten inom 

område 31 är tydligt baserad på starka årsklasser vilka uppkommer med någorlunda 

regelbundna intervall. Sammantaget sker dock en nedgång i det totala beståndet. 

Område 30 uppvisar i likhet med övriga Östersjön en storleksminskning, men det som 

skiljer ut området är den kraftiga återväxten under 2000-talet. Skillnaden i återväxt 

inom olika regioner i Östersjön visas i figur 4. Tydligt är att område 25-29 uppvisade 

starkast återväxt under början 1980-talet, medan region 31 uppvisade störst årsklasser 

under hela 1980-talet. 

Figur 4. Relativ återväxt (1-åringar) hos strömming inom tre regioner i Östersjön. 25-29 

(Södra Östersjön) och 32 (Finska viken), 30 (Bottenhavet), 31 (Bottenviken). Värden över noll 

innebär större årsklass än medlet (1974-2008; för omr. 31, 1980-2008) inom respektive 

område. Data från ICES (2009). 

15

Denna utredning fokuserar på strömmingen i Bottenhavet (område 30) och inom detta 

område är de största årsklasserna sedan 1973 kläckta under 2000-talet. Det totala 

beståndet har tredubblats sedan mitten av 1980-talet och fiskeridödligheten (% fångad 

fisk baserat på hela beståndet) ligger stabilt runt 15 % av det totala beståndets årsbasis. 

Troligen är migrationen även den försumbar då bestånd norr om Åland anses vara mer 

ortstrogna än de söder därom (Bergström et al. 2006 och referenser däri), vilket gör att 

fisket i Östersjön inte borde påverka beståndet inom område 30. Slutsatsen baserad på 

ovanstående data är att strömmingen i område 30 blir både fler och mindre (ICES, 

2009, 2010). 

En svaghet värd att nämna är att majoriteten av alla forskningsrapporter (även denna 

rapport till stor del) baseras på strömming fångade på finska sidan av Bottenhavet. 

Detta kan vara en felkälla då det förekommer motstridiga uppgifter ifall det finns ett 

eller två bestånd inom område 30. Enligt ICES (2009 och referenser däri), kan det 

finnas två populationer av vårlekande strömming i området, en vid östra och en vid 

västra kusten av Bottenhavet. Ifall det förekommer två bestånd finns det inga 

beståndsdata för detta svenska (västra) bestånd. 

Det har utförts ett antal märkningsstudier för att kartlägga vandringsmönstren hos 

strömmingen. Dessa studier är utförda i Bottenhavet/viken under 1970 - 80-talet och 

visar att en stor majoritet av de märkta fiskarna både lever inom samma region och 

återvänder till samma lekområde år efter år (Parmanne 1990; Bergström et al. 2006). 

Märkningsstudierna visar dessutom tydligt att bestånden överlappar varandra men 

också att en stor majoritet av strömmingarna är mycket ortstrogna (figur 5a och b). 

Enstaka strömmingar är dock mer migrationsbenägna och kan vandra långa vägar. 

Fiskar från Öregrundsgrepen verkar generellt sett vandra norrut om hösten, även om 

vissa udda exemplar går långt söderut (Bergström et al. 2006). Sällan ser man att de 

”svenska” Bottenviks-strömmingarna återfångades vid finska kusten norr om Åland, 

medan de ”finska” vandrade mer frekvent över till svenska sidan (Parmanne 1993 och 

referenser däri). Att inga märkta strömmingar återfångats i mitten av Bottenhavet beror 

inte på att strömmingar inte befinner sig där utan att man vid trålfiske lätt missar de 

märkta strömmingarna i fångsterna (Parmanne 1990) och att ”havstrålfisket” vid tiden 

för märkningarna inte var lika utbrett som nu. Vandringsmönstret rörande den 

höstlekande strömmingen är mycket knapphändigt, detta kan antas bero på de 

sparsamma bestånden i modern tid. 

16

Figur 5a. Återfångster av märkt lekströmming i Bottenhavsregionen, (område 30) Östersjön. 

Punkterna anger märkningsplats och det streckade området beskriver inom vilket område 

samtliga strömmingar har återfångats från respektive märkningslokal. Figur 5b visar inom 

vilket område där majoriteten av märkta strömmingar har återfångats (streckat område). Data 

från Parmanne (1990) och Bergström et al (2006). Karta från: Helcom 2010. 

Svenska provfiskeresultat är sparsamma och ligger till grund för endast en rapport från 

regionen (Öregrundsgrepen) men de påvisar liknande tendenser som ICES resultaten 

(Bergström et al. 2006). Provfiske från Öregrundsgrepen visar att andelen strömming 

över tjugo centimeter minskar under 2000-talet (figur 6). Dessa data är dock osäkra 

p.g.a. av små fångster och byte av maskstorlek i provfiskenäten (arbetsmaterial 

Fiskeriverket). 

Figur 6. Andelen strömming över 20 cm fångad vid provfisken i Forsmarks skärgård. Beroende 

på små fångster och osäkerheter angående provfiskemetoder får den statistiska säkerheten 

anses som låg. Data från Fiskeriverket (Kustlaboratoriet, arbetsmaterial). 

17

5.3.1. Strömmingens konkurrenter och predatorer 

Skarpsillen (Sprattus sprattus) har kanske den största påverkan på strömmingsstorleken 

de senaste åren i Södra Östersjön men är troligen av mindre betydelse i Bottenhavet. De 

både släktingarna har relativt lika levnadssätt och de anses delvis konkurrera om samma 

föda och vid stora populationer skarpsill minskar medelvikten hos strömmingen (Casini 

et al. 2010; Rönkkönen et al. 2004). Skarpsillsituationen är outredd i Bottenhavet då 

området ligger på artens norra utbredningsgräns, det finns dock indikationer på en 

ökning av skarpsill i ”Södra” Södra Bottenhavet under början av 2000-talet (Bergström 

et al. 2006) huruvida detta påverkar strömmingsbeståndet är inte utrett. Troligen 

korrelerar antalet skarpsillar i Östersjön med de i Bottenhavet någorlunda, eftersom 

stora årsklasser i Östersjön borde spilla över in i Bottenhavet. Sammantaget är dock 

troligen skarpsillen av mindre betydelse i Bottenhavet. 

Strömmingens främsta naturliga predatorer i Bottenhavet är gråsäl (Halichoerus 

grypus) och torsk (Gadus morhua) båda dessa arters bestånd har fluktuerat betydligt 

under de senaste decennierna. Torskens påverkan på strömmingsbeståndet i Bottenhavet 

är oklar och troligen varierande då området ligger norr om lägsta salthalten (för 

förökning) av torskens utbredningsområde i Östersjön. Även om torsken har fluktuerat 

kraftigt den senaste tiden, är det säkert att gråsälspopulationen har ökat de sista 

decennierna (ca 7 % per år i Östersjön) och speciellt under 1985-2006 för att sedan 

stabilisera sig på ett bestånd av drygt 7 000 djur i Bottenhavet (Östman opub. 2010). 

Sälen anses konsumera 9 050 ton strömming i område 30 årligen, vilket motsvarar 12 % 

av fiskets totala fångst 2007 och 270 % av den svenska fångsten det året (ICES 2009). I 

jämförelse kan nämnas att vid förra sekelskiftet ska det uppskattningsvis ha funnits 

uppemot 100 000 sälar, medan de nu kanske finns 20-30 000 sälar i hela Östersjön. 

Gråsälen äter företrädesvis stora strömmingar, vilket kan påverka storleksfördelningen i 

ett strömmingsbestånd (ICES 2010; Östman opub. 2010). Sammanfattningsvis är det 

rimligt att anta att sälen är den största ”naturliga” predatorn för strömming i 

Bottenhavet och den beaktas numera i ICES beståndskalkyler över 

strömmingsbeståndet inom område 30. 

Skarvens betydelse för strömmingsbeståndet har inte utretts i denna rapport, men det 

kan antas att den lokalt kan ha stor påverkan, men regionalt är troligen betydelsen ringa. 

Vidare undersökningar får ge svar på skarvens betydelse för strömmingsbeståndet. 

5.3.2. Strömmingsbeståndet och fisket i Södra Bottenhavet 

Den starka uppgången av strömmingspopulationen återspeglas i ICES 

sammanställningar över totalt fångad fisk, vilka är baserad på fiskeriloggböckerna. 

Traditionellt har Finland haft den största andelen av strömmingsfångsten i område 30. 

Efter 1990 har en kraftig utbyggnad av den finska trålflottan skett och därmed har 

Finland ytterligare ökat sin fångstandel (figur 7a). Även Sverige har ökat sin fångst på 

2000-talet i regionen (figur 7b). Observera att fisket bokförs endast på grundval av 

fiskarens nationalitet och inte fångstplats i vårt använda material. 

18

a) 

Figur 7a. Den totala strömmingsfångsten (ton) i Bottenhavet (område 30) 1971-2008 fördelade 

per land. Figur 7b. Sveriges strömmingsfångst (ton) inom område 30. Data från ICES 2010. 

Trots den rejäla beståndsökningen visserligen i samband med sämre storlekstillväxt ger 

det numera småväxta beståndet yrkesfiskarna uppfattningen att fisket är sämre än på 

1950-talet (fiskarintervjuerna, appendix 3). För att strömmingen ska kunna användas 

framgångsrikt som konsumtionsströmming bör den vara större än den nuvarande. 

Den svenska undersökningen baserad på strömmingsprovfisken i Öregrundsgrepen 

kunde endast styrka den observerade storleksnedgången och inte den antalsmässiga 

nedgången i beståndet vilken yrkesfiskarna rapporterar. Rapporten hänvisar till relativt 

stabila fångster längs hela Södra Bottenhavskusten under åren 1995-2004 (Bergström et 

al. 2006). En möjlig förklaring är att yrkesfiskarna har minskat sin fångst per 

ansträngning och därmed kan det förhålla sig så att de fiskar mer utan att fånga mer. 

Tyvärr saknar vi statistik över fångst per ansträngning. Den enda statistik, vilken stödjer 

yrkesfiskarnas uppfattning är baserade på invägd strömming fångade av de själva och 

leverad till deras grossist Producentorganisationen Gävlefisk ek. för. (PO) (figur 8). 

Tänkvärt är att siffrorna bygger på fångstmängd i kilo och det går många 

småströmmingar på ett kilo, därför behöver inte dåliga år betyda att det finns få 

strömmingar. 

Figur 8. Invägd strömming hos Producentorganisationen Gävlefisk ek. för. under åren 1935- 

2003. Observera att dessa värden baseras på fångster som inte nödvändigtvis måste vara 

gjorda inom område 30 (se avvikelser i texten). 

b) 

19

PO:s fångstdata är belagda med många osäkerhetsfaktorer/felkällor bland annat har 

antalet fiskare stadigt minskat från omkring tusen 1945 till 22 aktiva strömmingsfiskare 

idag. Vidare kom trålfisket igång runt 1960 och andra redskapsförbättringar, vilka helt 

förändrade fisket. Under hela 1980-talets isvintrar bedrevs ett mycket framgångsrikt 

strömmingsfiske söderut och därför fångades det mindre strömming i område 30 trots 

en god tillgång (Berglund munt. 2010). 

5.4. Sammanfattande strömmingsfiskehistorik 

För att tolka fångstdata på bästa sätt måste man känna till vissa grundläggande fakta 

angående fiskets utveckling i området de senaste 500 åren. Fisket har historiskt sett 

varit en viktig näring i de kustnära trakterna och Bottenhavet är inget undantag. Redan 

under medeltiden fiskades det i Gävletrakten efter strömming och 1554 omnämns de 

äldsta skriftligt bevarade strömmingsfångsterna levererade till staden. Majoriteten av 

fisket under 1600-1850-talet bedrevs på så sätt att man seglade norrut på våren och 

fiskade strömming under hela säsongen boende på fiskelägen. Strömmingen saltades i 

tunnor direkt på plats och majoriteten levererades till Gävle under hösten när man 

återkom. Det förekom även ett husbehovsfiske längs kusten, men troligen är detta fiske 

marginellt i jämförelse. För varje århundrade ökade fisket men också antalet fiskare. 

Båtmotorns inträde i början av 1900-talet gjorde att man kunde bedriva dagsturer längre 

ut till havs, vilket säkert innebar en mindre revolution då man kunde fiska på bestånd 

man tidigare inte nått. Det största antalet strömmingsfiskare i regionen nådde sin 

höjdpunkt under andra världskriget. I och med det dåliga fisket under 1950-talet 

övergick många fiskare till andra näringar. 

Fiskemetoderna var relativt likartade från medeltiden och fram till tiden efter andra 

världskriget med skötar och notar. Från och med 1950-talets slut inträdde den största 

förändringen avseende strömmingsfångst per fiskare. Trålens och ekolodets intåg i 

regionen kan återses i en mycket kraftig ökning av fångsten per fiskare. 

Redskapen utvecklades givetvis under den långa tidsperiod vilken denna rapport 

behandlar, t.ex. från handknutna nät till maskinknutna och från bomulls- till nylonnät 

under 1950-talet. Dessa innovationer har alla förbättrat fisket men även förändrat det, 

då man innan nittonhundratalet bedrev ett mera kustnära fiske efter lekfisk, medan man 

nuförtiden sveper med trålar rakt igenom strömmingsstimmen ute till havs. Detta 

innebär att fångsten tidigare bestod av stor konsumtionsfisk medan majoriteten numera 

är s.k. skrap vilket huvudsakligen används som föda till minkar eller förvandlas till 

fiskmjöl (Fiskarintervjuer, appendix 3). Den som vill fördjupa sig i strömmingsfisket 

historia ska läsa appendix 4. 

Ur strömmingspopulationsmässig synvinkel är den viktigaste tidpunkten när fisket blev 

tillräckligt stort för att kraftigt påverka beståndet på regional basis och troligen skedde 

inte detta förrän tidigast under början av 1900-talet, men troligen inte förrän trålfiskets 

genomslag under 1960-talet. 

20

6. Material och metoder 

6.1. Historiska sammanställningar 

De historiska källor och material vi har använt i denna rapport är sammanställt av 

Kenneth Awebro (1500-1900) och Lena Eriksson (1800 och 1900-talet). Awebro har 

studerat bland annat tullistor och Fiskaresocietetens handlingar (för mer utförlig 

beskrivning se appendix 1). Det visade sig finnas mycket intressant information rörande 

strömmingsfisket och intullad fisk under närmare 400 hundra år, men tyvärr var det 

sparsamt med konkret fakta som exakt beskrev fångstens storlek, då tullen fastställdes 

av antal båtar/fiskare etc. Från början av 1800-talet förekommer mer pålitlig 

information och från tidigt 1900-tal har vi lyckats sammanställa en komplett 

strömmingsfångstserie på drygt hundra år! 

I gamla tider angavs fångsterna i andra enheter och mått och följande 

omräkningsfaktorer för de äldre måttenheterna har använts i rapporten (tabell 2). 

Tabell 2. Äldre måttenheter använda i rapporten samt använda omräkningsformler. 

Måttenhet Förklaring och omräkningsfaktor. 

Läst 12 tunnor 

Tunna 1 tunna rymmer 125,6L och har antagits innehålla 100 kg strömming. 

Fjärding ¼ tunna har antagits innehålla 25 kg strömming. 

Val 80 strömmingar, egentligen 81 st, men vid omräkning har vi använt 80 á 0,035 kg. 

6.1.1. 1554-1800 

Försöken att samla tillgänglig fakta om strömmingen utifrån gamla skrifter i regionen 

under 1500-1800-talet gav mycket intressant historiefakta, men sparsamt med konkreta 

uppgifter beträffande strömmingsfångsterna. Detta innebär att det i princip inte finns 

någon användbar information rörande faktisk fångad strömming under denna tidsperiod. 

Det finns dock en del värdefull information i dessa gamla dokument, vilka kan ge oss 

fingervisningar om svängningarna mellan höst- och vårlekande strömmingar under 

åren. 

6.1.2. 1800-1900 

Några år in på 1800-talet påträffas mer användbara siffror i Fiskaresocietetens skrifter, 

som i vissa fall väldigt detaljerat beskriver vid vilka fiskelägen fisken har fångats. 

Tyvärr är dessa siffror kopplade till en del statistiska problem, då det blir färre och färre 

fiskelägen som rapporterar till Fiskaresocieteten desto längre tiden fortlöper. Detta gör 

att den sammanlagda fångstmängden är endast en bråkdel i slutet av tidsperioden 

jämfört med i början, trots att fisket inte nödvändigtvis behöver ha försämrats. 

Använda med försiktighet kan fångstsiffrorna tillsammans med fångstkommentarerna 

angående strömmingsfisket ge en uppfattning rörande strömmingsfiskets utveckling i 

grova drag under detta sekel. Under några år under slutet av 1800-talet finns 

fångststatistik från Kungliga Lantbruksstyrelsen och Fiskeribyrån vilken är bra och 

användbar statstik, det är endast smärre måttomvandlingar som måste göras. 

21

6.1.3. 1900-talet och framåt 

I och med Gävleborgs Hushållningssällskaps sammanställningar av fångad strömming 

(1905- 1962) och deras sammanfattning beträffande fiskeåret (t.o.m. 1966), finns 

informativ och regelbunden information angående strömmingsfångstens utveckling i 

länet. Innan 1914 angavs fångsterna i valar, tunnor och fjärdingar men dessa har 

omräknats enligt tabell 2. Från och med 1935 rapporteras invägd strömming hos 

Producentorganisationen Gävlefisk ek. förening (PO). Denna källas användbarhet är 

dock ibland begränsad då den endast anger invägd strömming vilken inte nödvändigtvis 

är fångad inom område 30. Under åren 1979-1989 bedrevs ett stort fiske vid 

Nynäshamn (Fiskarintervjuer, appendix 3). Hushållningssällskapet avslutar sin 

strömmingsfångstrapportering 1962 och därefter finns det fångstfakta från Statistiska 

Central Byrån (SCB) och Länsstyrelsen Gävleborg (X-län). Från 1971 finns data från 

ICES vilken tillhandhåller detaljerad data över fångster från respektive land samt 

populationsdata. 

6.2. Jämförelse med salthaltmodellringar i Östersjön 

Tidigare studier av sill och strömmingar har påvisat ett samband mellan tillväxt, 

reproduktion och salthalter. Det är dessutom troligt att strömmingen i likhet med sillen 

uppvisar en korrelation med klimatfluktuationer huvudsakligen Nord Atlantiska 

Oscillationen (NAO) och andra klimatcykler. För att undersöka ett eventuellt samband 

mellan strömmingspopulationen och miljöprocesserna i Östersjön under de senaste 

århundradena har en enkel jämförelse med en modellerad salthalt gjorts. Data från 

denna saltmodellering har vi erhållit från Hansson (2009). Anledningen till att vi 

använde en estimerad salthalt är flera, bland annat har vi strömmingsdata över närmare 

500 år och det finns inga observationer som motsvarar denna långa tidsperiod. 

Salthaltsmodelleringen har gjorts av en ”tidsbaserad processorienterad kopplad 

bassängsmodell” kallad ”PROBE-Baltic” vilken har kalibrerats med uppmätta 

väderobservationer (Hansson 2009). Denna datamodellering kan användas för att 

framställa ett antal estimat såsom temperatur, isutbredning, vattenavrinning etc. i 

Östersjön. I vår jämförelse har vi använt oss av salthalten för att undersöka ett 

eventuellt samband mellan denna parameter (egentligen klimat och salthalt) och 

strömmingspopulationen. Programmet levererar saltestimat för tre olika djup, vi har 

använt genomsnittet för hela vattenmassan. Vidare är de data vi har använt estimat för 

egentliga Östersjön, men då vi söker en korrelation mellan fluktuationerna är vi inte 

bundna till den exakta salthalten utan de bakomliggande klimatsvängningarna mellan 

år/decennier, därför spelar valet av Östersjöbassäng mindre betydelse (Hansson skrift. 

kommunikation 2010). 

En jämförelse mellan den estimerade salthalten och uppmätt salthalt har gjorts. Den 

valda mätstationen F33 (Grundkallen 1903-1995) följer huvudsakligen samma mönster 

som estimatet (figur 9). 

22

Figur 9. Jämförelse mellan uppmätt salthalt i Östersjön (Grundkallen = F33) röd linje medeltal 

för två perioder 1903-39 och 1945-1995 och salthaltsestimat (egentliga Östersjön) 1903-1995. 

Data från Helcom (2010) respektive Hansson (2009). 

6.3. Fiskarintervjuer 

Ett tiotal yrkesfiskare längs Upplands och Gävleborgs kust har intervjuats angående 

deras uppfattning rörande strömmingstillgången och förändringar i fisket de senaste 50- 

100 åren. Resultatet är sammanställt i appendix 3. 

7. Resultat 

7.1. Strömmingsfångster och fångstkommentarer 1554-2009 

7.1.1. 1554-1799 

Funna kommentarer i det historiska materialet angående 1554-1799 består 

huvudsakligen endast av sporadiska kommentarer angående tullad strömming. I 

allmänhet saknas fångstdata helt under längre perioder och funna kommentarer 

beskriver i regel avvikelser. Detta är logiskt då man kan anta att avvikande händelser 

nedtecknas. Användbara och värdefulla noteringar rörande strömmingsbeståndet har 

sammanställts (tabell 3). Vad som tydligt framgår i de historiska källorna är att det 

troligen hände något med fisket och strömmingspopulationen under 1750-talet, både 

noteringar angående dåligt fiske finns samt utvecklandet av nya metoder förekommer. 

Kommentaren att fånga torsk och sill i Bottenhavet (1752) är något väcker intresse. 

Huruvida nyttjandet av termen sill avser ovanligt storväxt strömming eller bara är 

resultatet av ett annorlunda språkbruk förblir obesvarad. Det kan slutligen förekomma 

en tendens att vid tider med dåligt fiske i Gävletrakten söker sig fiskarna norrut och 

kanske var fisket bättre där under perioder med dåligt Gävlefiske. Vi vet dock inte ifall 

fisket gick norrut på grund av att fisket var bättre norrut eller om det var ännu sämre 

söderut alternativt om det skedde av tradition. 

23

Tabell 3. Sammanställning över utvalda kommentarer angående strömmingsfisket i Bottenhavet under 

1590-1800- talet baserad på noteringar i gamla skrifter (appendix 1). 

Årtal Kommentar 

1590 Man fiskade långt norrut 

1596 Dåligt fiske 

1597 Bättre i Norrland? 

1606 Bra Norrlandsfiske? 

1647 Fiske i Norrland 

1746 Fiske med både not och skötar 

1752 Dåligt fiske. Fånga torsk och sill i Bottenviken 

1754 Strömmingen notfiskas till havs på våren, fisket var bättre innan 1752 1 

1758 Fiske i Norrland 

1759 Fisket tilltar i Hudiksvall 

1760 Fångas strömming långt ut med not på våren 

1765 Bra vårfiske 

1770 Sena vårar och bra vårfiske 

1. Även dåligt fiske 1754 enligt källmaterialet till appendix 2. 

7.1.2. 1800-talet 

Noteringarna angående 1800-talets strömmingsfiske är både detaljerade och 

fragmentariska på en och samma gång och därför är det svårt att jämföra olika 

tidsperioder med varandra. En sammanställning av århundradet finns i tabell 4 (samt i 

appendix 1). I Fiskaresocietetens sammanställningar kan man finna fångstangivelser för 

stora delar av 1800-talet och från ett antal fiskelägen. Dessvärre är siffrorna inte helt 

jämförbara utan får tolkas sinsemellan och en sammanställning över hela fisket i 

regionen är inte genomförbar under längre sammanhängande tidsperioder. Första 

perioden 1816-20 är en jämförbar serie, det anges också att den perioden har sämre 

fiske än normalt. Vidare är åren 1839-50 i stort sett jämförbara men sedan sker en 

rapporteringsförändring i och med att allt färre fiskelägen (samt avfolkning) rapporterar 

till Fiskaresocieteten och totalfångsterna sjunker därför. Under denna period anses 

fisket vara speciellt gott i de norra provinserna och sämre söderut. Från 1850 till 1880 

finns det inga fullständiga fångstdata utan endast fångster från diverse fiskelägen, vilka 

dessutom avfolkas. Troligen blir dock fisket bättre i slutet av perioden. Tidserien 1880- 

99 saknar en del år men är relativt jämförbar, problemet ligger i ofullständiga 

totalfångster och i skattande totalfångster flertalet år samt fångstangivelser i 

odefinierade måttenheter såsom burkar av olika storlek. Sammantaget är 1800-talet 

svårdefinierat ur strömmingsfiskesynpunkt, men troligen var fisket relativt svagt under 

första halvan av århundradet för att sedan bli något bättre under andra halvan. 

En relativt säker iakttagelse angående 1800-talets strömmingsfiske är att i mitten av 

1800-talet var fisket mycket framgångsrikt i nordligare delarna av Bottenhavet. Detta 

illustreras av en jämförelse mellan två fiskelägen i Bottenhavet, Bönan (Gävle) och 

Trysunda (Örnsköldsvik) (figur 10). 1850 är resultatet från Trysunda otroliga 105 

tunnor per fiskare och år, vilket motsvarar 10 500 kilo d.v.s. 10,5 ton per år vilket 

troligen inte är rimligt då man 1942 (ett säkerställt rekordår) fick ca 8 ton per fiskare 

24

och år. Bortser man från de orimligt höga siffrorna så indikerar ett flertal andra nordligt 

belägna fiskelägen att fisket var bra i dessa trakter under mitten av 1800-talet. 

Figur 10. Strömmingsfångst vid två fiskelägen i Bottenhavet; Bönan (Gävle), Trysunda 

(Örnsköldsvik) genomsnitt av tunnor per fiskare och år (1839-1885). 1850 är Trysundastapeln 

beskuren (egentligen 105 tunnor per fiskare och år). 

Tabell 4. Sammanställning över strömmingsfångster och antalet fiskare i Bottenhavet 

(huvudsakligen Gävleborgs län) åren 1816-1899 baserat på materialet i appendix 1och 2. 

Antal 

Omvandlat 

Årtal fiskare Tunnor Valar (kg) Kommentarer 

1816 120 1 3504 350600 Fiskade norrut under hela sommaren och hösten 

1817 120 1 5132 513200 

1818 120 1 2791 279100 

1819 120 1 3957 395700 

1820 120 1 3185 318500 Fisket litet givande 

1821 God inkomst 

1822 Fisket i avtagande a 

1823 

1824 

1825 

1826 

1827 

1828 118 1 Vårnotfisket mycket bra i forna tider, nu dåligt a 

1829 Fiske i norra provinserna 

1830 3599 359900 Fisket ojämnt 

1831 5863 586300 Fiske i norra provinserna 

1832 131 1 5687 568700 Fiske i norra provinserna, fisket bättrar sig. 

1833 8392 839200 

1834 8544 854400 

1835 7776 777600 

1836 9813 981300 

1837 7564 756400 

25

Tabell 4. forts. 

1838 9647 964700 

1839 117 1 8838 883800 

1840 5004 500400 

1841 10980 1098000 

1842 8159 815900 

1843 8831 883100 

1844 105 1 3092 309200 

1845 3204 320400 

1846 2717 271700 

1847 3917 391700 

1848 2745 274500 

1849 4597 459700 

1850 103 1 3224 322400 

1851 1747 174700 Fisket i huvudsakligen i norra provinserna 




1855 90 1 1156 115600 Kommentaren rör Söderhamn a 

1856 1078 107800 

1857 955 95500 

1858 1208 120800 

1859 1621 162100 

1860 89 1 846 84600 Fisket avtar 

1861 608 60800 

1862 460 46000 

1863 769 76900 

1864 796 79600 

1865 78 1 755 75500 

1866 1014 101400 

1867 1019 101900 

1868 372 37200 

1869 953 95300 

1870 72 1 429 42900 

1871 193 19300 

1872 796 

1873 755 

1874 1014 

1875 67 1 1019 

1876 372 

1877 953 

1878 429 

1879 193 Fisket relativt bra. 

1880 453 7516 160150 531725 Sämre i södra delarna av länet 

1881 550 6385 161627 496169 

1882 19640 218373 1406245 

1883 765 12224 167080 898416 

1884 869 16940 413138 1221036 

26

Tabell. 4. forts. 

1885 803 14382 1006740 

1886 840 22894 a 2289400 

1887 811 17500 a 1750000 

1888 

1889 Stor strömming 

1890 17000 b Fisket relativt bra 

1891 Fisket går tillbaka 

1892 Stor och fet strömming a 

1893 Fisket går tillbaka 

1894 15000 a,b 1500000 Fisket går tillbaka 

1895 17500 a,b 1750000 Fisket går tillbaka 

1896 18125 a,b 1812500 

1897 

1898 

1899 

36505 2930664 c 

113138 c 

Noteringar: 1 endast antalet Gävlefiskare; a källmaterialet återfinns i appendix 2; b uppskattad fångst; c ej 

fullständig fångst. 

7.1.3. 1900-1990 

Till skillnad från de tidigare århundradena är 1900-talet i princip fullständigt 

beträffande strömmingsfångstdata och dessutom styrkt av årliga fångstkommentarer 

hämtade från Hushållningssällskapets årsberättelser. Vid några tillfällen finns även 

kommentarer angående återväxten. Fångstrapporterna visar att strömmingsfångsterna 

har fluktuerat kraftigt under 1900-talet. Samtliga fångstrapporteringsskällor uppvisar i 

stort sett samma mönster angående strömmingsfångsterna i regionen (figur 11). 

Figur 11. Sammanställning av strömmingsfångster i Östersjön (företrädesvis Bottenhavet) 

1900-2009 från följande källor och tidsperioder: Gävleborgs Hushållningssällskap 

(Hus.Säll)(1900-1962 saknas1902-04); Producentorganisationen Gävlefisk ek. för. (PO) (1935- 

2009); SCB innehåller två olika serier angående strömmingsfångst i Gävleborg, 1 (Källa: 

Statistiska Central Byrån, 1964-71) samt 2 (Källa: Fiskeriverket, 1996-2009); ICES område 30 

endast svenskfångad strömming (1971-2009). 

27

Första årtiondet av 1900-talet uppvisar ett relativt svagt fiske, men skillnaden kan också 

bestå i introduktionen av båtmotorn, vilken fick ökad betydelse varje år vid denna 

tidsperiod. Fångsterna kan därför vara lägre under denna period jämfört med senare år, 

d.v.s. fisket är egentligen konstant men båtmotorn gör att man fångar mer fisk under 

senare år. Troligast är dock ett svagt fiske. Under perioden 1915-1945 är fisket generellt 

sett gott vilket sedan följs av en kraftig nedgång under sista halvan av 1940-talet och 

början av 1950-talet. Nästa goda fiskeperiod äger rum på 1960–70-talet, men noterbart 

är att trålfisket har ett stort genomslag från början av 1960-talets fiske och framåt. 

Givetvis är strömmingsfångsterna inte ett exakt mått på strömmingspopulationens 

storlek utan påverkas av en mängd yttre faktorer såsom väderleken, avsättning för 

fångsten, efterfrågan och antalet fiskare samt strömmingstillgången. För att få en något 

mer rättvisande bild över strömmingsbeståndet har vi gjort en enkel jämförelse av 

fångsten per fiskare (kg per fiskare och år) utifrån genomsnitts-årsfångsten av våra 

källor dividerat med antalet fiskare. Denna jämförelse uppvisar mindre kraftiga 

fluktuationer (figur 12) men vissa mönster kvarstår i jämförelse med totalfångsten. För 

att illustrera hur trålfisket dramatiskt ökar fångsten per fiskare visar vi även värden för 

några år i början av 1960-talet. Dessa 1960-tals värden går givetvis inte att jämföra med 

tidigare data på grund av den tekniska utvecklingen. Bortser man från 1960-talets data 

resultat märks en uppgång av fångad strömming per fiskare under 1920-40- talet. De 

fyra bästa fiskeåren (över 8000 kg/fiskare) under perioden 1905-1955 är följande år 

1926, 1928, 1934 och 1942, flertalet av dessa år sammanfaller med angivelser om 

storväxt strömmingen. Intressant är att de goda åren innan 1945 verkar uppträda med en 

periodicitet på runt 6-10 år och då bestå av storväxt fisk. Sämsta året under perioden 

1905-69 är de på tidigt 1910-tal och bland senare år utmärker sig 1947 med 3796 kg per 

fiskare följt av 1953 med drygt 4000 kg strömming per fiskare. Tendenserna angående 

strömmingsfångsterna före 1960-talet är att år med stora strömmingar ökar totalfångsten 

och småväxt strömming ger lägre totalfångster. Vidare bärgades det många kilo 

strömming under 1920-40 talet och relativt få kilo strömming i början av 1910-talet och 

1940-50 talet. 

28

Figur 12. Strömmingsfångst (kg) i Bottenhavet (Gävleborgs län) per fiskare 1905-1969 (utom 

1943, vilken saknar uppgift angående antal fiskare). De tre sista staplarna är kapade, då de 

mestadels illustrerar hur trålfisket ökar fångsten per fiskare i början av 60-talet 

Från och med 1967 sammanställer inte längre Hushållningssällskapet en årsberättelse 

angående strömmingsfisket under året, och därför har vi endast fångsterna och 

fiskarenas egna kommentarer som faktaunderlag. Under 1960–70-talet fångades relativt 

stora mängder strömming i Bottenhavet av fiskare som levererade till 

Producentorganisationen Gävlefisk ek. för (PO). Under tidigare hälften av 1970-talet 

var strömmingen så småvuxen att man införde en ny storleksklass vid försäljning av 

konsumtionsströmming, den benämndes 4b och avsåg mycket liten strömming 

(Berglund munt. 2010). Intressant är att denna småväxta 1970-tals strömming inte 

framställs riktigt lika småväxt i ICES storleksstatistik, visserligen är den mindre än den 

rekordstora på 1980-talet, men något större än idag. Den småväxta 1970-tals 

strömmingen kom sedan att bli mycket storvuxen under slutet av 1970 och 1980-talet. 

Den största i mannaminne (Berglund munt. 2010). Samtidigt fiskade PO:s fiskare stora 

mängder mycket välväxt strömming i Nynäshamnstrakten under isvintrarna på 1980talet 

(Berglund munt. 2010). Det är detta fiske som gör att PO:s siffror kraftigt avviker 

från ICES inrapporterade fångster i området under 1979-1989. Sammantaget verkar 

fisket ha varit relativt gott under både 1970- och 1980-talet, den största förändringen av 

strömmingen under perioden tycks ha bestått av en storleksvariation. 

7.1.4. 1990 fram till dags dato 

Fångsterna i område 30 har de senaste 20 åren ökat kraftigt enligt ICES siffror men 

minskat enligt PO: s fångststatistik (figur 13a). Under de senaste 10 åren har det 

observerats en skillnad mellan strömmingsfångsterna inrapporterad som fångad i 

Gävleborgs län och de fångade av svenska fiskare inom område 30 (figur 13a). Detta 

betyder att de svenska fiskarena i område 30 inte levererar sin fångst till PO. Därmed är 

denna strömming tagen till havs då majoriteten av fiskarena som levererar till PO ägnar 

sig åt kustnära strömmingsfiske. Detta ger att ett ökat uttag har skett till havs medan de 

kustnära fångsterna har minskat stadigt. 

29

ICES resultat tyder på att man fiskar på samma bestånd ute i Bottenhavet, då år med 

större svenska fångster återspeglas som år med lägre finska fångster (figur 13b). Det 

mer kustnära fisket (inrapporterad fångst PO) saknar korrelation med ICES siffror 

angående goda år då de inte återspeglar sig som goda fiskeår hos PO:s fiskare. Detta 

stöds av bl.a. att den stora årgången 2002 (ICES 2009) inte kan ses i PO:s invägda 

fångst. Varför denna skillnad förekommer är inte klarlagt, men det kan tyda på två olika 

bestånd. Givetvis kan avvikelserna bero på andra faktorer, vilka diskuteras mer i andra 

delar av rapporten. 

a) 

Figur 13a. Strömmingsfångst i område 30 (1990-2009) baserat på tre olika källor (PO 

Gävlefisk ek för., Gävleborgs läns (Fiskeriverket) ICES (2009). Figur 13b. Jämförelse av 

svenska och finska strömmingsfångster (1971-2008) inom område 30, observera skalskillnaden 

mellan fångstländerna. Källa ICES 2009. 

