Kult. 2003.04 - SeKeL

som smak- och luktfria, utlöser inte kräkning eller annat försvar,
och det gör dem naturligtvis till en stor fara.
Prägling på föda
I naturtillståndets årmiljoner hade man ätit allt som gick att
äta när man var litet barn, kanske 4-5 år. Om någon kom
dragande med en ny sak och påstod att den gick att äta var
det vettigt att vara misstänksam. Om det är ätbart, varför
har jag inte fått det förut? Och riktigt misstänksam skall
man förstås vara om någon kommer till en i vuxen ålder och
säger att gräshoppor, larver eller ormkött faktiskt inte bara
är ätbart, utan gott. Varför pröva? Om det går att äta hade
det funnits på min barndoms matsedel. Räkor är visserligen
lika insektslika som en gräshoppa, men räkor fi ck jag som
barn. De är mat - men gräshoppor är det inte.
Vi kan dra en intressant slutsats av detta: barn skall så tidigt
som möjligt presenteras för så många rätter som möjligt, så
att de tidigt blir präglade på dem. Man kan bara beklaga att
ett av världens på sin tid bästa matintroduktionssystem, de
svenska skolbespisningarna, drabbats så hårt av besparingarna
i skolvärlden.
I det här sammanhanget fi nns det en intressant präglingsreaktion
som vi ärvt från stenåldern. Den säger: ”om Du blir
illamående av en viss föda, ät den aldrig mer! Var den giftig
en gång är den det i fortsättningen också!” En vettig och bra
reaktion, som fungerat under miljoner år. Men den kan slå
fel. Om man drabbas av en magsjukdom, eller av sjösjuka,
så kan mekanismen slå till och förbinda sjukan med det som
man nyss åt - trots att det kanske var en fullkomligt harmlös
maträtt. Det är inte så få människor som har någon sådan
här typ av mat som de inte kan få ned - för den har blivit
felpräglad.
En ny situation med nya problem
Hittills har vi väl ofta tenderat att så att säga ta för givet att
vår egen art är som den är när det gäller vår näring, utan att
närmare tänka på detta ”naturgivna”. Men det kan faktiskt
löna sig att fundera över vad det är som lett till att vi har just
de preferenser som vi har, att vår matsmältning fungerar
som den gör, vad vi tål och inte tål och - inte minst - varför
vi gör de misstag som vi gör. Vi har tagit vår egen art från
en ekologi som under miljontals år bjudit på en relativt
stabil diet, och placerat oss själva i en zoologisk trädgård,
där andra födoämnen (och andra gifter) erbjuds, i mängder
och under tidsperioder som aldrig tidigare förekommit, och
där det dessutom är individens sak att bestämma vad man
vill ta till sig av det nya och rika utbudet. Egentligen är det
förvånande att vi inte har större problem än vi har.
Kult. 2003.04
SeKeL presenterar
BOKENS
DAG
på HG
26 oktober
Håll utkik efter anslag, eller läs mer på
www.stuff.liu.se/sekel
13