AQMI - FOI

FOI MEMO 

Projekt/Project Sidnr/Page no 

Afrika 

Uppdragsnummer/Project no Kund/Customer 

nnnono 

A18006 Försvarsdepartementet 

Handläggare/Our reference Datum/Date Memo nummer/number 

Oskar Jakobsson och Mikael Eriksson 2012-09-24 FOI Memo 3957 

Al-Qaida au Maghreb islamique – en aktörsanalys 

Oskar Jakobsson och Mikael Eriksson 

1 (26)

FOI MEMO Datum/Date Sida/Page 

2012-09-24 2 (26) 

Titel/Title Memo nummer/number 

AQMI – en aktörsanalys FOI Memo 3957


2012-09-24 3 (26) 


AQMI – en aktörsanalys FOI Memo 3957 

Innehållsförteckning 

Sammanfattning ................................................................................................................ 4 

1. Inledning .................................................................................................................... 5 

2. Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) – en överblick ......................................... 6 

2.1. AQMI:s bakgrund ............................................................................................. 6 

2.2. AQMI:s senare framväxt ................................................................................. 10 

2.3. Struktur och verksamhet .................................................................................. 10 

2.4. Mål och intressen ............................................................................................ 12 

2.5. Kapacitet .......................................................................................................... 14 

3. Syn på AQMI .......................................................................................................... 15 

3.1. Algeriet ............................................................................................................ 16 

3.2. Mali ................................................................................................................. 16 

3.3. Niger ................................................................................................................ 18 

3.4. Mauretanien ..................................................................................................... 18 

3.5. Gemensamma initiativ ..................................................................................... 19 

3.6. Stater indirekt påverkade av AQMI ................................................................ 19 

4. Avslutande kommentarer ........................................................................................ 22 

Källor ............................................................................................................................... 24


2012-09-24 4 (26) 



Sammanfattning 

Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) har under de senaste åren ägnats en allt större 

uppmärksamhet, främst i sammanhanget internationell kontraterrorism, men också som 

en potentiellt destabiliserande faktor i Sahelregionen. Dess politiska våldshandlingar 

och kriminella verksamhet har ökat, bl.a. i form av kidnappningsaktioner mot européer 

under 2011 och 2012. AQMI har sitt ursprung i väpnade islamistiska motståndsrörelser 

under det algeriska inbördeskriget, och omformades först 2006 till en al-Qaidaansluten 

grupp med regional agenda och transnationell karaktär. Den senaste tidens 

händelseutveckling – inte minst de arabiska revolterna – har lett till att AQMI nu utgör 

ett påtagligt säkerhetshot i flera av Sahelstaterna. Gruppens aktiviteter kan på sikt också 

få allvarliga konsekvenser för bl.a. Europeiska unionen (EU) och EU:s ambitioner om 

ett stabilt södra grannskap. 

Mali, Niger och Mauretanien är särskilt påverkade. AQMI har under 2012 dragit nytta 

av det bräckliga säkerhetspolitiska tillstånd som kommit att råda i Sahel till följd av det 

libyska inbördeskriget och Malis förvärrade interna konflikt. AQMI har därigenom fått 

möjlighet att positionera sig som en allt mer betydande aktör i området. De berörda 

staterna i regionen har dock hanterat gruppen på olika sätt och det finns få tecken på 

effektiv regional politisk samordning. 

AQMI kommer under de närmaste åren att utgöra en allt större säkerhetspolitisk 

utmaning för länderna i Sahel. Situationen i området är ytterst svårhanterlig och 

inbegriper politisk, ekonomisk och social oro. Därtill kommer hög aktivitet i området av 

andra våldsbenägna grupper. Situationen kan accentueras ytterligare om inte ett robust 

regionalt samarbete kommer till stånd för att hantera AQMI:s utveckling och reducera 

dess möjligheter till våldshandlingar.


2012-09-24 5 (26) 



1. Inledning 1 

Allt större politisk uppmärksamhet ägnas åt det hot som den beväpnade och religiöst 

motiverade rörelsen al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) utgör mot stabilitet i 

Nordafrika och Sahel. En starkt bidragande orsak är sviterna av de arabiska revolutioner 

som under 2010-2012 ägt rum i Nordafrika och Mellanöstern. 2 Maktskiften (Tunisien, 

Egypten och Libyen), social oro, inbördeskrig och kraftig nedgång i territoriell kontroll 

har öppnat upp för våldsbenägna och politiskt missnöjda grupper att söka nya 

möjligheter att främja sin politiska, religiösa eller kriminella agenda. Den 

säkerhetspolitiska utvecklingen har också skapat förutsättningar för möjliga synergier 

och sammanslagningar mellan AQMI och andra islamistiska grupper i regionen. 

Mali är särskilt drabbat av den tillagande instabiliteten. Under våren har en statskupp 

skett, bl.a. med motivet att den maliska militären inte tillfördes tillräckliga resurser för 

att möta hotet från beväpnade islamister och tuaregrebeller i den norra delen av landet, 

vilken i praktiken förvandlats till en frizon för jihadister. Statskuppen och det väpnade 

upproret i norr har i sig lett till att ECOWAS initierat en dialog med FN om att 

intervenera i landet i syfte att skapa stabilitet. 3 

Intresset för AQMI har ökat hos lokala, regionala och externa aktörer. Skälen är 

framförallt att gruppen nu anklagas för våld mot civila och att den i högre grad än 

tidigare bedriver illegal verksamhet i området, bl.a. människorov, vapenhandel och 

misstänkt narkotikasmuggling. Den kriminella verksamheten kan stärka rörelsens 

militära styrka genom att den får nya finansieringsmöjligheter och bättre tillgång till 

vapen. Kontakten med internationella, gränsöverskridande kriminella nätverk ökar 

potentiellt också gruppens räckvidd och kapacitet att genomföra attentat. 4 

Flera externa aktörer ser allvarligt på dessa tendenser, vilka i förlängningen innebär risk 

för direkta hot mot nationella intressen. För USA är framväxten av en al-Qaidagren med 

fäste i Nord- och Västafrika en tydlig säkerhetsrisk. Europeiska regeringar, i synnerhet 

Frankrike, har ett intresse att verka för ett stabilt grannskap som kan garantera 

säkerheten för dess medborgare i Sahel samt motverka och begränsa negativa flöden i 

och från regionen. För Frankrike är det särskilt viktigt att skydda egna medborgare i 

regionen samt landets ekonomiska intressen, bl.a. energi- och handelsflöden från de före 

detta kolonierna Mali, Niger och Mauretanien. EU har genom sin samlade strategi för 

säkerhet och utveckling i Sahel identifierat regionen som ett strategiskt viktigt område 

där sammantagna och långsiktiga insatser krävs för att skapa en stabil ekonomisk, 

politisk och social utveckling. 5 I detta sammanhang utgör AQMI en spoiler. 

1 

Ett särskilt tack till Markus Derblom och Magdalena Tham-Lindell vid FOI för input till denna studie. 

2 

Eriksson (2012). 

3 

Dialog sker nu mellan den nya regeringen (eng.: national government of unity – etablerade 20 Augusti 

2012), ECOWAS och FN:s säkerhetsråd. 

4 

Det kan också leda till att gruppens räckvidd begränsas (på kort sikt) ifall AQMI i stor utsträckning 

fokuserar på att konsolidera nyvunnet territorium istället för att rikta blicken utåt. 

5 

European Union External Action Service 2011.