7.2. Strömmingens lektid 

Historiskt anses majoriteten av strömmingen inom område 30 ha varit höstlekande eller 

skiftat mellan höst- och vårlek. Vårt källmaterial stödjer till fullo en markant övergång 

från höstlek till vårlek under slutet av 1940-talet, vidare finns stöd för tidigare 

lektidsskiften eller åtminstone upp- och nedgångar avseende vårleksandelen. I 

Hushållningssällskapets årsberättelser framgår tydligt de dramatiska omvälvningarna i 

strömmingspopulationen år för år vid tiden kring andra världskrigets slut (sammanställt 

i tabell 5). Förändringarna orsakas troligen av utebliven återväxt hos den höstlekande 

strömmingen ett flertal år i rad, varvid de vårlekande övertog den dominerande 

positionen i strömmingspopulationen i Bottenhavet. 

Vårt historiska material antyder en tydlig majoritet av höstlekande strömmingarna från 

slutet av 1800-talet fram till 1940. Den sista stora höstleken äger med största 

sannolikhet rum 1936-37 och man kan följa denna generation, vilken är 3-4 år 1940 och 

7-10 år 1943 och sedan försvinner denna generation bort av ålderskäl. Efter denna sista 

höstleksgeneration finns det inga säkerställda bevis för flera talrika höstleks-årsklasser i 

modern tid. 

b) 

30

Tabell 5. Sammanställda kommentarer angående strömmingsbeståndets lektid och andra 

intressanta noteringar (1754-1965). Fullständigt material återfinns i appendix 1 och 2. 

Årtal Notering Kommentar 

1754 Ny fiskemetod, bedrevs långt ute till havs om våren. Bra vårfiske innan 1752 Ökad vårlek 1 

1760 Utvecklat en ny fiskemetod, vilken bedrevs långt ute till havs speciellt om våren. Ökad vårlek 2 

1828 Notdragningar på våren var givande i historisk tid. Nu mycket dåligt Mindre vårlek 3 

1855 Mycket klent fiske, dock fler tunnor på våren jmf med hösten 

1907 Mycket lekströmming under jul-sep Höstlek 

1908 Mycket lekströmming under jul-sep Höstlek 5 

1909 Mycket lekströmming under jul-sep Höstlek 

1910 Anges även lektid maj-aug Det finns vårlek 6 

1923 Klabbströmmingen* på väg tillbaka. Stor strömming Mer vårlek 7 

1926 Gott fiske under lektiden (jul-aug) Höstlek 

1927 Klabbströmmingen avtar Mindre vårlek 

1932 Lekströmmingen går verkligen till i jul-aug Höstlek i majoritet 8 

1933 Lekströmmingsfisket på eftersommaren Höstlek i majoritet 

1934 Rekordfångster av lekströmming i aug. Höstlek i majoritet 9 

1935 Strömmingen ökar i storlek Höstlek i majoritet 

1936 Stor och fet strömming Höstlek i majoritet 

1937 Stor strömming Höstlek i majoritet 

1938 Stor och fet strömming Höstlek i majoritet 

1939 Den stora strömmingen ersatt av yngre strömming Höstlek i majoritet 

1940 Majoriteten av strömmingen var 3-4 årig Höstlek i majoritet 

1941 Dåligt vårfiske, synnerligen bra fiske i jul-sep Höstlek i majoritet 

1942 Rekordfångst av stor och fet strömming under jul-sep Höstlek i majoritet 

1943 Ett rikt bestånd av 7-10 åringar. Strömmingen går till havs Höstlek i majoritet 

1944 De äldre årgångarna talrikast, det verkar finnas 2-3 åringar invid kusten Höstlek i majoritet 

1945 Strömmingen drar sig allt längre ut till havs Skifte 

1946 Strömmingen drar sig allt längre ut till havs Skifte 

1947 Fjällprov visar att vissa årgångar saknas helt, andra oerhört små. Skifte 10 

1948 Vissa fiskelägen anger juni som bästa månad**. Lekfisket jul-aug ovanligt ojämnt Skifte 

1949 Lekströmmingsfisket på eftersommaren betecknades som mycket dåligt. Skifte 

1950 Gott vårfiske Skifte 

1951 Lekfisket (aug) totalt felslaget Vårlek i majoritet 

1952 Total brist på lekströmming (aug), fanns dock mindre strömming Vårlek i majoritet 

1953 Fisket efter vårlekande strömming som de senaste åren varit mest betydelsefulla, Vårlek i majoritet 11 

1955 Vårfisket (vårlekare) tillfredställande. Även mycket fet strömming under aug. Vårlek i majoritet 

1956 Beståndet sammansatt av yngre individer. Märkningar av 600 vårlekande Vårlek i majoritet 

1957 Vårfisket (vårlekare) gav dåligt med fisk. Nedgångsperioden över. Vårlek i majoritet 

1958 Vårfisket utdraget och lekfisket i aug. praktiskt taget borta Vårlek i majoritet 

1959 Vårfisket bra Vårlek i majoritet 

1960 Största vårleken i mannaminne. Vårlek i majoritet 12 

1962 Mycket småströmming Vårlek i majoritet 

1963 Strömmingstillgången verkade enorm i Bottenhavet. Relativt småväxt strömming Vårlek i majoritet 

1965 Gott om strömming, om även något småvuxen Vårlek i majoritet 

* troligen vårlekande som ätit sig tjock under sommaren). ** mycket ovanligt på den tiden. Upphöjda 

siffror ingår i figur 14. 

Det råder inga tvivel om ifall höstlekarna var i majoritet från slutet av 1800-talet och 

fram till och med 1940-talet, hur det förhöll sig innan denna tid är mer oklart. Utifrån 

vårt källmaterial kan vi med säkerhet påstå att det förekommer förändringar i andelen 

vårlekare, den exakta fördelningen är dock oklar. Vi kan inte slutgiltigt avgöra ifall 

höstlekare eller vårlekare är det ”normala” för regionen, allt tyder dock på att höstlekare 

historiskt sett har varit den dominerande formen men att båda formerna har 

samexisterat. 

4 

31

I det äldsta historiska materialet är specificerade lektidskommentarer få och oftast är de 

enda ledtrådarna angivelser beträffande bästa fisketid. Givetvis är inte bästa fisketid 

detsamma som lektid, men historiskt var en stor andel av fångsten lekströmming på 

grund av att lekfisken kom närmare land och därmed var den mer lättillgänglig för 

dåtidens fiskare. Det är troligen därför fisket bedrevs i Trysundatrakten historiskt sett 

för att där är det djupt invid land och man behöver därför inte ge sig ut till havs för att 

fånga strömmingen. Tidigaste fingervisningen angående lektid är en 

fångstsammanställning över åren 1695-96 och 1707 vilken visar att majoriteten av 

strömmingen som levererades till Gävle, levererades under hösten (Tabell 6). Ur 

tabellen kan man utläsa att 1707 har fiskarena varit ute på fiskelägena länge då de 

levererade sina fångster först i oktober, vilket kan tyda på mer höstlek, vidare kan 1696 

ha något mer vårlek då en ökad andel tunnor levererades i redan juni. Generellt får man 

betrakta dessa förhållanden som intressant kuriosa och det är också viktigt att beakta att 

den mesta strömmingen fångades och saltades in direkt vid fiskelägena för att sedan 

levereras till staden på hösten under denna tidsperiod (Berglund munt. 2010). Vi vet 

tyvärr inte varifrån skeppen som levererade strömming kom, troligen kom de norrifrån, 

men uppgifterna saknas. 

Tabell 6. Inlevererad strömming (tunnor) till Gävle 

under olika månader under respektive år. 

1695 1696 1707 

April 2 

Maj 28 7 

Juni 28 174 5 

Juli 10 14 39 

Augusti 56 51 148 

September 2082 2716 1559 

Oktober 340 524 1072 

November 3 618 

Källa: Städers räkenskaper.R.A. 

Under 1750-talet återfinns flera intressanta noteringar angående utvecklingen av nya 

fiskemetoder, vilka med stor sannolikhet riktar sig mot vårlekande strömming och 

därmed indirekt indikerar en ökning av vårlekare. Denna uppgift stöds även av en 

notering 1828 vilken beskriver att det tidigare rika vårfisket numera helt har försvunnit. 

Dessa två kommentarer tyder på, att vårfisket har varit bra/bättre under perioden 1750- 

1820 jämfört med före och efter denna period. 1855 anges fisket vara mycket dåligt i 

Söderhamn, och att de flesta tunnorna fylldes med vårlekare (appendix 2), vilket är 

enda kommentaren under senare delen av 1800-talet som antyder en vårleksfångst i 

majoritet. Som tidigare nämnts kan bästa fiskemånaden ge en fingervisningen om 

vilken lektyp som är i majoritet. Augusti anges som bästa strömmingsfisktid under 

slutet av 1800-talet, vilket anses stödja en stor andel höstlekare. 

Sammanfattningsvis antyder vårt material följande lektypsdominans under de senaste 

300 hundra åren: -1750 höstlek, 1750-1820 ökad andel vårlek, 1820-1940 höstlek i 

majoritet, 1950- vårlek i kraftig majoritet. Strömmingsbeståndet svänger således relativt 

32

kraftigt ifråga om proportionerna mellan höst- och vårlekande, med en periodicitet på 

50-100 år. Troligen har dock aldrig samma totala dominans av vårlekande tidigare 

förekommit som i dagens bestånd under de senaste 300 åren. 

8. Diskussion 

8.1. Varför sker lektidsbyten 

Orsaken och mekanismerna bakom det dramatiska lektidskiftet till en vårleksmajoritet, 

vilket ägde rum under 1930–50-talet är inte utrett. Anledningen till denna stora 

förändring kan vara essentiell för att till fullo förstå strömmingspopulationens 

fluktuationer i Östersjön. I ett försök att undersöka ifall de stora förändringarna hos 

strömmingsbeståndet under århundradena kan uppvisa ett samband med Östersjöns 

hydrografiska klimat har en jämförelse mellan estimerad salthalt och 

strömmingsbeståndet gjorts. Salthaltsestimatet härrör från Hansson (2009) och beskrivs 

mer utförligt i material och metoder. 

Vår enkla jämförelse visar att det modellerade saltestimatet kan korrelera med 

förändringar i strömmingsbeståndet. Salthaltsestimatet varierar mycket över tid och 

upp- och nedgångar i detta överensstämmer i vis mån med lektidsfluktuationerna. 

Sambandet tyder på att perioder med lägre salthaltsestimat (under 8,3 ‰) gynnar de 

höstlekande och att högre salthaltsestimat (över 8,3 ‰) ger mer vårlek (figur 14). Vi 

kommer inte att tolka eller använda den exakta promillehalten varvid lektidsbytena kan 

äga rum i denna rapport eftersom våra värden kommer från Egentliga Östersjön och 

därmed är de exakta värdena missledande. Vi beskriver därför perioderna såsom tider 

med höga eller låga saltestimat. 

Det har tidigare visats att strömmingens tillväxt visar en positiv korrelation med salthalt 

(Rönkkönen et al. 2004) men även att milda vårar resulterar i starka årsklasser i 

Bottenhavet (Cardinale et al. 2009). Det finns ett antal studier som sammankopplar 

klimatet och strömmingens återväxt och tillväxt så sambandet mellan saltestimat och 

strömmingspopulationen är inte unikt. Sambandet funnet i jämförelse gäller troligen 

inte enbart salthalten då ett flertal variabler ingår i datamodellen. Troligare är att det är 

större klimatvariationer i kombination med salthalten som åstadkommer svängningarna 

i hela ekosystemet vilka sedan påverkar strömmingsbeståndet. Detta stöds av studier på 

sill vilkas reproduktionsframgång följer NAO (Nord Atlantiska Oscillationen). 

Svängningar i NAO orsakar s.k. sillår och starka årsklasser i Nordsjön (Gröger et al. 

2009). Som sagt är det troligt att det är en kombination av salthalt och klimat som till 

stor del påverkar fluktuationerna hos strömmingsbeståndet, men för enkelhetens skull 

refererar vi till salthalten vidare i rapporten när vi åsyftar saltmodelleringen. Det borde 

vara av intresse att utreda vidare vilka av de ingående parametrarna i saltestimatet som 

bäst korrelerar med strömmingens fluktuationer. 

33

Figur 14. Jämförelse mellan saltestimat 1500-1995 (Hansson 2009) och utvalda 

lektidskommentarer; A (tabell 1), 1-12 (tabell 5). Observera att lektidsmajoritetskommentarerna 

baseras på en uppskattning av lektid utifrån källmaterialet och inte verklig 

lekmånad. 

I figur 14 anges ett antal kommentarer (punkt 1-12 samt A) baserade på intressanta 

noteringar i vårt historiska material angående huvudsaklig lektid (tabell 5), vilka här 

diskuteras i samband med saltestimatet under samma tidsperiod. Vid de rekordlåga 

saltestimaten runt 1690 (punkt A i figur 14) saknas tydliga lektidsuppgifter men det 

finns fångstdata samlade i tabell 6. Där anges att majoriteten av fångad strömming 

levererades på hösten (med undantaget att 1696 hade en högre leverans i juni jmf med 

1697 och 1707). Tyvärr kan vi inte uttyda någon tendens under denna intressanta tid. 

Under 1750–60-talet i samband med de höga saltestimaten (punkt 1 och 2 i figur 14) 

återfinns två mycket intressanta kommentarer bestående i att man ska ha utvecklat en 

ny fiskemetod som användes på våren. Det anges samtidigt ett riktigt svagt fiske 

(sämsta i mannaminne i flera källor). Detta kan tyda på en ökad vårlek och ett 

höstleksbestånd i kraftigt nedåtgående. Vidare styrks en ökad vårlek i slutet av 1700talet 

utav angivelserna från 1828 (punkt 3 i figur 14). Där anges att notfisket tidigt på 

sommaren i fjärdarna har avtagit betydligt under senare år, vidare är denna förändring 

kopplad med dåligt fiske. Sammanfattningsvis har vi under 1750-talet svagt fiske, 

ökande vårlek samt stigande saltestimat, medan under 1820-talet har vi ett sjunkande 

saltestimat, dåligt fiske och minskande vårfiske i kombination enligt de historiska 

källorna. 

I mitten av 1850-talet anges fisket i allmänhet ha varit mycket klent med undantag för 

de allra nordligaste distrikten av Bottenhavet. Konkret lektidsinformation saknas, men 

en kommentar påtalar större vårfångst av strömming (punkt 4 figur 14). Denna 

anteckning rörande en majoritet av vårleksfångst utmärker sig något under senare delen 

av 1800-talet då andra notiser påtalar mestadels höstleksfångst. 1855 års kommentar 

kan förklaras med att vårleksfisket faktiskt var bättre eller att höstfisket detta år slog 

helt fel och därmed blir antalet ”hösttunnor” lägre än de på våren. Senare delen av 

34

1800-talets saknar exakt lektidsinformation, men augusti anges som bästa 

fiskemånaden, och fisket beskrivs riktakt mot höstlekare. Dessa faktorer i kombination 

tyder på att höstlekarna befann sig i majoritet eftersom endast en osäker notering 

angående en högre andel vårlekare har återfunnits rörande senare delen av 1800-talet. 

Därför kan vi hålla det för troligt att höstlekarna var i majoritet under den tidsperioden. 

I början av 1900-talet finns flertalet tydliga noteringar angående höstlek (punkt 5-7 i 

figur 14), men det förekommer vårlekare fast i tydlig minoritet. Under 1930-talet 

noteras fler rekordlekar av höstlekare i samklang med låga men kraftigt ökande 

saltestimat (punkt 8-9 i figur 14). Resultatet från dessa rekordlekar växer sedan upp och 

ger det rekordfiske som så ofta omnämns av fiskarena. Den höga salthalten verkar ge ett 

sämre utbyte av höstleken, vilket märks av att flera årgångar saknas (punkt 10 i figur 

14) samtidigt som höstlekarnas numerär snabbt avtar. Redan i början av 1950-talet 

anges fisket efter vårlekarna vara det ekonomiskt viktigaste (punkt 11 i figur 14) och 

höstleksbeståndet förekommer endast som en spillra jämfört med tidigare. Ytterligare 

tio år senare har vårlekarna i princip helt ersatt höstlekarna (punkt 12 i figur 14) och 

fisket är åter gott. Ovanstående händelsekedja stödjer inte teorin om att höstlekarna 

endast bytte lektid, då källmaterialet tydligt anger att sista generationen av höstlekare i 

princip dör av, varpå ett glapp uppstår och ytterligare något senare kommer det 

vårlekare. Visserligen kan ett fåtal individer lyckats med att byta lektid och att dessa 

blev basen för den nya vårlekspopulationen, men vi håller detta för mindre troligt. 

Om vår framlagda teori angående en korrelation mellan saltestimat och strömmingens 

lektid är korrekt borde den observerade nedgången i saltestimatet under 1980-talet 

resultera i att de höstlekande återkom. Vi har dock inte funnit något stöd för en sådan 

utveckling i den studerade litteraturen. Givetvis kan senare tids miljöförändringar i 

Östersjön t.ex. eutrofieringen (ökad näringstillförsel) orsaka att sambandet inte 

sammanfaller under senare tid trots lämpliga förhållanden. Det kan också hållas för 

troligt att den rådande mycket kraftiga vårleksdominansen kan vara svår att bryta, då 

det i princip saknas höstlekare som kan ”ta över”. Enda stödet för ökad andel 

höstlekande under perioden 1980-90 har beskrivits av Berglund (munt. 2010), vilken 

observerade en ökning av höstlekare under nämnda period varpå de minskade igen. 

Inga andra fiskare har märkt av någon större förändring i andelen höstlekare under 

efterkrigstiden. Detta kan bero på att inget riktat fiske bedrivs efter höstlekare numera. 

Då dessa är mindre användbara som konsumtionsfisk, delvis beroende på ett högt 

fettinnehåll och därmed är de svårare att filea (Fiskarintervjuer, appendix 3). 

Enligt Hansson (2009) påvisar hela saltestimatsperioden (1500-1995) en långsam 

ökning av saltestimatet under de senaste 500 åren. Kopplat med vår saltestimathypotes 

innebär detta att höstlekarna borde ha varit den förhärskande varianten historiskt sett i 

regionen. Vårt äldsta källmaterial är dock för vagt för säkert fastställa att det förhöll sig 

på detta sätt. Sammanställningen av det ”yngre” historiska materialet visar på en ökad 

vårlek under 1750-1820 i samklang med högre saltestimat och under 1820-1940 en 

höstleksmajoritet under en period med lägre saltestimat. Slutligen från 1940 och framåt, 

en kraftig vårleksmajoritet samtidigt med höga saltestimat (figur 15). Detta tyder på att 

35

lektidsbyten har skett med ett intervall på 50-100 hundra år och att höstlekarna troligen 

har varit den dominerade varianten historiskt sett. 

Estimerad salthalt (‰) 

9,5 

9 

8,5 

8 

7,5 

7 

Salthaltsestimat 

Figur 15. Saltestimat (Hansson 2009) och trolig huvudsaklig lektid för strömmingen i 

Bottenhavet 1500-1995 (röd linje, vårlekande; ljusblå rak linje, höstlekande). 

Årtal 

Avsaknaden av saltestimat efter 1995 gör att vi inte kan utröna ifall ”saltestimatet” är en 

av de bakomliggande orsakerna till dagens småväxta strömmingsbestånd i denna 

rapport. Vi ser gärna att vår hypotes angående saltestimatets korrelation med 

strömmingsbeståndet undersöks mer statiskt för om möjligt fastställa substansen i detta 

observerade samband. 

Varför det kan förekomma ett samband mellan saltestimat och svängningar i 

strömmingspopulationen återstår att förklara. Anledningen till salthaltens stora 

betydelse i Östersjön är dess bräckta vatten vilket, i sig själv är en föränderlig miljö och 

därmed inte lämpad för saltvattensarter, vilka är anpassade till höga och stabila 

salthalter. Vad som exakt kan gynna den vårlekande strömmingens lekresultat vid lite 

högre salthalter (det klimat som råder när saltestimatet ökar) respektive de höstlekande 

vid något lägre salthalter förblir obesvarad. Denna frågas svar är dock essentiell för att 

förstå strömmingspopulationens fluktuationer. Ifall det är salthalten som är direkt 

avgörande eller om den är indirekt avgörande på grund av att den orsakar förändringar i 

hela ekosystemet, vilka sedan påverkar strömmingen, är mycket intressanta områden att 

undersöka. Förslagsvis är ägg och larvstadiet den känsligaste/sårbaraste passagen i 

strömmingens liv och det kan hållas för troligt att ogynnsamma förhållanden under 

denna period kan orsaka en svag årsklass. Vidare kan predationen av strömmingslarver 

vara betydande under år med svag födotillgång (orsakad av miljöfaktorer). Dessutom 

kanske de vuxna strömmingarna kannibaliserar på larverna under dylika förhållanden 

eftersom kannibalism har observerats hos sill (Gröger et al. 2009). 

Vad som än förorsakar förändringarna mellan vår- eller höstleksmajoriteten tyder 

beskrivningen av den höstlekande strömmingen att den är mer opportunistisk (kan 

föröka sig vid ”sämre” förhållanden). Fler ägg per kroppsvikt och mindre 

storlekstillväxt hos den höstlekande kan tyda på att de satsar mer på reproduktion. Om 

36

detta påstående är korrekt innebär detta att den vårlekande är mer specifik och gynnas 

därmed av stabilare/”bra förhållanden” och troligen går leken sämre vid perioder med 

låga saltestimat (ogynnsamt klimat, födotillgång etc.). Vilken lektyps-lek som lyckas 

bäst torde därmed mestadels bero på miljöförhållandena antingen direkt eller indirekt. 

Det kan vara så ”enkelt” att när den vårlekande misslyckas med sin lek (speciellt flera 

år i rad), finns utrymme för en god överlevnad hos höstlekarnas yngel. Eftersom få 

vårlekande strömmingsyngel orsakar en minskad konkurrens för både yngel och vuxna 

bland höstlekarna kan detta leda till en ökad tillväxt och reproduktion hos höstlekarna, 

varvid beståndet ökar. De kan då börja konkurrera med det vårlekande beståndet och 

kanske spelar även yngelpredation en betydande roll i detta scenario. 

8.2. Hypoteser angående strömmingens populationsstruktur i Bottenhavet. 

Vår sammanställning visar att strömmingspopulationen var i kraftig övervikt åt den 

höstlekande typen tiden närmast innan lektidsskiftet på 1940-talet. Vi ser även 

tendenser till att starka årgångar återkommer med ett mellanrum på 6-10 år under första 

halvan av 1900-talet. Men från ungefär 1938-39 fram till runt 1950 kläcktes troligen 

inga starka årskullar enligt våra uppgifter. Detta kan ha orsakats av en svag återväxt hos 

höstlekarna och en vårlekspopulation vilken var för obetydlig för att skapa en stark 

årskull. Men hur detta kan ha gått till i detalj återstår att förklara. Man kan tänka sig tre 

huvudscenarior vid försvinnandet av höstlekarna; 

1) En invasion av vårlekare söderifrån som sedan etablerar sig tack vare de 

gynnsamma miljöförhållandena och avsaknad av höstlekare. 

2) De befintliga vårlekarna i området ökade i antal när miljöförhållandena blev 

gynnsamma för denna lektyp. 

3) De höstlekande bytte helt enkelt lektid och blev vårlekare. 

Varifrån de vårlekande strömmingarna som dyker upp i början av 1950-talet kan 

härstamma är inte utrett. Det kan ha funnits ett vårleksbestånd som vid nedgången av 

det höstlekande fick ökat livsutrymme och därmed blev talrikt. Det stora tidsmässiga 

mellanrummet mellan stora årgångar anser vi stödjer teorin om ett beståndsbyte och inte 

enbart ett skifte i lektid hos den befintliga höstlekspopulationen. Om det inte fanns 

något riktigt vårleksbestånd i Bottenhavet vid denna tidpunkt spekulerar vi att detta nya 

bestånd kan komma från sydost (Åländska skärgården) och/eller söderifrån, eftersom 

det förekom ett betydande vårleksbestånd där vid denna tidpunkt (Hessle 1925). I 

Hessles sammanställning uppges det finnas flera raser av vårlekande strömming längs 

Sveriges kust. Det intressanta är att Hessle (1925) beskriver den vår- och havslekande 

strömmingen som förekommande i södra och mellersta Östersjön, medan det i 

Bottenhavet ska finnas ett mindre (obetydligt?) vårlekande bestånd kallat 

37

”isströmmingen i Bottenhavet”. Dessa påståenden leder oss till diskussionen angående 

en möjlig ”invasion” vårlekare söderifrån. 

Under 1940-talet uppvisade det höstlekande beståndet en kraftig nedgång i mellersta 

Östersjön och gynnsamma förhållanden för vårlekare kan rimligtvis ha orsakat en 

kraftig reproduktionsframgång för det vårlekande beståndet. Det finns dock inget stöd 

för detta antagande i form av ökade strömmingsfångster söderöver under denna tid, 

snarare tvärtom då hela Östersjön påvisade svaga strömmingsfångster mellan 1945-55. 

De sjunkande fångsterna under nämnda period baseras på fångstsiffror angivna i 

fångade kilon och av småväxta strömmingar går det många per kilo. Därför kan ett 

magert fångstår tyda på många små strömmingar likväl som få stora, i detta fall är det 

med största sannolikhet många små. Hursomhelst kan vårlekande individer söderifrån 

ha vandrat upp i Bottenhavet och de högre salthalterna möjliggjorde en framgångsrik 

förökning även i Bottenhavet. Kanske beblandade de sig med den sparsamma 

vårlekspopulation vilken redan fanns i området. 

Det finns flera indicier som kan stödja en invandring söderifrån, vilka kan vara svåra att 

förklara på ett trovärdigare sätt. Första indiciet för en invasion söderifrån baseras på en 

intressant iakttagelse angående resultatet hos Jørgensen et al (2005a), vilka har utfört en 

genetisk studie av vårlekande strömmingar/sill från ett tiotal lokaler i hela Östersjön. 

Det intressanta rör egentligen Bottenvikens strömming då resultaten antyder att 

strömmingarna från nordligaste Bottenviken separeras från de övriga lokalerna i 

Kvarken och Bottenhavet, vilka alla hamnar i ett och samma kluster (rött kluster i figur 

16). De undersökta strömmingarna från Bottenviken hamnar i samma kluster som 

strömmingarna från Egentliga Östersjön, Hanöbukten och Rigabukten, d.v.s. de mer 

söderut belägna. Undersöker man resultaten noggrannare uppdagas att grupperingarna 

är mer kopplade till salthalten vid provtagningslokalen (även om denna inte är typisk 

för regionen) än geografiskt område och den grupp där Bottenviken ingår är salthalten 

4-6 ‰. Ifall dessa resultat skulle förstärkas av fler populationsgenetiska studier kan 

resultaten tyda på flera saker; 

1) Det finns flera vårlekande populationer anpassade till olika miljöförhållanden i 

Östersjön, en som gynnas av högre salthalt (7-9 ‰) och en annan som gynnas vid 

något lägre salthalt (4-6 ‰). 

2) Strömmingarna i Bottenhavet är inte samma population som de i Bottenviken. 

3) De strömmingar som numera finns i Bottenviken och andra lokaler med lägre 

salthalt återfanns kanske även de tidigare i Bottenhavet men har nu ”förpassats” till 

områden med lägre salthalter. 

38

Figur 16.”Multidimensional scaling”(MDS) baserad på matrisen av parvisa θ-värden mellan 

prov tagna på Östersjöströmming. Lokalerna inom röd cirkel har en salthalt på 7-9 ‰ FS: 

Bottenviken (Vaasa), SS+SB: Bottenhavet (Öregrundsgrepen och Umeåtrakten), GF: Finska 

viken, AL: (Åland) , de inom blå cirkel 4-6 ‰ BP: Egentliga Östersjön, FB: Bottenhavet 

(Nordligaste), HB: Hanöbukten, R: Rigabukten, GD: Gdanskbukten och slutligen de inom grön 

cirkel har en salthalt runt 10 ‰ (RU: Rügen). Modifierad från Jørgensen et al. (2005a) 

Vidare finns det skillnader i reproduktionen/återväxten mellan 

strömmingspopulationerna i område 31 och område 30. Område 31 hade flera kraftiga 

årskullar under 1980-talet och en nedgång efter 1994, medan område 30 har uppvisat de 

starkaste årskullarna på 2000-talet (figur 17). Denna skillnad kan bero på olika 

gynnsamma lekklimat mellan områdena under vissa år eller på hur olika bestånd gynnas 

olika av likartat klimat (genetiskt skillnad). 

Figur 17. Återväxt hos strömming (antalet 1-åringar) 1973-2008 i Bottenhavet (omr. 30) och 

Bottenviken (omr. 31). Observera de olika skalorna. Data från ICES 2009. 

Ytterligare skillnader mellan strömmingen inom område 30 och 31 finns. Strömmingen 

i område 31 uppvisar en populationsnedgång under tidsperioden (1980-2008) samt en 

storleksminskning de senaste 15 åren. Strömmingarna i Bottenhavet har däremot ökat i 

antal men minskat i storlek de senaste 15 åren. Storleksmässigt har strömmingen i båda 

områdena uppvisat likartad utveckling men inte reproduktionsmässigt, vilket tyder på 

39

skillnader antingen i klimat (mellan områdena) eller genetiskt (mellan populationerna). 

Det förekommer normalt sparsamt med migration mellan dessa regioner så skillnaderna 

beror troligen inte på detta. Givetvis kan ovanstående indicier också orsakas av senare 

tids hårda fiske, miljöstörningar eller andra skillnader mellan områdena. 

Det finns slutligen morfologisk fakta som antyder att strömmingen i nordligaste 

Bottenviken avviker något från strömmingen i Bottenhavet och Bottenviken. 

Bottenviksströmmingen har något mindre huvud i förhållande till kroppen och även 

något mindre öga (Parmanne 1990) precis som den höstlekande strömmingen och sillen 

anges ha. Denna anatomiska avvikelse funnen hos strömmingarna i Bottenviken jämfört 

med de i Bottenhavet kanske kan förklaras med ett något ”närmare” släktskap med 

strömmingarna söderut och inte enbart miljöpåverkan. Utseendeskillnaden kan vara 

genetisk, miljöbetingad (låga salthalter) eller ha annan okänd bakgrund. 

Slutligen kan den något avvikande genetiken hos de vårlekande strömmingarna i bl.a. 

Bottenhavet (rött kluster i figur 16) tyda på en hybridisering med andra i området 

förekommande vårlekande typer. Den bakomliggande tanken till denna idé, är att 

Bottenviksströmmingen avviker genetiskt från de i Bottenhavet och detta kan förklaras 

av två orsaker. 

1) Strömmingen i Bottenhavet har invandrat och de i Bottenviken återfinns endast där 

och båda är oblandade bestånd. 

2) Bottenhavsbeståndet är blandat och det i Bottenviken oblandat. Att beståndet i 

Bottenviken inte anses vara blandat i någon av scenariorna beror på dess geografiska 

läge och närmare släktskap med strömmingarna söderöver. Skulle Bottenviksbeståndet 

vara blandat borde det visa mer släktskap med beståndet i Bottenhavet där dess 

närmaste släktingar rimligtvis borde återfinnas. Men detta är endast avancerade 

spekulationer och fler undersökningar får påvisa det faktiska förhållandet. 

Trots att vi tidigare ansett att ett lektidsbyte är mindre troligt, kan vi inte helt utesluta 

möjligheterna till att ett skifte kan ha ägt rum i och med likheterna mellan 

Bottenviksströmmingen och den höstlekande. Likheterna mellan det nuvarande 

vårlekande Bottenviksbeståndet och det höstlekande Bottenhavsbeståndet (före 1940) är 

flera, bl.a. tendensen till starka årskullar och liknande utseende (mindre huvud, mindre 

ögon), vilket gör det möjligt att spekulera om möjligheterna av lektidsbyte hos detta 

bestånd. Det kan faktiskt vara så att detta bestånd kan byta lektid trots att inte andra 

bestånd gör detta vanligtvis. De morfologiska likheterna kan också förklaras av att 

miljöförhållandet före andra världskriget i Bottenhavet är likartade de i nordligaste 

Bottenhavet idag, och likheterna är därför miljöbetingade. Faktum kvarstår att 

strömmingarna i Bottenviken avviker i flera avseenden och de kan enligt ovanstående 

hypotes vara resterna av det vårlekande bestånd som tidigare även fanns i Bottenhavet 

(innan 1940). 

Vi har diskuterat hypotesen att lägre salthalt kan leda till mer höstlek och därmed borde 

det finnas mer höstlekare norrut. Detta ger att i nordligaste Bottenviken borde det 

40

endast finnas höstlekande. Det finns dock inga bevis för detta, utan majoriteten av 

strömmingen i Bottenviken anses vara vårlekare (ICES 2009). Vi har vidare diskuterat 

möjligheten att vid höga saltestimat sprider sig vårlekande norrut och därmed borde det 

omvända även vara möjligt. Vi har inte funnit något stöd för denna tes i litteraturen men 

detta kan bero på att vi befinner oss i en period med exceptionellt höga 

saltestimat/halter och därmed finns inga studier baserade på höstlekare. Det stöd som 

finns för denna teori härrör från det historiska materialet där det förekommer att 

strömmingsfisket går mer norrut vid perioder med låga saltestimat. Det framgår att 

under 1850-talet, den period med lägst saltestimat under de senaste 300 åren då ökade 

fiskefångsterna kraftigt i de nordligare fiskelägena (t.ex. Trysunda, Örnsköldsvik) 

jämfört med de södra (Bönan, Gävle). Intressant är att Trysunda är lokaliserat intill de 

djupaste partierna i Bottenhavet och kanske detta skapar gynnsamma förhållanden för 

strömmingsreproduktion även under perioder med mycket låga salthalter. Kanske även 

kustens utformning vid t.ex. Trysunda lämpar sig bra vid fiske efter höstlekare vilka ska 

leka vid yttersta skären. Ifall fisket gick norrut beroende på om fisket var dåligt 

söderöver eller om det skedde av tradition eller bådadera förtäljer inte materialet. 

Ovanstående indicier är inte tillräckligt övertygande för att dra säkra slutsatser 

angående vad som kan ha hänt med strömmingspopulationen efter 1940-talet. Genetiska 

studier får utröna substansen i teorin med en invasion av strömming söderifrån och 

släktskapet mellan Östersjöns strömmingar. Det är dock intressant med den avvikande 

Bottenviksströmmingen och dess likheter med den höstlekande. 

8.2.1. Vilken är den normala storleken för strömmingen i Bottenhavet? 

Det är bortom allt tvivel att strömmingen i hela Östersjön har blivit allt mindre 

storleksmässigt sedan början av 1990-talet. Men den viktigaste frågan lyder: Hur stor är 

en normal strömming i Bottenhavet? Svaret: Den varierar! 

Strömmingens normala storlek i Bottenhavet har varierat under det senaste århundradet 

och troligen ännu längre tillbaka i tiden. Denna storleksvariation orsakar falluckor i det 

historiska materialet ifråga om angivelser angående stor eller liten strömming. Detta 

eftersom inga mätningar är gjorda utan endast en storleksskattning baserad på de vid 

bedömningstillfället rådande referensramarna. Därför innebär stor eller liten inte alltid 

är samma sak. Det anses t.ex. att strömmingen var relativt småväxt på 1960-talet men i 

jämförelse var strömmingen under 1900-talets början betydligt mindre (Berglund munt. 

2010). För att påvisa storleksvariationen i äldre tider har en jämförelse mellan gamla 

strömmingsskötar från två olika tidsperioder gjorts. En sköte från tiden runt slutet av 

första världskriget hade maskor för strömmingar i intervallet 25-40 gram medan en 

sköte från andra världskrigets maskor skulle fånga 40-50 grams strömmingar (Berglund 

2010, appendix 4). 

