Kära Brantevikare! Då var det dags igen – ett nytt nr av ...
Kära Brantevikare! Då var det dags igen – ett nytt nr av ...
Kära Brantevikare! Då var det dags igen – ett nytt nr av ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
namnet skulle de förmodl<strong>igen</strong> bara se förvånade ut. Sa man däremot Hans Krak skulle<br />
de, som <strong>var</strong> med vid förra sekelskiftet, ha l<strong>ett</strong> <strong>igen</strong>kännande.<br />
Nästan alla skutskepparna som vid denna tiden befor de djupa vattnen mellan Blekinge<br />
och Småland i norr och Ystad i söder <strong>var</strong> oskolade. Om man nu inte räknar den<br />
undervisning i Luthers katekes som i forna dagars folkskola ofta lämnades <strong>av</strong> <strong>av</strong>suttna<br />
knektar. Samt livets skola. Den senare vidtog för de flestas del så snart de konfirmerats.<br />
Vad inte den gamle knekten lyckats lära honom, fick han som jungman (med kocks<br />
värdighet) inhämta de första åren i <strong>ett</strong> par lastskutor hemifrån. Vissa <strong>av</strong>snitt i den<br />
undervisningen betonades, för att understryka vikten <strong>av</strong> <strong>det</strong> sagda, med hjälp <strong>av</strong> en<br />
tågända eller välriktad trätoffel. Samtidigt utfodrades han med en omväxlande och<br />
näringsrik skeppskost som bestod <strong>av</strong> salt sill eller ärtsoppa. Hade man <strong>det</strong> ena till frukost<br />
och <strong>det</strong> andra till middag ena dagen, så växlade man om och serverade <strong>det</strong> tvärtom<br />
dagen därpå.<br />
Efter att ha följt den normala befordringsgången via lättmatros och konstapel eller<br />
bästeman stod Hans en dag vid målet. Genom eget sparande och tack <strong>var</strong>e att<br />
släktingar och grannar tecknade andelar kunde han en dag titulera sig kapten. Skutan på<br />
vilken han förde befälet, <strong>var</strong> en danskbyggd jakt som mätte blygsamma 3,53 n<strong>ett</strong>o<br />
register ton och <strong>var</strong> döpt till Hilma. Bemanningen ombord inskränkte sig till ytterligare en<br />
man; Mårten. Men även han hade befälsställning och titulerades bästeman samt delade<br />
hytt och matbord med sin befälha<strong>var</strong>e.<br />
Hilmas normala trad gick mellan Karlshamn och Simrishamn med en och annan ströresa<br />
till Åhus. Lasten bestod nordgående <strong>av</strong> spannmål och på sydgående <strong>av</strong> ved. Såväl<br />
kaptenen som bästemannen <strong>var</strong> väl förtrogna med dessa farvatten och så om ej vore<br />
fallet hade Hilma hittat själv så länge som hon <strong>var</strong>it sysselsatt i farten.<br />
N<strong>av</strong>igationsutrustningen på Hilma inskränkte sig till en spritkompass uppstucken i<br />
kardinal- och interkardinalstreck. Inte ens logg eller lod fanns ombord. Man seglade med<br />
landkänning och som lod brukades i grunda farvatten och vid angöring <strong>ett</strong> sju alnars<br />
läkte. Lodningen sköttes <strong>av</strong> Mårten som ropade ut djupet som ”Hela stagen o halva min<br />
arm”, vilket <strong>var</strong> betryggande, eller ”halva stagen o stivt di” då grundade <strong>det</strong> upp. Hilma<br />
stack på last bara drygt halvannan aln så man hade fortfarande betryggande vatten<br />
under kölen.<br />
Provianteringen sköttes <strong>av</strong> Hans själv och på Hilmas kajutbord serverades därför aldrig<br />
några kulinariska överraskningar. En gång när Hilma fournerats med den vanliga<br />
silltunnan och potatissäcken frågade skeppshandlaren om inte Hans skulle köpa en bit<br />
ost till midsommarfiran<strong>det</strong>, ”Naj for hondan”, s<strong>var</strong>ade Hans, ”Ja köfte en i fjor, men den<br />
va’ darr minsjäl ingen drojnad me’, den ådo vi barra opp!”<br />
En vacker vårdag delg<strong>av</strong> skeppsmäklaren i Karlshamn Hans att han hade slutit Hilma för<br />
en frakt till Ystad. ”För kapten Andersson hittar väl till Ystad?” tillade mäklaren<br />
skrattande. ”Aaajo”, drog Hans på <strong>det</strong>, ”vi hadde ju bedor fro Skillinge i höstas o Ysta’ e’<br />
jo nästan nabbo ti Skillinge, så di gaur nock”.<br />
Efter att ha intagit full last <strong>av</strong> 16 famnar björkved <strong>av</strong>seglade således Hilma destinerad till<br />
Ystad. Resan förlöpte normalt ner till Simrishamn och vid Brantevik <strong>var</strong> man inne på<br />
redden och ”talade ve”. D v s man ankrade upp så skepparen kunde ro in och se om sitt<br />
hus innan man började resans vanskligaste moment.<br />
När man åter lättade hade <strong>det</strong> börjat blåsa svagt sydvästligt och Hilma fick kryssa med<br />
korta slag för att inte förlora landkänningen. När hon gjort <strong>ett</strong> par slag, och man befann<br />
sig tvärs en gård, Hylkan, kom en dimbank och svepte in Hilma. Tjockan <strong>var</strong> så tät att<br />
Mårten, som stod till rors, knappt kunde skönja ”peget”.<br />
Hans blev villrådig. Att kryssa under land utan sikt <strong>var</strong> vanskligt. I synnerhet som Hilma<br />
inte <strong>var</strong> utrustad med kronometer eller ens <strong>ett</strong> timglas. Men han kom på en ersättning.<br />
På däck stod en gisten tunna och så snart man gjort <strong>ett</strong> slag och låg för styrbords halsar,<br />
på väg från land, fyllde han tunnan till brädden med vatten. Vattnet strilade ur tunnan på<br />
4
Change language