2012-09-24 6 (26) 



AQMI kan på sikt utvecklas till ett större hot mot väst- och nordafrikanska stater samt 

västerländska intressen i regionen. En fortsatt eskalering kan komma att innebära en 

ökad risk för attentat i Europa. 

I denna promemoria ges en överblick över AQMI:s historik, nuvarande roll och 

verksamhet, ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. 6 Ett särskilt fokus är hur berörda stater 

betraktar och hanterar hotet från gruppen. Därutöver beskrivs ett antal möjliga scenarier 

för organisationens utveckling under de närmaste åren. 

Kunskapen om AQMI och dess verksamhet är alltjämt begränsad, inte minst eftersom 

sådana grupper är ljusskygga och tillgången till öppen, verifierbar information är starkt 

begränsad. Promemorian baseras därför på en bredd av källor, bland annat officiella 

dokument, tidigare forskning från olika institut och organisationer, aktörers uttalanden 

samt massmedia. 

Den politiska händelseutvecklingen går i högt tempo. Denna promemoria skrivs med 

förbehåll för att den regionala situationen snabbt kan förändras – vilket i så fall också 

leder också till förändringar kring AQMI. 

2. Al-Qaida au Maghreb islamique (AQMI) – en 

överblick 

AQMI är en tydlig produkt av Algeriets moderna politiska historia och har sina rötter i 

1990-talets algeriska inbördeskrig och Group salafiste pour la prédication et le combat 

(GSPC). I takt med att Algeriets inbördeskrig förändrade karaktär ändrades 

förutsättningarna för GSPC att bedriva politisk och operativ verksamhet i Algeriet. 

Under 2006 bytte GSPC i samförstånd med Osama Bin Ladens al-Qaida namn till 

AQMI. Rörelsen kunde därigenom nyttja det kända ”varumärke” som al-Qaida skaffat 

sig i internationella jihadkretsar. Vid sidan av förbättrade förutsättningar för rekrytering 

och finansiering medförde inlemmandet i al-Qaida även en politisk kursändring. Från 

att vara förhållandevis lokal i sin framtoning gick gruppen mot att i allt högre grad tala 

om internationella mål – främst symboliserade av USA, Europa och Israel. 

Inom AQMI existerar alltjämt dessa två strömningar – den lokala algeriska kampen 

samt den globala jihadistiska agendan. Balansen varierar, men någon mer permanent 

betoning av den ena eller den andra strömningen går ej att skönja. Under 2012 pågår det 

också en anpassning till Libyenkrigets följder samt utvecklingen i norra Mali. 

2.1. AQMI:s bakgrund 

AQMI:s nuvarande aktiviteter i Sahel är resultatet av flera parallella processer vilka har 

påverkat både gruppens interna komposition och dess externa kontext. 7 

6 För en bredare granskning av konflikten i området se rapporten Sahel: en säkerhetspolitisk mosaik, 

Jakobsson och Eriksson, FOI-R--3446--SE, juni 2012. 

7 Faktorer här inbegriper avkolonialisering, religiöst förtryck, höga arbetslöshetstal i kombination med 

fattigdom och unga befolkningar, politiskt förtryck samt inskränkningar av mänskliga rättigheter.


2012-09-24 7 (26) 



Efter att Frankrike lämnade Algeriet 1962 tillföll det politiska styret frihetsrörelsen 

Front de libération nationale (FLN), en rörelse som fortfarande präglar det politiska 

systemet i Algeriet. Under de följande 25 åren regerades landet som en enpartistat. 

FLN:s politik formades i likhet med politiken i många andra länder i Nordafrika och 

Mellanöstern av den panarabiska socialismen och arabiska nationalismen. 8 Centrala 

punkter i den algeriska politiken efter självständigheten kom att vara: antiimperialism, 

landreform, planekonomi och varierande grader av sekularism. 9 Ideologin lånade rikligt 

från marxismen och tidig europeisk nationalism. Samtidigt betonades regionens 

arabiska karaktär framför den religiösa identiteten. På så sätt kunde FLN vinna lojalitet 

från flera minoriteter vilka annars kände sig hotade av den religiösa majoriteten. 

På andra sidan av det politiska spektrumet stod främst islamister. 10 Deras politik 

formulerades utifrån kritik mot den europeiska kolonialismen och efterföljande 

postkolonial sekularism. 11 Till skillnad från exempelvis Baathpartier och Nasserister 

skulle islamisterna komma att sakna det externa politiska och ekonomiska (och ibland 

militära) stöd som gavs från bl.a. Sovjetunionen, varför de sällan kunde göra sig 

gällande i maktkampen mellan olika partier i det framväxande politiska landskapet. 

I Algeriet höll FLN hårt på den politiska kontrollen. Opposition möttes av kraftig 

repression. Istället kom moskéerna att bli viktiga fristäder och knutpunkter för 

oppositionell politisk aktivitet, där åsikter kunde framföras utan risk för regeringens 

insyn och möjliga repressalier. 12 

Det folkliga missnöjet i Algeriet växte i takt med att landets ekonomiska läge 

försämrades. 13 Misslyckade försök från regeringens sida att via planekonomiska 

metoder diversifiera ekonomin resulterade endast i, vid sidan av den redan 

förekommande massarbetslösheten, minskade intäkter för staten. Efter att ha stigit 

drastiskt i flera år var skuldtjänstkvoten 1988 till slut uppe i 86 procent av BNP. 14 För 

att lösa skuldbördan drog staten ner på importer och utgifter. Resultatet blev en akut 

brist på basvaror vilket slog mot stora delar av befolkningen. 15 

Åttiotalet såg samtidigt en allmänt tilltagande religiös radikalisering i landet. Tusentals 

algerier kom bl.a. att söka sig till Afghanistan för att i islams namn strida mot 

Sovjetunionen. Ett annat tecken var den familjelagstiftning som antogs 1984 efter starka 

påtryckningar från religiösa institutioner. Lagen underminerade kraftigt kvinnors, i 

konstitutionen lagstadgade, rättigheter. Mellan1982-87 blev den militanta rörelsen 

Mouvement islamique armé (MIA) synligt verksam, genom flera attentat mot polisiära 

och andra statliga mål. Vad organisationen egentligen ville åstadkomma var emellertid 

diffust och dess stöd begränsat. 

8 

FLN innehar fortfarande makten i Algeriet. 

9 

Se Darwisha (2003). 

10 

Egyptierna Hassan Al-Banna (1906-49) och Sayid Qutb (1906-66) var viktiga ideologer som spelade en 

stor roll i formulerandet av islamism som politiskt alternativ. 

11 

Le Sueur 2010: 29. 

12 

Lowi 2005: 225. 

13 

Ekonomiskt sett har Algeriets statskassa sedan självständigheten varit kraftigt beroende av 

råvaruexporten av olja och gas (energi utgjorde 2007 97,7 procent av exportintäkterna); Faid 2008: 114. 

14 

Årliga nationella skuldbetalningens andel i förhållande till den totala exporten. 