Det är svårt att åstadkomma en tillförlitlig jämförelse mellan gamla tiders 

undersökningar då man ofta angav strömmingens längd istället för som i dagens 

undersökningar, vikt. En jämförelse av genomsnittslängddata från olika rapporter 

(tabell 7) påvisar följande två intressanta skillnader. 

41

1) Att strömmingarna från Nynäshamn (1924) är de minsta trots att denna lokal är den 

sydligast lokaliserade, vilket tyder på att strömmingen var mindre till växten under 

denna period (1920-talet). Vilket även stöds av de mindre maskstorlekarna hos 

strömmingsskötarna från denna tid. 

2) Strömmingen var relativt storväxt i Kustavi under 1950-talet. Detta trots att 

strömmingen enligt våra källor ska vara relativt småväxt under denna tid. Vilket som är 

det rätta återstår att fastställa. 

Enligt Fiskeriverket (arbetsmaterial) ska de 5-åriga strömmingarnas genomsnittslängd 

under hela 1980-talet ha varit rejält över 20 cm längd, men nu ligger de betydligt under 

denna längd, vilket också styrks av Rajasilta et al. (2006). Viktdata (ICES 2009) tyder 

på att strömmingen var osedvanligt stor under 1980-talet och att strömmingen normalt 

sett ska vara relativt småvuxen i Östersjön, hur småvuxen går dock inte att fastställa 

utifrån vårt material. 

Tabell 7. Sammanställning över strömmingens längd vid flera lokaler i Östersjön vid olika 

ålder och årtionden. 

Lokal 2år 3 år 4 år 5år Lektyp och provtagningsår Källa 

Nynäshamn 17,1 Höstlek, 1924 Hessle, 1925 

Nynäshamn 16,5 16,8 Vårlek, 1924 Hessle, 1925 

Stockholms skg. 14,3 16,4 16,9 17,3 Vårlek Hessle, 1937 

Kustavi 13,8 16,1 17,9 19,4 1953 Sjöblom, 1961 

Bottenhavet 14* 16* 17,5* 17,5* 1976-85 Parmanne, 1990 

Airisto 13,6 15,3 16,4 17,3 1997 Rajasilta et al. 2006 

* Utlästa ur diagram och därför inte exakta 

Vad som orsakar storleksminskningen under 2000-talet i Bottenhavet är inte helt 

klarlagt. Intuitivt kan man tycka att den höga reproduktionen orsakar ett för ”stort” 

strömmingsbestånd vilket leder till födobrist och därmed dålig tillväxt. Denna teori har 

dock fått ett svagt stöd bland utförda undersökningar. Majoriteten av ett begränsat 

urval utav senare tids undersökningar beträffande strömmingspopulationens 

storleksförändring i Östersjön pekar på hydrografiska orsaker (saltvatteninflöden, 

klimat etc.) (Cardinale et al. 2009) eller följdeffekter av hydrografiska förändringar, 

såsom planktonbeståndens sammansättning (Rönkkönen et al. 2004; Alheit et al. 2005; 

Cardinale et al. 2009) eller slutligen konkurrens med skarpsill (Rönkkönen et al. 2004; 

Casini et al. 2010). Slutsatsen av de utförda undersökningarna blir att 

strömmingsbeståndet är relativt påverkbart av yttre förhållanden, såsom förändrad 

planktonsammansättning, uppväxtklimatet för larverna och mellanartskonkurrens, 

medan predation/fiske är av något mindre betydelse i jämförelse vilken även stöds av 

(Lindegren et al (opub). 

8.2.2. Strömmingens storlek kontra saltestimatet 

Flertalet studier har noterat ett positivt samband mellan ökad salthalt och ökad 

strömmingstillväxt (t.ex. Rönkkönen et al. 2004). Ett försök att undersöka 

korrelationen mellan strömmingens storlek och saltestimatets fluktuationer har gjorts 

42

(figur 18) men resultatet går inte att utläsa utan statistiska analyser. Det som försvårar 

är att noteringarna angående småväxt strömming ibland avser de unga exemplar 

(t.ex.1940-41) vilka senare växer till stora exemplar och ibland avses småväxta som 

växer sakta (t.ex.1960–70-talet) och oftast vet man inte vilket. De två säkra perioderna 

med riktigt stora exemplar, d.v.s. runt 1940-talet och 1980-talet, överrensstämmer bra 

med tidpunkter då saltestimatet kraftigt ändras, men här jämför vi då stora höstlekare 

och vårlekare. Under 1940-talet ökar saltestimatet kraftigt och detta resulterar i 

storväxta höstlekare. På 1980-talet ser vi en kraftig storleksökning av vårlekarna i 

samband med kraftigt sjunkande saltestimat. 

Figur 18. Jämförelse mellan saltestimat (Hansson 2009) och år med noterat stor- eller småväxt 

strömming (röda punkter 5: småväxt, 10: storväxt) i Bottenhavet (1880-1995). 

Varför strömmingarna tenderar att bli större vid perioder med förändrat saltestimat är 

inte helt klarlagt utan vi ska här framlägga några möjliga orsaker; 

1) Mer föda p.g.a. förändrad planktonsammansättning i och med större förändringar i 

salthalten/miljön. 

2) De båda lektyperna äter olika föda som gynnas vid olika salthalt. 

3) Utebliven lekframgång leder till mer föda för de kvarvarande äldre individerna, 

varvid en snabb tillväxt sker. 

4) En födobrist uppstår vid kraftigt förändrade miljöförhållanden vilket kan medföra en 

ökad kannibalism och därmed ökar tillväxten kraftigt hos de kvarvarande 

strömmingsätarna. 

5) Vid en viss salthalt är reproduktionen gynnsam men salthalten är inte gynnsam för 

tillväxt hos de vårlekande strömmingarna, d.v.s. deras reproduktion är mer anpassad 

till lägre salthalter jämfört med deras födodjur. 

43

Troligen är de bakomliggande orsakerna till periodvisa storleksökningar en blandning 

av ovanstående påståenden och vidare undersökningar får utreda substansen i 

spekulationerna. 

En kvalificerad gissning angående dagens småväxta strömmingsbestånd är att 

saltestimatet (salthalten) åter är tillräckligt hög för att gynna de vårlekandes 

reproduktion. Men miljöförhållandena i övrigt borgar inte för en god tillväxt. Kanske 

var det liknande förhållanden under 1960–70-talet, då det enligt uppgift ska ha funnits 

ett relativt småväxt och stort strömmingsbestånd. 

8.3. Fiskets och andra faktorers påverkan på strömmingsbeståndet 

8.3.1. Det havsbaserade (storskaliga) trålfiskets påverkan på strömmingen 

Förändringen i strömmingsfisket och metodförbättringar och ett friare fiske nationerna 

emellan har förändrat uttaget ur strömmingsbeståndet de senaste 40-50 åren i Östersjön, 

frågan är hur detta har påverkat beståndet. En del yrkesfiskare pekar på sambandet 

mellan ett stort uttag under 1970-talet i Bottenhavet av en fiskeflotta från Östtyskland, 

vilket ska ha resulterat i stor strömming under 1980-talet (Berglund munt. 2010). Fakta 

angående Östtysklands strömmingsfiske har visat sig svårt att få fram men i en rapport 

från ICES (1978) anges en strömmingsfångst på 2776 ton under 1976, vilket motsvarar 

ungefär 60 % av Sveriges fångst och en tiondel av totalfångsten detta år inom område 

30. Ifall Östtysklands fiske ägde rum mestadels på kustnära svenska vatten under ett 

flertal år, kan detta uttag ha haft en betydelsefull påverkan på beståndet. Då den 

Östtyska fiskeflottan hade försvunnit (1977-78) inleddes fångsterna av stor strömming i 

Bottenhavet, denna fångst började söderifrån och det fanns både stor och mycken 

strömming (Berglund munt. 2010). Det bör också beaktas att det svenska fisket var 

betydande under 1970-talet då leveransen av strömming till PO var tre fyra gånger så 

stor jämfört med den idag. Men troligen är inget av dessa fisken huvudorsaken till den 

storväxta strömmingen då en storleksökning av strömmingen ägde rum relativt 

samtidigt i hela Östersjön under 1980-talet, vilket därmed tyder på att större 

miljöförändringar har en överordnad betydelse. 

Viktigt att beakta är att under den moderna tiden (1970 och framåt) har Finland haft 

majoriteten av strömmingsfisket inom område 30, vilket innan 1990 var ett kustnära 

fiske. Enligt Berglund (munt. 2010) var fisket klent vid finska kusten under slutet av 

1980-talet därför började trålfisket på svenska vatten, då all strömming ska ha vandrat 

över till svenska sidan. Hur det är med detta är av mindre betydelse då det är ett faktum 

att det finska trålfisket ökade i omfattning efter 1990. 

En fråga som borde ha betydelse för strömmingsbeståndets åldersfördelning är 

förändringen av vilken maskstorlek som används i trålarna. Före 1993 trålade man med 

38 mm maska men därefter blev ned till 16 mm maska tillåten (Berglund munt. 2010), 

huruvida detta påverkat strömmingsbeståndet till ett mindre bestånd är inte klarlagt. 

Enligt Berglund (munt. 2010) blir strömmingen storleksmässigt mindre när man 

44

edriver ett intensivt trålfiske på en och samma lokal under en längre tidsperiod. Detta 

är rimligt då fisket sker fortare än storlekstillväxten och återväxten hos strömmingen. 

Rimligtvis kan man anta att i princip alla ålderklasser fångas av de småmaskigare 

trålarna från att tidigare ha fångat mer äldre strömming. Man kan tänka sig att 

förändringen mot alltmer trålfiske med mycket småmaskiga trålar ger ett genomslag i 

strömmingsbeståndet, framförallt genom ett stort uttag av ung fisk. Rahikainen et al. 

(2005) anser att en stor andel av 0-2 åriga strömmingar, vilka går igenom trålmaskorna 

(20-24 mm) inte överlever, och därmed finns en stor del osynlig dödlighet hos 

strömmingsbeståndet. Detta fiske leder till ett underskattat uttag och en överskattad 

lekframgång i populationsberäkningarna (Rahikainen 2005). En eventuell 

beståndsskevhet borde framgå av den stora akustiska kartläggning av 

strömmingsbeståndet i Östersjön kallad ”strömmingssurveyen” och i provfisken. Det 

har dock inte framgått i någon senare rapport hur det förhåller sig i denna fråga. 

Användandet av småmaskiga trålar inom område 30 kan dock inte förklara varför en 

likartad storleksminskning av strömmingen sker i hela Östersjön. 16 mm trålmaska 

används även vid skarpsillsfisket i hela Östersjön och huruvida strömmingslarver och 

yngel är bifångster vid detta fiske är dåligt känt. Vidare är det mycket dåligt undersökt 

ifall och hur mycket bifångster som görs vid trålfisket, både beträffande bifångster av 

strömming vid annat fiske men även bifångster av andra arter vid strömmingsfisket. 

Strax innan kraschen i Nordsjön uppvisade sillbeståndet få äldre individer, ökad 

kroppstillväxt, tidigare könsmognad (Parmanne 1993). Strömmingspopulationen i 

område 30 uppvisar endast vissa likheter med utvecklingen hos sillbeståndet innan 

kraschen på 1960–70-talet bl.a. en något tidigare könsmognad nu jämfört med 1980talet 

men i övrigt inga likheter. Strömmingsbeståndet inom område 30 har en normal 

andel äldre individer, vilket tyder på att fisket och andra predatorer inte överutnyttjar 

beståndet. Baserat på bland annat dessa fakta kan man inte anse det troligt att 

Bottenhavets strömmingsbestånd är på gränsen till kollaps. Slutsatsen är att fisket inte 

är orsaken till strömmingens småväxthet, utan troligare är det fler/andra orsaker som 

ger en tydligare helhetsbild. Detta antagande gäller bara under förutsättningen att det är 

ett och samma bestånd i hela Bottenhavet. Skulle det finnas två tydliga 

populationer/bestånd inom område 30, t.ex. en östlig (finska sidan) och västlig (svenska 

sidan), då saknas det beståndsdata angående det västliga beståndet. 

8.3.2. Finns det två strömmingsbestånd inom område 30? 

Varför de svenska kustnära yrkesfiskarna upplever en kraftig nedgång i 

strömmingsbeståndet inom område 30, förblir obesvarad men nedgången återses i 

fångsten levererad till PO. Vi saknar dock den parameter som bäst beskriver en nedgång 

i fisket, nämligen fångst per ansträngning. Om vi beaktar nedgången som reell är den 

rimligaste förklaringen att det finns ett svenskt kustnära bestånd som leker och lever 

företrädesvis på svenska sidan, vilket kan vara något överbeskattat. Tyvärr finns det 

nästan inga fiskeoberoende (provfisken) data från detta förmodade bestånd. Den 

kraftiga sälökningen och det tunga ”havstrålfisket” den senare tiden torde ha ökat 

uttaget ur beståndet. Vid studier av var det huvudsakliga finska trålfisket äger rum inom 

45

område 30 (figur 19) har det skett en förskjutning både söderut men även mot den 

svenska kusten (2002-2006) jämfört med tidigare. 

Figur 19. Finska strömmingsfångster i Östersjön under 2002-2006. Källa: Fiskeriverket 

arbetsmaterial. 

De stöd vi har funnit för en östlig och en västlig strömmingspopulation inom område 30 

är i först hand strömmingsmärkningarna, vilka påvisar en begränsad migration i 

östvästlig riktning och ingen i omvända riktningen. Det kan hållas för troligt att det är 

strömmingarna på finska sidan som är ryggraden i beståndet inom område 30, men att 

det på svenska sidan kan finnas ett mer kustnära bestånd. Möjligheterna för ett svenskt 

bestånd styrks främst av att strömmingsfisket längs den svenska kusten sviktar, trots att 

beståndet inom hela område 30 som helhet har ökat. 

Då den svenska skärgården inom område 30 är mindre jämfört med den åländska borde 

det finnas livsmöjligheter för en mindre mängd strömming inom det förmodade svenska 

området. Trots ett antagande om ett mindre bestånd är uttaget av strömmig stort på 

svenska sidan, då de finska trålarna får gå som närmast ungefär 4 mil utanför den 

svenska kustlinjen och Finland har 80 % av strömmingskvoterna i Bottenhavet. 

Kvoterna är inte kopplade till respektive lands vatten utan enbart till fiskarens 

nationalitet oavsett var denne fiskar. Detta kan innebära att 100 % av fisket i 

Bottenhavet teoretiskt kan ske på det svenska beståndet, vilket inte är fallet. 

Trots fångstökningen hos samtliga svenska fiskare under 2002-04 inom hela område 30 

återfinns inte samma uppgång hos det kustnära Bottenhavsfiskarena (Bergström et al. 

2006). PO:s fiskare bedriver företrädesvis ett mer strandnära fiske och därför kan man 

anta att PO:s fångstsiffror anger det svenska kustfiskets utveckling längs 

Bottenhavskusten. Att strömmingsfångsterna inte överrensstämmer kan delvis förklaras 

med att fångststatistiken redovisad hos Bergström et al (2006) baseras på garnfiske, 

vilket fångar äldre årsklasser strömming jämfört med trålfisket. Ifall senare strandnära 

fångstdata saknar den senaste tidens starkare årsklasser kan det betyda att de stora 

årgångarna (t.ex. 2002), kanske aldrig ”hinner” fram till de strandnära fiskarena innan 

de är uppfiskade ute i Bottenhavets fria vattenmassor. Eller att den stora årskullen 

förekommer mestadels hos det finska beståndet och inte på svenska sidan vilket kan 

vara ett argument för två bestånd. Givetvis kan väder, sälar och andra externa faktorer 

46

påverka fisket vissa år men frågan angående ett eller två bestånd är relevant, då denna 

fråga är av stor betydelse för förvaltningen av strömmingsbeståndet. 

Slutligen framlägger vi en något annorlunda hypotes med rötterna i det historiska 

materialet. Många noteringar påtalar att strömmingen går till ute till havs, detta kanske 

även kan förekomma hos dagens strömmingsbestånd. Termen ”till havs” innebär 

kanske att beståndet förhåller sig mer på finska sidan av Bottenhavet och det finns 

kanske faktorer som förklarar strömmingsbeståndets vandringar. Denna något vilda 

tanke skulle förklara varför strömmingsfisket är dåligt i de kustnära svenska vattnen, 

trots ett ökande bestånd längs finska kusten. Kanske den uppvisade ökningen hos 

strömmingsbeståndet inom område 30 beror på att beståndet faktiskt uppehåller sig på 

finska sidan. 

8.3.3. Övriga påverkansfaktorer på strömmingsbeståndet i Bottenhavet. 

Den växande gråsälspopulationen har fått ökad uppmärksamhet då det finns tydliga 

tecken på att gråsälen selektivt konsumerar större strömming när tillfälle ges (Östman, 

opub). Vidare har sälen troligen en negativ påverkan på strömmingsbeståndet i och med 

den oro som den borde skapa under sina jakter. 

Vad som i övrigt kan antas ha påverkat strömmingsbeståndet på den svenska sidan av 

område 30 är den stora förlusten av ägg lagda i Forsmarks kärnkraftverks 

varmvattensutlopp. Med lekförlusten avses ägg lagda alldeles i utloppet av 

varmvattensutloppet, vilka inte resulterar i kläckta ägg därför att leken sker vid fel 

omgivande vattentemperaturer (för tidigt på säsongen) och förutsättningar samt att 

rommen läggs så tätt att den kväver underliggande rom. Denna återväxtförlust borde ha 

en påverkan hos strömmingsbeståndet längs svenska kusten inom ”södra” Södra 

Bottenhavet sedan 1980. Ägg lagda längre ut i varmvattensströmmen har troligen något 

högre överlevnad beroende på om de läggs under rätt årstid. Troligen borde det bestånd 

som tenderade att lägga rom i varmvattensutloppet ha försvunnit på grund av utebliven 

återväxt och förhoppningsvis borde det ha ”ersatts” av ett annat bestånd som inte leker 

där, alternativt leker på ett för rommens överlevnad bättre sätt. Det är dock inte helt 

klarlagt hur det förhåller sig i denna fråga. 

8.4. Tidsperspektivet och framtidsutsikter 

I linje med vår hypotes att de höstlekande gynnas av lägre salthalt och är mer 

opportunistiska blir tanken att de höstlekande strömmingarna kan ha varit den första 

strömmingstypen som befolkade Östersjön i samband med saltvattensinflödet för flera 

tusen år sedan. Enligt Fiskeriverket pågår genetiska undersökningar av de höstlekande 

strömmingarna och resultaten kommer troligen att visa intressanta förhållanden 

angående strömmingspopulationen i Östersjön. 

En svaghet hos flertalet nya undersökningar och forskningsrapporter är ett relativt kort 

tidsperspektiv (beroende på korta dataserier) och detta kan innebära att man får för 

korta referensramar i vissa fall. Då det saknas data angående strömmingspopulationens 

47

utveckling innan 1973 kan det vara svårt att se strömmingen i ett tillräckligt långt 

tidsperspektiv. Det är i detta ”tomrum” som denna rapport ämnar ge en fingervisning 

angående strömmingsbeståndets utveckling de senaste århundradena i Bottenhavet. 

Om man jämför salthalten med saltestimatet under perioden 1940-1980 framgår att 

båda mätserierna ligger högt i jämförelse med de innan 1940-talet och åren 1940-80 har 

ett av de högsta saltestimaten under de senaste 500 åren. Ifall vi utgår ifrån att 

saltestimatet är korrekt innebär detta, att den tid vi nu lever i (senaste 70 åren) generellt 

sett ligger över den normala salthalten i Östersjön. Om dessa 70 år är vår definition av 

vad som är normalt, då innebär detta per automatik att det vi tror är det normala kan 

vara det onormala. Betraktar man perioden ur detta perspektiv ger det en annorlunda 

syn på hur strömmingsbeståndet kan förväntas bete sig. Som exempel anges 

strömmingens storlek vilken troligen varierar kraftig över tiden. Under 1980-talet var 

strömmingen exceptionellt storväxt och om detta är referensramen innebär att all 

strömming uppfattas som småväxt i jämförelse, trots att den kanske är större än vid 

andra perioder av småväxt strömming, vilka troligen ligger närmare den normala. 

Vi har i denna rapport ett unikt långt tidsperspektiv och detta sätter de senare tiders 

strömmingsfluktuationer i ett annat perspektiv. Det talas ofta om ett klimatskifte i slutet 

av 1980-talet, och att denna klimatförändring orsakade förändringar i hela ekosystemet i 

Östersjön (Alheit et al. 2005). Enligt vår åsikt kan det ha skett en ännu större förändring 

under slutet av 1930-talet åtminstone sett ur ett strömmingsperspektiv i Södra 

Bottenhavet, då salthalten steg markant under några år och detta kan vara orsaken till att 

den höstlekande strömmingen försvann. De höga salthalterna bibehölls i stort sett fram 

till 1980-talet varpå de sjönk relativt snabbt och det är troligen denna förändring som 

ger de mycket storväxta strömmingarna under 1980-talet, alltså slutet på en period av 

mycket hög salthalt. 

Under förutsättningen att vår hypotes angående att höstlekande strömming gynnas av 

lägre saltestimat, borde detta tillstånd vara det mer normala inom område 30, med mer 

eller mindre inslag av vårlekare. Den stora strömmingen under 1980-talet var sannolikt 

inte en normalstorlek utan en avvikelse orsakad av en något hämmad reproduktion och 

god födotillgång. Det kan vara rimligt att den småväxta strömmingen av idag är 

närmare den normala för Bottenhavet än den onormalt stora 1980-tals strömmingen. 

Troligt är också att inslagen av skarpsill och torsk ovanligt stora under de senaste 50 

åren i Bottenhavet, och i linje med detta är det inte onormalt om dessa bestånd uppvisar 

reproduktionsstörningar orsakade av ett ogynnsamt reproduktionsklimat i Östersjön. 

Givetvis är Östersjön med sitt bräckta vatten och höga föroreningstryck mer känslig för 

små förändringar då många arter har det svårt i den annorlunda och variabla miljön. 

Vi ser starka tendenser på att strömmingspopulationen är mycket fluktuerande och 

känslig för mindre klimatförändringar. Historien visar att strömmings- och sillbestånd 

kan i stort sett försvinna på några år. De snabba svängningarna gör att förvaltarna av 

strömmingsbeståndet måste agera i tid ifall beståndet uppvisar svag återväxt, annars kan 

det gå som med sillen i Nordsjön. De korta generationsintervallen gör strömmingen 

48

elativt känslig för reproduktionsstörningar. Är klimatet ogynnsamt under en 

femårsperiod kan en stor del av beståndet försvinna utan att ha lämnat någon avkomma. 

Eftersom vi har använt saltestimatet bakåt i tiden borde modellen vara användbar för 

framtidsprognoser likaväl. Under förutsättning att det finns en korrelation mellan 

saltestimatet och strömmingspopulationen kan prognoser göras över hur salthalten 

påverkas av de förutspådda klimatförändringarna och därmed en skattning av 

strömmingsbeståndet i närmaste framtiden. 

8.5. Förvaltningsråd angående strömmingsbeståndet i Bottenhavet 

För en framgångsrik förvaltning måste man först definiera vad det är man ska förvalta, 

vilket vi anser inte är utrett till fullo. ICES strömmingsbeståndsanalyser inom område 

30 baseras på ett antagande om ett bestånd, vilket kan vara felaktigt. Det finns indicier 

presenterade i denna rapport samt flera vetenskapliga rapporter vilka tyder på ett östligt 

och ett västligt strömmingsbestånd. Det som ytterligare stödjer ett östligt och ett västligt 

bestånd är skillnaden i fångstdata mellan ICES och PO:s fiskare. Enligt ICES analyser 

har det ökade fisketrycket inte lett till ett högre procentuellt uttag inom område 30 

eftersom beståndet har ökat i motsvarade grad de senaste 20 åren. Fångsterna hos PO:s 

medlemmar har minskat oavsett beståndsutvecklingen. Ifall denna skillnad beror på 

mindre fiske eller att mer inte finns att fånga återstår att fastställa. Två bestånd kan 

förklara det beskrivna scenariot där det västliga beståndet minskar trots att det östliga 

påvisar en ökning och därför bör möjligheterna för två bestånd inom område 30 utredas. 

Den pågående akustiska kartläggningen av strömmingen i Östersjön utförd av 

Fiskeriverket kommer troligen att visa mycket intressant information i denna fråga. 

Vidare kan en ökad sälpopulation och ett högre fisketryck på svenska sidan av 

Bottenhavet bidra till yrkesfiskarnas uppfattning angående ett minskade bestånd. Om 

det finns ett västligt bestånd är detta bestånd troligen mindre antalsmässigt jämfört med 

det östliga baserat på kustens utformning och ett mindre bestånd är känsligare för ett 

hårt uttagstryck. Vidare kan strömmingen ha ett icke kartlagt vandringsmönster inom 

Bottenhavet där de under vissa perioder företrädesvis kan vistas på finska sidan av 

Bottenhavet. Slutligen kan en minskad återväxt ha skett i området i och med att mycken 

strömmingsrom har lagts i varmvattenutflödet från Forsmarks kärnkraftverk, och att 

rom lagd där har inte kläckts. 

Våra resultat tyder vidare på att strömmingspopulationen i Bottenhavet är kraftigt 

fluktuerande och så även storleken hos strömmingen samt lektiden (höst- och 

vårlekande). Periodvis är strömmingen mycket småväxt medan den under andra 

perioder är mer storväxta. Historiskt sett verkar starka årsklasser uppträda med 6-10 års 

intervall och lektidskiftena har skett med 50-100 års intervall. De underliggande 

orsakerna till storleksförändringen och lektidskiftena kan vara variationer i hydrologin 

(salthalt och klimat, antingen direkt eller indirekt) i Bottenhavet, vilka också kan 

påverka vilken lektyp som är den förhärskande. Oavsett om vår hypotes angående 

49

saltestimat och strömmingen är korrekt förutspår vi att stora förändringar i 

strömmingsbeståndet kan ske relativt plötsligt. Ett reproduktionsmisslyckande under 

endast några år i följd är tillräckligt för att få kraftiga följdeffekter i beståndet. Därför 

är det viktigt att ett försiktigt fiske sker under dessa nedperioder annars riskeras en 

likande händelse den när sillbeståndet kraschade i Nordsjön. Vilken troligen orsakades 

av ett kraftigt fiske i samband med svag återväxt. Vår slutsats är att perioder med svag 

återväxt, storleksförändringar och lektidsbyten kommer att infinna sig med 

oregelbundna intervall. Dessa ”naturliga” förändringar kan bero på klimatet och lyckas 

man isolera huvudfaktorerna kanske man kan förutspå upp- och nedgångarna i 

strömmingsbeståndet. 

Vi håller det för troligt att de hydrografiska (vattenmiljö) faktorerna är överordnade 

fisket ifall det endast förekommer ett bestånd inom område 30. Det är ogynnsamma 

miljöförhållanden (direkt eller indirekt) vilket gör strömmingen småväxt. Förekommer 

det två bestånd inom område 30, ett östligt och ett västligt (svenska sidan) kan uttaget 

ur det västliga ha ökat av både fisket och sälarna de senaste årtiondena i förhållande till 

återväxten. Detta kan betyda att uttaget överordnat miljön i och med ett litet bestånd 

och ett stort uttag. Om uttaget är kraftigt och det dessutom råder samma hydrologiska 

förhållanden inom Bottenhavet kan det svenska beståndet missgynnas dubbelt vid 

ogynnsamma hydrografiska förhållanden. 

Vi anser att följande bör utredas för om möjligt förbättra förvaltningen av 

strömmingsbeståndet i Gävlebukten. 

1) En grundlig undersökning angående ifall det finns fler strömmingspopulationer 

inom område 30. Om det förekommer ett bestånd på svenska sidan bör 

beståndsstorleken och ett möjligt uttag fastställas och en ”uppdelning” av område 

30 bör förespråkas. 

2) Fördjupad forskning i linje med de hypoteser som framlagts i denna rapport 

och då i synnerhet sambandet mellan strömmingsbeståndets förändringar i såväl 

storlek som lektidsbyten och kopplingen till vattenklimatet (saltestimatet) bör 

utredas vidare. 

3) Ifall vattenmiljön är av överordnad betydelse jämfört med fisket bör man vara 

mycket observant på återväxten hos strömmingsbeståndet och en kraftigt 

reducerad återväxt flera år i följd måste resultera i tillfällig begränsning av fisket. 

Då de äldre strömmingarna är de enda som kan skapa nya starka årsklasser när 

miljön åter blir gynnsam. 

9. Tack 

Vi vill tacka Daniel Hansson vid Göteborgs universitet för att vi fick använda rådata 

från hans salthaltsestimering. Vi vill också tacka alla yrkesfiskare för att deras vilja och 

intresse att delta i intervjuerna. 

50

10. Referenser 

Alheit, J. Möllmann, C. Dutz, J. Kornilovs, G. Loewe, P. Morholz, V. Wasmund, N. 2005. 

Synchronous ecological regime shifts in the central Baltic and the North Sea in the late 

1980s. ICES Journal of Marine Science. 62 : 1205-1215. 

André, C. Larsson, LC. Laikre, L. Bekkevold, D. Brigham, J. Caralho, GR. Dahlgren, TG. 

Hutchinson, WF. Mariani, S. Mudde, K. Ruzzante, DE. Ryman, N. Detecting 

population structure in a high gene-folw species, Atlantic herring (Clupea harengus): 

direct, simultaneous evaluation of neutral vs putatiely selected loci. Heredity advance 

online publication. Doi: 10.1038/hdy.2010.71 

Bekkevold, D. André, C. Dahlgren, T. Clausen, L Torstensen, E. Mosegaard, H. Carvalho, G. 

Christensen, T. Norlinder, E. Ruzzante, D. 2005. Environmental correlates of 

population differentiation in Atlantic herring. Evolution 59 : 2656-2668. 

Berglund, L. Yrkesfiskare i Södra Bottenhavet. Muntlig kommunikation. Hösten 2010. 

Bergström, L. Karås, P. Modin, J. 2006. Biologiska förändringar hos strömming vid 

Forsmark och i Bottenhavet. Fiskeriverkets Kustlaboratorium, Öregrund. 

Cardinale, M. Arrehenius, F. 2000. Decreasing weight-at-age of Atlantic herring (Clupea 

harengus) from the Baltic Sea between 1986 and 1996: a statistical analysis. ICES 

Journal of Marine Science. 57. 882-893. 

Cardinale, M. Möllman, C. Bartolino, V. Casini, M. Kornilovs, G. Raid, T. Margonski, P. 

Grzyb, A. Raitaniemi, J. Gröhsler, T. Flinkman, J. 2009. Effect of environmental 

variability and spawner characteristics on the recruitment of Baltic herring Clupea 

harengus populations. Marine ecology progress series. 388. 221-234. 

Casini, M. Bartolino, V. Molinero, C. 2010. Linking fisheries, trophic interactions and 

climate: threshold dynamics drive herring Clupea harengus growth in the central Baltic 

Sea. Marine ecology progress series. 413. 241-252. 

Corten, A. 1999. A proposed mechanism for the Bohuslän herring periods. ICES Journal of 

Marine Science. 56. 207–220. 

Fiskeriverket, diverse opublicerat forskningsmaterial samt power point presentation kallad 

”Pågående projekt i Östersjön”. Gårdmark, A. Modin, J. Lundström, K, Bergström, L. 

Lunneryd, S-G. Aho, T. Bergström, U. Fiskeriverkets Kustlaboratorium, Öregrund. 

Folkvord, A. Høie, A. Solbakken T. 2009. Effects of prey concentration, light regime, and 

parental origin on growth and survival of herring under controlled experimental 

conditions. ICES Journal of Marine Science. 66. 1702-1709. 

Geffen, A.2009. Advances in herring biology: from simple to complex, coping with plasticity 

and adaptability. ICES Journal of Marine Science. 66. 1688-1695. 

51

Gröger, J. Kruse, G. Rohlf, N. 2009. Slave to the rhythm: how large-scale climate cycles 

trigger herring (Clupea harengus) regeneration in the North Sea. ICES Journal of 

Marine Science 67. 000-000 

Hansson, D. 2009. Ocean climate variability over the recent centuries explored by modeling 

the Baltic sea. Doctoral thesis A126. University of Gothenburg. 

Hansson, D. 2010. Skriftlig kommunikation via e-mail under hösten 2010. 

Helcom. Karta från deras karttjänst. http://maps.helcom.fi/website/mapservice/index.html 

Hessle, C. 1925. The herrings along the Baltic coast of Sweden. Publications de circonstace 

No. 89. Andr. Fred. Høst & Fils. Copenhague. 

Hessle, C. 1937. Undersökningar över strömmingen I Stockholms skärgård. Svenska 

hydrografisk-biologiska kommissionens skrifter. Band II. Nr 2. 

ICES .1978. Report of the working group on assessment of pelagic stocks in the Baltic. C.M. 

1978/J:4. 

ICES. 2009. Report of the Baltic fisheries assessment working group (WGBFAS), 22 - 28 

April 2009, ICES Headquarters, Copenhagen. ICES CM 2009\ACOM:07. 626 pp. 

ICES. 2010. ICES Advice 2010, Book 8. Herring in Subdivision 30, (Bothnian Sea). Advice 

summary for 2011. 

Johannessen, A. Nøttestad, L. Fernö, A. Langård, L. Skaret,G. 2009. Two components of 

Northeast Atlantic herring within the samr school during spawning:support for the 

existence of a metapopulation. ICES Journal of Marine Science 66: 1740-1748. 

Johannesson, K. André, C. 2006. Life on the margin: genetic isolation and diversity loss in a 

peripheral marine ecosystem, the Baltic Sea. Molecular Ecology 15: 2013–2029 

Jørgensen, H. Hansen, M. Bekkevold, D. Ruzzante, D. Loeschcke, V. 2005a. Marine 

landscape and population genetic structure of herring (Clupea harengus) in the Baltic 

Sea. Molecular Ecology 14. 3219-3243. 

Jørgensen, H. Hansen, M. Loeschcke, V. 2005b. Spring-spawning herring (Clupea harengus 

L.) in the southwestern Baltic Sea: do they form genetically distinct spawning waves?. 

ICES Journal of Marine Science 62: 1065-1075. 

Jørgensen, H. Pertoldi, C. Hansen, M. Ruzzante, D. Loeschcke, V. 2007. Genetic and 

enviromental correlates of morphological variation in a marine fish: the case of Baltic 

Sea herring (Clupea harengus). Can. J. Fish. Aquat. Sci. 65: 398-400. 

Lindegren, M. Östman, Ö. Gårdmark, A. (opub). Dual trophic forcing shape the life and 

dynamics of herring. 

52

McQuinn, I. 1997. Metapopulations and the Atlantic herring. Reviews in Fish Biology and 

Fisheries 7: 297-329. 

Parmanne, R. 1990. Growth morphological variation and migrations of herring (Clupea 

harengus L.) in the northern Baltic Sea. Finnish Fisheries Research 10: 1-48. 

Parmanne, R. 1993. Larval abundance and catch composition of Baltic herring in the Gulf of 

Bothnia in 1974-1991. Aqua Fennica 23: 75-84. 

Parmanne, R. 1998. Herring fishery in the Bothnian Sea (Southern Gulf of Bothnia) and the 

North Sea: similarities and differences. Boreal Environment Research 3. 321-328. 

Rahikainen, M. 2005. Evaluation and management of the Finnish herring fishery. Academic 

dissertation in Fisheries Science. University of Helsinki. 

Rajasilta, M. Eklund, J. Laine, P. Jönsson, N. Lorenz, T. 2006. Intensive monitoring of 

spawning populations of the Baltic herring (Clupea harengus membras L.). SEILI 

Archipelago Research Institute Publications 3, Turku. 

Ruzzante, D. Mariani, S. Bekkevold, D. André C. Mosegaard, H. Clausen, L. Dahlgren, T. 

