Kult. 2003.04 - SeKeL

djuren tröttnat på den försupne ägarens tyranni och med
våld driver iväg honom och hans anställda. Som ensamma
herrar över gården skall de skapa en ny ordning där allt
sköts rättvist. “All animals are equal”, heter det i den grundlag
som formuleras. Grisarna, som tagit en ledande ställning
i revolutionen, blir emellertid alltmer maktfullkomliga, tar
till slut efter de förhatliga människorna och bildar en ny
styrande elit som de andra djuren måste underkasta sig. Den
nya devisen lyder: ”All animals are equal, but some animals
are more equal than others”.
Stalinporträttet
Orwell var socialist men erkände öppet att hans bok var
en satir över Sovjetunionen och den misslyckade ryska
revolutionen. Ledargrisen Napoleon representerar Stalin,
andregrisen Snowball, som drivs på flykten, spelar Trotskijs
roll, och så vidare. När Orwell av en överlevare från de sovjetiska
fånglägren fick höra att det var Stalins storhet, hans
beslut att stanna i Moskva även när tyskarna stod vid stadsgränsen,
som räddat Ryssland under Andra världskriget, bad
han sin förläggare att ändra en formulering i bokens åttonde
kapitel. Istället för “all the animals, including Napoleon,
fell to the ground” (under människornas anfall) ville han
nu att det skulle stå “all the animals, except Napoleon”.
Denna förändring, skrev Orwell, ”would be fair to Stalin,
as he did stay in Moscow during the German advance”.
Joakim von Anka och kapitalismen
Också i den litteratur som verkligen skrivits för barn och
ungdomar kan man märka att sagodjuren agerar på ett
mycket mänskligt och politiskt illustrativt sätt. Hos Carl
Barks, den främste av Disneykoncernens serietecknare, är
sådana mönster mycket vanliga. Flera av Barks ankäventyr
förklarar på ett nästan skolboksaktigt vis de mekanismer
som styr kapitalismens ekonomiska system. “Tralla la”
är ett sådant äventyr. Driven till vansinne av ansvaret
för sina omåttliga rikedomar tar farbror Joakim med sig
Kalle och knattarna till sagolandet Tralla la i Himalaya.
Invånarna har inga begrepp om vare sig pengar eller
rikedom och Joakim stortrivs. Allt är lugnt och fridfullt
ända tills han begår misstaget att ge bort en flaskkapsyl
till en bonde. Den skinande kapsylen förhäxar Tralla las
invånare som genast bjuder över varandra för att få det
åtråvärda föremålet i sin ägo. Ett monetärt system med
kapitalistiska principer tar snabbt form. Farbror Joakim
skaffar fler kapsyler åt Tralla las invånare och vips är
inflationen igång. Besvikna över att paradiset gått förlorat
framför deras ögon återvänder ankorna till Ankeborg.
Bamse och folkupproret
Ett annat politiskt mönster finner man i “Bamse och lemonadkällan”
(Bamse nr 9/78). Mössen i det avlägsna landet
Musitanien har upptäckt en underjordisk källa full av lemonad.
De gräver genast en brunn och betraktar källan som
folkets egendom. Men deras land ockuperas snart av större
och starkare djur. Lejon och krokodiler börjar bråka med
varandra över mössens huvud. Lejonen segrar, driver iväg
både krokodilerna och de små mössen och bygger en hög
mur runt källan. Mössen får inte ens smaka av den goda
lemonaden. Men Bamse inspirerar mössen till uppror och
i kraft av sitt överlägsna antal driver de lejonen på flykten.
Lemonadkällan tillfaller åter det folk som funnit den och
den rättfärdige uppviglaren Bamse kan lugnt fara tillbaka
hem. Berättelsen är en tydlig markering mot diskriminerande
lagar och de starkares tyranni. I den fristående
fortsättningen ”Bamse och kung Krokosmil” (Bamse nr
5/96) utbrister Bamse: ”Usch, jag blir så arg! Jämt ska stora
dumma sej. Och har de vapen tror de att de kan göra som
de vill. Vi måste stoppa dem.”
Fabeln och varseblivningens varaktighet
Exemplen hopar sig. Men varför skapar man alla dessa
historier med möss som gör revolution och grisar som
förråder den socialistiska ideologin? Varför inte bara skriva
som det är, att det egentligen handlar om människan och
samhället? Är inte allegorin ett slags eufemism som leder
läsarens tanke bort från författarens verkliga intentioner?
”Inte då”, skulle den ryske formalisten och litteraturvetaren
Viktor Sklovskij bestämt svara, ”främmandegöringen
och den medvetet försvårade formen syftar båda till att
stegra varseblivningens varaktighet”. Om huvudpersonen i
Animal Farm hetat Josef Stalin hade Orwells ”fairy story”
bara varit ännu en historiebok om Sovjetunionen. Men om
Stalin är en gris och bär ett annat namn, om kapitalisten
är en anka med glasögon och damasker, då tvingas läsaren
anstränga sig och upplever därmed berättelsen på ett djupare
och mer varaktigt vis. Det som är bekant men ändå
främmande väcker oss ur vardagens automatiserade varseblivning
och får oss att tänka vidare. Det finns en anledning
till att jag minns ”Bamse och lemonadkällan”, medan jag
totalt glömt bort den lärobok i samhällskunskap som jag
tvingades läsa på gymnasiet.
Kult. 2003.04 15