15 Lowi 2005: s. 222-224.


2012-09-24 8 (26) 



Parallellt med den ökade radikaliseringen kritiserade oppositionella aktivister FLN:s 

politiska och ekonomiska misslyckanden. Trycket på en övergång till marknadsekonomi 

och flerpartisystem hade gemensamma drag med de östeuropeiska och sovjetiska 

proteströrelserna som växte fram under samma tid. Samtidigt liknade den religiösa 

kritiken från oppositionen den som under samma period förekom i Marocko, Tunisien, 

Libyen och Egypten. 16 I likhet med det europeiska östblocket var det svårt att få till en 

förändring utan att på systemisk nivå förändra statens karaktär. Det ekonomiska och 

politiska systemet under FLN hade lett till framväxten och institutionaliseringen av en 

politisk och militär oligarki (kallas i Algeriet le pouvoir – makten) som gynnades av 

korruption och en omfattande informell ekonomisk sektor, fokuserad till råvaruindustrin 

och ett ineffektivt offentligt system. 

Under 1988 ägde stora folkliga protester mot den politiska och ekonomiska situationen 

rum i Algeriet. Regeringen svarade med en rad eftergifter till oppositionen. 

Konstitutionen skrevs om och öppnade upp för flerpartival. Det ökade politiska 

manöverutrymmet fylldes snabbt av Front islamique du salut (FIS). FIS var ett 

islamistiskt gräsrotsparti som kom att få ett brett stöd bland befolkningen. Andra 

betydande partier var; Kabyliabaserade Front de forces socialistes (FFS), Ahmed Ben 

Bellas Mouvement pour la démocratie en Algérie (MDA) och det sekulära berberpartiet 

Rassemblement pour la culture et la démocratie (RDC). 17 

FIS visade tidigt på en ambivalent inställning till demokrati. Partiets ledarskap delades 

mellan två personer: den mer radikala Ali Belhadj, som ansåg att islam och demokrati 

var oförenliga, samt den mer moderata icke-våldsförespråkaren Abbassi Madani. 18 De 

centrala politiska ställningstagandena var liberalisering av ekonomin (oljeindustrier är 

inte arbetskraftintensiva; därav massarbetslösheten), arabisering av språket (franskan 

bibehöll en särställning även efter självständigheten och var även symboliskt förknippad 

med den styrande eliten) och framförallt en större roll för islam i samhället. Partiets 

ställning stärktes bl.a. av populistiska utspel, exempelvis stödet för Saddam Husseins 

invasion av Kuwait 1990 samt kritiken av den efterföljande externa militära 

interventionen Operation Desert Storm. 19 

Trots att FIS vunnit en politisk majoritet 1990 års lokalval, kom partiet ändå att 

överraska le pouvouir i valet till nationalförsamlingen året därpå. FIS fick inte mindre 

än 47,5 procent. 20 FLN å sin sida kom bara att bli Algeriets tredje största parti och gick 

enligt den nya konstitutionen därmed inte vidare till en andra valomgång. Detta hotade 

den styrande elitens intressen. Militären ingrep, utropade undantagstillstånd och ställde 

in den andra valomgången. FLN-presidenten Bendjedid, som hade initierat övergången 

till ett flerpartisystem, tvingades från posten och militära ledare tog över styret. Den 

konstitutionella krisen kom att lägga grunden till ett flerårigt inbördeskrig (1991-2002) 

mellan regeringsstyrkor och en med tiden alltmer splittrad opposition. 21 

16 Le Sueur 2010: 37. 

17 Ibid. s. 42. 

18 Wiktorowitz 2001: 66. 

19 Det var inte en självklar position att inta med tanke på Saddam Husseins och Baathpartiets hantering av 

Iraks egna islamistiska rörelser. Greppet gav ändå FIS stöd hos helt nya väljargrupper utöver de 

islamistiska anhängarna och var instrumentellt för den nationella valsegern. 

20 Le Sueur 2010: 51. 

21 Lowi 2005: 230.


2012-09-24 9 (26) 



FIS decimerades i samband med militärkuppen: flera anhängare fängslades, försvann, 

torterades eller mördades av staten. Åtgärderna radikaliserade motståndet ytterligare 

och en rad väpnade grupper växte fram ur och vid sidan av FIS. Här kan särskilt 

nämnas: Mouvement pour un état islamique (MEI), Mouvement islamique armé (MIA), 

Armée islamique du salut (AIS), Groupe islamique armé (GIA) m.fl. AIS och GIA var 

de mest betydande aktörerna under 1994-97 då inbördeskriget i Algeriet var som 

intensivast. 22 AIS förblev lojala med FIS och hade därmed spår av oppositionell 

legitimitet i egenskap av det stöd FIS fått vid valen 1990-91. GIA var däremot så 

fientligt inställt till såväl staten som andra islamistgrupper att de förklarade hela 

Algeriets befolkning som otrogna. 23 Siffror om antalet anhängare är osäkra men enligt 

den algeriska militären ska de ha varit som flest kring 1995 med 27 000 personer. 24 

Händelseutvecklingen i Algeriet, med tilltagande repressalier mot islamistiska partier 

och övrig opposition från statsbärande enpartistyren, speglade även den konflikt som 

förekom över stora delar av Nordafrika och Mellanöstern. Få politiska kanaler 

existerade genom vilka legitima missnöjen kunde ventileras. Radikala 

oppositionsgrupper växte fram och drog till sig medlemmar. Som svar fängslades och 

torterades tusentals personer. Inbördeskriget i Algeriet utgjorde den mest omfattande 

konflikten i Nordafrika med uppskattningsvis mellan 100 000 och 200 000 dödsoffer. 25 

Under 1994 blev det uppenbart att AIS och GIA inte skulle lyckas störta regimen 

militärt och deras politiska och militära strategier övergick alltmer till fokus på egen 

överlevnad. Detta inbegrep – vid sidan av terror mot den algeriska regimen och 

civilbefolkning som inte stödde deras sak – bl.a. finansiering genom kidnappningar, 

utpressning och rån. 26 GIA:s övergång till en strategi inriktad på mord på civila 

”otrogna” innebar en brytpunkt i konflikten. Gruppens massakrer mellan 1997-98 

bidrog till avhopp och splittring i islamistlägret. 27 Spekulationer existerade om att den 

algeriska säkerhetstjänsten manipulerat GIA till att utföra dåden för att diskreditera den 

islamistiska oppositionen. 28 

Den algeriska regeringens hållning gentemot islamistgrupperna påverkades under hela 

inbördeskriget – liksom idag – av en dragkamp mellan två grupper: les éradicateurs, 

som kategoriskt uteslöt alla förhandlingar med islamister samt les dialoguistes, som 

ansåg att nationell försoning var vägen framåt. 29 Nuvarande president Bouteflika anses 

företräda les dialoguistes. 

Inriktningen mot dialog vann allt större gehör under sena 1990-talet. 30 En viktig 

bidragande orsak var förutom Bouteflikas makttillträde tilltagande krigströtthet bland 

22 

Ibid. s. 227. 

23 

Wiktorowitz 2001: s. 67-68. 

24 

Lowi 2005: 235. 

25 

Harmon 2010: 14. 

26 

Lowi 2005: 232. 

27 

Botha och Goredema 2004: 65. 

28 

Dessa anklagelser lever vidare i nutid ang. konflikten i Sahel. Det saknas emellertid empiriskt stöd. Se 

t.ex. Jeremy Keenans arbete om Sahel. 