Hutchinson, W. Hatfield, E. Torstensen, E. Brigham, J. Simmonds, J. Laikre, L. 

Larsson, L. Stet, R. Ryman, N. Cavalho, G. 2006. Biocomplexity in a migratory pelagic 

marine fish, Atlantic herring. Proc. R. Soc. B. 273: 1459-1464. 

Rönkkönen, S. Ojaveer, E. Raid, T. Viitasalo, M. 2004. Long-term changes in Baltic herring 

(Clupea harengus membras) growth in the Gulf of Finland. Can. J. Fish. Aquat. Sci. 61: 

219-229. 

Sjöblom, V. 1961. Wanderungen des strömlings (Clupea harengus L.) in einigen schären- 

und hochseegebieten der nördlichen ostsee. Ann. Zool. Soc. ’Vanamo’ Tom. 23 No 1. 

Havsforskningsinstitutets skrift No 199. Helsingfors 1961. 

Voipio, A. 1981.The Baltic Sea. Elsevier Scientific Publishing Company. Amsterdam. 

Onlineversion:http://books.google.se/books?id=hu9uinhsI2QC&printsec=frontcover&dq=Voipio+(19 

81)&source=bl&ots=z1RceawI5u&sig=gLpJh9biQHkKmo1b6fe6easBIo&hl=sv&ei=odf8TIPcM4vJswa 

WnPmTBA&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=3&ved=0CCYQ6AEwAg#v=onepage&q=Voip 

io%20(1981)&f=false 

Östman, Ö. 2010. (opub). Arbetstitel. Predation cause small planktivorous fishes: An 

example of grey seal and herring in the Bothnian Sea. 

53

Appendix 1 

11. Appendix 1. Strömming och strömmingsfiske i Gävle och 

Gävleborgs län - fångster under olika år 

Koncentrat av Kenneth Awebros sammanställning rörande det historiska 

strömmingsfisket i länet, p.g.a. utrymmesskäl kan inte hela sammanställningen 

inkorporeras i rapporten utan endast de relevanta fakta rörande 

strömmingspopulationens fluktuationer visas. Hela rapporten kan erhållas av Kenneth 

Awebro. Tabellerna (3-6) är sammanställningar baserade på av Awebro identifierat 

material. 

Omvandlingstabell av gamla måttenheter samt använda omräkningsformler. 

Måttenhet Förklaring & omräkningsfaktor. 

Läst 12 tunnor 

Tunna 1 tunna rymmer 125,6L och har antagits innehålla 100 kg strömming. 

Fjärding ¼ tunna har antagits innehålla 25 kg strömming. 

Val 80 strömmingar, egentligen 81 st, men vid omräkning har vi använts 80 á 0,035 kg. 

Strömmingsfångst och strömmingsfiske under 1500-talet och framåt 

1554. Till Gävle levererades detta år av fogden Sven Birgersson för vidare transport till 

kronans gård i Bergsalgen: 6 läster 6 tunnor strömming och detta kom tillsammans med 

hans övriga uppbörd. 

1559. Totalt rör det sig om 78 olika personer (fiskare). Totalt gav alltså 

strömmingsfisket detta år en fångst på 677 tunnor strömming. 

1567. Den totala fångsten detta år var 20 läster 9 tunnor 3 fjärdingar - alltså 310 tunnor. 

I tull lämnades 2 läster 3 fjärdingar. Längden omfattar 53 personer. Till detta kommer 

en båt med två personer från Åbo den 1 juni och den båten medförde 15 tunnor. 

1568. När det gällde böndernas fiske i Ångermanland under året hade brukats nio 

skötar och då erhållits 1 läst 1 fjärding - alltså drygt 12 tunnor. 

1569. Vid strömmingsfisket i Hälsingland nyttjades 11 skötar och det gav 3,5 tunnor 

strömming. 

1570. Böndernas fiske pågick även år 1570 i Saltsjön 

1573. När det gäller fiskeredskap står att kronan hade nya strömmingsnät, nio stycken 

om 115 famnar, en ny frambunden på12 famnar, två wirnot (?) om 12,5 famnar, två 

nottöjhar (?) om 14 famnar och ett halvt skettnenot om 3 famnar. Omnämnandet av 

Västerbotten är intressant och skulle kunna tyda på att fiskefärderna nu sträckte sig upp 

till Bottenviken mera allmänt och kanske är detta en förändring från tidigare. Intressant 

är att det under året förekom utländskt import av sill till Gävle, från främst Tyskland. 

54

Appendix 1 

1578. Böndernas fiske i Saltsjön och med strömmingsgarn i Ångermanland gav 12 

tunnor. 

1581. Kronans fiske i Ångermanland gav åtta tunnor. Det finns en förteckning över 

kronans redskap för strömmingsfiske och fiskeredskapen bestod av en gammal sköte, 

tre nya skötar och fyra slitna skötlinor av tagel. 

1582. Böndernas fiske i Saltsjön ägde rum vid Skenningeskatan i Axmars socken och 

bedrevs med kronans medel. Resultatet blev 5 tunnor 2 fjärdingar. 

1583. Böndernas fiske i Ångermanland, där kronan skulle ha hälften, gav 11 tunnor 2 

fjärdingar till kronan. 

1584. Böndernas fiske i Ångermanland gav fem tunnor. 

1587. Böndernas fiske (från Hamringe, Hille och några byar i Valbo socken), där det 

använde notar, kattidzor, mjärdar och skötar gav två fjärdingar. 

1589. Kronans fiske utanför Gävle gav tydligen en totalfångst på 7,5 tunnor strömming 

och då fick kronan två tunnor. Även här fiskade bönderna från Hamrånge socken vid 

Skenningeskatan i Axmar men inga fångstuppgifter finns. 

1591. Böndernas fiske i Saltsjön - bedrevs med ett nättjelag vid Skenningeskären i 

Hamrånge socken. Det talas också om att de skulle ge var femte fisk som de fick av 

"nättie" och mindre av skötar. Det här är lite oklart vad som avses. Totalt blev det en 

och en halv tunna. Borgarna i Gävle klagade till kungen Johan III och fick ett svar den 6 

mars 1591. De menade att de led stor skada i samband med sitt strömmingsfiske i 

Norrland, inte bara de nya köpstädernas borgare, utan också fogdar, skrivare och domar 

ville hindra dem i deras fiske. 

1592. Bönderna i Hamrånge socken bedrev fiske vid Skenningeskatan vid Axmar. Det 

förefaller som om de brukade båtarna både i Saltsjön och i insjöarna och de skulle ge 

var femte fisk som de fick med hjälp av stöcker, skötar och kanistor. Det gav 1,5 tunna 

strömming. Det talas också om Bygdeå socken - alltså det som kallas Norra Botten. Det 

visar att fiske bedrevs norr om Umeå. 

1594. Fisket bedrevs i Norrland. Fisket hemma bedrevs av 77 personer och de erlade 1 

läst 7 tunnor 1 fjärding. Kronans fiske som bedrevs i Gavleån och i Valbo socken gav 

detta år - tydligen på hösten - lax, ål och sik, men ingen strömming. Böndernas fiske 

gav detta år klent resultat. Det talas om att de vanligen brukade ett nättjelag och då 

främst vid Skänningeskatan i Axmar i Hamrånge socken, men inte heller här fick de 

någon strömming. 

1596. Böndernas fiske skedde med ett nättjelag vid Skenningeskatan och i Hamrånge 

socken efter vanligheten, men nu rapporterades att de "inte brukat". Det är oklart om det 

innebär att fisket inte kom igång eller inte bedrevs under året. Det troliga är dock att 

fisket inte gav något och en förklaring finns också. När det gäller bönderna i Valbo 

55

Appendix 1 

socken sägs uttryckligen att de inte fick något "för storflodens skull". Vad som avses 

med detta är oklart. Även när det gäller bönderna i Hamringe socken så återkommer 

denna uppgift; de brukade använda sina skötar, ryssjor, mjärdar och notar, men under 

detta år hade de inte fått någonting. Borgarnas fiske i Norrland gav kronan även detta år 

en fjärding strömming av var båt. Antalet båtar var 68 stycken och det gav 17 tunnor 

strömming i båtpenningar. De som fiskade hemma gav ingen båtfisk. 

1597. Det finns en förteckning på fiskeredskap i kronans ägo från detta år: en gammal 

not om 25,5 famnar, en ny notkil med två slingor. En gammal not med kil om 40 

famnar, två gamla ryssjor. Bönderna i Valbo socken hade inte heller fått något detta år 

på grund av "storfloden" och samma förhållande gäller för bönderna i Hamrånge 

socken. Däremot förefaller det som om borgarnas fiske i Norrland tilltog under året. 

Antalet båtar detta år var 92 stycken och det gav fogden 23 tunnor strömming. 

Strömmingsfångst och strömmingsfiske under 1600-talet 

1600. Kronans fiske i Gavleån och Valbo socken gav mest lax och ål. Bönderna i 

Hamrånge socken brukade fiska med sina skötar, mjärdar och nät, men hade detta år 

inte fått något. Borgarnas tullströmming efter fisket i Norrland gav 20 tunnor i tull och 

fisket hade bedrivits av 81 båtar. 

1601. Bönderna i Hamrånge socken hade inte heller detta år någon fiskelycka, utan det 

rapporteras att de inte fick någon strömming. 

1602. Liksom föregående år hade inte bönderna i Hamringe socken någon fiskelycka. 

1603. Ifrån Norrland (Västerbotten och Österbotten) kom 17,5 läster, vilket gör 210 

tunnor. Från Ångermanland kom 61 tunnor. 

1605. Under året finns enligt längden 133 fiskare och de fick totalt 1998 tunnor 

strömming. 

1606 

Tabell 1. Bl.a. Införingen från Norrland år 1606 

Område Antal tunnor 

Norrland 371 

Ångermanland 30 

Hudiksvall 10 

Summa: 411 

Gävle 1321 

Källa. Lokala tullen. Gävle. 

Anmärkas kan att med benämningen Norrland avses här tydligen främst Västerbotten 

och Österbotten. 

1608. Fiskarlängden detta år upptar 123 personer och tullströmmingen var 27 tunnor 1 

fjärding. Det finns också en längd på "Införingen till Gävle från Norrland" 26-28 

september. Det här ger en införd mängd på omkring 275 tunnor. 

56

Appendix 1 

1610. Kronans fiskeredskap detta år bestod av en stor båt, en fiskebåt, en skötbåt, två 

notar, tre skötar, fem utnötta skötar, fem skötlinor, två notetåg vardera om 20 famnar. 

Detta år fanns det i Hamringe socken 62 skattebönder och en torpare. Böndernas fiske i 

Saltsjön som de gav kronan hälften av utgjordes av elva notlag och bedrevs tydligen vid 

Strömmingsskatan men gav bara en tunna lax. Även när det gäller bönderna i Valbo 

socken som hade varit ute med sina skötar, mjärdar och not, men de hade inte fått 

något. Här finns dock en något misstänksam anteckning "skall tagas bevis på". 

1647. De nyanlagda städerna i norr klagade hos Kungl. Maj:t över att de främmande 

fiskarnas färder mindre gällde fisket än köpmansaffärer som de bedrev. Dessutom 

stadgades att i dessa länder skulle under den livligaste fisketiden hållas en allmän 

frimarknad 14 dagar före och 114 dagar efter midsommar. Under den marknaden skulle 

bönder och fiskare fritt få handla med varandra. (Fyhrvall: Bidrag till Gefle stads 

historia) 


1707. Detta år skedde en frivillig överenskommelse mellan Härnösand och Gävle 

angående fisket i Ångermanland. Gävleborna skulle för sin enskilda räkning behålla 

sina gamla privilegierade fiskelägen Storön och Låssman, samt gemensamt med 

härnösandsborna använda alla andra vanliga fiskelägen, utom de som låg mindre än två 

mil från Härnösand. (Fyhrvall: Bidrag till Gefle stads historia) 

1737. Detta år fanns det 71 Gävlefiskare. 

1742. Detta år meddelas att det under året hemfördes 6 500 tunnor salt strömming. . 

(Fyhrvall: Bidrag till Gefle stads historia). Ett frågetecken bör dock sättas för den 

summan, eftersom det inte är klart om den avser Gävle stad eller länet. 

1746-1747. Till 1746-1747 års riksdag sägs att några egentliga förändringar när det 

gällde fisket fanns inte, utan det bedrevs i huvudsak på samma sätt som tidigare - 

nämligen med not och skötar.( R2913. RA.) 

1752-1753. Riksdagen några år därefter 1752-1753 har knappast något mer att säga, 

utan det konstateras bara att strömmingsfisket inte kunde ha ansetts förändra sig 

särdeles mycket de senaste åren. Goda år kunde strömmingsfisket i Älvkarleby socken 

uppskattas till omkring 50-60 tunnor, men 1752 slog fisket helt fel. Sill fick man nästan 

inte alls numera. (Utredningar. KKA. HIV:37.RA). 

Kungl. Maj:t befallde i september 1752 befolkningen både på landet och i städerna i 

Sverige att förbättra fisket. Städerna svarade omsider att de var sinnade att dem emellan 

bilda ett "samhälle" och försöka fånga torsk och sill i Bottenviken, men de beklagade 

sig över att det hos dem inte fanns tillgång på folk som hade kunskap om de då 

nödvändiga fiskesätten eller hur fartyg skulle byggas och hur redskapen skulle 

förfärdigas. De ville nu att yrkeskunniga fiskare från Stockholm skulle nästa sommar 

ställa till förfogande ett fiskefartyg och försöksvis fiska efter strömming. 

(Landshövdingens skr. d. 30 jan, 1754. RA,) 

57

Appendix 1 

1754. Riksdagsberättelsen 1754 sade att fisket idkades i Saltsjön av ganska få fiskare 

och lönade sällan mödan. Det finns en handling från Fiskargillet samma år som talar om 

att fisket sedan inte alltför många år sedan bedrevs med s. k. skötar, hade fiskarskapet 

de senaste åren uppfunnit ett nytt och bra sätt att fånga strömming med och det var med 

not och det skedde långt ifrån kusten vid klippor och i synnerhet om våren. Detta hade 

gjort att vissa hade haft goda fångster, fast de senaste två åren hade det inte gått så bra. 

Fisket med not gav alltid bättre utbyte än fiske med skötar. Skötfisket hade dock inte 

upphört utan användes tillsammans med notfisket. Det var inte möjligt att säga om 

fisket av- eller tilltog över tiden - der varierade. (Gävle stads arkiv. EI:1. HLA) 

1758. I Gävle fanns 350-370 borgare som livnärde sig på fiske och hade en egen 

societet. De reste bort i maj för att på flera ställen vid havsstränderna vistas till 

september månad. Under den tiden stod deras hus öde, eftersom hela hushållet följde 

med. De fiskade mest strömming och de förmögnaste köpte åtskilliga fiskevaror, smör, 

talg m. m. som de sålde till handlarna i Gävle och Älvkarleby. (A. Hülphers: Dagbok 

öfwer en Resa genom Norrland 1758) 

1759. Strömmingsfisket hade sedan 1759 tilltagit i Hudiksvall så att stadens fiskare 

hade årligen fått 1000 tunnor saltad strömming.(R3331. RA) 

1760. År 1760 rapporteras att fiskarna uppfunnit en förbättrad metod när det gällde 

strömmingsfisket, varigenom strömmingsfisket med not på öppna havet samt vid 

klippor och steniga och klippiga stränder hade ökat, särkilt vårtid. Skötfisket hade inte 

upphört, utan förekom tillsammans med notfisket. Några strandfiskare hade etablerats 

vid strandkanten och det förefaller som om detta hade skett på myndigheternas initiativ, 

av vilka fyra stycken fiskare fanns i Hägd, Muger och Nora socknar. Från år 1756 till 

tydligen 1759 hade böndernas fiske gett 230 tunnor strömming. (R3214. RA) 

1764: Antalet fiskefartyg i Gävle detta år uppgick till 64 stycken. (Fyhrvall: Bidrag till 

Gefle stads historia) 

1765-1766. Till riksdagen 1765-1766 rapporterades att i Gävle, Söderhamn och 

Hudiksvall bedrevs fiske bedrevs i norrländska hamnar och fiskelägen och var 

huvudsakligen inriktad på strömming. Allmogens fiske skedde också utomskärs och 

bedrevs med notar och skötar. Fiskeborgarna i Gävle bedrev detta fiske med stor 

framgång. Fiskarna från Söderhamn hade flera stora och "konstiga" noter och 

verksamheten hade nu varit riktigt lyckosam. Orsaken var att havsisen, med vilken 

strömmingen följde, lagt sig ända emot midsommartiden "under detta landet" och med 

det avses antagligen att isen hade legat mot kusten långt in på sommaren. Enligt den 

folkliga föreställningen skulle på ett rikt fiske följa en dålig skörd för jordbruket, vilket 

nu tycktes stämma. Här är förklaringen att havsisen som låg kvar länge vid stranden 

kylde ned landet och skadade den växande grödan. Allmogen fiske var också ganska 

lyckosamt. (R 3324. RA) 

58

Appendix 1 

Tabell 2 ger fångsterna i Gävle under åren 1765-1768 i tunnor. Värdena för Stockholm har 

också angetts samma år för jämförelse. Anmärkningsvärt är de stora fluktuationerna mellan 

olika år. 

År 1765 1766 1767 1768 

Stockholm 1455 3820 237 4450 

Gävle 120 106 42 794 

Källa: R3490. RA 

1768. År 1768 uppges antalet fiskare uppgå till 371 personer. (Fyhrvall: Bidrag till 


1769-1770. Riksdagen 1769-1770 hade också information om fisket att förmedla. Vid 

detta tillfälle sägs att Gävles fiskare bedrev strömmingsfiske med stor framgång långt 

ute i havet. Fiskarna från Söderhamn hade skaffat sig - eller utvecklat - stora och 

tydligen något märkvärdiga noter som de brukade på sex alnars djup och då fick de 

mycket strömming. Orsaken till förändringen skall ha varit att havsisen, som 

strömmingen gärna följde, lagt sig vårtiden och inemot midsommar tydligen några år i 

följd. Böndernas strömmingsfiske lönade sig inte alltid, men hösten 1767 var fisket 

tämligen lyckosamt, både i Gästrike- och Hälsinglands skärgårdar, men bara på vissa 

ställen. (R 3490. RA) 

1771-1772. Frihetstidens sista riksdag ägde rum 1771-1772 och i landshövdingens 

riksdagsberättelse till den riksdagen berättas att fiskerskapet - alltså borgarnas fiskare i 

Gävle, Söderhamn och Hudiksvall - årligen bedrev saltsjöfiske ända upp till Umeå. När 

det gällde strömmingsfiske bedrev bönderna det vid havsbandet och då långt ut till havs 

och för detta användes både notar och skötar. Detta fiske var det främst Gävleborna 

som bedrev och inte så mycket fiskarna från Hudiksvall och Söderhamn. Det sades att 

staden hade viss nytta av detta men böndernas strömmingsfiske var föga lönsamt och då 

i synnerhet hade de två senaste åren varit dåliga. (R3620. RA) 

1783. Detta år uppges resultatet till omkring 5 600 tunnor. . (Fyhrvall: Bidrag till Gefle 

stads historia) 

1792. I en inlaga till Kungl. Maj:t 1792 uppgav fiskarna själva att antalet uppgick till 

200 hushåll. (Fyhrvall: Bidrag till Gefle stads historia) 


1816-1820. Magistraten i Gävle sade i sin femårsberättelse 1816-1820 att det i staden 

fanns en särskild borgerlig societet som endast ägnade sig åt strömmingsfiske. 

Borgarna reste under sommaren på egna fartyg som kallades haxar till Ångermanland 

och det var en resa på mellan 40 och 50 mil med hustru, barn och tjänstefolk. Väl 

framme fanns de sedan vid de hamnar och kronoskär som tillhörde bönderna och fram 

till Michaelitid då de återvände hem med sin fångst. Antalet fiskare uppskattades till 

120 hushåll och då ingick de änkor som hade behållit sitt burskap.Nu ställde de sitt 

hopp till att sillfångsterna hade minskat dramatiskt och då kanske de skulle få mer ge 

59

Appendix 1 

hör för sina krav - hoppades de. Nu ansåg det att fisket de senaste fem åren hade varit 

litet givande, fångstsiffrorna finns i Tabell 3. 

Tabell 3. 

Strömmingsfångsten i Gävle år 1816-1820 

År Antal tunnor 

1816 3504 

1817 5132 

1818 2791 

1819 3957 

1820 3185 

Källa. Gävleborgs landskansli. EI:1. HLA. 

1821. Detta år sades att strömmingsfisket hade lämnat en god inkomst till fiskarna. 

(Gävleborgs landskansli AI:2. HLA) 

1828-1832. År 1828 uppgav fiskarsocieteten att de hade 118 medlemmar. . (Fyhrvall: 

Bidrag till Gefle stads historia). Medelbeloppet av den strömming som stadens fiskare 

årligen hemfört under de senaste fem åren var 4358 tunnor. Markegången - ett sätt att 

reglera olika produkters värde - satte värdet till 11 riksdaler banco 6 skillingar 4 4/5 

runstycken per tunna. Fångsten hade den sista tiden tilltagit något, men hade varit 

ojämnt fördelat, så att vissa hade haft god fångst och andra inte. För jämförelse kan 

nämnas att i Hudiksvall fanns vid samma tid 132 fiskare och fångsten där avsattes till 

en betydande del i Gävle i utbyte mot spannmål. När det gäller Söderhamn så uppgick 

medeltalet när det gäller fångst till 435 tunnor salt strömming om året, men år 1832 

fångades dubbelt så mycket som föregående år. (Gävleborgs landskansli. Handlingar till 

femårsberättelserna. HLA) 

1833. Länsstyrelsen sade 1833 att fiske bedrevs i alla socknar och att strömmingsfisket 

inte var obetydligt. Invånarna infanns sig vid kusten för att köpa sitt behov av färsk 

strömming. (Gävleborgs landskansli AI:3. HLA) 

1838-1842. Gävle magistrat sade att antalet fartyg som befann sig på strömmingsfisket i 

Norrbotten nu uppgick till 20 båtar - uppgiften skulle kunna tyda på att fisket nu hade 

utsträckts ännu längre norrut. 

1839-1890. Fiskerisocietetens räkenskaper anger antalet fiskare och fångad strömming 

under stor del av 1800-talet. 

Kenneth Awebros reflektioner angående Fiskerisocieteten material: 

Summorna från Fiskerisocieteten är svårtolkade och behäftade med möjliga fel. De 

anger de tunnor som fiskarna betalde strömmingspengar till Fiskerisocieteten för. 

Dessutom är anteckningarna och räkenskaperna något besvärliga att tyda och 

uppställningen är ibland mera kladdartad. Det förefaller som om tillförlitligheten är 

större när det fäller fiskarna - deras namn och fiskeställen finns oftast angivna. Vissa 

år anges inte direkt antalet strömmingstunnor, utan detta måste rekonstrueras utifrån 

erlagda strömmingspengar. 

60

Appendix 1 

1851-1855. Magistraten i Gävle sade i sin femårsberättelse för åren 1851-1855 att fisket 

i staden bestod huvudsakligen av strömmingsfångst och bedrevs huvudsakligen i de 

norra provinserna, men också i stadens skärgård och då av en särskild borgerlig 

societet. Vid slutet av 1855 hade denna 93 medlemmar. Mängden strömming var svår 

att uppge, eftersom skyldigheten att ompacka strömmingen nu hade upphört. Den 

allmänna uppfattningen var dock att mängden uppgick till cirka 7000 tunnor. (Gävle 

stadsarkiv. BIa:27. HLA) 

1856-1860. Enligt magistraten hade inte fisket på något märkbart sätt tilltagit under 

perioden 1856-1860. De senaste åren hade fisket avtagit betydligt på grund av sämre 

fångster. Nu påpekas att de långa avstånden och stora kostnaderna hade orsakat fiskarna 

stora förluster. Fiskarsällskapets välstånd hade därför nu avtagit betydligt. (Gävle 

stadsarkiv. BIa:27. HLA) 

1866-1870. Länets landshövding skriver i sin femårsberättelse 1866-1870 att en del av 

städernas befolkning liksom kustsocknarnas bedrev fiske som huvudnäring. Städernas 

fiskare hade sin näring vid städernas skärgårdar och de fiskelägen som fanns där, men 

också i de norrländska hamnarna. Under en längre följd av år hade dock fisket bedrivits 

med betydande förluster, främst beroende på de kostnader som de långa resorna 

orsakade. 

1873. Detta år uppges att det i Gävle endast fanns fyra fiskefartyg. (Fyhrvall: Bidrag till 


1871-1875. Nu talas om att fisket svarade för en mindre del av stadens näringar. Enligt 

de utövande fiskarna berodde detta främst på det ökande antalet ångbåtar som genom 

sitt buller oroar fisken och också skrämmer bort dem från fiskevattnen. 

1876-1880. I femårsberättelsen anges strömmingsfisket var det viktigaste. År 1879 gav 

verksamheten riklig fångst, medan däremot den år 1880 inte gav särskilt mycket. 

Fiskarna var dock angelägna om att förbättra sin näring och främst syntes det genom att 

redskapen ändrades. De små skötarna hade nu börjat ersättas av större sådana som hade 

ända upp till 350 eller 375 maskars djup. 

1880. Fiskeriuppsyningsmannen Gustaf Bergius sade att strömmingsfisket 1880 hade 

varit sämre än vanligt i synnerhet i de sydligare delarna av länet. Orsakerna ansåg han 

vara att vattnet vid kusterna varit allt för varmt, så att strömmingen hållit sig längre ut 

till havs. 

1881-1885. I magistratens femårsberättelse får åren 1881-1885 finns en stor oro för 

fiskerinäringen. Det talas om att fisket tidigare hade varit stadens viktigaste näring, men 

att den numera allt mindre och mindre räknas som en huvudsaklig inkomstkälla. 

1882. När det gäller Tabell 40 kan tilläggas att fiskeriinspektör Gustaf Bergius ansåg i 

februari 1883 att den tidiga våren samt den gynnsamma väderleken och den jämna 

temperaturen var de kända orsakerna till att strömmingsfisket under 1882 varit mer 

61

Appendix 1 

givande än vanligt. Under året gjordes också drivgarnsförsök som rapporterades till 

hushållningssällskapen. 

1883. Gustaf Bergius säger i februari 1884 att högst olämplig väderlek under en stor del 

av sommaren anses vara orsak till att fisket under året hade varit mindre givande. 

Försök hade gjorts med drivgarn och med gott resultat, men några närmare 

upplysningar finns inte. 

1884. Enlig en fiskeriinspektör i området år 1884 så hade fisket vid Karkskär varit 

bättre än föregående år. Fisket vid Granön och Sillvik bedrevs som en binäring av 

kolare och backstugusittare. Fisket vid Skärståg, Örarne, Klockarharet, Sillharet, 

Sikfjärden, Kummelgårdsstrand, Hålnäsudden och Kurshamn betecknades som ovanligt 

givande, men strömmingen hade betalats dåligt och därför var inkomsten nästan lägre 

än föregående år. 

1885. Fiskeriinspektör Bergius ansåg att den stormiga och regniga väderleken under 

bästa fisketiden ansågs som orsak till det dåliga resultatet år 1885. 

1886-1890. Landshövdingens femårsberättelse 1886-1890 innehåller uppgiften om att 

havsfisket i länet särskilt när det gällde strömming var en näring av stor betydelse. 

Fisket bedrevs av omkring 800 fiskare och år 1881 sysselsattes 811 fiskare vilka med 

sina redskap och 661 båtar, värda sammanlagt 451 430 kr, fångade 17 500 tunnor 

strömming med ett angivet värde av 129 781 kr. 

1890-1895. I nästa femårsberättelsetalas om att strömmingsfisket är betydelsefullt inte 

bara för fiskarna själva, utan också för bönderna, men eftersom fisket hade gått tillbaka 

hade åtskilliga fiskare lämnat yrket. Strömmingsfisket bedrevs till största delen med 

skötar, men även, särskilt i trakten av Söderhamn, med drivgarn. 

Nedan följer tabeller framställda ut Awebros material. 

62

Appendix 1 

Tabell 4. Sammanfattande tabell över fiskelägens angivna fisketider, när fisket började, var som 

bäst och när det slutade för året. Inom parentes antalet fiskelägen. Källa: Kungliga 

Lantbruksstyrelsen. Fiskeribyrån. RA. 

Fiskemånad per fiskelägen 

År Började Bästa tiden Slutade 

1882 Maj Aug; (68 samt.) Sep-okt 

1883 Maj-jun Jun; (25) 

Jul-aug; (5) 

Aug; (42) Sep-okt 

1884 Maj Jun; (3) 

Jul; (12) 

Jul-aug;( 9) 

Aug; (35) Aug-okt 

1885 Maj Jun; (2) 

Jul; (4) 

Aug; (37) Sep-okt 

1894 Apr-maj Aug; (5 samt.) Sep-okt 

Tabell 5. Sammanfattning av fångster 1839-1865 från fiskelägen vid Södra Bottenhavet. A : 

antalet fiskare, B : antalet tunnor. 

1839 1844 1850 1855 1860 1865 

Fiskeläge 

A B A B A B A B A B A B 

Bönan, Utvalnäs 22 269 20 252 17 217 16 71 21 170 23 167 

Eggegrund, Lövgrund, Vitgrund 16 220 21 381 24 286 20 93 25 238 26 316 

S. Bergön, Åstholmarne, Röviken 13 162 9 255 8 311 10 108 5 41 

Skarpudden 6 89 6 238 4 160 

Sörfellsviken, Bönhamn, 

Rösseviken, Norrfelsviken 10 250 9 751 10 1195 11 239 9 87 14 250 

Ulvön 6 69 5 130 5 102 

Trysunda 17 335 11 306 12 1560 11 300 9 124 

Grisslan 9 141 8 178 8 348 8 182 5 44 3 60 

Skagen, Långholmen 9 380 8 596 7* 962* 

Skeppsmalen 9 135 7* 962* 6 80 5 39 12 279 

Summa 117 2050 97 3087 102 6103 82 1073 79 743 78 1072 

* Här förekommer ett fel i Awebros material, vilket inte kan korrigeras utan besök i arkiven. 

63

Appendix 1. 

Tabell 6. Sammanställning över strömmingsfångster från ett antal fiskelägen mestadels belägna i 

Bottenhavet. Beroende på källmaterialets utformning har fångstdata slagits samman där så medges. 

Fiskelägen, 1: Eggegrund, Lövgrund och Vitgrunds. 2: Södra Bergön och Åstholmarna. 3: Bönans 

och Utvalnäs. 4: Trysunda, Norfelsviken och Bönhamn. 5: Trysunda. 6: Skagens och Långholmens. 7: 

Bönhamns, Refvels- och Norfelsviken. 8: Skarpuddens. 9: Ulvöns. 10: Skagens. 11. Grisslans. 12. 

Skeppsmalens. 13. Gävle fraktströmming. Totalt är en summering av de redovisade fångsterna. 

Totalt 2 är en summering gjord av Kenneth Awebro och innefattar tydligen annat/mer källmaterial. 

Fiskelägen Totalt Totalt 2 

Årtal 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 

1839 335 452 141 133 490 1551 2048 

1840 403 567 167 172 683 1992 3871 

1841 430 829 357 137 639 2392 3295 

1842 543 891 416 298 2660 4808 3584 

1843 624 534 178 273 1136 2745 5799 

1844 306 1069 597 258 1138 3368 4408 

1845 276 350 162 865 846 1291 237 100 774 250 5151 4662 

1846 367 465 327 145 733 472 319 145 321 372 3666 3898 

1847 228 128 228 778 320 1168 130 60 236 413 3689 5958 

1848 201 562 162 426 962 1268 272 106 265 324 4548 4290 

1849 327 247 288 282 629 768 98 84 348 119 3190 1814 

1850 286 317 217 1260 846 1195 160 102 963 180 263 5789 5191 

1851 101 214 317 772 143 953 256 72 629 316 270 4043 4116 

1852 497 355 337 613 278 778 166 43 846 60 381 4354 4477 

1853 251 114 147 316 184 44 19 143 170 152 1540 1552 

1854 163 182 121 192 252 38 28 278 102 209 1565 1639 

1855 93 108 71 300 239 292 196 292 1591 1126 

1856 112 230 122 356 218 455 76 455 2024 1893 

1857 211 115 209 117 219 248 120 248 1487 1258 

1858 270 145 203 176 219 996 100 996 3105 1492 

1859 25 25 196 330 189 418 44 418 1645 1579 

1860 41 41 170 124 87 160 61 160 844 903 

1861 361 724 78 190 1353 957 

1862 231 826 78 1135 859 

1863 278 245 523 918 

1864 239 239 917 

1865 131 131 947 

1866 0 955 

1867 0 1208 

1868 0 1621 

1869 0 846 

1870 0 608 

1871 0 460 

1872 0 769 

1873 0 796

Appendix 1. 

1874 0 755 

1875 0 1014 

1876 0 1019 

1877 0 372 

1878 0 953 

1879 0 429 

1880 0 193 

65

Appendix 2. 

12. Appendix 2. Huvudsakligen utdrag ur Hushållningssällskapets 

verksamhetsrapporter 1861-1966 

Uppgifter från historiska källor sammanställda av Lena Eriksson, Gävle. Materialet har dock 

kortats ner och endast det som har relevans för denna rapport har inkluderats. Fullständigt 

material kan erhållas från Lena Eriksson. 

Redovisade uppgifter har hämtats från följande källor: 

- För åren 1754-1856 från Landsarkivet i Härnösand, Gävleborgs läns landskanslis arkiv 

1030001, Kronobef männens relationer till riksdagsberättelser och 5-årsberättelser 1754- 

1862 (E I:1-3). 

- För åren 1861-1966 från Gävleborgs Läns Hushållningssällskaps arkiv 3673 hos Arkiv 

Gävleborg i Gävle. Inbundna protokoll och verksamhetsrapporter för åren 1861-1966 

(Bok 1862-1967, A3:3-106) samt inkomna handlingar för åren 1887-1892 (E1). 

- Gävlefisk ekonomisk förenings arkiv hos Arkiv Gävleborg, fisketidskriften Ostkusten 

för feb 1948. 

Gävleborgs läns landskanslis arkiv 

Kronobef männens relationer till riksdagsberättelser och 5-årsberättelser 

1754. Söderhamns stads magistrat meddelade att fisket slagit fel och från Hudiksvalls stads 

magistrat: rapporterades om ”Dåligt strömmingsfiske ingen inkomst”. 

1764. Från Hudiksvalls stads magistrat rapporterades om fångst på 1 000 tunnor saltad 

strömming. 

Söderhamns magistrat meddelade att fiskerskapet i staden fiskade med skötar och notdrägt. 

1822. Berättelserna meddelade att fisket tycktes vara i avtagande och att orsaken därtill i 

huvudsak var deras begagnande under lektiderna. 

1828. Söderhamns magistrat rapporterade att strömmingsfisket skedde med notdrag, vanligen 

i början av sommaren i Södra och Norra fjärden, av vilka allmogen delade fiskevarpen med 

staden. Notdrägten på dessa fjärdar hade i forna tider varit synnerligen givande. Men de 

senare åren hade denna notdrägt så avtagit, att ”på densamma numera synes ej kunna vara att 

göra någon räkning”. 

På 2-5 mils avstånd från staden fanns de fiskelägen i skärgården till vilka fiskerskapet efter 

notströmmingstiden i början av juli i allmänhet utflyttade för att idka skötströmmingsfisket på 

därvarande grund i öppna havet. 

Fisket gav i medeltal under de 5 åren enbart 435 tunnor saltströmming och idkades av 64 

fiskarborgare, med änkor inbegripna. Fattigdomen var tilltagande, så att största delen ”blivfit 

fördjupade i gäld” och åtskilliga måste gå ifrån sina egendomar (1832). 