29 Tahi 1995: 205. 

30 Botha och Goredema 2004: 65.


2012-09-24 10 (26) 



befolkningen. En annan var insikten att GIA:s metoder syntes bidra till att undergräva 

islamisternas. Samtidigt började militären minska sin uppenbara inblandning i 

politiken. 31 En bred amnesti utlystes för att förmå islamisterna att byta sida. Efter 

förhandlingar med staten lade AIS mellan 1997-2000 ner sina vapen. 32 GIA drabbades 

av omfattande avhopp och avknoppningar. Bl.a. uppstod GSPC (som senare skulle bli 

AQMI) med en politik att specifikt inte angripa civila (fokus skulle riktas mot staten 

och dess företrädare). 33 

Sammanfattningsvis kan konstateras att AQMI är sprungen ur en nationell kontext med 

bakgrund i en lång tradition av islamistisk opposition som radikaliserades kraftigt före 

och under algeriska inbördeskriget. Kampen om statsmakten har varit det mest 

betydande inslaget i den konflikten där le pouvoir (som inte är en enhetlig grupp utan ett 

samlingsnamn för de informella nätverk av makt som finns inom staten) kämpat mot 

övriga politiska krafter. 

2.2. AQMI:s senare framväxt 

Under 2000-talets första fem år vände GSPC blicken utåt för att bygga upp sin 

försvagade kapacitet. Kontakter upprättades mellan GSPC och al-Qaida. 34 Detta låg i 

linje med Osama Bin Ladens visioner om en internationell islamisk rörelse, vilket var 

drivkraften bakom al-Qaidas grundande. 35 GSPC övertalades, eller valde, att anta en al- 

Qaida liknande retorik med fokus på USA, Israel och Europa. Gruppen visade dock 

tveksamhet inför att fullt ut byta spår från nationella till internationella mål. 

Sammanslagningen av GSPC och al-Qaida offentliggjordes i september 2006 då det 

bl.a. deklarerades att gruppen skulle rikta attacker mot amerikanska och franska 

intressen. 36 Genom sammanslagningen hoppades AQMI:s företrädare stärka sin 

finansiella bas och förbättra rekryteringsmöjligheterna. 37 

2.3. Struktur och verksamhet 

AQMI har sedan sitt bildande 2006 haft en decentraliserad struktur under ledning av 

Abdelmalek Droukdel. Gruppen är uppdelad i ett antal katiba (arabiska för bataljoner. 

En katiba kan motsvara allt från några få till flera hundra individer), vilka verkar i 

någon av gruppens fyra operativa zoner i Algeriet: västra, centrala, östra respektive 

södra (Sahel). 38 

Efter omfattande algeriska säkerhetsinsatser är aktiviteten i de västra och östra zonerna 

kraftfullt reducerade och gruppens närvaro där är svagare än i exempelvis den centrala 

zonen. Dessa två zoner saknar även Sahels strategiska betydelse som nav för olika 

31 Le Sueur 2010: 143; Ammour 2012: 5. 

32 Wiktorowitz 2001:65. 

33 Le Sueur 2010: 144; Harmon 2010: s. 14-15. 

34 Harmon 2010: 15. 

35 För exempel på internationalistisk retorik se: Cornell University Library. World Islamic Front for Jihad 

Against Jews and Crusaders: Initial Fatwa Statement (1998). 

36 Le Sueur 2010: 160. 

37 Cordesman och Nerguizian 2011: 19. 

38 Ait-Hida och Brinkel 2011: 21.


2012-09-24 11 (26) 



former av smuggling. AQMI:s verksamhet är framförallt knuten till den centrala och 

södra zonen. 39 

Störst aktivitet sker i den centrala zonen, bl.a. i Kabylienregionen kring provinserna 

Bouira, Tizi Ouzou och Boumerdes där ledningen under Abdelmalek Droukdel f.n. har 

sin bas. 40 I den centrala zonen bedrivs ett lågintensivt uppror mot den algeriska staten i 

form av bombdåd och eldöverfall mot polisiära, militära och andra statliga mål. I 

samband med att GSPC formellt erkändes som en av al-Qaidas grenar blev också 

självmordsattentat en använd taktik. AQMI har även lyckats upprätthålla en del av 

GSPC-nätverken som etablerades i den centrala zonen under algeriska inbördeskriget. 

I Sahelregionen är den militanta aktiviteten mindre frekvent men tilltagande, inte minst 

under 2012. Under perioden 2001-2011 ägde totalt sett 1034 terroristincidenter rum i 

Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien. Av dessa skedde 938 i Algeriet, 41 i Mali, 35 i 

Niger och 20 i Mauretanien. 41 Siffrorna kan tolkas på olika sätt. Bryts dessa incidenter 

ner årsvis så är det uppenbart att terrorism blivit ett tilltagande problem i Sahel då de 

första attentaten inträffade först efter 2006. Samtidigt har våldet i Algeriet minskat i 

samband med de stora amnestierna 1999 och 2005. 42 Sahel är en stor och glesbefolkad 

region vilket också innebär färre mål att slå mot och större logistiska hinder i 

planeringen av attacker vilket också till viss del kan förklara den lägre 

attentatsfrekvensen. 

De södra AQMI-bataljonernas verksamhet är dock mer intressant för externa parter, 

såsom EU, då den omfattar kidnappning av utländska medborgare, smuggling samt 

beskattning av legal och illegal handel (däribland också möjliga drogflöden). 

Kidnappningar är gruppens huvudsakliga inkomstkälla och beräknas sedan 2003 ha gett 

den uppskattningsvis 70-130 miljoner USD i intäkter med vilka man kunnat köpa vapen 

och sprängmedel. 43 Även sporadiska eldöverfall och bombattacker har utförts, riktade 

mot såväl maliska och mauretanska säkerhetsstyrkor som mot västerländska ambassader 

och medborgare. 44 Franska intressen förefaller vara särskilt utsatta p.g.a. landets tydliga 

närvaro i regionen. Vid andra attacker har franska medborgare kidnappats i Niger, bl.a. 

kring Frankrikes gruvintressen vid Arlit. 45 

En anledning till AQMI: s expansion söderut bedöms vara de finansieringsmöjligheter 

som föreligger i området. Sahel anses utgöra en bas för flera kriminella nätverk. Bland 

annat kan nämnas att området är en transitrutt för kokain från Sydamerika. Huruvida 

drogsmugglande nätverk har en koppling till AQMI har hittills inte bekräftats, men flera 

rapporter, bl.a. från FN, pekar på att så kan vara. 46 Klart är att narkotikasmugglare och 

39 

Lebovich 2011: s. 8-11. 

40 

Tawil 2009: 8; Lebovich (2011): 8. Kabyliens topografi och växtlighet samt politiska motstånd till 

regeringen i Alger (på grund av befolkningens berberidentitet, dvs. inte av samma anledning som 

AQMI) gör regionen svårkontrollerad av militär och säkerhetstjänst. 

41 

Ammour (2012): 4-5. 

42 

Harmon (2010): 21. 

43 

Ammour (2012): 1; Uppgifter om AQMI:s inkomster varierar. Gruppen kan sägas ha gott om pengar 

relativt dess storlek. 

44 

National Counterterrorism Center. Worldwide Incidents Tracking System (2011). 

45 Porter 2011: 8. 

46 UN News Centre 2012-02-21.


2012-09-24 12 (26) 



AQMI rör sig delvis i samma områden. 47 Det betyder dock inte nödvändigtvis att 

kokainsmugglare förlitar sig på AQMI för att underlätta och hantera droggenomförsel 

eftersom detta kan dra åt sig onödig uppmärksamhet från internationella brotts- och 

terrorism-bekämpande institutioner. Å andra sidan uppskattade FN:s Office of Drugs 

and Crime (UNODC) att kokainsmugglingens värde i Väst- och Centralafrika förra året 

till 800 miljoner USD. 48 Det finns således goda ekonomiska incitament för AQMI att 

försöka involvera sig i industrin. Uppgifterna är dock svåra att bekräfta. 49 

AQMI har på olika sätt involverat sig i andra former av olagliga verksamheter i 

finansieringssyfte. Mönstret är återkommande från andra konflikter där stater tappat 

makten över delar av sitt territorium, t.ex. i norra Pakistan. Inte sällan uppstår allianser 

mellan religiöst extrema (eller på annat sätt politiskt motiverade motståndsgrupper) och 

kriminella grupperingar. Kriminella kan erbjudas skydd att verka i utbyte mot tillgång 

till logistiska nätverk och möjligheter till ekonomisk vinning. I vissa fall blir det 

ekonomiska motivet ett självändamål för den väpnade rörelsen. 50 I Sahel har AQMI 

kontakter både med andra väpnade grupper (som kan agera proxy) och kriminella som 

underlättar smuggling. Vissa kidnappningar har utförts av lokala konstellationer som 

sedan sålt sina offer till AQMI. Extrem fattigdom, brist på utveckling samt sociala 

strukturer som befäster ekonomisk, politisk, och social ojämlikhet, är delförklaringar till 

gruppens fortsatta fotfäste i Sahel. 

AQMI är bara en part av flera som drar nytta av illegala flöden i regionen. Starka 

incitament finns också hos lokala politiker (eller andra makthavare) och tullpersonal att 

tjäna pengar t.ex. genom smuggling eller genom att agera mellanhand i 

kidnappningsförhandlingar och sedan ta provision på lösensumman. Det är inte omöjligt 

att dessa personer har alternativa lojaliteter och band i detta område, där klanen och den 

etniska identiteten ofta väger tyngre än den nationella. 51 En av AQMI:s ledare i Sahel, 

Mokhtar Belmokhtar, ska t.ex. ha gift in sig i lokala familjer i syfte att försöka dra nytta 

av dessa lokala kontakter. 52 

Vidare är det viktigt att se problemet i dess större kontext. Sahel utgör en transitrutt för 

smuggelnätverk, styrda och finansierade av kriminella element som också kan ha sin 

bas utanför regionen (t.ex. i Nigeria, Libyen eller Libanon). 53 Om polisiära åtgärder å 

ena sidan slår mot lokalbefolkningens inkomster men å andra sidan inte kommer tillrätta 

med de finansiärer som står bakom nätverken, riskerar det att lämna grundläggande 

problem olösta. I ett sådant scenario kan AQMI:s rekryteringsmöjligheter på sikt öka. 

2.4. Mål och intressen 

AQMI och al-Qaida utgör olika delar av samma rörelse vilket ledarskapet inom båda 

organisationerna upprepade gånger uttryckt. 54 Emellertid väljer AQMI att inte angripa 

47 Institute for Security Studies 2011: 12. 

48 World Drug Report 2011 2011: 126. 

49 UN News Centre 2012-02-21. 


51 Malis etniska sammansättning; Mande 50 % (Bambara, Malinke, Soninke), Fulani 17 %, Voltaiska folk 

12 %, Songhai 6 %, Tuareger och Morer 10 %, övriga 5 %. 

52 Joure 2011: 3. 

53 Lecocq och Schrijver 2007: 159. 

54 The New York Times 2008-07-01.


2012-09-24 13 (26) 



utländska mål i den utsträckning som al-Qaida skulle vilja utan förefaller ha mer 

begränsade ambitioner. 

En viktig del i att förstå AQMI:s mål och intressen är att gruppen fortfarande till stor del 

är en omprofilerad GSPC. Ledarskiktet är algeriskt, liksom majoriteten av dess 

medlemmar. Retoriken har justerats för att visa på en mer internationell prägel men det 

har ännu inte tydligt visat sig i AQMI:s val av mål. Detta kan bero på flera faktorer – 

ideologiska, strategiska och materiella. 

Först och främst måste medlemmarna ideologiskt motiveras av gruppens övergripande 

mål. Eftersom majoriteten av medlemmarna är algeriska veteraner från inbördeskriget 

kan en viss tyngdpunkt väntas ligga i kampen mot den algeriska staten, annars riskerar 

ledningen att tappa stöd internt. Av gruppens utförda attentat och valda mål att döma 

finns som ovan nämnts en huvudsaklig fokus på algerisk polis och militär. Även övriga 

symboler för statens makt och närvaro utsätts för attacker. Detta stämmer överens med 

gruppens mål att störta den algeriska staten. 55 

Att algeriska mål premieras över internationella kan begränsa handlingsfriheten. 

Samtidigt har attacker också riktats mot FN och multinationella företag. 56 Attentat mot 

internationella mål innebär såväl strategiska möjligheter som risker. Kidnappningar kan 

generera stora inkomster men kan också leda till militära repressalier från mäktiga stater 

som Frankrike. Om amerikanska intressen på ett betydande sätt skulle hotas kan det i 

värsta fall leda till den typ av drönarkrig som försiggår i Jemen. Dessa konsekvenser 

övervägs sannolikt av gruppen. Därtill styrs verksamheten i stor utsträckning av 

logistiska begränsningar. 

Vid sidan av attentaten krävs olika åtgärder för att organisationen ska fortsätta fungera – 

att generera inkomster, införskaffa förnödenheter såsom mat, vapen och ammunition, att 

bibehålla rörlighet för att undvika upptäckt av polis och militär etc. Endast ett begränsat 

antal mål kan komma att angripas. Målen prioriteras sannolikt utifrån hur de stämmer 

överens med gruppens ideologiska och strategiska överväganden. En annan utveckling 

är att finansieringsbehovet mättas till följd av den framgångsrika 

kidnappningsverksamheten i söder, vilket i sin tur kan ge ökat handlingsutrymme. 

I Sahel förekommer främst attentat som syftar till att generera inkomster vilket tyder på 

att den lokala organisationen fokuserar på att bygga upp sin kapacitet. Medan 

finansieringsbehovet kan bli ett mål i sig finns det också indikationer på att gruppen nu 

tagit på sig en roll i styrandet av Malis norra områden efter tuaregrebellernas intåg 

2012. Detta stärker argumentet om en religiös och politisk agenda men utesluter inte 

heller att det görs p.g.a. att det medför ytterligare möjligheter för gruppen att involvera 

sig djupare i regionens olika olagliga verksamheter. En utvecklad politisk roll i norra 

Mali innebär emellertid risker för gruppen. Ett mer öppet agerande medför att gruppen, 

55 Droukdels intervju i New York Times är en indikation. Han diskuterar algeriska inrikespolitiska frågor i 

detalj. När det handlar om USA hänvisar han istället till Osama Bin Ladens uttalanden. 

56 Under december 2006 beskjuts en buss med anställda från Brown, Root & Condor (ett dotterbolag till 

Halliburton). Under mars 2007 sker ett attentat mot ryska Stroytransgas. Under december 2007 bombas 

ett FN-kontor i Alger.


2012-09-24 14 (26) 



som hittills varit väldigt svårhanterad, blir lättare att kartlägga och agera gentemot för 

utomstående. 