1832. Enligt Gefle Magistrats Femårsberättelser 1828-1832 hade den borgerliga 

Fiskaresocieteten 131 medlemmar. Stadens fiskare hade årligen under de sista 5 åren hemfört 

i medeltal 4 358 tunnor strömming, de föregångna åren 4 209 tunnor. Fisket idkades till

Appendix 2 

största delen i de norra provinsernas fiskehamnar, dit de flesta av stadens fiskare vid 

sommarens annalkande begav sig på egna små fartyg och varifrån de om hösten återvände 

med sin fångst. Av en del fiskare utövades fisket i stadens skärgård eller andra närbelägna 

fiskehamnar. 

1833. Magistraten i Hudiksvall meddelade att strömmingsfisket för en och annan av 

fiskerskapet var någorlunda ”indrägligt”, men för andra var det så ringa att de under 

sommaren inte kunnat livnära sig därav. Under de förflutna 5 åren hade det på det hela varit 

under medelmåttan, varigenom de svaga villkor på vilka denna klass av borgerskapet förut 

befunnit sig hade blivit ännu mera försämrade. Fångsten av strömming avsattes till betydlig 

del i Gefle stad. 

1851-1855. Av femårsberättelse över näringarna i Söderhamn för åren 1851-1855 och 

”Fiskerier” framgår att denna näring utövades av fiskerskapet egentligen med 

strömmingsfångst, som verkställdes dels om våren med notdrägt i stadens båda fjärdar, den 

norra och södra, och dels om sommaren till slutet av september i skärgården med skötar 3-5 

mil till ut till havs. Det utövades år 1855 av 64 idkare och med 25 arbetare, men fångsten var 

osannolikt klen. Den utgjorde inte mera än 270 tunnor saltad efter fångst i skärgården och 770 

tunnor färsk, tagen i fjärdarna. 

1856. Norra Hälsingland: ”Strömmingsfisket inbringar detta år mycket penningar åt 

hafskustens innewånare 103 skiälar har dock fångats”, ingen uppgift gavs om hur mycket 

”penningar” det rörde sig om. 

Gävleborgs Läns Hushållningssällskaps handlingar 

Årsvisa uppgifter rörande strömmingsfisket i regionen 

1861. Från Enångers gille omtalades exempel på den mest barbariska misshushållningen med 

ett högst värderikt gödningsämne, vilket hämtades från fisket. ”Var och en borde inse att kon 

är ett gräsätande djur som ej ens i likhet med vargen, hunden och katten m fl köttätande, har 

tänderna inrättade att sönderslita djurkroppar. Och det oaktat tvingar man genom svält på 

naturligt foder och genom retmedel av en lindrig saltning – ty huru skulle det annars låta sig 

göra? – nötkreaturen der i orten, att förtära den så kallade strömmingsgilen, d w f 

strömmingens huvud och utrensade innanmäte! Man kan lätt föreställa sig, huru 'Samojedikt' 

mjölken måste bliva efter en sådan utfordring; vi har själva haft tillfälle erfara, att dess smak 

väcker en livlig erinran om fisktran”. Det upprördes således över att man gick miste om ett 

gödningsämne, som var jämförligt med guano. 

Enångers och Njutångers hushållsgille uppgav under ”Binäringar”, att strömmingsfisket, som 

var det förnämsta, detta år hade utfallit medelmåttigt. 

Söderhamn, Norrala, Trönö, Söderala, Mo och Rengsjö gille meddelade att strömmingsfisket 

utfallit ganska ”tarfligt” såväl i Norrala som Söderala. 

1862. Gefleborgs Läns Hushållnings-Sällskaps Tidskrift, sjunde häftet, Gefle 1863. 

Strömmingsfisket, som förutom av Hudiksvalls fiskare, idkades tämligen ”endräglit” både 

med not och skötar i Rogsta, Tuna och Idenors socknar, i vilka det även till någon del fiskades 

lax och sik. 

I berättelsen från Enånger och Njutångers gille meddelades när det gällde binäringar att 

strömmingsfisket var det förnämsta och hade detta år utfallit medelmåttigt. Laxfisket i 

67

Appendix 2 

Söderala hade utfallit under medelmåttan. Däremot var strömmingsfisket i Norrala 

medelmåttigt. Bok 1863 

1863. Gefleborgs Läns Hushållnings-Sällskaps Tidskrift, Åttonde häftet, Gefle 1864: 

Från Hudiksvall meddelades angående binäringar att de var som föregående år! 

Berättelsen från Norra Hälsinglands Norra gille, vilket innefattade sockarna inom Bergsjö 

tingslag angav under binäringar att de var ungefär desamma och utan någon vidare 

utsträckning än som uppgivits förlidna år. Om strömmingsfisket hade detta år varit ovanligt 

givande, varigenom priset även lika ovanligt nedgått, och således ländande till fromma för 

köpare mera än för säljare. 

Berättelse från Enånger och Njutångers gille uppgav att strömmingsfisket var det 

huvudsakliga av binäringarna och hade detta år utfallit medelmåttigt. Bok 1864, 

1864. Enångers och Njutångers gille: ”Strömmingsfisket har utfallit medelmåttigt”. 

1865. Från Bergsjö tingslags hushållsgille rapporterades att strömmingsfisket bedrevs på 

vanligt sätt med notar och skötar och att inkomsten därav varit medelmåttig. ”Skäl- och allt 

annat fiske är av föga betydenhet eller alls intet.” 

Inom Enångers och Njutångers gille hade strömmingsfisket varit under medelmåttan. 

1866. Rapport gavs om strömmings- och laxfisket. Strömmingsfisket var enligt uppgift från 

norra Hälsinglands havskust hjälpligt på försommaren, men i avtagande under eftersommaren. 

Men, om än i saknad av uppgift, tillades att laxfisket i Gefle ån och Ljusneelven, de 

huvudsakliga inom länet, varit bättre än vanligt. 

Bergsjö tingslags hushållsgille hade haft ett mindre givande strömmingsfiske och det nämndes 

att mer än en fiskare i dessa socknar inte hade fått strömming för eget husbehov. 

Enånger och Njutångers strömmingsfiske, som under försommaren utföll tillfredsställande, 

blev sedermera klent och ansågs för medelmåttigt. Bok 1867, 11 häftet 

1867. Hudiksvalls stad och Forsa Tingslags hushållsgille uppgav att strömmingsfisket, som i 

början av sommaren var mycket ogynnsamt, mot hösten blev något bättre och kunde i 

allmänhet anses ha lämnat en knappt medelmåttig avkastning. Laxfisket och annat fiske hade 

under sistförflutna sommar varit högst ringa och ansågs ha nästan misslyckats. 

Bergsjö tingslags hushållsgille rapporterade att strömmingsfisket varit under medelmåttan. 

I En- och Njutånger utföll strömmingsfisket klent under försommaren, men var därefter 

tillfredsställande. Laxfisket var däremot dåligt hela tiden. 

Från Sydöstra Hälsinglands hushållsgille uppgavs att strömmingsfisket varit ganska givande, 

men att laxfisket varit ytterst klent. 

1868. Från Gefle, Hille och Valbo socknars hushållsgille rapporterades om att strömmings-, 

lax- och annat fiske fortfarande påkallade en bättre skötsel, men att årets fångst var ganska 

riklig. 

I Hudiksvall och Forsa var strömmingsfisket, såsom under de sistförflutna åren, synnerligen 

gynnsamt och gav god avkastning. Däremot var laxfisket högst ringa. 

1869. Strömmingsfisket under året hade varit ganska givande, men laxfisket hade lämnat 

ytterst ringa avkastning. 

I Enånger och Njutånger hade strömmingsfisket utfallit mycket ojämnt, men dock i allmänhet 

medelmåttigt. 

68

Appendix 2 

1886. I Hudiksvall med omgivning hade strömmingsfisket varit under medelmåttan. 

I Enånger hade fisket under året givit 2 221 tunnor och för strömmingsfisket hade 1 742 

skötar av 25 à 35 fots djuplek och 90 à 96 fots längd använts. 

I sydöstra Hälsingland var strömmingsfisket medelmåttigt. 

Den strömming som erhölls var betydligt magrare än eljest och orsakerna härtill ansågs svåra 

att bestämma, men Hushållningssällskapets fiskeriöveruppsyningsman Gustaf Bergius 

förmodade att den alltför lugna väderleken under hela sommaren varit den främsta orsaken. 

Fetströmmingen uppehöll sig ute på de större djupen, var maklig av sig och begav sig inte 

frivilligt på längre vandringar. En storm måste tvinga honom att flytta sig. Detta år hade det ej 

blåst några ostliga vindar utan ljumma sydliga fläktar var de enda som svalkat, ingen 

pålandsvind. Den strömming som fångats med drivgarn hade till största delen varit stor, 

köttfull inmatströmming, s k ”finrommare”. Väl saltad var den strömmingen helt naturligt 

ojämförligt mycket smakligare än den tunna magra lekströmmingen som fångades på grunden 

vid lektiderna. 

1887. ”Loggbok”, dvs några blad, för drivgarnsfiskeförsök finns för tiden 24 juli-31 sept vid 

ett 15-tal tillfällen, med anteckningar förda av Carl Erik Flodberg vid fiske kring Tupparna. 

Strömmingen befanns vara av god kvalitet. Stor bok 1887, Inkommande handlingar 

1889. Loggbok över drivgarnsfiske efter strömming finns, förda under aug-okt av fiskare 

Axel M Olsson, Olmens fiskeläge, vilken fann att strömmingen befanns var stor och fet. Stor 

bok 1889, Inkommande handlingar 

1890. Den 22 april meddelas i Fiskeristyrelsens Cirkulär no 1 att det överenskommits och 

beslutats på allmänna mötet i Hudiksvall att 1 tunna strömming skulle innehålla 120 liter, 

undertecknat av Gustaf Bergius. Stor bok 1890, Inkommande handlingar 

1892. Loggböcker finns, som förts av Hans Bergström, Löfskär, under drivgarnsfiske efter 

strömming under tiden 1 aug-28 okt 1891, då det gavs stor och fet strömming hela tiden samt 

under tiden 14 aug-21 sept 1892 och även då var strömmingen stor och fet. Loggbok fördes 

också av O Nordin, Prästgrundet, över drivgarnsfiske år 22 aug-27 sept 1892 och den fångade 

strömmingen var stor, fet och tom (finns i Storbok 1893). Stor bok 1892, Inkommande 

handlingar 

1894. Enligt de samlade uppgifterna uppgick fångsten av strömming till ca 45 000 fjärdingar 

= 11 250 tunnor i runt tal. Detta var dock ej en fullständig uppgift om hela strömmingsfisket 

utefter Gefleborgs läns kuster, ty uppgifter saknades helt från vissa delar av skärgården, 

nämligen dels från Hamrångetrakten och dels från Rogstatrakten m fl . Fångsten för hela 

Gefleborgs län gick således inte att beräkna. 

I årsberättelsen för 1894 uppgavs att fångsten för hela Gävleborgs län torde ha uppgått till 

minst 60 000 fjärdingar = 15 000 tunnor. 

1895. Beträffande strömmingsfisket i länet för år 1895 ansåg fiskeriinstruktören, dels pga 

insamlade statistiska uppgifter och dels pga gjorda beräkningar, att det inte torde vara någon 

fara för överdrift om fångsten angavs till 70 000 fjärdingar eller 17 500 tunnor à 120 liter. 

1896. En sammanräkning av det som var känt gav för handen att det vid Gävleborgs läns kust 

från södra gränsen t o m Rogsta socken hade fångats ca = 21 750 hektoliter strömming 

beräknad efter volym, såsom färsk eller i tunnor uttryckt 72 500 fjärdingar = 18 125 tunnor. 

69

Appendix 2 

1897. Anm. En lång strömmingsfiskerapport lämnades med separata uppgifter för de olika 

fiskelägena i länet. Då fångsten anges i valar och fjärdingar om vartannat har det ansetts för 

tidsödande att göra en sammanräkning för att få en totalmängd. 

1900. Strömmingsfisket vid fisklägena utanför Hudiksvall hade varit mycket gott, i synnerhet 

för de fiskare som sökt sig längre ut till havs med sina skötar fick ett gott resultat. 

Såsom en mycket viktig åtgärd till fiskenäringens främjande anfördes den av sällskapet 

anordnade ”premiering för dödande af sälar”. Ett statsanslag av 300 kr hade beviljats och 

jämte ett belopp på 1 371 kr av sällskapets egna medel kunde under året utbetalas premier à 3 

kr för 557 dödade sälar. 

1901. Till följd av den starka värmen höll sig strömmingen långt till havs, vilket för en del 

fiskarhamnar var ogynnsamt. 

I Hudiksvall hade strömmingsfisket under sommarens senare del varit ganska gott och 

strömmingen varit ganska fet. Under försommaren var tillgången ej stor. 

1903. Här ges kortfattad information om att strömmingsfisket inom länet utfallit betydligt 

under medelmåttan, beroende framför allt på den dåliga väderleken under augusti, som under 

vanliga förhållanden kanske var den bästa fisketiden. Särskilt dåligt var utbytet av 

fetströmming. 2 st häften: Hushållnings-Sällskapets Handlingar utgivna 1904, I och II resp III 

och IV 

1907. Från Klacksörarna rapporterades om mycken lekströmming från mitten av juli till 

mitten av sept, men däremot mindre av klum- eller slängströmming, som under den tiden 

vanligen brukade förekomma här. 

I Hölik var fisket rikligt av romfylld strömming i aug. 

1908. Tupparna uppgav ett gott lekströmmingsfiske särskilt i aug. Fetströmmingen tycktes 

helt och hållet försvinna. 

Agön hade på försommaren ett enastående dåligt fiske. I slutet av juli och i början av aug var 

fångsten av romfylld strömming god. 

1909. Det meddelades att: ”Man skall nu 2 à 3 mil till havs innan man får någon strömming.” 

Vid Klacksörarne hade i allmänhet förekommit mycket romfylld strömming i slutet av juli 

och under aug, därav blev det lågt pris på både färsk och salt strömming. 

Allmänt var dåligt fiske på våren och försommaren och gott om lekströmming i slutet av juli 

och början av aug. 

1910. Från Trödje rapporterades: ”Så dåligt fiske har det här ej varit förr i mannaminne; 

undras om motorernas klappande skrämmer bort strömmingen?” 

Höstfisket var alldeles misslyckat och gav ingen bättre strömming, endast lekströmming. 

Lektid maj-aug (Olmen). 

1911. Från Kråkön gick några båtar åtta gånger ut till Gretas klackar, belägna 13 min från 

läget ute i havet och vid vilka Kråköfiskare ej tidigare fiskat, och dessa fiskeförsök utföll i 

allmänhet till belåtenhet, fastän strömmingen var mager. ”Men hellre sådan strömming än 

ingen alls!” 

70

Appendix 2 

1913. Fisket var betydligt under medelmåttan, särskilt i mellersta och norra Gästrikland och i 

södra Hälsingland. Norra Hälsingland hade jämförelsevis gott fiske. Priserna var ovanligt 

höga i hela länet, särskilt för saltad vara, vilket torde ha berott på de höga sillpriserna. 

Fisket pågick långt in på hösten och med ganska gott resultat. Från Kråkön meddelades att 

man fiskat strömming på flaggor och stänger så sent som i november och ibland fått ”flera 

tunnor pr båt och natt”. 

1914. Fisket var gott och betydligt bättre än föregående år, framför allt i mellersta 

Hälsingland, där fångstvärdet översteg föregående års avkastning med 50 000 kr, trots att 

priserna (liksom i övriga delar av länet) varit lägre på både färsk som salt vara. Även norra 

Hälsingland hade god avkastning. Under den tid som någon verkligt ordnad statistik hade 

förts inom länet så hade avkastningen av strömmingsfisket inte någon gång varit så stor som 

detta år. 

I Gästrikland ansåg de flesta fiskelägen att strömmingsfisket varit fullt medelmåttigt, endast 

ett fiskeläge klagade över dåligt fiske, men avkastningen där var dock dubbelt så stor som 

under 1913. 

1915. Länets fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund omnämnde att resultatet av årets 

strömmingsfiske tack vare de höga priserna var mycket gott. Såsom enastående i 

strömmingsfiskets annaler påpekade Skoglund det rikliga höstfisket i mitten av oktober, vilket 

gav riklig lön för mödan. 

74 st fiskare hade under året insamlat uppgifter om kustfisket från 110 lägen. 

Det omnämndes att vårfisket aldrig inträffat, utan det egentliga fisket kom igång först i början 

av juli. Det fanns dock platser där man kunde iaktta strömming invid kusten, men att det var 

omöjligt att fånga den med garn. 

Som enastående i strömmingsfiskets annaler angavs det rikliga höstfisket, som i mitten av 

oktober gav riklig lön för mödan, särskilt gällde då detta mellanvattenfisket. Det fanns båtlag i 

Hudiksvallstrakten som fick ända upp till 10 tunnor per natt. Strömmingens beskaffenhet var 

mycket god. 

OBS! Enligt efterföljande fiskeristatistik över strömmingsfisket för 1915 finns det inte ett 

enda fiskeläge som anger oktober som bästa fisketid. 

1916. 1916 års strömmingsfiske var såväl med avseende på mängd som på pris utomordentligt 

gott. Därtill kom att strömmingen i det hela även var av utmärkt beskaffenhet. Året gav en 

ökning av 2 233 577 kg mot föregående år. Emellertid framhölls att omkostnaderna för 

fiskarena i flera avseende väsentligt stigit. 

1917. Strömmingsfisket var, med undantag av försommaren på en del håll, synnerligen gott 

och varan fet och fin, speciellt vid höstfisket; förekomsten av lekströmming var i allmänhet 

ganska ringa. Priset ökade i jämförelse med föregående år. 

Bristen på motorsmörjoljor och fotogen inskränkte användningen av motorbåtar, och på en del 

håll måste segelbåtar användas, vilket innebar ett avbräck i fisket som inte kunde bedrivas 

effektivt. Bristen på garn för redskapstillverkning och lagning orsakade fiskarena hart när 

oöverkomliga svårigheter. 

Från Gävleområdets fiskelägen rapporterades att fisket var gott på senhösten i okt-nov och 

gav fet strömming. 

Från Hälsingekusten var strömmingsfisket även givande under försommaren och 

strömmingen var fet och god. I mellersta Hälsingland var fisket det jämnaste fiske de kunde 

minnas, ingen lekströmming utan bara fin vara från början till slut. 

71

Appendix 2 

1918. Det framhölls att tyvärr en del fiskare, särskilt strömmingsfiskare, säkerligen inte 

uppgav hela sin fångst, utan man hade synbarligen dragit sig för att meddela de fullständiga 

rekordsiffror, som uppnåtts under året. Strömmingsfiskets bruttoinkomst kom ändå upp till 

den väldiga summan av 3 398 760 kr för en fångstmängd som med nära 200 000 kg understeg 

fångstmängden år 1917. 

Strömmingsfisket var mycket gott under året, särskilt vår- och försommarens fiske. Stora 

svårigheter förelåg att kunna anskaffa bränslematerial för motorbåtarna och nyanskaffning av 

arbetsmaterial, garn och skötar m m. 

1919. Strömmingsfisket var ”nog” på de flesta lägen i det närmaste lika rikt som föregående 

år, men priserna betydligt lägre, ofta blott ¼ av fjolårets, särskilt gällde det saltströmmingen. I 

juli och något senare betalades ännu saltströmming med 55 à 60 kr per tunna, men senare föll 

priset ända ner till 22-30 kr och även därunder. Därför var tyvärr en del saltströmming osåld 

vid årets slut, t ex 65 tunnor vid Björnsundet och 25 tunnor vid Hårte. På Klockharet och 

Sillharet var ingen saltströmming såld den 11 nov. 

Orsakerna till den klena försäljningen torde ha varit de senaste årens ”massproduktion” och 

att varan varit så lätt att avyttra att inte lika full noggrannhet som tidigare hade lagts ned på 

varans behandling och kärlens tillverkning. Det dåliga saltet kunde även vara orsak till 

strömmingens mindre goda beskaffenhet. 

1920. Strömmingsfisket under försommaren hade varit litet givande i Gästrikland och södra 

Hälsingland, men däremot givit gott resultat i mellersta och norra Hälsingland. På grund av 

svårigheten att avsätta strömmingen hade fisket på sina ställen måst inskränkas i betydande 

grad. I synnerhet hade detta varit förhållandet i norra Hälsingland. 

På det hela taget hade nog tillgången på strömming varit god, om man undantog våren, men 

pga den dåliga avsättningen hade fisket inte drivits som förut. På många håll hade man arbetat 

endast med 1/3, ja 1/2 av redskapen, och många fiskare hade måst söka sig annat arbete. Vad 

särskilt saltströmming beträffade tycktes den ha varit synnerligen svårsåld. 

Särskilt från Ytterharnäs, Iggön, Sörsundet, Gåsholma, Granön, Maråker, Kultebo, Tupparna, 

Grimshararna, Sillharet, Skärså, Bockbo, Prackskär, Klackarne, Hölick och Kuggörarna 

klagades över det i allmänhet dåliga strömmingsfisket på våren och försommaren, däremot 

var tillgången på eftersommaren och delvis även hösten riklig, men fisket inskränktes pga den 

dåliga efterfrågan, med ty åtföljande låga priser på strömmingen 

Fil dr Ivar Arwidsson hade insamlat de fiskeristatistiska uppgifterna. 

För Gästrikland noterades bl a att i Sikvik hade fjällfisket varit bättre under vintern, om ej så 

mycket smörja utsläppts från fabrikerna vid Karskär, så att den fisk som steg in i skärgården 

från havet och fick smak av vattnet, blev svårsåld. Utvalnäs hade klent strömmingsfisket på 

våren, men drivgarnsfisket på eftersommaren var bättre och lekfisket medelmåttigt. Den 

rapporterades om den vackraste höst i mannaminne med lågt vattenstånd. Eggegrund hade 

mycket dåligt fiske och Edsköns fiske blev nästa felslaget. 

I Hälsingland var bl a fisket i Harald mycket dåligt under maj och juni, med öppet vatten hela 

vintern in på stränderna och med ihållande sydliga och sydvästliga vindar under vintern och 

våren. Enskärs strömmingsfiske med drivgarn gav ganska rikligt på hösten, men mager vara. 

Vid Rönnskär, under det rikliga strömmingsfisket på eftersommaren lade man ej mer än två 

skötar per båt! Prästgrundet hade ytterst dåligt fiske på försommaren, i juli och aug fick man 

däremot för mycket strömming och i okt var fisket bra i 3 veckor. Korsholmen hade 

medelmåttigt fiske. Saltströmmingen låg osåld den 9 dec. 

1921. Strömmingstillgången under året var fullt medelmåttig, med undantag för några få 

lägen. På en del håll var fångsten tidvis riklig, speciellt under aug-sept. Priserna var dock låga 

72

Appendix 2 

och efterfrågan ringa, speciellt på saltströmming. Det gav till resultat att fisket inte hade varit 

så lönande. Den dåliga avsättningen hade medfört att man på många ställen endast fiskat med 

några få skötar per natt och många nätter hade man inte alls fiskat. 

Priserna var höga på kärlved och salt, varför det inte ansågs lönande med saltning och vid 

flera fiskelägen kastade man hellre stora mängder strömming tillbaka i sjön istället för att 

ägna sig åt saltning. Från flera fiskelägen i Hälsingland rapporterades att man kastat så 

mycket som ca 10-30 tunnor. 

1922. Utefter hela länets kust var, särskilt på sensommaren, tillgången på strömming god, på 

många håll t o m mycket god. Tyvärr var efterfrågan ringa, trots varans goda beskaffenhet och 

att priserna var synnerligen låga. Därför hade man på många lägen inskränkt fisket betydligt. 

Från alla håll klagades över omöjligheten att få sälja färsk vara till rimliga priser, åtminstone 

så snart det gällde större mängder. På flera ställen hade man även detta år fått kasta mycken 

strömming tillbaka i sjön. 

4 000 tunnor saltströmming exporterades till Amerika, men då en tull införts där om ca 10 

kr/tunna, så antogs all vidare export dit därmed vara omöjliggjord. 

1923. Strömmingsfisket gav under våren goda och jämna fångster som ökade under 

sommaren, så att på en del fiskelägen måste inskränkning av skötantalet göras. Svårigheter 

förelåg fortfarande att finna avsättning för den goda varan till rimliga priser. 

Klabbströmmingsfisket gav mer än året innan och priserna höll sig goda. Denna 

strömmingssort hade varit borta från länets kuster men det ansågs nu att den var på väg 

tillbaka i rikligare mängder. 

Under året exporterades ca 1 000 tunnor saltströmming till Amerika. 

1924. Strömmingsfisket på våren gav mycket gott resultat, speciellt i norra delen av länet. 

Sommarfisket var mindre givande med undantag av fiskelägena i Gästrikland och södra 

Hälsingland, där man fick jämna och bra fångster under juli-sept. 

Liksom de närmast föregående åren var strömmingen mycket storvuxen, så att de småmaskiga 

strömmingsskötarna var nästan odugliga att använda. 

Det exporterades 130 000 kg saltströmming till Amerika. 

1925. Partipriset på färsk strömming varierade mellan 12 och 20 öre/kg under högsommaren 

med något högre priser under senare delen av året. 

Strömmingsfisket gav mindre gott resultat än vanligt, vid fiskelägena i skärgården var det 

mycket dåligt, men vid lägena i yttre havsbandet något bättre, men ändå sämre än 1924. 

Orsakerna till försämringen av fisket under de sista åren ansågs i viss mån kunna tillskrivas 

ogynnsamma vindförhållanden under bästa fisketiden på hösten, men även andra ännu 

obekanta förhållanden torde ha gjort sig gällande. 

Avsättningsförhållandena för såväl strömming och övriga fiskslag hade överallt inom länet 

varit goda. 

1926. Fisket var mycket givande, särskilt utefter Hälsingekusten, med undantag av en del 

yttre fiskelägen som hade problem med ishinder. Utefter Gästrikekusten var fisket 

medelmåttigt, men under lektiden i juli-aug var resultatet gott även här. 

Under höstfisket av strömming erhölls utefter hela kuststräckan goda fångster i mellersta och 

yttre delarna av skärgårdarna. Höstströmmingen var av utomordentligt god beskaffenhet och 

storväxt. Mycket god avsättning erhölls på marknaden i mellersta och södra Sverige, inte 

minst i Stockholm. 

73

Appendix 2 

Avsättningsförhållandena av saltströmming var goda och ca 5 000 fjärdingar vanlig 

saltströmming hade under året exporterats till Amerika. På grund av det rikliga fisket i norra 

delen av länet hade stora kvantiteter måst saltas in, som vid årets slut var till stor del osålt. 

1927. Vår- och sommarfisket efter strömming var givande, men höstfisket från slutet av aug 

och under hela sept var synnerligen dåligt. Orsaken härtill ansågs ha berott på för hög vattentemperatur, 

exempelvis var vattentemperaturen på ett djup av 30 m i närheten av Eggegrund 

17 grader. Under sistnämnda tid gav likaledes det s k klabbströmmingsfisket sämre resultat än 

under flera föregående år. Senare på hösten blev strömmingsfisket bättre, dock ej särskilt 

rikligt. 

Priserna på saltströmming var otillfredsställande. På grund därav hade även mindre omsorg än 

önskvärt ägnats åt strömmingens behandling. I detta sammanhang påpekades även svårigheten 

att få fiskarena att övergå från gamla saltningsmetoder till nya och mera värdefulla. 

1928. Strömmingsfisket gav redan från början goda resultat. På eftersommaren var fisket 

ibland så rikt givande att tidvis viss inskränkning måste vidtas. Det framhölls i detta 

sammanhang, att strömmingen tydligen pga rådande låg vattentemperatur höll sig kvar vid 

kusten längst in på sommaren, vilket förhållande givetvis underlättade fisket och bidrog till 

det goda resultatet. 

Under 1928 saltades strömming i större omfattning än under näst föregående år och vid 

årsskiftet var en del strömming ännu osåld. En mindre del strömming försåldes under året till 

Amerika. I stort sett var priset på den salta strömmingen synnerligen dåligt. För att få bättre 

kvalitet på saltströmmingen hade i enlighet med av Gävleborgs läns fiskareförbund fattat 

beslut den i träkärl saltade strömmingen underkastas fullständig kontroll. 

Med statsbidrag verkställdes försök med försändningar av saltströmming till Tyskland, Polen 

och Litauen och prov på böckling till Berlin, där man gillat varan och funnit den vara i flera 

avseenden utmärkt. 

1929. Redan från början av maj gjordes betydande strömmingsfångster vid flera fisklägen och 

under försommaren hystes den uppfattningen, att strömmingsfisket skulle bli lika rikligt som 

under de närmast föregående åren. Därför gjordes inskränkningar i fisket med tanke på, att 

tillräcklig avsättning inte kunde fås för färskströmmingen. Med tanke på de låga priserna 

under föregående år vågade man heller inte salta strömmingen för lagring. 

Under eftersommaren försämrades fisket avsevärt och höstfisket blev så dåligt att det kunde 

betecknas som felslaget. Trots den ringa tillgången, som härigenom uppkom på såväl färsk 

som saltad strömming, var priserna synnerligen låga. Fiskeriinstruktören ansåg att det var 

nödvändigt att undersöka varpå ett sådant förhållande kunde bero. 

Inläggningen av salt- och surströmming i bleckburkar hade avsevärt minskat i omfattning. 

Detta ansågs kunna bero på olämpliga prisbestämmelser, på överproduktion men även på 

oenighet och misstroende mellan salteriägare vid norrlandskusten. 

Såsom en nyhet betecknades att, s k lökströmming införts på marknaden från Söderhamns 

distrikt. 

Inläggning av böckling i olja hade upptagits vid 4 rökerier i länet och efterfrågan på den varan 

kunde tillnärmelsevis inte fyllas. 

Fiskeriinstruktören framhöll vikten av att de rökerier som fått gott namn om sig skulle låta 

inregistrera sina varumärken. 

1930. Strömmingsfisket började redan i slutet av april. Vid den tiden rapporterades från flera 

fiskelägen att stora strömmingsstimmen var på ingående mot kusten och att goda fångster 

gjordes på flera håll. Det egentliga storfisket började dock först i mitten av maj. I slutet av 

74

Appendix 2 

juni och i början av juli försämrades strömmingsfisket märkbart. Största orsaken ansågs ha 

varit den höga vattentemperaturen. Den egentliga fångsten gjordes också efter den tiden långt 

ut till havs. Ungefär samma förhållanden var rådande efter hela länskusten. 

Under en tillfällig fiskesäsong på hösten vid Norrhälsinglands kust bedrev några fiskebåtar 

från Gästrikland och norra Uppland fiske i Hudiksvalls yttre skärgård. Detta framhålls ha varit 

första gången på många år, som fiskare från Gästrikland bedrivit fiske efter strömming så 

långt norrut. 

Av den under sommaren insaltade strömmingen i träkärl fanns vid årsskiftet en del partier 

osålda, vilket ansågs tyda på, att konsumtionen av den vanliga i träkärl inlagda strömmingen 

gått tillbaka. Inläggningar av kryddad och rökt strömming rönte emellertid allt större 

efterfrågan och redan vid 1930-års slut var för kommande säsong stora partier av böckling i 

olja kontrakterad för leverans under 1931. 

Under svår storm den 8-10 okt förlorade många fiskare i länet stora mängder fiskredskap och 

förlusterna blev ganska kännbara. Det sammanlagda värdet av förlorade fiskeredskap 

uppskattades till 6 379 kr. 

1931. Strömmingsfisket kunde inte påbörjas i början av maj, då särskilt utefter Gästrikekusten 

mycket drivis förekom, som låg kvar ända till mitten av maj. På grund härav försvårades 

vårfisket efter strömming avsevärt här och det blev i det närmaste felslaget. Även i övriga 

delar av länet var vårfisket mindre givande. Under juli och aug blev strömmingsfisket ojämnt, 

såsom ofta fallet varit vi den tiden. 

Höstfisket under okt-nov blev särskilt givande utefter norra Hälsinglands kust. Det 

rapporterades fångster mellan 13-14 okt som uppgick till 25 000 till 30 000 kg. Ett stort antal 

fiskebåtar från olika fiskelägen bedrev sitt fiske däruppe under denna tid och en del fortsatte 

fiska till början av dec. 

Avsättningen av fångsterna var god, men priserna var vid olika tillfällen inte tillfredsställande. 

Surströmming och saltströmming hade under sommaren inlagts i betydande mängder. 

Saltströmming såldes i större mängd än under 1930, priset var dock lågt, ca 12 kr per tunna. 

1932. Hjalmar Skoglund rapporterade att särskilt under juli-aug gick lekströmmingen rikligt 

till efter hela länskusten. Såväl före som efter lektiden hade strömmingen stått långt ut till 

havs i södra delen av området. Detta som stred mot vanliga förhållanden medförde, att en stor 

del av länets fiskare, särskilt de yngre, hade funnit sig föranlåtna att köpa in stora och 

moderna fiskebåtar av ”särskilt god sjöbåtstyp”. 

Avsättningsförhållandena och de uppnådda priserna försämrades under året, särskilt 

beträffande strömming. Orsakerna torde vara penningknapphet, hög mellanhandsvinst och för 

höga frakter. Ingen export av saltströmming till USA hade förekommit. 

22 st fiskareföreningar bland kustfiskarena var under året i verksamhet och av dem var 4 st 

under året nybildade. Samtliga, utom Gävle Fiskareförening, var anslutna till Gävleborgs läns 

fiskareförbund. Sammanlagda medlemsantalet till förbundet anslutna fiskareföreningar var 

650 personer. 

1933. Strömmingsfisket var ovanligt givande. Under maj och juni var tillgången på 

strömming så riklig att priset gick ned och var en tid mycket lågt. En del strömming gick inte 

heller åt som färskvara utan måste tillvaratas på annat sätt. De minimipriser på 

färskströmming, som fiskarena enats om, kunde under denna tid inte upprätthållas efter 

gästrikekusten. Även lekströmmingsfisket på eftersommaren var sällsynt givande och 

strömmingens kvalitet god. 

Det ekonomiska utbytet av fisket sades dock ha varit dåligt trots den rikliga fångsten. 

Beträffande saltströmmingen anmärktes att priset på den varit ruinerande lågt och att 

75

Appendix 2 

avsättningen sjunkit. Därtill hade producenterna bedrivit mycket stark konkurrens sinsemellan 

och sålunda bidragit till ytterligare sänkning av priset. 

1934. Strömmingsfisket började särdeles tidigt och vårfångsterna var mycket goda. Fisket 

under juni och juli var dåligt. Under aug erhölls däremot rekordfångster av lekmogen 

strömming och fisket fortsatte med rätt gott resultat ända till i december. Stora oregelbundna 

utbud av strömming under aug och sept förorsakade emellanåt mycket låga priser. 

Avsättningen av strömming sades ha ökat, i synnerhet efter hälsingekusten. Priserna var dock 

i stort sett så låga, att det ekonomiska utbytet trots ökad försäljningskvantitet inte förbättrades 

under året. 

Inläggning av saltströmming i träkärl hade nedgått jämfört med föregående år, från 3 100 

tunnor till 2 000 tunnor och priset höll sig kring 12 à 14 kr per tunna. Inläggning av 

saltströmming på burk hade avsevärt ökat under året liksom rökning av strömming. 

Gävleborgs läns Fiskareförbund hade med något statsbidrag verkställt provleveranser till 

Amerika av på olika sätt inlagd strömming, framförallt saltad och rökt. I Hudiksvall hade 

uppförts en fiskmjölsfabrik, avsedd att motta överskottet av strömming och annan billig fisk. 

1935. Strömmingsfisket började mycket tidigt på våren och innan skärgårdarna var isfria. I 

april gjordes under några veckor mycket rikliga fångster. Mot slutet av maj avtog dock fisket 

och en mindre givande period inträdde som varade mot mitten av juli, då den lekmogna 

strömmingen började gå till. Sistnämnda fiske var dock mindre givande. 