Den ekonomiska och politiska marginaliseringen hos olika grupper i samhället är en 

viktig rekryteringsfaktor för AQMI. Fattigdom och marginalisering ger AQMI 

möjlighet att exploatera missnöjet. Gruppen finansierar exempelvis vissa sociala 

insatser i Sahel där staten saknar närvaro. 57 Dock bör det poängteras att islamisternas 

intåg i norra Mali också mötts av protester bland lokalbefolkningen. 

Vidare kan skönjas att AQMI å ena sidan har valt en egalitär islamistisk och antikolonial 

retorik, men å andra sidan en striktare tolkning av Sharia (något som för de 

lokalt bosatta anses vara mestadels obekant). Retoriken kan ge viss resonans hos flera 

marginaliserade grupperingar i området, i synnerhet hos unga män. AQMI anklagar 

också Mali, Niger och Mauretanien för att vara fientliga till islam och understödda av 

Frankrike och Spanien som har intresse av att exploatera områdets naturresurser. Ett 

ökat medlemskap inom AQMI av personer med ursprung i Mauretanien, Mali och Niger 

kan tänkas leda till ett ökat fokus på attentat mot respektive regeringar och allt svagare 

koppling till Algeriet. Samtidigt kan ett bakslag mot gruppen ske i norra Mali ifall 

området inte kan styras på ett sätt som möter lokalbefolkningens behov. 

I och med att AQMI ser Europas stater som ideologiska antagonister är det inte 

osannolikt att sympatisörer på olika sätt kan försöka slå mot mål i Europa. Det är dock 

en ambition som i nuläget inte motsvaras av en faktisk kapacitet. För närvarande är det 

sannolikt att det för AQMI är mer prioriterat att fokusera på hanteringen av den nya 

politiska situationen i norra Mali. 

2.5. Kapacitet 

AQMI:s medlemsantal är okänt. Bedömare anser att antalet ligger på under tusen 

personer i både Algeriet och Sahel sammantaget. 58 Sannolikt har närvaron i norra Mali 

efter tuaregrebellernas (och associerade grupperingars) maktövertagande förenklat 

nyrekrytering och bidragit till att dess medlemstal ökat. Trots att gruppen främst 

domineras av personer med algeriskt ursprung, särskilt i ledarskiktet, framhävs det i 

AQMI:s propaganda att det även finns medlemmar från andra länder såsom Niger, Mali, 

Mauretanien, Senegal, Ghana, Nigeria och Benin. 59 Uppgifterna är emellertid osäkra, 

särskilt om de kommer från AQMI själva då det sannolikt ligger i gruppens intresse att 

överdriva förekomsten av icke-algeriska frivilliga. 

AQMI:s beväpning (främst baserat på sekundärkällor av tidigare operationer) är 

företrädesvis lättare skjutvapen, minor, egengjorda bomber av olika slag (s.k. IED) samt 

granatkastare. 60 Transporter sker med terränggående bilar. AQMI har dessutom vid flera 

tillfällen lyckats rekrytera personer villiga att utföra självmordsattentat i både Algeriet 

och Sahel (20 attacker 2007-2012 varav 19 i Algeriet och en i Mauretanien). 61 I Sahel 

57 S/2012/42 2012: 7. 


59 Rollins 2011: 19. 

60 Cordesman och Nerguizian, 2010: 106. 

61 National Counterterrorism Center 2011; The Guardian 2011-08-27.


2012-09-24 15 (26) 



har gruppen haft begränsad framgång i att iscensätta storskaliga attentat mot europeiska 

mål (få dödsfall). 

Gruppens militära kapacitet att utföra attacker kan på sikt öka om man lyckas komma åt 

den krigsmateriel som står utanför kontroll i Libyen. Sedan Khadaffis fall finns mycket 

vapen i omlopp och det har saknats övergripande strategier och resurser för att övervaka 

vapendepåer och kontrollera smuggling av vapen över landets gränser. 62 USA:s 

utrikesdepartement arbetar i samverkan med Frankrike, Storbritannien och Libyen med 

att oskadliggöra portabla luftvärnssystem (uppskattningsvis 20 000 stycken). 63 men 

granater, sprängämnen och ammunition finns i sådan mängd att de anses omöjliga att 

säkra på kort sikt. 64 

Samtidigt som AQMI:s militära kapacitet kan vara ökande i Sahel fortgår verksamheten 

i Algeriet med sporadiska attacker. Ett stort hinder att överkomma i Sahel är områdets 

omfattande storlek varför logistiska prioriteringar måste göras. Det innebär förmodligen 

att en stor militär kapacitet i Sahel inte nödvändigtvis motsvaras i ett stort antal attentat 

jämfört med norra Algeriet där mål är mer lättillgängliga. Å andra sidan är situationen i 

norra Mali allvarlig eftersom staten saknar kontroll över stora ytor, vilket också innebär 

att det blir lättare för AQMI att röra sig obehindrat. 

Vad avser möjligheten att utgöra direkta hot mot europeiska regeringar anses AQMI f.n. 

inte ha några utbredda nätverk i Europa. Ett antal tillslag gjordes mot GSPCsympatisörer 

i Europa under hösten 2005 vilket slog ut de nätverk som verkat sedan 

1990-talet. En närvaro i Europa utgör en viktig förutsättning för att anskaffa materiel 

för, planera och iscensätta attentat. 65 Övriga nätverk av radikala islamister som finns i 

Europa har hittills visat större intresse för andra konflikter i Mellanöstern och 

Nordafrika än den som pågått i Algeriet. 66 

3. Syn på AQMI 

Staterna i regionen har olika förhållningssätt till AQMI, baserat på respektive lands 

historiska och samtida politiska realiteter samt tillgängliga resurser för att möta 

säkerhetshot. 67 

För Sahelstaterna Mali, Niger och Mauretanien är AQMI bara ett av många hot som 

upptar statens resurser och uppmärksamhet vid sidan av stora sociala och ekonomiska 

problem. Algeriet har å sin sida resurser att driva en mer hårdför linje gentemot AQMI. 

Samtidigt vill inte Algeriet självt bära hela bördan och ta de konsekvenser som följer av 

att ensidigt engagera sig på kringliggande staters territorium. 


63 de Kock och Snyman 2011-11-18. 

64 United States Department of State. Fact sheet. Libya. 

65 Le Sueur 2010: 160. 

66 Chopin 2011: 94. 

67 Ammour 2012: 5.


2012-09-24 16 (26) 



3.1. Algeriet 

Algeriet är mån om sin ställning som regional maktspelare och medveten om sin 

relativa styrka. I synnerhet sedan inbördeskriget 1991-2002 har statsapparaten varit 

kraftigt militariserad. Landet hade t.ex. sex gånger högre militärutgifter 2009-2010 än 

de övriga Sahelstaterna sammanlagt. 68 Algeriet är därmed den enda makten i regionen 

som har militär styrka att verka på bred front mot AQMI. 

AQMI:s verksamhet i Algeriet och i Sahel fortskrider. Antalet våldshandlingar är dock 

långt ifrån 1990-talets nivåer och AQMI ses inte längre som ett allvarligt hot mot 

statens överlevnad. Algeriets engagemang vis-à-vis AQMI i Sahel är av samma skäl 

begränsat, eftersom landet inte påverkas direkt av verksamheten där. Däremot vill man 

utgöra en nyckelspelare i det regionala samarbetet där andra stater kan agera under 

algerisk ledning. 

Algeriets strategi för att hantera radikala grupper baseras på skiften mellan ”piska och 

morot”. Staten har ofta använt sig av våld mot inhemska motståndare. Militär, polis och 

säkerhetstjänst har haft stor frihet i hur de hanterat AQMI och andra grupperingar. Vid 

andra tillfällen har amnestier utlysts vilket urholkat de militanta islamisternas 

medlemsbas. Amnestierna 1999 och 2005 hade brett folkligt stöd och anses ha varit 

starkt bidragande till inbördeskrigets slut. Åtgärderna var inte populära, varken hos les 

éradicateurs inom militären eller hos de mest hängivna inom AQMI. Likafullt bidrog de 

till att avsevärt minska våldsnivån. 69 I inledningen på den arabiska vårens protester i 

Nordafrika hävdes också det undantagstillstånd som infördes i Algeriet1991, i syfte att 

föregripa risken för utbredda protester mot staten. 

Utvecklingen efter terrorattacken i USA den 11 september 2001 erbjöd en chans för 

Algeriet att beskriva sin interna konflikt inom ramen för USA:s globala krig mot 

terrorismen. Detta narrativ har bl.a. lyfts fram för att förbättra landets anseende 

internationellt, vilket gett resultat i relationerna inte bara till USA utan också till EU. 

Kampen mot terrorismen har även gynnat Algeriets ställning som huvudsaklig 

samordnare av kontraterrorism inom den Afrikanska unionen (AU). 

Sammanfattningsvis kan konstateras att Algeriet har profilerat sig internationellt genom 

sitt kontraterrorismarbete. Samtidigt formar den regionala och statens interna dynamik 

förhållningssättet gentemot AQMI på ett komplext sätt. Inom staten pågår en dragkamp 

om hur terrorhotet bäst ska hanteras – genom dialog och amnestier eller våld. 

Hållningen gentemot AQMI:s aktivitet i söder är mera avvaktande. Det finns t.ex. inga 

tecken på att Algeriet önskar bli involverat i Malis interna konflikt. En osäkerhetsfaktor 

är huruvida AQMI kommer att intensifiera sina attacker mot Algeriet eller inte. Ökade 

attacker mot algeriska mål leder troligen till ökade motåtgärder, öppet eller i hemlighet. 

3.2. Mali 

Mali har genomgått en ytterst turbulent period under de senaste månaderna. Stora 

områden i landets norra delar har tillfallit först tuaregrebeller och därefter väpnade 

islamister, och en militärkupp har avsatt presidenten Amadou Toumane Touré strax 

68 Burkina Faso, Chad, Mali, Mauretanien, Niger; Ammour (2012): 2. 

69 Le Sueur 2010: 159.


2012-09-24 17 (26) 



innan val skulle hållas. Mali, som för närvarande förlorat halva sin yta till islamistiska 

rörelser som AQMI, Ansar al-Din och MUJAO, saknar sedan länge militär kapacitet att 

kontrollera sina gränser. Detta gör att AQMI:s verksamhet i Sahel kunnat pågå mer eller 

mindre obehindrat. 

Malis inställning till AQMI under presidenten Amadou Toumane Touré var ambivalent 

vilket ledde till spända relationer med grannländerna och bidrog till bedömningen från 

flera håll att Mali hellre tolererade AQMI:s närvaro i landets norra delar än riskerade 

ytterligare instabilitet genom extern inblandning. Det speglar den oro som funnits i 

omvärlden över Mali som den svaga länken i Sahel eftersom landet tillsynes saknat 

både resurser och politisk vilja att ta itu med AQMI och en rad andra problem såsom 

den organiserade brottsligheten. USA:s försök att via sitt Trans Saharan Counter 

Terrorism Partnership (TSCTP) bygga upp landets militära kapacitet lyckades t.ex. inte 

nå sina mål. Misslyckandet i hanteringen av tuaregupproret som bröt ut i januari 2012 är 

en tydlig indikation på att Malis militär saknar förmåga att hävda landets territoriella 

integritet. 70 I sammanhanget kan nämnas att den algeriska regeringen ansett Malis armé 

vara ”inkompetent”. 71 

Samtidigt har Mali ändå vid några få tillfällen agerat mot AQMI militärt, både på egen 

hand och tillsammans med Mauretanien. Vid andra tillfällen har dock Malis regering 

förhandlat med AQMI och släppt fängslade AQMI-medlemmar i utbyte mot 

frisläppande av europeiska kidnappningsoffer. Mauretanien och Algeriet är dock starkt 

emot alla eftergifter till AQMI och har tidigare dragit tillbaka sina ambassadörer för att 

visa sitt missnöje med Malis agerande. 72 

Mali drabbas även ekonomiskt av AQMI:s verksamhet. Turismen är en viktig 

inkomstkälla för landet, men har stadigt minskat i takt med att kidnappningarna ökat. En 

rapport från Malis regering har beräknat att närmare 8000 arbetstillfällen förlorats på 

grund av AQMI. 73 Malis norra områden har under lång tid utstått brist på investeringar 

och ekonomisk utveckling. Många av de investeringar som var tänkta att göras, bl.a. 

med EU-stöd, har frusit inne på grund av otillräcklig implementering och korruption. 74 

En anledning förefaller ha varit Amadou Toumane Tourés ovilja att ta itu med AQMI:s 

närvaro och istället förtiga problemet. 

Av de Sahelstater där AQMI har närvaro har Mali svagast kontroll över sitt territorium. 

Detta märks exempelvis på rörelsemönster i samband med AQMI:s kidnappningar. 

Gisslan har förts från Niger till Mali i samband med att de tillfångatagits för att försvåra 

eventuella fritagningsförsök. 75 Amadou Toumane Touré vidhöll under sin regeringstid 

att landet gjort vad det kunnat för att begränsa AQMI:s rörelsefrihet men att det är 

beroende av stöd från omvärlden, främst Algeriet. Brist på tillit mellan dessa två stater 

ligger delvis till grund för det haltande samarbetet kring informationsutbyte och 

logistiskt stöd. 

70 Le Sage 2011: 10. 

71 Atlasinfo 2010-10-14. 

72 Chikhi 2010-03-14. 

73 Strauss 2011: 5. 

74 European Union External Action Service 2011: 6. 

75 Institute of Security Studies (2011): 13; Ammour (2012): 4; European Union External Action Service 

2011: 1.


2012-09-24 18 (26) 



3.3. Niger 

AQMI:s närvaro i Niger är inte lika påtaglig som i Mali, men kidnappningar har 

förekommit på flera platser i landet, däribland huvudstaden. Regeringens politik syftar 

sedan en tid tillbaka till att försöka kontrollera gränsen mot Libyen, inte minst efter 

Khaddafis fall. Försök att störa vapenflöden och AQMI:s rörelseförmåga har ibland 

varit lyckosamma. I slutet av 2011 gensköts t.ex. en konvoj med stora mängder 

sprängmedel och utrustning som förmodades vara på väg till AQMI i Sahel. 76 

Säkerheten i huvudstaden Niamey har trappats upp till följd av det hot som föreligger 

mot utländska medborgare, i synnerhet sedan två fransmän kidnappades där i januari 

2011. Kidnappningarna medförde att många biståndsprojekt fick avbrytas av 

säkerhetsskäl. Niger har en nationell strategi mot terrorism och organiserad brottslighet 

som regeringen försöker efterleva. Under senvåren 2012 beslutade EU om stöd till dess 

implementering. 