Strömmingen hade ökat i storlek, så istället för de förut använda strömmingsskötarna, som 

hade 38-40 varv per aln, måste därför skötar med 34-35 varv per aln användas. Under hösten 

erhölls t o m de största fångsterna på skötar med ännu större maskor, 30-32 varv per aln. 

Den grövre strömming som man då erhöll ansågs vara betydligt hållbarare än småströmming 

och därför tåligare vid längre transporter. Som saltad eller rökt var den också mera smaklig 

och efterfrågad. 

Gävleborgs läns Fiskförsäljningsförening inregistrerades som ekonomisk förening den 6 maj 

1935 och blev sedermera auktoriserad såsom enda partiförsäljningsorgan för avyttring av 

fiskarenas strömmingsfångster till återförsäljare. Vid årsskiftet sades att 97% av länets fiskare 

var anslutna till föreningen. 

Under verksamhetsåret 1935 omsatte föreningen 4 100 000 kg strömming, varav 3 500 000 kg 

gick till konsumtionsbehov och 600 000 kg såldes till en fiskmjölsfabrik i Hudiksvall eller 

direkt till rävfarmer. 

Länets fiskareförbund deltog i industriutställningen i Härnösand sommaren 1935 med en 

kollektivutställning av strömmingsprodukter, utställda av fiskare och salterier inom länet. 

1936. Strömmingsfisket var under året särdeles givande. Strömmingen var stor och fet och 

därmed mycket lämplig för insaltning. Den salta strömmingen hade också förbättrats i 

kvaliteten, beroende dels på råvarans förbättring och dels på bättre saltningsmetoder. 

Konserveringen av strömming, särskilt lökströmming och böckling hade ökat. 

Avsättningen för den färska strömmingen hade under året inte förbättrats. Länets 

fiskförsäljningsförenings försäljningsområde ansågs också vara för litet i förhållande till 

strömmingsfångstens storlek inom länet. Gävleborgs läns fiskareförbund hade levererat 

provsändningar till Tyskland av saltad strömming i burk. 

Priset på den färska strömmingen hade i medeltal under året hållit sig till 10 öre per kg. För 

den salta strömmingen hade erhållits ett medelpris av ca 60 öre per kg. Medelpriset per kg på 

den färska strömmingen under året ansågs ha gått ned med ca 4 öre, under det att priset på 

saltströmmingen bibehållits vid samma nivå som under 1935. 

76

Appendix 2 

1937. Strömmingsfisket under året var mindre givande, med undantag av vår- och höstfisket 

som var mycket gott. Strömmingen var storväxt men inte så fet som under förgående år. På 

grund av fiskets mindre omfattning hade såväl insaltningen av strömming som inläggningen 

av lökströmming och rökning av böckling gått tillbaka. 

Avsättningen av den färska strömmingen hade varit god. Vid tillfälligt förekommande större 

fångster hade dock alltid överskott uppstått, som dels exporterats och dels tillgodosetts genom 

insaltning, konservering och avyttring till rävuppfödningsanstalter. 

Priset på den färska strömmingen hade stigit och medelpriset hållit sig kring ca 15 öre/kg. 

1938. Strömmingsfisket påbörjades redan tidigt i april efter hela länets kust. På sina ställen i 

Gävle skärgård hade en del fiskare redan tidigare varit ute på strömmingsfiske. Något 

egentligt stort vårströmmingsfiske kunde inte sägas ha förekommit, eftersom det var avslutat 

redan i mitten av maj. Därefter och till långt fram på sommaren var strömmingsfisket dåligt 

och betecknades nästan som felslaget. Från början av juli ökade strömmingsfångsterna, så att 

mot slutet av månaden och under augusti kunde fisket efter strömming betecknas som rikligt. 

Höstfisket pågick ända fram mot jul. Det betecknades som medelmåttigt. Endast under ett par 

veckor i oktober hade det varit särskilt givande. Strömmingen hade under nästan hela 

fiskesäsongen varit stor och fet. 

Priset på färskströmming var under 1938 högre än under de närmast förgående åren. 

Fiskeriinstruktören framhöll, att den av fiskarena ägda fiskförsäljningsföreningen ordnat 

strömmingshandeln inom länet på ett för fiskets utövande fördelaktigt sätt. Det ansågs, att 

fiskarena utan denna förening och utan statens åtgärder för reglering av strömmingsförsäljningen 

till vissa bestämda försäljningsområden, säkerligen skulle varit i en mycket 

brydsam ekonomisk ställning. 

Efterfrågan på saltströmming hade varit god och priserna därför fördelaktiga för fiskarena. 

Beredningen av saltströmmingen hade också under senare tid väsentligt förbättrats. 

Bruttopriset på den av fiskarena till fiskförsäljningsföreningen avyttrade strömmingen sades 

under året ha uppgått till något över 19 öre/kg. 

1939. Strömmingsfisket påbörjades utefter hela länskusten under april. Fisket var på våren 

ganska givande, avtog under försommaren och blev för södra Gästriklands del dåligt. 

Hälsinglands fiskare, särskilt de i norr, hade däremot synnerligen goda fångstresultat. 

Av de iakttagelser som gjorts angående den fångade strömmingen syntes som om de äldre och 

tidigare talrika årsklasserna av strömming till stor del skulle ha varit avfiskade och att de 

yngre årsklasserna, den mindre strömmingen, nu var talrikast och främst varit föremål för 

fångst. 

Vid försäljning av den småväxta strömmingen hade vissa svårigheter framkommit dels pga 

denna strömmings mindre hållbarhet vid längre transporter, dels pga att småväxt strömming 

var mindre lämplig för rökning och insaltning. 

Priset på den färskförsålda strömmingen hade under 1939 varit högre än under föregående år 

och medelbruttopriset på den till Gävleborgs läns fiskförsäljningsförening levererade 

strömmingen torde för året ha uppgått till något över 20 öre per kg. 

1940. På grund av den stränga och snörika vintern kom strömmingsfisket igång först i början 

av maj. Under hela försommaren var fisket osedvanligt dåligt, det sämsta under många år. 

Från början av juli hade strömmingsfisket normal omfattning och från mitten av juli till sept 

var det synnerligen givande. Den strömming som då fiskades var 3-4-årig. Den lekte 

företrädesvis vid stränderna och på grunden i de yttre skärgårdarna. Även i de inre 

skärgårdarna hade strömmingsfiske idkats med god framgång. Höstfisket efter strömming var 

dåligt. Tillgången på större och fetare strömming hade under årets fiskesäsong varit knapp. 

77

Appendix 2 

Insaltningen av överskottsströmming hade allt mer tagits om hand av fiskelagen och 

fiskförsäljningsföreningen. Saltströmmingen hade dock varit liten och mager. Böcklingstillverkningen 

hade under året minskat betydligt, mest beroende på att liten och mager 

strömming inte lämpade sig så bra för rökning. 

Priset på färskströmming hade under fiskesäsongen varit i stigande. 

1941. Efter en sträng och snörik vinter, som i betydande grad fördröjde vårfisket, kunde 

fiskarena i mitten av maj mera allmänt påbörja sitt strömmingsfiske såväl i skärgårdarna som i 

det yttre kustbandet. Några större fångster ilandfördes emellertid inte på någon plats vid 

kusten under våren förrän i mitten av maj, då ett par av fiskförsäljningslagen på 

hälsingekusten kunde inrapportera ett par ton strömming. Något stort vårfiske av strömming 

som tidigare varit vanligt hade det inte varit under de senaste 2-3 åren. Däremot hade 

strömmingsfisket blivit synnerligen rikligt under tiden juli-sept. 

Höstfisket blev en stor besvikelse både för fiskarena själva och för den konsumerande 

allmänheten. På många år hade strömmingsfisket under okt-dec inte givit så dåligt utbyte som 

under denna höst. Fiskare från skilda fiskelägen både i norr och söder klagade också allmänt 

över det uteblivna höstfisket. Den feta och större klabbströmmingen, som några år tidigare 

varit så riklig, företrädesvis vid den norra länskusten, hade denna höst inte funnits till. Även 

de yngre årgångarna strömming, vilka som lekmogna under tiden juli-sept i täta stim stod vid 

kusten och som fiskarena hoppades på skulle komma åter på höstsidan, uteblev fullständigt. 

Trots det mindre givande vår- och höstfisket hade dock, tack vare lekströmmingsfisket vid 

länskusten, fiskförsäljningsföreningen från fiskare vid länskusten distribuerat omkring 

4 231 900 kg färsk strömming. Härtill kom en del av som försålts till konsumtionsströmming 

av fiskarena själva och även insaltad sådan, vars mängd ännu inte var större än föregående års 

insaltning och kryddning, som då uppgick till omkring 850 000 kg strömming. 

1942. Redan under de första dagarna i maj påbörjades strömmingsfisket i de inre skärgårdarna 

vid länskusten. Den första strömmingen till Hudiksvall infördes redan den 11 maj och under 

tiden 11-30 maj infördes inte mindre än 33 000 kg, Strömmingsfångster erhölls vid flera andra 

delar av länskusten. 

Under juni blev strömmingsfisket något försämrat men under juli och aug särskilt givande. 

Under den förstnämnda månaden anmäldes till fiskförsäljningsföreningen inte mindre än 

2 137 344 kg strömming och under aug rekordanmäldes 3 002 764 kg strömming från vårt 

läns fiskare. 

Under hela fiskesäsongen hade fiskförsäljningsföreningen emottagit tillsammans 7 235 000 

kg färsk strömming. Härtill kom de mängder strömming fiskarena själva försålt som färsk, 

insaltad, rökt eller på annat sätt inlagd vara. Totalsumman för detta års strömmingsfiske 

kunde inte uppges förrän de statistiska uppgifterna från de olika fiskelägena inkommit och 

bearbetats. Säkerligen torde fångsten av strömming under den tilländalupna fiskesäsongen 

uppgå till lägst 8 000 000 kg, en rekordfångst som tidigare inte gjorts här i länet och troligen 

inte i något annat län vid ostkusten. Strömmingen var stor och fet under hela fiskesäsongen. 

Under 9 dagar under tiden 16 juli-4 sept, anmäldes att strömmingsfångstens alla dessa 9 dagar 

betydlig översteg 100 ton per dag. Rekordet av en dagsfångst uppgick till 176 805 kg. Denna 

rekordfångst inträffade den 27 aug. 

Strömmingsfisket pågick till dagarna före jul. Sista fångsterna gjordes den 29 dec vid 

Rönnskärs fiskeläge, Stocka. Men även så sent som den 19 dec infördes strömming till Gävle 

från Harskär och Iggön och från Norrfjärden i Gnarp. 

Insaltning och kryddning av strömming liksom böcklingstillverkning hade ytterligare gått 

tillbaka, till stor del beroende på de statligt fastställda goda priserna på den färska 

strömmingen. Den under de sista tio åren stegrade inläggningen av lökströmming hade i stort 

78

Appendix 2 

sett upphört, då socker, kryddor och bleckemballage för denna inläggning inte kunnat 

erhållas. 

Avsättningsförhållandena under det gångna året har varit de mest gynnsamma. Praktiskt taget 

all strömming, som varit av någorlunda god kvalitet, har kunnat försäljas till färsk 

konsumtion. På grund därav hade endast obetydliga partier blivit över för insaltning och några 

mindre av sämre kvalitet hade gått till djurföda. 

1943. Under den ovanligt milda vårvintern 1943 kunde strömmingsfisket, som i vanliga fall inte 

började förrän i slutet av april med framgång börja redan i februari. Ett flertal fiskebåtar från 

olika fiskelägen liggande mot öppna havet gjorde upprepade givande försök efter strömming på 

djupvatten, dvs på ett djup av 40-50 m. I de flesta fall slog fiskeförsöken synnerligen väl ut, 

och fångster på 300-400 kg strömming per båt erhölls. Så tidigt som 19 feb erhölls 

strömmingsfångster på upp till 700 kg/båt. Detta fiske pågick till långt fram på våren eller tills 

i början av maj, med undantag dock för vissa köldperioder, eller då risk för storm förelåg. 

Detta tidiga fiske var synnerligen värdefullt för folkförsörjningen. 

Det vanligen rika försommarfisket efter strömming under senare delen av maj och juni lät 

vänta på sig och blev vad juni beträffade en stor besvikelse. Orsaken till det mindre givande 

fisket i juni berodde troligen på att strömmingen, som på eftervintern stått ganska när intill 

kusten, gick ut till havs. Fisket under juni gav knappt mer än hälften av fångsterna under maj. 

Strömmingsfångsterna under juli gav nära 2 000 000 kg och under augusti 1 300 000 kg. Vid 

årets slut hade de olika fiskförsäljningslagen vid länskusten anmält en fångstumma av 

6 018 769 kg till länsföreningen i Gävle, härtill kom den strömming fiskarena själva försålt 

som färsk eller förädlad. 

Höstfisket blev vad Gästrikland och södra Hälsinglands kust beträffade i det närmaste 

felslaget. Däremot var höstfisket vid norra Hälsinglands kust ganska givande trots att strömmingen 

här stod långt ut från kusten. Huvudmassan av den under fisksäsongen fångade 

strömmingen utgjordes av 7-10 åringar, av vilka årsklasser ett rikt bestånd funnits i havet. 

Som slutomdöme kunde fisket betraktas såsom gott, såväl strömmings- som fjällfisket, särskilt 

angavs i de inkomna rapporterna laxfisket som rikligt. 

1944. Berättelsen för detta år återfinns i ”Tidskrift för hushållningssällskapet och skogsvårdsstyrelsen 

i Gävleborgs län”, nr 1 år 1945, varav följande framgår: 

Det torde ha varit första gången som länets strömmingsfiske bedrivits under januari månad i 

sådan stor omfattning som under år 1944. Emellertid var det först i april som vårfisket efter 

strömming på allvar började. Lägsta fångstresultatet under året var under januari med 6 169 

kg och högsta under augusti med 2 007 745 kg, förutom stora partier som fiskarena själva 

nedsaltat. Fiskförsäljningsföreningen hade under året från egna medlemmar emottagit 

6 300 000 kg strömming till försäljning. 

Liksom under de senaste åren hade strömmingen hållit sig långt ut till havs, särskilt under 

sensommaren och hösten. Höstfisket vid Gästriklands och södra Hälsinglands kust hade 1944, 

liksom året före varit mindre givande. De äldre årgångarna av strömming var fortfarande de 

talrikast förekommande i havet och i hög grad föremål för fiske med stormaskiga skötar. De 

ute till havs mest tjänliga strömmingsskötarna var de som hade ett maskantal av 14-16 per aln. 

Vid provfiske med småmaskiga strömmingsskötar hade dock erfarits, att det invid kusten 

fanns ett ganska rikt bestånd av strömming som var två och tre år gamla. På grund härav 

kunde påräknas att, sedan de äldre årgångarna fiskats av inom ett eller annat år, yngre 

årsklasser skulle bli föremål för fiske. 

De under sensommaren och hösten stående äldre årgångarna av strömming hade varit 

synnerligen feta och med anledning härav mycket lämpliga för insaltning. 

79

Appendix 2 

Ett av länets fiskelägen, Sikvik i Gävle skärgård, hade under året elektrifierats och förarbeten 

pågick för närvarande för elektrifiering av fiskelägena Iggön-Säljemar och Edskön. 

1945. Då man redan i januari erhållit en strömmingsfångst av nära 4 000 kg och under 

februari och mars 20 000 kg resp 60 000 kg, så trodde fiskarena att året skulle bli ett rekordår 

för strömmingsfiske – så blev dock inte fallet. Visserligen ökade strömmingsfångsterna i länet 

högst betydligt under april-maj med fångster på 173 000 reps 699 000 kg men juni blev en 

mycket svår besvikelse, eftersom fisket under denna månad inte gav mer än ca 330 000 kg . 

Juli och augusti bättrade upp fångstresultaten, men något givande höstfiske blev det inte. 

Då fiskarena genom gjorda erfarenheter övertygats om att strömmingen, som under de senaste 

åren mer och mer dragit sig ut mot det öppna havet, synbarligen blivit kvar där ute, hade de 

ställts inför den situationen att övergå från skärgårds- och kustfiske till ett fiske, som under 

större delen av fiskesäsongen måste bedrivas ute i öppna havet. Genom denna övergång 

tvingades de att anskaffa större och sjövärdigare fiskebåtar som var hel- eller halvdäckade. 

1946. Länets fiskare hade under senare år lagt om sitt strömmings- och laxfiske efter helt 

andra grunder än vad förut varit vanligt. Strömmingsfisket som tidigare bedrivits i de yttre 

skärgårdarna och vid kusten hade under de senaste 3-4 åren mer och mer gått över till ett fiske 

i öppna havet. Det var framför allt drivfisket med strömmingsskötar och fiske efter lax med 

drivgarnslaxnät och revar som tagit god fart längs hela länskusten. Med anledning härav hade 

det också investerats i nya däckade fiskekuttrar i ovanlig rask takt. 

Årets fiske torde komma att uppgå till något mer än 1945-års strömmingsfångst. Under aug 

levererades till fiskförsäljningsföreningen en fångst av 1 704 243 kg, i juli 1 089 801 och i 

sept 854 273 kg. 

Det totala fångstresultatet för året torde uppgå till ca 6 000 000 kg, vilket var lysande i 

förhållande till strömmingsfångsterna i andra kustlän efter ostkusten. 

1947. Detta år var ett svårt och ekonomiskt dåligt fiskeår för ostkustens fiskare med ett 

årsfångstresultat av strömming på 3 558 609 kg. Om man jämför fångstmängden under de 

senaste tio åren, finner man att fångstresultatet ökade intill år 1942, då den totala fångsten 

utgjorde 8 062 402 kg. Därefter minskade den, så att strömmingsfisket t ex år 1945 gav 

5 717 214 kg. 

Man får gå långt tillbaka i tiden för att få ett lika dåligt år som 1947, troligen ända till åren 

1910-1911. Särskilt i länets södra del hade strömmingsfångsterna varit ännu mindre givande 

än i länets norra del. 

Det var svårt att uttala sig om orsaken till det dåliga strömmingsfisket, men det torde ha 

kunnat bero på att de äldre årgångarna av strömming hade fiskats av och att vissa årgångar av 

strömming under leken inte gått till. Det hade konstaterats genom fjällprov att några årgångar 

av strömming dels saknades i havet, dels kom mycket sparsamt. 

Liten mängd strömming hade insaltats och inga stora partier hade rökts eller eljest inlagts. 

Större delen av den fångade strömmingen hade försålts för konsumentbehov. 

1948. Strömmingsfisket vid länskusten gav ett synnerligen dåligt resultat med en fångstsiffra 

på endast ca 3,6 milj kg. Allt fler fiskare hade under året ägnat sig åt laxfiske och detta fiske 

bedrevs till största delen långt ut till havs. Då hösten 1948 var mycket stormig, hade fisket 

blivit lidande. 

Fisket var synnerligen ojämnt fördelat på olika kuststräckor. En del fiskelag hade jämfört med 

året innan ökat sin fångstsiffra under det att andra fiskelag fått mindre fångst. 

Insaltning av strömming hade under året varit av ringa omfattning. 

80

Appendix 2 

I Gävlebukten hade under våren 1948 försöksfiske med trål utförts från Statens Fiskeriundersökningsfartyg 

Eystrasalt. Med ekolodets hjälp fann man en lämplig trålbotten. Resultatet av 

fiskeförsöket blev dock dåligt. 

Ur tidningen Ostkusten, feb 1948 

”Strömmingsfisket 1948 gav dåligt resultat i Gävleborgs län. Höststormarna förorsakade stora 

redskapsförluster, vilket fiskeriinstruktören i Gävleborgs län, Gunnar Skog, Gävle, meddelade 

Hushållningssällskapet sin verksamhetsberättelse för tiden 3 mars-31 dec 1948. Därav 

framgick att strömmingsfisket vid länskusten under år 1947 gav ett så dåligt resultat, att man 

kunde tala om ett bottenrekord. 1948 års strömmingsfiske var också att karaktärisera som 

synnerligen dåligt. 

Jämfört med den mängd strömming som levererades till länets fiskförsäljningsförening under 

de båda åren 1947 och 1948 fann man dock att det sistnämnda året givit cirka 215 ton mera 

strömming. Normalt brukade fångstsiffran röra sig mellan 6-7 milj kg, då däremot 1948 års 

fångstsiffra kom att uppgå endast till ca 3,5 milj kg. 

Vår- och sommarfisket var på en del platser relativt gott, i synnerhet vid fisklägena vid södra 

hälsingekusten och norra gästrikekusten. 

Vid en del fiskelägen hade man säsongens bästa fiske under juni månad, vilket var 

synnerligen ovanligt, då juni brukade vara en dålig fiskemånad vad gällde strömming. Under 

juli-aug var lekströmmingsfisket ovanligt ojämnt. De stora fångsterna kom mycket sporadiskt. 

Detta var betecknande för 1948 års lekströmmingsfiske. 

För det dåliga fisket hade fiskarena i någon mån kompenserats genom att priset på strömming 

varit tillfredsställande. Mycket små mängder av fångsten insaltades och huvuddelen av till 

fiskförsäljningsföreningen levererad fångst såldes som färskvara. 

1949. Strömmingsfisket hade pga den ovanligt milda väderleken kunnat bedrivas hela vintern, 

men endast i mindre omfattning. Lekströmmingsfisket under juli-aug och fisket under hösten 

var att beteckna som mycket dåligt. 

På grund av det rikliga fisket under försommaren utefter hela ostkusten kunde inte all 

strömming placeras på färskmarknaden, varför strömmingsfisket under denna tid inte gav så 

gott ekonomiskt utbyte för länets fiskare. 

Höstfisket var detta år sämre än närmast föregående år. Den milda hösten medförde att fisket 

kunde bedrivas långt in i december, men i mindre omfattning och utan större fångster. 

Ett stort antal båtlag bedrev fiske i Stockholms, Södermanlands och Östergötlands län och en 

del lag fick relativt goda fångster. Fisket var dock förenat med så stora strapatser, risker och 

extra kostnader, att antalet båtlag som deltog i fisket minskade år från år. 

På grund av det miserabla fisket under året hade flera av länets fiskare redan tidigt under 

hösten varit tvungna att söka sig annat arbete. 

1950. Vårfisket var relativt gott, speciellt i Hälsingland. De rikliga fångsterna särskilt under 

maj utefter hela ostkusten medförde ett stort överskott, sämre avsättningsmöjligheter och låga 

priser. Fisket avtog under juni och i juli-aug var fisket dåligt. 

Höstfisket gav under en kortare period vid norra och mellersta Hälsingekusten ett ganska gott 

utbyte. Svåra höststormar hindrade till stor del fisket på en del håll. 

Sammantaget uppgick strömmingsfångsterna till ca hälften av vad som var normalt för länet. I 

södra delen av länet var det exceptionellt dåligt. 

I Hälsingland var strömmingen av god kvalitet, men i de södra delarna av länet var 

strömmingen genomgående under hela året av mindre god kvalitet. 

Framför allt i Gästrikland hade stora delar av fiskarekåren ägnat sig åt fabriksarbete eller 

annat arbete i land, trots att de ägde dyrbar fiskeutrustning. 

81

Appendix 2 

1951. Tack vare den sena våren kom fisket inte igång förrän i början av maj, i mitten av 

månaden var fångsterna mycket bra men de minskade successivt så vid midsommartid var 

fisket tämligen dåligt. 

Lekströmmingsfisket blev totalt felslaget och endast sporadiska fångster förekom. På 

eftersommarn bedrevs i Gävleområdet ett ganska gott drivfiske efter strömming. 

Höstfisket blev totalt felslaget i norra länsdelen men från Söderhamn och ner mot 

Gävlebukten var fisket bra, vid Gävletrakten ett så bra fiske som inte förekommit på 10-15 år. 

Utbytet av detta års strömmingsfiske var betydligt bättre än under tidigare år. Medelpriset för 

strömming levererad till fiskförsäljningsföreningen var 65,15 öre (mot 51,16 öre året innan). 

Ett 10-tal båtlag bedrev vintern 1951 fiske söderut, framförallt i Östergötlands skärgård. 

Fångsterna var mestadels goda, omkostnaderna mycket stora och det ekonomiska utbytet 

därmed inte så stort. 

1952. Strömmingsfisket visade på dåliga fångstsiffror och fisket hade inte bedrivits så 

intensivt som under tidigare år. Många fiskare har sökt andra utkomstkällor, arbetat inom 

industrin och i hamnar etc och har bedrivit fiske endast under sommarmånaderna. 

Vårfisket kom igång först i mitten av maj och gav då bäst fångster, framför allt norr om 

Söderhamn. Sommarfisket blev dåligt med total brist på lekströmming. Under senare delen av 

augusti och september var det på flera håll gott fiske men strömmingen var mindre i storlek 

och av sämre kvalitet, vilket medförde svårigheter med avsättningen. 

Höststormarna kom tidigt och medförde att strömmingsfisket måste avslutas tidigt, redan i 

början av oktober. 

1953. Fisket efter den vårlekande strömmingen, som de senaste åren varit det mest givande 

och betydelsefulla fisket, slog under 1953 fel. Endast några veckor i början av maj var fisket 

någorlunda givande. Sommarfisket som under de senaste åren varit mycket dåligt, slog även 

under 1953 fel. Under en kortare period i början av augusti var fisket ganska gynnsamt i 

Hudiksvallsdistriktet. 

Höstfisket blev för den norra länsdelen tämligen bra. I början av sept gick strömmingen 

ganska bra till norr om Hornslandet. Även under senare delen av oktober var fisket ganska 

givande för de båtlag som bedrev strömmingsfiske. 

På grund av det dåliga fisket och främst frånvaron av den höstlekande strömmingen översände 

Gävleborgs Läns Fiskareförbund en skrivelse till Kungl Fiskeristyrelsen med begäran om 

undersökningar av orsakerna till strömmingsfiskets nedgång. Vid en konferens anordnad av 

Kungl Fiskeristyrelsen i Hudiksvall den 14 sept 1953 diskuterades riktlinjerna för en 

undersökning av strömmingen i Bottenhavet. 

Uppgifterna till fiskeristatistiken över kustfisket hade insamlats genom särskilda ombud vid 

fiskelägena, och sammanställning av uppgifterna hade verkstälts av fiskeriassistenten för 

kustfisket. 

1954. Strömmingsfisket var synnerligen dåligt med undantag för fisket under maj. Det 

ekonomiska utbytet av detta års fiske hade som följd därav blivit dåligt. Fiskarena hade 

erhållit ett medelpris per kg från sin försäljningsförening som med cirka 9 öre understeg 

föregående års pris. 

Fiskarena hade under de senaste årens dåliga fiske haft stora ekonomiska svårigheter och 

månget fiskeläge började helt att avfolkas. 

82

Appendix 2 

1955. Strömmingsfiskets utfall var detta år något bättre än under de närmast föregående åren. 

Särskilt vid den norra länskusten hade fångsterna varit relativt goda. Fångsterna av sik och lax 

hade varit något mindre under den nu snart avslutade säsongen. 

Fiskets ekonomiska betingelser var mycket ogynnsamma. De senaste årens dåliga fångster 

borde berättiga fiskarena till statlig hjälp av skördeskadekaraktär. 

Den kyliga väderleken under våren 1955 orsakade ett något sämre vårfiske efter strömming än 

under de närmast föregående åren. Fisket kom sent igång och den bästa tiden var vid flera 

platser under juni månad. Fisket efter den vårlekande strömmingen var dock så pass givande, 

att tillgången i stort sett motsvarande efterfrågan. Vissa dagar uppstod även överskott, men 

överskottsfångsterna var inte av någon större omfattning. 

Fisket i juli var under månadens första hälft ganska givande på några kuststräckor. Under 

sommaren och hela hösten var sedan strömmingsfisket mycket dåligt i Gästrikland och 

fiskelägena vid södra hälsingekusten. 

I mitten av augusti började en period med riklig strömmingstillgång vid kusten mellan Bålsön 

och Gran. Fångster på upp till 1 000 kg per båtlag och natt var, om inte direkt vanliga, så 

ganska ofta förekommande. Anmärkningsvärt var att strömmingen var så fet. Samverkande 

orsaker, såsom hög fetthalt, varmt vatten hög lufttemperatur medförde att strömmingen, som 

tagen direkt ur båten på morgonen och då var av mycket god kvalitet, inte gick att transportera 

några längre sträckor med den höga kvaliteten bibehållen. 

För fiskarenas del medförde strömmingens mindre hållbarhet en viss omläggning av fisket. En 

tidigare leverans på ilandföringsplatserna visade sig vara nödvändig och bestämdes också i 

slutet av augusti. För att strömmingen skulle vara klar till kl 4 på morgonen, mot vanligt ett 

par timmar senare, fick fiskarena inskränka antalet skötar vid fisket för att hinna bli färdiga i 

tid. Fisket vid norra hälsingekusten varade till ungefär mitten av oktober, då höststormarna 

förstörde fisket. Under den tid, som detta fiske pågick, lämnade det ett mycket gott utbyte. 

Fisket vid övriga delar av kusten var emellertid mycket dåligt. Fiskarena vid fiskelägena i 

Gästrikland lämnade i många fall ganska tidigt fisket och övergick till annat arbete, där 

tillfälle till sådant erbjöds. 

Till fiskförsäljningsföreningen hade länets fiskare levererat 1 964 051 kg strömming. Siffran 

innebar en ökning med cirka 280 ton. Det förbättrade fångstresultatet kom helt på 

hälsingkusten; för fiskelägena vid Gästrikekusten hade strömmingsfångsten minskat med 

cirka 30 ton. Medelpriset utgjorde från fiskförsäljningsföreningen 66,88 öre mot 60,81 under 

år 1954. 

De försök med märkning av strömming, som påbörjades under 1954 fortsattes under året. 

Sammanlagt märktes något över 1 000 strömmingar. Märkningarna ägde rum vid Skatan, på 

gränsen mellan Medelpad och Hälsingland, i Mellanfjärden och i Stocka i Harmångers 

socken. De senare märkningarna försiggick på hösten. Återfångsten av märkta strömmingar 

uppgick till cirka 10%. 

Vinterfisket i mellersta Östersjön m m: 

Det båtlag som under vintern bedrivit fiske i farvatten utanför Stockholms, Södermanlands 

och Östergötlands län, lyckades mycket bra. Fisket var dock förenat med så stora strapatser, 

risker och extra kostnader, att antalet båtlag som deltog i fisket minskade år från år. 

1956. Strömmingsfisket torde kunna betecknas som det sämsta i känd tid. Förhoppningarna 

om ett bra fiske, grundat på den rikliga strömmingstillgången under hösen 1955, kom helt på 

skam. Till fiskförsäljningsföreningen levererades endast 1 094 532 kg strömming från länets 

fiskare. Leveranssiffran understeg 1955 års siffra med ca 890 ton. Hälsingland svarade för den 

största minskningen, över 700 ton, men även de södra delarna av länet vidkändes en 

betydande minskning av fångsterna. 

83

Appendix 2 

Jämförelser gjordes mellan detta års fångstsiffra och t ex siffran från ett av de goda 

strömmingsåren i början av 1940-talet, då fångsterna uppgick till över 8 milj kg. Men då 

deltog betydligt fler fiskare i fisket och även antalet fiskenätter för den enskilde fiskaren var 

många fler. Tillräckligt antal fiskare hade dock bedrivit fiske för att man skulle kunna 

konstatera, att tillgången på strömming hade varit så liten, att även med ett mycket intensivt 

fiske skulle fångstsumman ändå ha blivit obetydligt större. 

Den onormalt sena våren försenade fisket över en månad. Först i senare delen av maj blev 

Bottenhavet isfritt och först i slutet av maj kom vårfisket igång. Vid Gästrikekusten blev 

fisket ytterligare försenat och började först ca 10 juni. Som en kuriositet nämndes att så sent 

som den 13 juni låg fast is på yttergrundet, nordväst Hällgrund utanför Söderhamns skärgård, 

och den 15 juni fick ett båtlag från Skärså skador på skötarna av drivande is. 

Några större fångster gjordes inte under vårfisket, med vissa lokala undantag. Fisket var sedan 

någorlunda jämnt ända fram till mitten av juli. Från denna tid och fram till säsongens slut var 

fisket överlag mycket dåligt. 

Orsakerna till det felslagna fisket var omöjligt att bestämt fastställa. Under det rikliga fisket 

1955 var beståndet av strömming sammansatt av i huvudsak yngre årgångar. Tillgången på 

strömming borde därför ha varit tillfredsställande även under år 1956. Troligt var att 

ogynnsamma väderleksförhållanden orsakat det dåliga fisket. Under våren och försommaren 

dominerade sydvästliga vindar, men under tiden från juli och fram till isläggningen, i början 

av november var vindriktningen nordlig-nordostlig. Efter gammal yrkeserfarenhet var 

nordliga vindar på våren och sydvästliga på hösten gynnsamma vindriktningar – alltså tvärt 

emot vad som inträffade under året. Vindriktningarna påverkade mycket starkt 

vattentemperaturen, som väl var den direkta orsaken till strömmingsfluktuationerna. 

Under eftersommaren och hösten lokaliserade undersökningsfartyget Eystrasalt ett flertal 

trålbottnar i Gävlebukten. Tråldrag utfördes också i ganska stor omfattning under ledning av 

dels fiskeriassistenten i Uppsala län och dels av länets fiskeriassistent Skog. Trålförsöken gav 

i stort sett dåligt resultat. Storfångsterna uteblev helt. Fångster upp till 200 kg fick man dock 

vid några tillfällen. Till länet inköptes under året en större trålare från Blekinge, ”Gudrun av 

Furuvik”. Trålfiskeförsök gjorde också av Gudrun men några större fångster erhölls dock inte. 

Under året var tillgången på strömming så dålig, att trålfiskets lönsamhet inte kunde bedömas 

med ledning av ovannämnda resultat. 

Strömmingsmärkningarna under laborator Otterlinds vid Havsfiskelaboratoriet ledning 

fortsatte även under året. Vid Axmarfjärden märktes ca 600 st vårlekande strömmingar. 

1957. Strömmingsfisket gav ett något bättre utfall än under år 1956. Till Gävleborgs Läns 

Fiskförsäljningsförening levererades 1 491 795 kg. Hälsinglands fiskare svarade för den 

största ökningen, ca 280 ton, medan fångstsiffran för Gästrikekusten förbättrats ganska 

obetydligt. 

Antalet fiskare och antalet båtlag som bedrivit strömmingsfiske, hade reducerats avsevärt. 

Varje år övergick ett mindre antal fiskare till den tryggare och mera ekonomiskt fördelaktiga 

tillvaron som löntagare. Minskningen av antalet fiskare var kanske mest märkbar i 

Gästriklands fiskelägen, men även efter Hälsinglands kust hade fiskarena övergått till annat 

arbete. En betydelsefull faktor i detta sammanhang var avståndet från bostadsorten till 

närmaste industri. Vid fiskelägen i Hudiksvallsområdet var glädjande nog antalet fiskare 

någorlunda konstant. Fisket i dessa områden var också något bättre än vid övriga kuststräckor. 

I några fall var fångsterna per båtlag mycket bra, särskilt i Hudiksvallsdistriktet. Överlag var 

fångsterna också betydligt större per båtlag efter hela kusten, i varje fall för de fiskare som 

bedrivit fiske under hela säsongen. 

Till länets fiskare hade i likvid för strömming utbetalats över 400 000 kr mera än under år 

1956. Medelpriset per kilo under år 1957 var 77,9 öre, vilket var nära 13 öre mera än under 

84

Appendix 2 

året innan. Att avräkningen till fiskarena kunnat bli så pass hög var glädjande. Konkurrensen 

från de mindre sillstorlekarna och strömmingen från södra Östersjön var dock alltjämt 

besvärande. Att strömmingspriset ändå kunnat hållas någorlunda högt var bevis på, att 

strömmingen dels varit av god kvalitet och att det gick lättare att sälja strömming än sill. En 

bidragande orsak till det relativt höga medelpriset var också, att fisket var någorlunda jämnt 

fördelat över hela säsongen. 

Under år 1956 var fisket koncentrerat till våren och försommaren för att sedan nästan helt 

upphöra. En anhopning av fångster under en kortare tid medförde ovillkorligen, att stora 

partier inte kunde placeras i färskmarknaden utan måste placeras som överskott. 

Vårfisket eller lekfisket vid eller i omedelbar närhet av kusten började i några fall redan i 

slutet av april, men blev inte av någon större betydelse förrän i mitten av maj. Fisket pågick 

fram till början av juli. Vårfisket gav inte några stora fångster, utan fisket var någorlunda 

jämnt fördelat under tiden det pågick. Tillgången på de olika kuststräckorna var också ungefär 

likartad. 

Det egentliga sommarfisket var mycket dåligt. Först i mitten av aug kom fisket igång efter en 

nedgångsperiod på nästan en månad. Fångsterna vid norra länskusten, särskilt i 

Hudiksvallsdistriktet, blev efter den tiden och fram till okt ganska bra. Även i Gästrikland 

erhölls någorlunda stora veckofångster. Fisket pågick hela okt och sedan förekom mera 

sporadiskt fiske till i slutet av nov. 

Av tillgången på strömming under år 1957 att döma, var nedgångsperioden i fisket 

övervunnen och man kunde förvänta en förbättring av fångsterna inom de närmaste åren, i 

varje fall om väderleksförhållandena blev gynnsamma. 

Under sommaren lämnade Kungl Fiskeristyrelsen tillstånd till försöksfiske med trål innanför 

den yttre territorialgränsen i Gävlebukten. Försöken skulle utföras av trälaren Gudrun av 

Furuvik och äga rum under överseende av sällskapet. Vissa försök utfördes men gav mycket 

negativa resultat. Troligen var den mest lämpliga tiden för trålfiske under den tidiga våren och 

den sena hösten. Även under 1957 utförde Kungl Fiskeristyrelsen märkningar av strömming, 

dels vid Axmarby och dels i Hudiskvalls skärgård. 

1958. Genom beslut våren 1957 anvisade riskdagen 100 000 kr till hjälp för de fiskare som 

pga felslaget fiske under 1956 råkat i ekonomiska svårigheter. I mars-april detta år fördelades 

29 700 kr till 67 st fiskare i vårt län. 

På grund av den onormalt sena våren blev strömmingsfisket omkring en månad försenat och 

kom inte igång förrän i slutet av maj. Isen låg kvar efter kusen de två första veckorna i maj 

och i en del fall ännu längre. Exempelvis i Arnövikens fiskeläge fick man inte isfritt förrän i 

månadsskiftet maj-juni. Sedan isen försvunnit tog det en viss tid innan vattnet uppvärmts till 

lämplig lektemperatur, varför som regel fisket inte kom igång på allvar förrän efter några 

veckor. Anmärkningsvärt var, att under våren 1958 kom fisket igång tidigast i Hälsingland, 

med undantag av ovannämnt fiskeläge öster om Hudiksvall. Ismassorna var störst i 

Gävlebukten och man kan förmoda att strömmingen drog sig norrut, där det var öppet vatten 

utanför kustbandet. Fisket under vår- och försommarperioden var också något bättre vid 

hälsingekusten. 

Genom den sena våren och troligen också den kyla som var rådande i juni blev vårleken långt 

utdragen. Det s k strandfisket eller vårleksfisket pågick nämligen långt in i juli månad. 

Det egentliga sommarfisket var i stort sett likartat med de närmast föregående årens. En 

nedgångsperiod i skiftet juli-aug åtföljdes av något bättre fiske i mitten av augusti. 

Lekströmmingsfisket under denna tid var fortfarande praktiskt taget helt borta. 

För den norra länskusten räknat från Enånger var fisket under sept och i någon mån för övriga 

höstmånader relativt bra. Strömmingen var av mycket god kvalitet. Fisket var till skillnad från 

85

Appendix 2 

föregående år ganska jämt fördelat efter den norra kuststräckan. Tidigare hade 

strömmingsstimmen i huvudsak uppehållit sig i vattnen utanför och i närheten av Bålsön. 

I den södra länsdelen var fisket betydligt sämre än under år 1957. Visserligen var 

fångstsiffrorna ungefär likvärdiga men huvudparten av fångsterna gjordes under vårfisket med 

större överskott och lägre medelpriser som följd. 

Den strömmingsmängd som levererades till Gävlefisk från länets fiskare, uppgick till 1 763 

ton mot 1 491 ton år 1957. Medelpriset per kilo uppgick till 72,84 öre mot 78,26 öre 1957. 

Orsaken till det sämre medelpriset var säkerligen det rikliga vårfisket, som medförde, att stora 

delar av fångsterna inte kunde placeras på färskmarknaden. 

Fiskeförsök: 

För att utröna om trålfisket med mindre båtar var möjligt och tillräckligt lönsamt vid 

länskusten hade Gävleborgs läns Fiskareförbund inköpt trålutrustning, ekolod, trålspel, trålar 

m m och uppdragit till två fiskare vid Kuggörens fiskeläge att provfiska. Försöken utfördes 

innanför den yttre territorialgränsen. Kungl Fiskeristyrelsen hade för försöksfisket beviljat 

dispens från fiskeristadgans bestämmelser om förbud för trålfiske innanför yttre territorialgränsen. 

Vissa villkor var dock förknippade med tillståndet, bl a var den som utförde 

fiskeförsöken skyldig att i första hand till sällskapet insända noggranna rapporter över fisket. 

Fiskeförsöken skulle enligt den uppgjorda planen påbörjas redan under våren 1958. 

Den ogynnsamma väderleken omöjliggjorde emellertid försöken under våren. Först under den 

sena hösten kom försöken igång på allvar. Ett relativt givande skötfiske medförde, att 

fiskarena inte hade tid till trålförsöken, Från den 10 dec fram till de första dagarna i jan 1959 

gjordes sammanlagt 15 tråldrag med en sammanlagd fångst av 2 170 kg strömming. 

Resultatet var ganska gott med hänsyn till att tråldragen inte var längre än ca 30 min. Med 

hänsyn till försökens ringa omfattning var det för tidigt att bilda sig en uppfattning om fiskets 

lönsamhet. 

En kortare tid under hösten var Statens undersökningsfartyg Eystrasalt stationerat vi norra 

hälsingekusten. Försöken omfattade i stort sett bottenrekognoseringar och utfördes under 

ledning av fiskerikonsulent G Skog. Med tanke på trålförsöken undersöktes 

bottenförhållandena norr om Bålsön systematiskt. Tyvärr lämnade inte undersökningarna 

något positivt resultat. 

Fisket efter den vårlekande strömmingen som pågick till mitten av juli gav i stort sett ett 

normalt resultat. Under sommarmånaderna, juli och aug var strömmingsfisket ganska gott, 

framförallt vid norra Hälsingekusten. Höstfisket var något mera ojämnt men i stort sett gavs 

ett ganska gott utbyte. Sammanfattningsvis var strömmingsfiskets utfall något bättre än under 

1957 

1959. Strömmingsfisket var under sommaren det bästa sedan år 1952. Även höstens laxfiske 

gav bättre resultat än under de senaste åren. 

Den tidiga våren med isfritt vatten och i några fall också isfria hamnar redan i slutet av mars 

hade till följd att fisket kom igång ovanligt tidigt. Flera båtlag i Gävledistriktet gjorde också 

redan i mars mycket goda fångster av strömming. 

Det egentliga vårfisket, strandfisket, startade i början av maj och pågick till första delen av 

juli. Vårfisket var ganska jämnt fördelat på de olika kuststräckorna och var jämförelsevis 

mycket bra. 

Sommarfisket under juli och aug var något bättre än under föregående år. Tillgången på 

strömming under aug var mycket god och lovade ett bra höstfiske framför allt vid norra och 

mellersta Hälsingekusten. I slutet av aug rasade en svår nordvästlig storm i nära en veckas tid 

och förorsakade ett svårt avbräck i fisket. Stormen hade till följd att strömmingsstimmen 

skingrades och fisket blev därför inte riktigt bra förrän i senare delen av sept. 

86

Appendix 2 

Höstfisket blev också i fortsättningen svårt lidande på grund av ogynnsamma 

väderleksförhållanden. Storm och hårt väder omöjliggjorde eller försvårade fisket. Under de 

nätter med bra väder, som följde efter stormnätterna, var även strömmingen svår att återfinna. 

Höstfisket pågick, om ändock mot slutet mera sporadiskt, ända fram till mitten av december. 

Trålfiskeförsök med mindre båtar bedrevs under året dels från Kuggörarna, dels från Utvalnäs 

och dels från Lönnånger. Utfallet var inte så givande. 

På de område innanför den yttre territorialgränsen, nordost om Eggegrund där försöksfiske 

fått bedrivas, var det dock under sista veckan i okt och fram till mitten av nov ett ganska 

givande trålfiske. Vissa dagar bedrevs här fiske av trålaren Gudrun jämsides med att hon 

fiskade på områden mellan Västra banken och Björns fyr. 

1960. Kustfisket såg lovande ut under våren och försommaren. Fångsten av strömming var 

riklig och leveranserna måste begränsas under en kortare tid. I juli blev emellertid fisket dåligt 

och fortsatte på så sätt under hela hösten beroende på att nordliga och nordostliga vindar 

pressade varmt ytvatten mot våra kuster, varigenom strömmingen sökte sig längre ut till havs 

och därigenom blev mer svårfångad. Jämfört med fjolåret hade kustfiskarena detta år landat 

ca 900 ton mindre fångst av strömming. Däremot hade höstens laxfiske varit bra, även om 

ihållande stormar försvårat fisket. 

På grund av den relativt sena islossningen kom vårfisket efter strömming igång först i början 

av maj. Redan under andra veckan i maj kunde stora fångster ilandföras. Troligen hade det 

aldrig i mannaminne varit en så rik tillgång på strömming under maj månad. Det varma vädret 

som var rådande medförde att vattnet snabbt uppvärmdes i skärgårdarna, vilket i sin tur hade 

till följd att strömmingen i stora mängder samlades för lek. Den intensiva lekperioden varade 

inte i stort mer än 3 veckor från mitten av maj till första veckan i juni. 

Tyvärr kunde inte fiskarena utnyttja den rikliga tillgången på strömming eftersom 

leveranserna måste begränsas ganska kraftigt. Från alla landets kuster var tillförseln av fisk av 

alla slag riklig. Under våren var vidare fisket i insjöarna och även fritidsfisket både vid kust 

och vid insjöar av sådan betydelse, att efterfrågan på fisk och strömming på den allmänna 

marknaden minskade. Tidigare år hade ganska stora mängder strömming exporterats. Även 

om priset för denna strömming varit lågt hade det emellertid från alla synpunkter varit 

fördelaktigt att på så sätt placera överskottsvara. På grund av olika omständigheter kunde 

ingen strömming exporteras från vårt län. 

Då tillvaratagandet av den del av fångsterna som inte kunde placeras på färskmarknaden 

genom saltning, kryddning och surströmmingsberedning också var mycket begränsade 

återstod bara att fastställa ett visst antal kilo som varje båtlag fick leverera. Genom de 

begränsade leveransmöjligheterna gav vårfisket betydligt mindre fångstmängd än under de 

närmast föregående åren. 

Sommarfisket och framförallt fisket under aug var sedan mycket dåligt. Endast under det 

dåliga fiskeåret 1956 var fisket sämre under aug månad. Jämförelsen kan sägas gälla ett 

”mannaminne”. Tillgången på strömming var ju synnerligen god under vårperioden och man 

kunde vänta sig ett gott fiske även i fortsättningen. Orsaken till att inte så blev fallet var 

säkerligen de ihållande nordliga och nordostliga vindarna, som var rådande från mitten av juli 

till långt in på senhösten och som medförde att det varma ytvattnet pressades mot kusten. Det 

kunde även bero på att strömmingen var så spridd i vattnet, att fisket omöjliggjordes av den 

orsaken. 

De nordliga vindarna förhärskade också under hösten och fisket blev lidande härav. Frånsett 

några veckor i sept då sydliga och sydvästliga vindar förekom, var fisket mycket dåligt under 

hela hösten. 

Totalt understeg årets strömmingsfångst fjorlårets med ca 900 ton. De största 

fångstminskningarna drabbade fiskarena i Hälsingland. I Gästrikland var minskningen inte 

87

Appendix 2 

nämnvärt stor. Förklaringen till detta var att fisket i Gästrikland under en följd av år och även 

under fjolåret varit ganska dåligt. En liten förbättring kunde dock noteras, nämligen att 

medelpriset på strömming år 1959 var 64,61 öre per kilo, medan medelpriset detta år uppgick 

till 79,32 öre per kg. 

1961. Detta år betecknades som ett märkesår i Gävleborgs läns historia och trålfisket hade på 

allvar slagit igenom. Under året hade 4 st större trålare införskaffats till länet och ett 15-tal 

båtlag hade utrustats för trålfiske. Vintern var blid med praktiskt taget ingen is, vilket bidrog 

till det goda fisket. Fram till april dominerade trålfisket och hade då givit över 100 ton. 

I slutet av april började det egentliga vårfisket efter strömming och goda fångster erhölls ända 

fram till mitten av juni och var jämnt fördelat över kuststräckan, förutom vid sträckan norr om 

Hornslandet där fisket var uselt. Under våren kunde fisket pågå utan några omfattande 

fångstbegränsningar. 

Sommarfisket blev dåligt och under augusti betydligt sämre än tidigare år, troligtvis pga 

ogynnsamma vindförhållanden. 

Under några veckor i september var fisket tämligen gynnsamt i Hudiksvallsdistriktet, men i 

slutet av månaden gick strömmingen ut till havs. Under denna månad började trålfisket på nytt 

med ganska goda fångster, framför allt i Gävlebukten. Huvudparten av den strömming som 

fångades från okt och till årsslutet skedde med trålar till havs, nord och sydost om Västra 

Banken och i norr i västerkant på Eystrasaltsbanken. 

Under hösten fiskade ett stort antal främmande trålare i Bottenhavet, exempelvis ilandfördes i 

Mellanfjärden ca 180 ton strömming av dessa trålare. 

Totalt ilandfördes ca 2 milj kg strömming i länet, en fångstökning med ca ½ milj kg, vartill 

främmande trålare bidragit med ca 200 ton till denna ökning och hemmatrålfisket med 

ungefär resterande tontal. Medelpriset var likartat med föregående år och var för länets del ca 

78 öre till fiskarena. 

1962. Trålfisket utvecklades ytterligare, då 4 större trålare hade införskaffats och 6 mindre 

båtar hade utrustats för trålfiske. Vinterfisket var relativt gynnsamt och bedrevs i huvudsak på 

trålområdena kring Finngrundsbankarna. Även detta år landade ett flertal främmande trålare 

sina fångster i länet. Fisket var relativt bra men strömmingen var liten. Ett trållag från 

Söderhamn fick i ett enda tråldrag 5 ton stor och fin strömming på eftervintern. 

Från maj-juli var det i stort sett uppehåll för trålfisket för att sätta fart i aug, framför allt vid 

Eystrasaltsbanken, och pågick under hela hösten. Stora fångster erhölls av både länets 

trålflotta och ett 15-tal främmande trålare. 

Från mitten av sept var fisket ganska gott och partrålfisket var mera koncentrerat till 

hemmavattnen. Senare under hösten blev fisket med de större trålarna mer utsträckt över 

Bottenhavet. Bland de bättre fiskeplatserna var norr om Västra Banken upp mot Storjungfrun. 

Strömmingen var under större delen av året av god kvalitet, bara ett mindre inslag av små 

undermålig strömming. Under senhösten dominerade småströmmingen i fångsterna. Vissa 

försäljningssvårigheter förelåg då det slarvades med strömmingssorteringen och dåligt 

sorterad och undermålig strömming kom ut på färskmarknaden. 

Anmärkningsvärt under 1962 var att trålfisket svarade för ungefär hälften av den ilandförda 

strömmingsmängden. Genom att trålfisket gått framåt minskade skötfisket. Skötfisket bedrevs 

under maj och juni av samtliga länets fiskare med ett bra utbyte 

1963. Den hårda vintern lamslog kustfisket till långt in i april. På ett håll kom båtlagen inte ut 

till öppet vatten förrän i mitten av juni månad. Trålfisket blev mest lidande. Som jämförelse 

kan nämnas att 1962 ilandfördes 500 ton strömming fram till aprils utgång, 1963 blott 12 ton. 

88

Appendix 2 

Fisket hade sedan varit relativt gott för trålfiskarena och jämförelsevis bra även för 

skötfiskarena och fortfarande var ca 40% av den ilandförda strömmingen fångad med skötar. I 

oktober upphörde skötfisket nästan helt. 

En stor procent av strömmingsfångsterna både i trål- och skötfisket var mindre strömming, 

ibland så småfallen att den fick vrakas. Detta bidrog till försäljningssvårigheter och ett dåligt 

ekonomiskt utbyte av fisket. På hösten måste restriktiva begränsningar införas. 

”Gävleströmmingen” fick pga dåligt sorterad fångst sämre rykte. Under sensommaren och 

hösten var flyttrålfisket i stort helt dominerande. 

Det noterades att tillgången på strömming i Bottenhavet verkade vara enorm och bådade gott 

för fisket kommande säsonger. 

1964. Strömmingsfisket blev det bästa på mer än 10 år. En gynnsam vinter bidrog till en bra 

start och endast få veckor behövde trålfiskarena göra uppehåll i fisket pga isproblem. Dåligt 

väder och tillfällig isläggning innebar att fisket ibland fick inskränkas till några dagar/vecka. 

Fångsterna var dock goda under fiskedagarna och fram till och med april landades nära 600 

ton strömming mot 12 ton under 1963. 

Under juli och aug bedrevs ett ganska regelbundet fiske med fångster som i stort sett 

motsvarade avsättningsmöjligheterna. 

Fisket under sept och okt var bra, tillgången god efter hela kuststräckan. Vid norra 

Hälsingekusten bedrevs ett intensivt och givande fiske med flyttrål. Strömmingen kunde 

levereras till Stockholm redan samma natt den fiskats och var därmed mycket begärlig pga sin 

höga kvalitet. 

Sista delen av året var fisket ganska dåligt med svåra återkommande stormar. När fisket 

kunde bedrivas var fångsterna små, vilket dock uppvägdes till en del av ett högre pris. 

Av den till Gävlefisk levererade strömmingen såldes drygt 65% för färskkonsumtion, och 

fiskarena fick i medelpris från Gävlefisk något över 76 öre/kg. 

Under året var strömmingskvaliteten mycket god och småfallande strömming har varit en 

ringa del av fisket. 

Trålfisket utvecklades ytterligare under året och svarade för ca 70 % av strömmingsfångsten. I 

Gästrikland hade 2 trålare tillkommit och 1 trålare i Söderhamnsområdet, på i snitt ca 15 ton. I 

Enånger hade ett partrållag tillkommit och partrålfisket hade genomgående förbättrats. 

Kraftigare båtmotorer (80-90 hkr) hade installerats i de flesta båtarna. Under året var även 

skötfisket av betydelse till långt fram i oktober, speciellt i Gästrikland. 

1965. Strömmingsfisket var mycket bra och det bästa sedan 15 år tillbaka och för Gävlefisks 

del var leveransen av strömming till föreningen den största sedan 1946. Till det goda 

resultatet bidrog den milda vintern och vinterfisket gav ca 250 ton mer strömming under janapril 

i jämförelse med 1964. 

Vårfisket under framför allt maj var mycket gott och skötfisket var såsom vanligt under vår 

och sommaren det dominerande fiskesättet. 

Eftersommaren och höstens fiske var i stort som under 1964, men flyttrålfisket var inte fullt så 

givande som föregående år. Att strömmingen höll till längre ut i Bottenhavet försvårade fisket 

och bottentrålfisket under jan-mars var bäst ute vid bankarna, på Eystrasaltsbanken, 

Finngrundet och Sylen. Partrålarna och mindre trålare som var mer hänvisade till kustnära 

fiske hade i regel mindre fångster än under tidigare år, men dessa trålare landade ändå relativt 

goda fångster. 

Medelpriset som utbetalades av Gävlefisk till leverantörerna förbättrades trots större tillförsel 

från ca 75 öre till något över 79 öre/kg levererad strömming. 

Under året var strömmingskvaliteten god och även om den varit mindre i storlek hade den gått 

bra att saluföra. 

89

Appendix 2 

Sammanfattningsvis hade de större trålarna ett mycket gott fiskeår och även skötfiskarena 

hade i regel en bra säsong, men de mindre trålarna och partrålarna hade ett något sämre utbyte 

än under tidigare år. 

1966. Vintern 1965/66 var ovanligt sträng och isläggningen började redan före jul och vid 

årsskiften var nästan hela Bottenhavet isbelagt. Det långa uppehållet i fisket gjorde att det inte 

kom igång förrän i mitten av maj och det orsakade stora ekonomiska påfrestningar, 

framförallt för trålfiskarena. När fisket väl kom igång så kunde allmänt sägas att tillgången på 

strömming var riklig efter hela kuststräckan, framför allt under juni månad. Tyvärr var det 

dock så att vårmånaderna ur försäljningssynpunkt var ganska dåliga. Så var förhållandet även 

våren 1966, varigenom fisket fick inskränkas ganska kraftigt. 

Större delen av säsongen var för övrigt tillgången på strömming större än efterfrågan och då 

var det nödvändig med begränsningar av fisket. 

Anmärkningsvärt var att skötfisket gav relativt bra fångster långt fram i oktober och trålfisket 

bedrevs även under det egentliga vårfisket. Normalt brukade strömmingen under våren och 

försommaren uppehålla sig på så grunt vatten att trålfiske var omöjligt. Under år 1966 kunde 

flyttrålarna fånga strömming vid grundklackarna utanför kustområdet under våren, en stor 

fördel för trålfiskarena som inte behövde övergå till skötfiske. 

Den kortare fiskesäsongen men också den begränsning i fisket som var rådande under långa 

tider medförde att strömmingsfisket minskade i länet med ca 600 ton. Den sammanlagda 

fångsten av strömming i länet uppgick till ca 2 500 ton. Det medelpris som fiskarena erhöll 

vid leveranserna till Gävlefisk uppgick till 73 öre per kilo mot ca 79 före under föregående år. 

90

Appendix 2 

Tabell 1. Redovisade strömmingsfångster (kg) 1900-2009 vilka vi har använt i rapporten. 

H.Sällskapet är Gävleborgs Hushållningssällskap(1900-1962). PO-Gävlefisk är 

Producentorganisationen Gävlefisk ek. för (1935-2009). 

Årtal 

H.sällskap 

. 

PO- 

Gävlefis 

k Årtal 

H.sällskap 

. 

PO- 

Gävlefisk Årtal 

H.sällskap 

. 

PO- 

Gävlefisk Årtal 

PO- 

Gävlefisk 

1900 1977170 1930 4130400 1960 1437347 1697873 1990 2492013 

1901 1497691 1931 4243460 1961 1918689 2603451 1991 2635424 

1902 1932 4513679 1962 2202510 2909452 1992 3367043 

1903 1933 4856907 1963 2439563 1993 3049201 

1904 1934 5765108 1964 3702711 1994 2109386 

1905 2426797 1935 5629316 4228938 1965 3944535 1995 2265311 

1906 2309609 1936 6985482 6032117 1966 4144252 1996 1883870 

1907 3494336 1937 5256899 4720667 1967 5022127 1997 2163659 

1908 3080869 1938 5341156 5082458 1968 4617406 1998 2009849 

1909 3060881 1939 5679728 5403355 1969 4127250 1999 1494513 

1910 2689066 1940 4547290 4185414 1970 3549826 2000 1407449 

1911 1761456 1941 5195966 4824311 1971 4131330 2001 1271939 

1912 2619298 1942 8062402 7583482 1972 4123154 2002 1198772 

1913 2023496 1943 6018769 7079237 1973 5896866 2003 996548 

1914 3323858 1944 6956044 7042335 1974 5192406 2004 1058173 

1915 3397956 1945 5717214 5729466 1975 5106062 2005 714849 

1916 4791767 1946 5860504 5686680 1976 3950553 2006 698744 

1917 5826457 1947 3558609 3567063 1977 2658587 2007 631520 

1918 5727661 1948 3639875 3392618 1978 2018692 2008 746007 

1919 5483514 1949 3235438 3766797 1979 3756977 2009 627063 

1920 3969612 1950 3194181 3505969 1980 5070057 

1921 3281469 1951 3188823 3569353 1981 5322544 

1922 4393120 1952 2657011 2985497 1982 4503522 

1923 4267196 1953 2117595 2374761 1983 3981825 

1924 4310779 1954 1863114 2111560 1984 3094920 

1925 4154309 1955 2883985 2398129 1985 2266937 

1926 5359789 1956 1233033 1432495 1986 2743037 

1927 4347772 1957 1595935 1746865 1987 2774861 

1928 5458753 1958 1875000 2062015 1988 3994784 

1929 4590874 1959 2313499 2701058 1989 3948235 

91

Appendix 3. 

12. Appendix 3. Fiskarintervjuer 

Detta är en sammanställning av de intervjuer som har genomförts med yrkesfiskare i åldrarna 

46-78 år. Utförd och sammanställd av Brittmari Karlsson. 

De fiskare som har intervjuats är Carl-Åke Wallin i Stocka, John-Bertil Svedin i Skärså, 

Lennart Nyström i Ljusne, Lars-Gunnar Bergman i Norrsundet, Sune Flodberg i 

Utvalnäs, Sture Nordin, Lars Berglund och Roland Åkerblom i Bönan, Bror Mur i 

Gårdskär, Lars-Ivan Hållstrand i Hästskär samt Paul och Per-Gunnar Persson i Gudinge. 

Frågorna som har ställts till samtliga fiskare är; 

1. Hur länge har du fiskat strömming 

– när började du fiska 

– med vem började du fiska 

– vilka redskap har du använt under åren 

2. Var har du fiskat 

– Har du märkt skillnad på fiske på olika fiskeplatser samma period? 

3. Fluktuationer i strömmingsfisket år med bra fiske, dåligt fiske. 

– Vad är bra respektive dåligt fiske 

– Kan du ange år för bra, resp dåligt fiske 

4. Har du någon uppfattning om vad som kan ha påverkat 

– Hur har sälens påverkan på fisket förändrats under åren? 

– Hur har skarvens påverkan på fisket förändrats under åren? 

– är det något du kan dra dig till minnes om väderpåverkan 

– andra påverkansfaktorer 

– är det särskilda år eller perioder som du har märkt skillnader? 

5. Skillnader mellan år på höst- resp vårlekande strömming? 

– är det särskilda år eller perioder som du har märkt skillnader 

– Kan du ange år när höst, resp vårlekande strömming har varit storleksmässigt 

störst 

– Har du någon uppfattning om vad som kan ha påverkat ev skillnader 



6. Har du märkt om tillgång på annan fisk har förändrats samtidigt som strömming 

– Tror du att påverkansfaktorerna är de samma som för strömmingen 

– Vilka eventuellt andra påverkansfaktorer kan du se för annan fisk 

Intervjuarens kommentarer: 

– Frågorna 2 och 3 har sammanställts årtiondevis för att enklare kunna jämföras med den 

övriga rapporten. 

– Fråga nr 3 ”vad är bra och dåligt fiske” visade sig svår att få svar på. I stort kan man säga 

på ett ungefär när i tiden det har varit avvikelser från det normala. I övrigt så är 

uppfattningen att bra eller dåligt fiske är beroende på vad man fiskar till. Stor fångst på 

skötar eller i trålar behöver inte innebära att det är bra fiske om det inte finns avsättning 

för den. 

92

Appendix 3. 

– Det flesta har inte fiskat på höstlekande strömming annat än undantagsvis under de 

senaste decennierna. Av den anledningen har man inte kunnat få en generell uppfattning 

av eventuella svängningar. 

– De flesta har haft egen förädling av framför allt rökning till böckling. Vid rökningen 

lägger man särskilt märke till storlek och fetthalt i strömmingen. Under den senaste tiden 

har man framförallt fiskat med skötar på hemmaplan. De senaste åren med milda och 

partiellt isfria vintrar har gjort att man inte har legat nere i Östersjön och fiskat. 

– I sammanställningen finns en del uppgifter om hur fisket har bedrivits och skälet till detta 

är att den nya tekniken och redskapen kan ha betydelse för jämförelser med svängningar i 

fångststatistiken. 

– Generellt framförs en oro för hur det storskaliga fisket påverkar beståndet 

Sammanställning av svaren i intervjuerna 

– Hur länge har du fiskat strömming 

– när började du fiska 

– med vem började du fiska 

– vilka redskap har du använt under åren 

De flesta har varit med i fisket medans man fortfarande gick i skolan och man började fiska 

med en tidigare generation i släkten. De flesta med något undantag har haft fisket som sitt 

yrke i hela sitt yrkesverksamma liv, några har varit borta från fisket pga. annat arbete men 

som mest i tre år. 

Man började i allmänhet att fiska med skötbåtar och bomullsskötar. De flesta gick över till 

partrålning med mindre båtar, men investerade också i större trålbåtar men fortsatte med 

partrålning. I Gudinge har man även provat med strömmingsfällor. När man slutade med 

partrålning så blev det enklare att tråla med bottentrål eftersom man skrämmer bort den 

strömming som finns i ytan med de starka och bullriga motorer man har. Man kan också driva 

med skötar men idag är det ingen som vill ligga ute så länge och samtidigt så har sälarna 

tillkommit som ett störande moment. 

Det relativa priset har gjort att man måste fiska mer för varje fiskeansträngning för att få 

samma ekonomiska resultat. 

Man har generellt sett lagt skötar på vårlekande strömming och på hemmaplan. 

När hjälpmedel som t.ex. ekolod kom så innebar det att man kunde man hitta nya klackar att 

fiska på. Dragmaskinerna och nytt material i skötarna har gjort att man kan fiska med skötar 

ensam och på djupare vatten. 

Var har du fiskat 

– Har du märkt skillnad på fiske på olika fiskeplatser samma period 

– Fluktuationer i strömmingsfisket år med bra fiske, dåligt fiske. 

– Vad är bra respektive dåligt fiske 

– Kan du ange år för bra, resp dåligt fiske 

93

Appendix 3. 

Fram till -39 

Väldig värmeperiod på 30 talet som kulminerade -38och som kanske gynnade både höst- och 

vinterlekande strömming. I Bönan fiskade man inte här inne i vikarna. Man for längre ut. I 

Gudinge var fisket dåligt 1939 dessutom var det dåligt betalt för strömmingen. 

1939 – 1945 (andra världskriget) 

Bra fiske samtidigt som strömmingspriserna gick upp. Under kriget var det inte så noga med 

kvalitén förmodligen eftersom efterfrågan var så hög. På 40-talet började man att ta någon 

veckas höstsemester för att på det viset fördela fångsten av den höstlekande strömmingen 

mellan fiskarna. 

50-talet 

Trålningen kom igång eftersom det var så dåligt med strömming i skötfisket. Den vårlekande 

strömmingen hade gått ner i omfattning redan före andra världskriget. Med samma 

fiskeansträngning halverades fångsten på några år. Fabrikerna i regionen var i behov av 

arbetskraft och det var många fiskare som var nära pension som slutade med fisket och gick 

till industrin istället. Man sålde sina båtar. Nu försvann även den höstlekande strömmingen. 

Fiskarena som hade egna rökerier och/eller torghandel och var yngre blev kvar i fisket. 1956 

och -57 var det bättre fiske i Skärså än i Gävlebukten. På höstarna gick man norrut från Gävle 

och norra Hälsingland för där var fisket bättre. Generellt sett var det sämre fiske på skötar än 

på många år och därför började man trålfiska i större omfattning än tidigare. Kvalitén på 

strömmingen blev sämre och den var mager. Före midsommar var den så mager så att man 

inte fick av skinnet av böcklingen 

Man kunde inte försörja en dräng med fisket och då tappade man även återväxten bland 

fiskarna. Man delade upp fisket mellan sig på den höstlekande. Det fanns en spillra av 

höstlekande strömming kvar -59. De fiskare som tjänade pengar på det stora fisket under 

kriget köpte båtar och redskap. Den höstlekande strömmingen försvann. Den vårlekande var 

fortfarande borta. Man spekulerade i att man hade fiskat bort strömmingen under kriget men 

den vårlekande hade försvunnit redan tidigare. 1959 vände det och den vårlekande 

strömmingen började komma tillbaka. 1957 var det dåligt fiske och dåligt betalt. 1958 började 

man tråla med småbåtar och man fiskade främst för att röka till böckling. 

60-talet 

Dåligt med höstlekande strömming. Man gick upp från norra Upplandskusten till 

Mellanfjärden och partrålade. Det var inte lönsamt att fiska med skötar. 1964 var det dåligt 

med strömming. 1965 och -66 fick man mycket strömming på våren. Strömming exporterades 

till Danmark. 1963 kom en rysk fiskeflotta bestående av 20 båtar och ett moderfartyg och 

fiskade i Östersjön. De som låg nere på Gotland och fiskade märkte en omgående effekt 

eftersom de inte fick någon strömming på de traditionella platserna. 

94

Appendix 3. 

70-talet 

I slutet på -70-talet och i början av -80-talet fick man stor strömming och den var så stor så att 

man inte har sett något liknande varken förr eller senare. När östtyska fiskare trålade i Södra 

Bottenhavet så märkte man en omedelbar verkan i ett sämre fiske på våren. Som ett exempel 

kan nämnas att efter nyår fiskade man på Sylen och Finngrundet och fick 240 kg och det 

borde ha varit 5 ton. Kan det ha varit ett sårbart bestånd? 

Det blev sämre fångster på trålfisket. Strömmingen var mindre och mager under hela 70talet.1976 

till -78 fick man väldigt stor strömming på skötarna. Det var fortfarande dåligt i 

trålarna. De stora strömmingarna var svårare att få med trål. Beståndet var nedgånget och det 

var överlevarna som förkovrade sig och blev starka generationer och de stod sig till -92 och - 

93. Av 1500 kg kunde man få ut 40 kg som gick att röka. Strömmingen var mager mitt i 

vintern då strömmingen normalt är fet. Strömming var så liten att man skapade B4or 

(40st/kg). Strömming exporterades till Tyskland och där fanns det en marknad för den mindre 

strömmingen. 

80-talet 

Bränslekostnaderna gick upp vilket gjorde att det lönade sig bättre att fiska med skötar. När 

torsken gick till så fiskade man både torsk och strömming vilket kan ha gjort att 

strömmingsfångsterna blev något mindre. Det fanns bra med strömming. Från hösten och över 

vintern låg man i Nynäshamn, Stockholm och Trosa skärgård och både partrålade och fiskade 

med skötar. Första året var det stockholmsavdelningen som tog emot strömmingen. Orsakerna 

till att man gick ner till Östersjön och fiskade var både att det var isvintrar och att 

strömmingen var dålig i Södra Bottenhavet. Man trålade i huvudsak med yttrålar (nattfiske). 

På våren åkte man hem och fiskade framförallt med skötar. När det blev sämre fiske i 

Östersjön så trålade man även hemma med flyttrål. 

För att få en uppfattning om fiskets storlek så kunde man försörja 2 besättningar med 5 man 

på varje båt med fisket i Östersjön. 100-200 ton i veckan var inget ovanligt. Detta var 

samtidigt som det var stopp i Nordsjön och man hade därför export till Danmark. När stoppet 

i Nordsjön upphörde så upphörde även exporten till Danmark. Båtar såldes och fiskare gick i 

pension. Leveranserna till surströmmingssalterierna var på topp. Det fanns gott om strömming 

även på hemmaplan. Det blev begränsningar på fisket. Man fick konkurrens från de 

norrländska löjfiskarna som kom ner och fiskade vilket gjorde att det man kunde leverera från 

regionen blev av mindre omfattning. Strömmingen var extremt stor. Den var större nere i 

Östersjön än i Södra Bottenhavet. Man fick stora mängder 1:or ( 9-10/kg). Det blev 

ransonering och man kunde ha fiskat mer. 

Vid Finngrundet fick man 9 lådor torsk och 3 lådor strömming i strömmingstrålen. Det var 

dåligt med strömming i skötarna och man for ner till Gotland. 

1988-90 var det stor höstlek, så man drev med skötarna för att inte få så mycket strömming. 

Skälet till det var att den höstlekande är så känslig så att man måste fiska varje natt för att 

95

Appendix 3. 

röka på dagen. Strömmingen i Gävlebukten kom iland väldigt tidigt. (kan det ha varit 

påverkan av Forsmark?) 

90-talet 

I början av 90-talet var det bra fiske.Hela 90-talet har det varit bra storlekar utanför Stocka. 

2000-talet 

Så liten som strömmingen är nu har den inte varit tidigare. Dåligt med fiske på skötar våren 

2010. Så dåligt fiske som det är nu, 2010, i Grepen var det inte ens på 50-talet. 2004 och -05 

blev det ingenting. Det var trålare från Finland och/eller från Västkusten som låg vid fyren 

Argos. De fiskade lägre ut och lossade i Skagen. I Stocka har man tidigare kunnat fiska på 

brottet men nu är det ingen idé eftersom strömming är så liten. 

Har du någon uppfattning om vad som kan ha påverkat 

– Hur har sälens påverkan på fisket förändrats under åren? 

– Hur har skarvens påverkan på fisket förändrats under åren? 



– är det särskilda år eller perioder som du har märkt skillnader? 

– 

Sälens påverkan? 

Det fanns ju problem även tidigare men då betedde sig sälen annorlunda och tidigare har de 

hållit sig borta från redskapen. Det började med att de gav sig på sikfällorna och sedan har det 

fortsatt så att de finns på alla redskap. Tidigare höll de sig längre ut i sjön. Kan störningar av 

det stora fisket jaga in dem till kusten eller kan det vara så att det finns mindre mat längre ut? 

Förutom att sälen betar av redskapen så skrämmer de och skingrar stimmen så att det blir 

svårare att fånga strömmingen. I Bönan har sälskadorna eskalerat. Redan 1983 märktes sälen 

av. Fram till dess fick man skjuta sälen som var vid redskapen. Isvintern 2009/10 gjorde att 

sälarna vandrade söderut under vintern och under vårfisket -10 var det mindre med säl. De var 

tillbaka till höstfisket. 

I Stocka var det lugnt med säl fram till -94 och sen har det bara ökat. I början på 2000-talet 

gav den sig på trålen. Det kan ju bero på att det är färre fiskare som lägger skötar och det blir 

färre betesplatser för sälarna. Innan ekolodet så var ett av riktmärkena att man kunde lägga 

skötarna där man såg två sälhuvuden uppe vid ytan för där fanns det strömming. Sälen 

skrämdes iväg. 

Skarvens påverkan? 

I norduppland kom skarven och sälen ungefär samtidigt. 2009 var det mycket skarv i 

Gävlebukten men det verkar som om det var en minskning under 2010. 

96

Appendix 3. 

Skarven äter helt klart även strömming. Med tanke på den mängd skarv som är så borde den 

ha påverkan på beståndet. På upplandskusten har man haft örn vilket kan bidra till att skarven 

har minskat i antal. Mellanskarven har kommit så sakteliga. 

Väderpåverkan? 

Vindarna påverkar strömmingen, både gällande fiskeplatser och det djup de befinner sig på. 

När man var nere i Nynäshamn så var det riktiga vintrar och isen låg häruppe. När det står still 

dvs när det har varit mycket is så blir det bättre fiske på våren, kanske beroende på att fisken 

inte störs. 

På 1970-talet var det mildvintrar och isfritt. Även på 30-talet fiskade man hela vintrar. 

Eftersom man inte fiskar på vintern idag, så är det svårt att veta om det finns vinterlekande 

strömming men det fanns på 30-talet. 1978 fiskade man vid Limön 2-3 veckor på säsongen 

Resten fiskade man vid Eggegrund och utåt och det var fiske både på vår- och höstlekande 

strömmingsbestånd. Det var sydvästlig vind hela sommaren. 

Rejäl vinter ger mycket strömming men det kan ju vara så att man fick så mycket strömming 

när man började eftersom vårleken hade hunnit kommit igång och därför upplevde att det var 

mer strömming. Temperaturen har stor betydelse. Isfria vintrar 1972-75. Höstlekande 

strömmingen 79/80 samtidigt som det var de stora vårlekarna och det var hygglig storlek på 

strömming på vårlekande strömming.. 

1987 var det en sträng och lång vinter, till och med Skagerak och Kattegatt var igenfrusna.En 

av fiskarena tycker sig ha upplevt det omvända dvs. att milda vintrar är bättre för 

strömmingen. 

Andra påverkansfaktorer? 

Platserna kan skifta mellan åren men det är inget som man kan sättas i samband med andra 

påverkansfaktorer än vindar och strömmar. Strömmingen kommer tillbaka till samma 

lekplatser vilket tyder på att lekplatserna är genetiskt betingade. Utsläppen från 

pappersbruken i Norrsundet, Skutskär och boardfabriken i Karlholm förorenade vattnet och 

man måste välja andra fiskeplatser. 

Forsmarks utbyggnad och värmeutsläppen därifrån har gjort att man slutade att fiska utanför 

Forsmark eftersom det strömmingsbeståndet försvann. Strömmingen lekte tidigt i 

varmvattenutsläppet (slutet februari och början av mars) och man mätte upp 1 m djupa 

romanhopningar, men de kläcktes aldrig. Det var ett onaturligt rikt fiske och även torskfisket 

var onaturligt stort. Frågan är hur långt och i vilken riktning det varma ytvattnet går? Det har 

uppmätts varmare ytvatten i ett stråk ända ut till Örskär. 

Frågan är om Tjernobylutsläppet har haft någon påverkan. 

Man tycker sig märka förändringar hos strömmingen i samband med det storskaliga fisket 

som bedrivs och har bedrivits i Östersjön och Södra Bottenhavet. På 70-talet när man fiskade i 

skärgården så fanns en zon mitt ute i Östersjön som man politiskt inte kom överens om, vilket 

97

Appendix 3. 

fick till följd att det inte fanns ingen redovisning på det som fiskades där. Ryska trålade 

kraftigt i den zonen. Samtidigt så fick man en kolossal mängd strömming i skärgården mitt i 

vintern ända inne vid Tullige slott. Strömmingen var extremt stor och man fiskade den mitt 

bland grästovor och isbitar. När man tidigare åkte ner till Ankarudden for man ut till sjöss och 

fiskade men nu for man alltså in mot land. 

De storskaliga trålare som nu ligger i Södra Bottenhavet fiskar på samma ställe som man 

fiskade på 60-talet men med mycket större båtar och redskap, mindre maskor i trålarna och 

lika många båtar. Kan deras fiske ha påverkat att den stora strömmingen kom? Nu är det 

finska trålare som påverkar fisket i hög grad. En av anledningarna till projektets tillkomst är 

ju att vi vet att de höstlekande kommer tillbaka och frågan är vad som händer när leken 

förekommer på yttergrynnorna. Den största fisken under första och andra världskriget fanns 

från Eggegrund och utåt, vid Västra Banken. 

Skillnader mellan år på höst- resp vårlekande strömming? 

– är det särskilda år eller perioder som du har märkt skillnader 

– Kan du ange år när höst, resp vårlekande strömming har varit storleksmässigt 

störst 

– Har du någon uppfattning om vad som kan ha påverkat ev skillnader 



Den höstlekande strömmingen börjar leka i mitten av augusti och leken brukar vara slut i 

slutet av september. Skillnader på höstlekande och vårlekande strömming är förutom olika 

lektider att höstströmmingen är rundare, fetare, har mindre huvud och större romsäckar än den 

vårlekande. Den höstlekande strömmingen har även ett annat lekbeteende. Den leker främst 

på yttergrynnorna men även in mot land på gynnsamma bottnar. Den första höstlekande 

strömmingen som leker är den minsta och den lekande strömmingen blir större och större 

under leken. Hos den vårlekande är förhållandet det omvända. Den höstlekande leker i 

komprimerade stim medan den vårlekandes stim är mer utspridda. 

De flesta har inte fiskat mycket på höstlekande strömming. De leker på yttergrynnorna och 

fisket blir därför kraftigt väderberoende. Man fiskar på höstleken där de leker vid land. På 

hösten kan man också få ”rödmagad” strömming och det beror förmodligen på att de äter 

kräftdjur. Den höstlekande strömmingen försvinner efter leken – vart? 

Det finns också en mager variant som går på botten och som inte har ätit upp sig. Den ser 

mager ut men den är fet. På 70 meters djup kan man få romströmming som ska upp på 

grynnorna och leka. Man trålar inte gärna på höstlekande eftersom den är så känslig och 

lekbottnarna inte lämpar sig för trålning. 

Eftersom det var svårt att komma åt den höstlekande här så for man upp till Ångermanland 

där höstleken förekom inne vid land eftersom man inte har några yttergrynnor där. Ingen 

vårlek förkom under andra världskriget. Mer än halva fångsten fiskades mellan 1 augusti och 

15 september. 

98

Appendix 3. 

Har du märkt om tillgång på annan fisk har förändrats samtidigt som strömming 

– Tror du att påverkansfaktorerna är de samma som för strömmingen 

– Vilka eventuellt andra påverkansfaktorer kan du se för annan fisk 

De samband som nämns är framförallt sälens ändrade beteende och skarvens ankomst. Någon 

nämner också att ett mindre strömmingsbestånd kan få återverkan på siken eftersom siken äter 

strömmingsrom. 

99

Appendix 4. 

14. Appendix 4. Kortfattad sammanställning av några hållpunkter i 

strömmingsfiskets historia. 

Lars Berglund, auktoriserad yrkesfiskare 

Stapelfisket 

Stapelfiske är beteckningen på det kommersiella fisket före motoriseringen av fiskeflottan. 

Fiskarena tvingades av praktiska skäl att vara så nära fångstmöjligheterna som möjligt. Det 

innebar att verksamheten bedrevs på fiskelägen ute i den yttersta skärgården i de flesta fall. 

Verksamheten innebar att man fiskade och på plats tillvaratog fångsten. Hade man ett 

fiskeläge på fasta landet kunde en del säljas omedelbart till färskkonsumtion. Denna marknad 

var emellertid i allmänhet ganska otillgänglig från fiskeläget och i själva verket av liten 

omfattning. 

Strömmingsmarknadens produkter bestod från början av saltad strömming och torkad 

strömming.Tillgången av det dyra saltet var ett ständigt återkommande problem. När för litet 

salt användes till laken (saltlösningen) för återfyllning av de ompackade tunnorna, tenderade 

innehållet att antingen bli en aning syrligt eller att rent av jäsa till sur strömming. 

Surströmmingsinläggarna hävdar att kung Gustav Vasa tyckte så mycket om den jästa 

strömmingen att det blev en omtyckt produkt. I själva verket skrev han i brev efter annat och 

påtalade att Gävlefiskarenas snålhet med salt ledde till att strömmingen jäste och blev direkt 

fördärvad som människoföda. 

Surströmmingen anammades så småning om som produkt på strömmingsmarknaden, vilken 

därefter bestod av färsk strömming, saltströmming, surströmming och torkad strömming eller 

så kallad krampsill. Exakt när surströmmingen blivit en accepterad handelsvara är svårt att 

precisera. Under sjuttonhundratalet synes surströmmingen avseende Härnösand i vart fall ha 

stått för en stor del av strömmingshandeln. Åren 1773, 1776 och 1777 uppgick andelen 

surströmming där i förhållande till salt- och färskströmming till styvt två tredjedelar. Källa: 

Sven Hartelius sidan 114. 

1. Fjärrfisket 

Det rent kommersiella yrkesfisket efter strömming från medeltiden och fram till första hälften 

av adertonhundratalet bedrevs av borgare, stadsinnevånare, i Mälarlandskapen och kanske 

framför allt från Gävle över en längre tid. Den största delen av Gävles borgare sysslade med 

strömmingsfiske ända fram till början av adertonhundratalet. Vid avseglingen på våren från 

Gävle lastades skutorna med salt för eget behov och för avsalu förutom alla förnödenheter, 

som tarvades för fiskesäsongen. Getterna ingick också i lasten. Gävlefiskarena var kända för 

sina getter, som hoppade omkring överallt till allmänt gissel. Första och fjärde av de fyra 

kvarteren i Gävle stad befolkades huvudsak av fiskare och getter. 

100

Appendix 4. 

Stapelstädernas särskilda privilegier avskaffades i början av adertonhundratalet. Någon 

rusning av fisk in till städernas marknad efter reformen kom inte. Fisket och hanteringen med 

saltning fortsatte ungefär som tidigare ute på själva fiskelägena. 

2. Strandfisket 

Strandfiskare var från början en beteckning på utanför staden boende fiskare, som inte ägde 

jord med tillhörande fiskevatten. Med dagens terminologi och i geografisk mening var allt 

fiske före motoriseringen ett strandfiske så till vida att alla fiskelägen var strategiskt placerade 

på öar eller fasta landet så man kunde nå tillbaka till hamn inom rimliga tider med segel och 

årornas hjälp. Allteftersom kom under adertonhundratalet, i och med kolonialhandelns 

expansion i städerna, fiskerskapen i städerna undan för undan att bli utlokaliserade i 

skärgårdarna. I Gävleområdet utlokaliserades fiskerskapet till de närbelägna fiskelägena utan 

att äga jord på platsen. Man fortsatte emellertid att vara borgare och strandfiskare, vilket 

åtskilde dem från de återstående fjärrfiskarena, som drev sitt fiske i de längre norrut belägna 

fiskelägena. 

3. Om orsakerna till fjärrfiskets nedgång och fall. 

Redan före men framför allt under Vasatiden hade en mängd olika statliga ingrepp företagits 

av staten för att minska jordägarnas rätt till fiske, vilket gynnade de kommersiella 

fjärrfiskarena och framför allt de från Gävle, som var flest till antalet. 1766 års fiskeristadga 

kom att innebära genom en del märkliga turer en återgång till att jordägarna skulle disponera 

fisket inom sina stränder. Från slutet av sjuttonhundratalet och framåt återkommer ständigt 

strider mellan Gävlefiskare och olika jordägare. Söderhamns, Hudiksvalls och Härnösands 

Fiskaresocieteter stred också med jordägarna och konkurrerade om samma fiskeplatser. I stort 

sett kan orsakerna till nedgången i fjärrfisket sammanfattas enligt följande: 

• Minskad tillgång till fiskevatten. 

• Minskad efterfrågan på de klassiska stapelvarorna av strömming. 

• Minskande priser på de klassiska stapelvarorna orsakad av ökad konkurrens från 

sillfisket, som eskalerade kraftigt under andra halvan av adertonhundratalet. 

• Stadstullen avskaffades så de kringboende strandfiskarena kunde gradvis öka sin 

försäljning av strömming i städerna. 

• De fjärrfiskande Gävleborgarna fick även fortsättningsvis (efter 1766) betala en 

tiondel till kungen trots att de inga rättigheter hade kvar. 

Övergången till det moderna fisket. 

Under andra halvan av adertonhundratalet hade i praktiken allt fjärrfiske upphört. De gamla 

Norrlandsfiskande Gävlesläkterna övergick till ett hemmafiske i mindre skala. I och med att 

de yrkesfiskande fjärrfiskarena upphörde med sin verksamhet kom den återstående 

fiskerinäringen närmast att vara svår att urskilja från husbehovsfisket. Det är under denna 

period, som Gävleborgs läns Hushållningssällskap, i fortsättningen kallat 

101

Appendix 4. 

Hushållningssällskapet, börjar inventera fiskeriverksamheterna utefter kusten. Syftet var att 

man skulle komma underfund med vilka åtgärder, som skulle kunna vidtagas för att öka 

produktiviteten i fisket. Intresset för näringen från samhället påkallades av den akuta 

livsmedelsbrist, som rådde i Sverige under andra halvan av adertonhundratalet. Under slutet 

av århundradet skedde ingen större förändring av vare sig fiskemetoder, fiskeansträngning 

eller lönsamhet. Den rikliga tillgången av sill på Västkusten under framför allt 1870-talet 

påverkade under längre perioder strömmingspriserna negativt. 

1. Motoriseringen och första världskriget 

Statens beslut att införa subventionerade lån för inköp av motorer till fiskarena, visade sig 

vara ett enastående lyckodrag inför den orostid, som nalkades. Innan första världskrigets 

utbrott hade de flesta fiskare inskaffat någon form av motor. Det omedelbara resultatet var att 

det säsongvisa boendet på öar ute i skärgården nära fiskeplatserna kunde avvecklas. Det gick 

ändå att nå utsjöbankar för höstfiske som aldrig tidigare. Dessutom kunde samma morgon 

färskmarknaden för färsk strömming nås från hemmet med motorbåten. Den lokala 

ordningsmakten i Gävle (förmodligen i likhet med andra städer) införde under första 

världskriget föreskrifter om att fiskarena inte fick avgå från fiskbryggan förrän de sålt en viss 

andel av fångsten direkt till enskilda köpares husbehov. Besluten som sådana innebar ju i 

praktiken att fiskarenas tid till att ilandföra strömming minskade och därmed den totala 

fångstmängden. 

Första världskriget satte definitivt punkt för den gamla tiden. Konsumtionsmarknaden för 

färsk strömming har därefter varit den helt avgörande för lönsamheten i fisket. Om man utgår 

ifrån att ett kilo strömming räcker till fyra mål mat exklusive potatis, bidrog fiskerskapet i 

Gävleborgs län med hundra miljoner mål mat till folkförsörjningen under första världskriget. 

2. Nya metoder 

Under vinterhalvåret söker sig ofta strömming mot djupt vatten långt ute till havs. Ett skäl för 

detta kan vara att tyngre varmt vatten finns närmare botten och kanske också drar med sig 

födoämnen för strömmingen. Under sensommar söker sig också strömming mot djupare 

vatten i de kustnära regionerna. Anledningen torde kunna vara sökning efter kallare vatten 

och födoämnen. Här rör det sig oftast om vårlekande strömming, som är utsvultna efter 

lekperioden. 

Tiden mellan att strömmingen är uppe på grunt vatten för att fortplanta sig och nere på stora 

djupet återfinns de mitt emellan vertikalt i större eller mindre koncentrationer. Att fiska 

strömming på botten är inga problem, varken på grunt eller djupt vatten. Skötarna lägges och 

sjunker tills det tar stopp. Att fiska strömming mellan botten och havsytan innebär att skötarna 

måste hängas på bojar med rep anpassade efter var man tror eller vet att strömmingen kommer 

att befinna sig under denna natt. Strömming på botten fiskas bäst dagtid och strömming mitt 

emellan fiskas bäst nattetid. 

102

Appendix 4. 

Att fiska strömming mellan botten och havsytan gjordes med klabbskötar inomskärs vid inte 

allt för stark havsström. Skötarna ankrades två och två fast i alla ändar med mellandraggar 

och hängande på bojar försedda med lämpligt långa rep. 

Vid starkare havsström användes metoden att lägga så kallade”sjängor eller slängor,” vilket 

innebar att för ett duktigt ankare lägga två, tre till fyra skötar på släng efter ett ankare och 

uppbojade med lämpliga rep. 

Den höstlekande strömmingen kom efterhand under första halvan av nittonhundratalet att 

dominera i fångsterna. Så småningom lärde sig fiskarena var den höstlekande populationen 

håller till mellan lekperioderna. Fiskarena lärde sig att med termometerflaska ta 

vattentemperaturen på olika djup för att få ett ungefärligt hum om var strömmingen kunde 

vara i vertikal orientering. Ute till havs låter det sig inte göras, på grund av den kraftiga 

strömmen, att ankra fast skötar för fiske i Mellavattenregionen. Att lägga skötarna utan ankare 

eller draggar med bojar kallas att driva. Båten sätts då fast i ena ändan av skötlagnet med 

rilinan. Drivfisket ute till havs kunde bedrivas även då det var blåsväder. Ofta var 

målsättningen vid utfärd att lägga skötar på något av utgrunden efter höstlekströmming. Vid 

alltför stark vind var emellertid risken att haverera redskapen vid bottensättning stor. ”Blåste 

det allt för jädrigt kunde man ju alltid driva med de rackarna.” Det ovan beskrivna utsjöfisket 

var det helt dominerande under första halvan av nittonhundratalet och tack vare drivfisket 

blev det en jämnare tillförsel av strömming. Utomskärsfisket ledde till: 

• Större och kraftigare båtar med väldigt låga ruffar. 

• Stamrulle längs upp i fören för inhalning av bragderna. 

• Rejäla lysbojar med stormlyktor. 

• Korkbojar av nätpåsar fyllda med pilsnerkork. Korkbojarna kunde stuvas så att de 

låg stilla i ordning även vid grov sjögång. På korkbojen kunde man linda upp 

bojbandet, dvs repet mellan sköten och bojen. 

3. Mellankrigstiden 

De höga fångstsiffrorna för strömmingsfisket fortsatte under mellankrigstiden. Tjugotalets 

depression, vikande efterfrågan och mycket låga marknadspriser torde ha inverkat menligt på 

fiskeansträngningen, vilket också tydligt framgår av Hushållningssällskapets årsberättelser. 

Stora landningar fortsatte även med dagens mått mätt under hela mellankrigstiden. 

Sammantaget tyder det på att de årgångar det fiskades på var mycket starka. Till yttermera 

visso tyder Hushållningssällskapens material och författarens muntliga urkunder på att 

maskstorleken i skötarna ökade under mellankrigstiden från 36-37 varv under första 

världskriget till 31-32 varv vid början av andra världskriget. Medianvikten på den landade 

strömmingen förändrades med en grov uppskattning under samma tid från 25-40 gram per 

kilo till 40-50 gram per kilo. 

103

Appendix 4. 

4. Strömmingshandelsutredningen 1933 

Nästan omedelbart efter första världskriget började marknadsproblem för strömmmingen att 

göra sig gällande i form av väldigt låga priser. Färsk nattfiskad strömming blev ett 

säljargument både i parti och i minut. Bristen på is var påtaglig. Den strömming, som inte 

sålts före kl. 10.00 på förmiddagen, gick till överskott och stupsaltades. Fisket blev inte bara 

en kapptävling till fiskeplatserna utan även till marknaden. Några av de yngre fiskarena, som 

snabbt acklimatiserade sig till de nya förhållandena tjänade en del pengar även under den 

avsättningsmässigt svåra mellankrigstiden. I huvudsak skedde detta tack vare avsättning av 

strömming på Stockholmsmarknaden. 

Stora ansträngningar gjordes från Hushållningssällskapets sida med kampanjer för att 

utveckla nya produkter i nya presentationer för en modern konsumtionsmarknad. Trots 

insatser från samhället kvarstod stora marknadsproblem. 

Redan 1924 hade Gävleborgs läns Fiskareförbund bildats för att öka sammanhållningen bland 

fiskarena. År 1928 startade förbundet tidningen Ostkusten. Redan under tidigt nittonhundratal 

förekommer ett namn som i de flesta sammanhang hade med fiskepolitik att göra, nämligen 

Fiskeriinstruktör Hjalmar Skoglund. Han valdes också av regeringen att leda 1933 års 

strömmingshandelsutredning. 

Utredningen resulterade i förslag om att fiskerskapet under vissa förutsättningar skulle kunna 

bilda godkända producentföreningar. Redan under de närmast följande åren kom utefter hela 

Ostkusten att bildas sådana. Redan år 1937 beslutade riksdagen att dessa godkända 

producentföreningar erhöll auktorisation och ensamrätt att hantera fiskarenas fångst av 

strömming i förstahandsledet. 

Båda dessa beslut var mycket kontroversiella och ansågs av många vara ett ingrepp i den fria 

handeln och den svenska allmogens nedärvda fri- och rättigheter. Nu visade det sig emellertid 

att Hjalmar Skoglund fick vara med om något så ovanligt som att vara med om att genomföra 

två lyckade viktiga ingripanden i folkförsörjningen under sin livstid. 

5. Andra världskriget 

Den kommunikations-och distributionsapparat, som sattes på benen i och med andra 

världskrigets utbrott hade över huvud taget inte varit möjlig utan den centralisering av 

resurserna, som beslutet om auktoriserade producentföreningar innebar. Ymnigt 

strömmingsfiske efter i första hand höstlekande strömming bestod under hela krigstiden. 

Fiskarena kunde utan regleringar leverera strömming till marknaden under hela krigstiden. 

Fiskarena kunde i stort sett fiska alla dagar i veckan och ändå fanns det en mottagningsapparat 

redo i hamn att distribuera fångsten till konsumenten. 

Höga priser i producentledet under både första och andra världskriget ledde till höga 

inkomster för de fiskande. Samtidigt ledde det helt naturligt till en mindre grad av förädlade 

produkter samt en mindre ambition för innovationer av sådana. 

104

Appendix 4. 

Fisket från 1950 till idag 

1. 1950-talet 

Efter andra världskriget minskade fångsterna för att till början av 1950-talet vara en fjärdedel 

av toppnoteringarna under kriget. Den höstlekande strömmingen försvann. Den vårlekande 

strömmingen fanns inte heller i någon stor utsträckning. På tio år flyttades fångsttoppen från 

juli, augusti och september till april, maj och juni. De flesta fiskare hade nyttjat sina 

inkomster från kriget till att investera i nya rejäla båtar och nya redskap. Trots detta minskade 

strömmingsfisket dramatiskt under femtiotalet. Många fiskare slutade och började arbeta inom 

industrin. I runda slängar kan man säga att fiskarekåren halverades under de svåra åren på 

femtiotalet. 

År 1956 köpte Folke Östman i Furuvik en större trålbåt. Fisket med trål var redan etablerat i 

Gotlandsområdet och kanske i synnerhet i södra Östersjön. Hushållningssällskapets 

konsulenter var i detta skede inte lika progressiva som sina företrädare utan menade att det 

inte fanns tillräckligt stora släta bottnar härstädes för att bedriva trålfiske. Detta var en 

bidragande orsak till att Östmans fiskade med trål de första åren endast i Östersjön i 

Oxelösundsområdet. 

Under femtiotalet var det i det närmaste en total avsaknad av höstlekande strömming. Nylon 

började användas i både nät och skötar från mitten av femtiotalet, vilket i sig innebar en 

revolution. Redskapen behövde inte hängas på tork efter varje fisketillfälle, utan mådde 

snarare bättre av att vara blöta hela tiden. Under slutet av femtiotalet började fler både större 

och mindre partrålare att inom undersökningsområdet bedriva fiske. 

2. 1960-talet 

Trålfisket kommer från och med början av sextiotalet att dominera fångsterna även i 

Bottenhavet. Den vårlekande strömmingen är detta årtionde helt dominerande. 

Skötströmmingsfiske under juli och augusti uteblev helt. Fångsttoppen ligger hela detta 

årtionde vid maj till juni. Strömmingsfiskets fångster kom upp i siffror, som inte förekommit 

sedan fyrtiotalet. 

Regleringar och ransoneringar av fisket på grund av avsättningsproblem, var mer regel än 

undantag. Den maskinrensade strömmingen ökar hela tiden sin andel av 

konsumtionsmarknaden. Fisket under 1960-talet genomgår, till skillnad från 1950-talet, en 

positiv utveckling. Trålfisket har etablerats och utvecklats. En generationsväxling skedde i 

samband därmed. År 1966 avvecklades auktorisationslagstiftningen, som infördes under 

trettiotalet. Konkurrensen inom fiskerinäringen ökade och producentföreningarna började i 

rationaliseringssyfte fusionera. 

3. 1970-talet 

Under 1970-talet stiftades underhand bekantskap med en ny företeelse i Bottenhavet. Stora 

fiskefartyg från Östtyskland och Ryssland bedrev periodvis trålfiske dygn efter annat. Under 

samma period ökade inslaget av småfallen strömming i det lokala trålfisket. Kvaliteten på 

105

Appendix 4. 

strömmingen blev sämre, den blev mager. Strömmingsfiléproduktionen utsattes för 

påfrestningar på grund av råvarans dåliga kvalitet. Surströmmingsproduktionen som under 

sextiotalet haft god tillgång på bra råvara råkade nu in i stora problem. 

Förutom det främmande fisket efter strömming bedrev under början av sjuttiotalet en stor del 

av den danska laxfiskeflottan periodvis ett intensivt fiske i Bottenhavet. Turligt nog var 

tillgången av strömming i norra Östersjöns skärgårdar under sjuttiotalet relativt god. 

Gävlefiskarena flyttade därför efterhand en stor del av sitt fiske till Ålands hav och norra 

Östersjön. 

Notabelt är att under sjuttiotalet inträffade tre stycken på varandra följande mer eller mindre 

isfria vintrar från år 1972 till 1976 då fiske kunde bedrivas året runt. 

Utvecklingen i Bottenhavet genererade problem för fiskerinäringen både i Finland och i 

Sverige. Stor osämja rådde mellan fiskerinäringens företrädare och havsbiologerna om 

strömmingspopulationens beskaffenhet. Havsbiologerna från Lysekil menade att problemen 

inte var av beståndsnatur utan att det endast bestod i att det lokala fisket inte kunde 

konkurrera med ett rationellt bedrivet industrifiske. 

Vid Bottenhavskonferensen i Gävle år 1978 dryftades problemen mellan svenska och finska 

forskare och fiskare. Detta i sin tur ledde till en gemensam aktion inom ramen för 

Östersjökonventionen i Warzawa, där besluts togs om MU-3 avtalet. 

4. MU-3 avtalet 

MU-3 är förkortning för Managing Unit Three. MU-3 omfattade geografiskt område 30, 31 

och område 29 norr om Lat N 59 30 alltså i praktiken allt vatten norr om Lat N 59 30 i 

Östersjöregionen. Det vill säga Bottenviken, Bottenhavet och den norra halvan av 

Skärgårdshavet och Bottenhavet. 

Östersjökonventionen hade börjat sitt arbete 1973. Inom dess hank och stör bestämdes den 

högsta tillåtna fångsten inom olika havsområden. Från och med 1979 bestäms en särskild kvot 

för strömming i MU-3. 

Avtalet bygger på att tillgången av strömming skall fördelas på bas av ett historiskt fiske 

under ett antal år. Finlands andel kom därför att bli 80 procent och Sveriges 20 procent av den 

tillåtna fångstmängden. Finland har i stort sett fiskat upp sin andel varje år och på den svenska 

sidan har vi inte varit i närheten av ett totalt utnyttjande någon gång. Den resterande svenska 

strömmingskvoten i MU-3 har därför varje år ingått i ett komplicerat förhandlingsspel mellan 

Finland och Sverige om byte geografiskt och byte mellan olika fiskarter. 

Avtalet är uppbyggt så att en finländsk eller åländsk fiskare får fiska i hela havsområdet in till 

fyra sjömil från den svenska baslinjen, vilken förbinder de yttersta uppstickande kobbarna 

med varandra. Samma sak gäller en svensk fiskare i förhållande till de andra parterna. 

Mittlinjen i havsområdena finns men har ingen praktisk betydelse för de fiskande annat än att 

man åtminstone från början var ålagda att rapportera, när man gick över till andra sidan för att 

fiska. 

106

Appendix 4. 

MU-3 avtalet ingick i anslutningsfördragen för både Finland och Sverige vid EG-inträdet med 

stöd av traditionalitetsprincipen, sak samma som med de bilaterala fiskeförhållandena i 

Skagerack och Kattegatt. Ändringar av ett i EG införhandlat avtal kan bara ske om parterna är 

överens. Avtalet har ändrats till att idag bara omfatta Bottenhavet och Bottenviken. Hur detta 

har gått till är fortfarande en gåta. Att svensk fiskerinäring, som snart bara finns i områden 

med telefonriktnummer 031 vill ändra i avtalet är inte konstigt men varför Finland gått med 

på ingrepp i avtalet är obegripligt. Efter EG-anslutningen sköts alla fiskeriförhandlingar för 

medlemsstaterna formellt av EU-kommissionen. 

5. 1980-talet och framåt 

Under 1980-talet inträffar en del anmärkningsvärda företeelser. Nordsjön stängdes redan år 

1979 från sillfiske på grund av för hårt fisketryck, som hade lett till att fångsterna endast 

bestod av småfallen sill otjänlig för marknaden. Samtidigt inträffade det märkliga att 

strömmingen i norra Östersjön och Bottenhavet fick en storlekssammansättning som ingen här 

levande varelse sett varken förr eller senare. Det var lättare att på skötar fånga storlekar 

mellan 8- 17 strömmingar per kilo än att fånga vanliga storlekar. Vissa vårar var det brist på 

suströmmingsråvara för att strömmingen var alldeles för stor. 

Strömming såldes i stället för sill direkt till Danmark och Tyskland till höga priser. Fiskarena 

tjänade pengar på sin verksamhet via exporten. Liksom på fyrtiotalet försummades under 

dessa perioder omsorgen om den egna konsumtionsmarknaden, förädlingen och 

produktutvecklingen. 

Under 1980-talet börjar fiskare från Västkusten reguljärt bedriva fiske i norra Östersjön. Den 

unika storlekssammansättningen på strömming uppfattades av dessa fiskare som ett 

normaltillstånd. När strömmingsstorleken under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet 

återgick till det normala ökade undan för undan västkustfiskarena sina fiskeansträngningar i 

Östersjön. Fisket skedde för foderändamål och legitimerades som ett skrotfiske för att ge plats 

åt andra strömmingar att växa sig stora. Detta fiske har under tid efter annan haft stöd av den 

havsbiologiska vetenskapen. 

När avtalet mellan Finland och Sverige slöts om MU-3 förekom trålfiske i Finland i endast 

ringa utsträckning. Den allra största delen av den finska strömmingen fångades i fasta redskap 

som stora ryssjor och fällor i ett strandnära fiske utefter hela den finska kusten med en större 

koncentration i Skärgårdshavet. I Finland har under hela efterkrigstiden pälsnäringen varit av 

betydande omfattning. Strömming för denna näring till foderändamål behövs. Det finländska 

fisket har alltid drivit fiske med mindre maskor på grund av efterfrågan till foder. 

Under de beståndsmässigt gynnsamma åren på 1980-talet övergår fisket undan för undan i 

Finland till trål. Fisket flyttade också längre söderut efterhand. I dag fångas så gott som all 

finländsk strömming med trål. Fisket är koncentrerat till Bottenhavet med tyngdpunkt i södra 

delen. Fisket sker numer också i stor utsträckning på den svenska sidan av mittlinjen. 

107

Appendix 4. 

6. Avtal av betydelse 

Strömming har under alla tider omfattats av olika regleringar. Under 1980-talet hade vi ett 

regleringssystem, som hette normprissystemet, som byggde på att fisket och fiskmarknaden 

fick betala en prisregleringsavgift. Pengarna återfördes sedan som riktade stöd till näringen i 

en utsträckning som bestämdes av prisförhandlingsdelegationen. Viktiga delar av detta var 

exportstödet och det särskilda stödet till fiskarena bosatta norr om N 59 30. Stödet utbetalades 

i form av ören per kilo. 

År 1989 beslutade EFTA om ett nytt frihandelsavtal kraftigt påhejat av Norge. Avtalet 

innebar bland annat att Sverige ensidigt förband sig att ta bort alla stödsystem både till 

jordbruk och fiske i och med utgången av 1992. För fiskarena i Gävleborgs län innebar 

förändringen att intäkterna omedelbart minskade med fyra miljoner kronor. 

Avtalsgenomförandet sköts emellertid ända till utgången av år 1993 och rester av 

prisregleringskassan portionerades ut under 1994. Avtalet var utan att gå in på övriga detaljer 

mycket ogynnsamt tull- och handelsmässigt för både svenskt jordbruk och fiske och gynnade 

framför allt Norge. 

108

sbeståndets 

nder de senaste 

a i Bottenhavet 

Björn Lundmark 

bjorn.lundmark@sodrabottenhavet.se 

beståndet, klimatet eller fisket? 

Bottenhavet” 

Strömmingsbeståndets fluktuationer under de senaste 

århundradena i Bottenhavet – vad reglerar huvudsakligen 

beståndet, klimatet eller fisket? 

Producentorganisationen Gävlefisk ekonomisk förening

Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?