Närmare 10 procent av Nigers befolkning är tuareger och regeringen försöker via olika 

ekonomiska åtgärder förhindra att ett liknande uppror som det i Mali bryter ut. 77 

Sannolikt finns en insikt om att upplevd marginalisering och missnöje bland tuaregerna 

kan ge AQMI en rekryteringsbas. En vanlig kritik som förekommer bland tuaregerna i 

Niger gäller franska företags uranutvinning och de negativa konsekvenser i form av 

hälsoproblem och miljöförstöring som detta medför. Historiskt sett har endast en liten 

del av de pengar som tjänas på uranexploateringen tillfallit befolkningen. 

Uppfattningen bland många, inte bara tuareger, är att Frankrike är i Niger av 

ekonomiska intressen. AQMI ser Frankrikes närvaro i regionen som ett av sina 

huvudmål. 78 Sju personer kidnappades i Arlit i september 2010, varav fyra var fransmän 

som fortfarande är i fångenskap. 79 

Vidare kan konstateras att tack vare det nära bilaterala samarbetet med Frankrike och 

USA:s TSCTP har Niger en relativt stark försvarsmakt i förhållande till att det är ett av 

de fattigaste länderna i världen. Regeringen anstränger sig för att säkra sitt territorium, 

bland annat genom att öka säkerheten kring huvudstaden och urangruvorna samt kring 

gränsen mot Mali och Libyen. Nigers militär och polis har dock inte tillräckliga resurser 

för att lösa dessa uppgifter. 

3.4. Mauretanien 

Mauretanien lider f.n. av ett demokratiskt underskott, knappa resurser samt en långsam 

ekonomisk utveckling. Landet har också en rad inrikespolitiska problem att hantera till 

följd av den spänning som råder mellan olika befolkningsgrupper. 

Mauretanien har på olika sätt drabbats av AQMI:s närvaro i Sahel. AQMI har utfört 

attentat mot bl.a. landets president Ould Abdel Aziz och mot Frankrikes ambassad. 80 

För att möta dessa hot har landet satt in polisiära och militära resurser. Under våren 

76 S/2012/42, 2012. 

77 Oumar 2012-02-01. 

78 Stratfor 2010-07. 

79 Jane’s Terrorism and Security Monitor 2011-12-23. 

80 Jihadology (2011).


2012-09-24 19 (26) 



2012 har landet utfört militära övningar utmed sin gräns. Parallellt med dessa åtgärder 

ägnas resurser åt olika avradikaliseringsinitiativ riktade mot den unga och arbetslösa 

delen av befolkningen. 

Mauretanien har aktivt försökt möta AQMI. Det har dock även funnits tendenser till att 

överdriva hotet som gruppens närvaro i landet utgör, och att använda detta som svepskäl 

för att slå ner politisk opposition. 81 Mauretanien har under flera år haft en hållning 

gentemot AQMI som liknar Algeriets, dvs. med företrädesvis militära lösningar. Med 

EU-stöd har landet arbetat förebyggande med att begränsa gruppens 

rekryteringsmöjligheter. AQMI har en starkare närvaro i Mali än i Mauretanien vilket 

också lett Mauretanien till att, vissa gånger ensidigt men andra gånger överenskommet 

med Mali, attackera AQMI:s läger i Mali. 

Den regionala maktkampen mellan Algeriet och Marocko begränsar potentiella 

samordnade regionala ansträngningar mot AQMI. Mauretanien har tidigare haft goda 

relationer med Marocko vilket har utgjort ett hinder för samarbetet med Algeriet. 

Samtidigt har Mauretaniens militära svar mot AQMI:s närvaro setts positivt i Alger, 

som dock verkar för att det ska ske inom ramen för ett gemensamt regionalt samarbete 

där Algeriet kan ha större insyn och inflytande. 82 

3.5. Gemensamma initiativ 

Sett i ett regionalt ljus råder det konsensus om att AQMI utgör ett problem. Emellertid 

går meningarna isär om hur stort problemet är i relation till andra inrikespolitiska 

utmaningar, vems ansvar det är att ta itu med problemet samt hur detta bäst kan göras. 

Algeriet, Mali, Niger och Mauretanien har försökt att skapa gemensamma mekanismer 

för att hantera AQMI. Till exempel finns ett gemensamt forum för informationsutbyte. 

Länderna avser även agera tillsammans militärt i sina gränsområden, genom le Comité 

d'état-major opérationnel conjoint (CEMOC) med högkvarter i Tamanrasset, Algeriet. 83 

Målet är att 75 000 man ska samlas under CEMOC:s gemensamma befäl med uppgift 

att utifrån dessa staters intressen koordinera regionens kontraterrorstrategi och möta 

gemensamma terrorhot. I verkligheten finns dock få soldater att tillgå. 

Informationsutbytet och gemensamma operationer har också visat sig vara ineffektiva. 

Förutom de logistiska svårigheter som föreligger har fördröjningar skett av politiska 

orsaker. Algeriets kräver en ledande roll i samarbetet. Detta krockar med att Mali velat 

engagera Marocko, vars relationer med Algeriet är dåliga på grund av konflikten i 

Västsahara 84 , i processen. 

3.6. Stater indirekt påverkade av AQMI 

Medan AQMI:s utbredning är begränsad till staterna Algeriet, Mali, Niger och 

Mauretanien finns det en rad länder i Nord- och Västafrika som lever med liknande 

konflikter eller som riskerar att påverkas av AQMI:s aktiviteter (Marocko, Tunisien, 

81 Harmon 2010: 24. 

82 Ammour 2012: 3. 


84 Ibid. 13.


2012-09-24 20 (26) 



Libyen, Nigeria, Tchad och Burkina Faso). Nedan följer en översikt över deras olika 

interna konfliktsituationer och kopplingar till AQMI:s närvaro i Sahel. 

I Marocko finns terroristgrupper med ideologier som liknar AQMI:s, exempelvis 

Groupe islamique combattant marocain (GICM). Kontakter har funnits mellan sådana 

lokala radikala grupperingar och föregångaren till AQMI, GSPC. 85 Under Irakkriget 

(2003-) hjälpte GSPC bl.a. till att smuggla marockanska, libyska och tunisiska 

islamister till Irak. Sedan Irakkonflikten tappat i intensitet tros det inte förekomma 

något systematiskt samarbete. Däremot skapar AQMI:s ökade närvaro i norra Mali 

förutsättningar för att samarbete mellan olika grupper återigen kan bli ömsesidigt 

fördelaktigt. Frizonen i norra Mali kan bli en mötesplats för jihadister av olika slag. 

I kontraterrorsammanhang skulle Marocko potentiellt kunna spela en betydelsefull roll 

regionalt, men begränsas, som indikerats ovan, av Västsaharakonflikten. Algeriets stöd 

till Polisario utgör del i grunden till den regionala motsättningen som finns mellan 

Algeriet och Marocko. 86 Algeriet har till följd av detta ännu inte låtit Marocko delta i 

det regionala säkerhetssamarbetet CEMOC. 87 

I likhet med Marocko finns det i Tunisien grupper med ideologier som liknar AQMI:s, 

men tecknen på samarbete är få. 88 Efter revolutionen har salafister och andra islamister 

fått ökad möjlighet att uttrycka sig öppet. Det har lett till vissa konfrontationer mellan 

polis och sympatisörer, men till endast ett fåtal attentat. Många av de salafistiska 

nätverk som tidigare verkade i det fördolda tycks numer aktivera sig politiskt vilket 

också lett till spänningar med andra politiska rörelser som vill värna den potentiella 

(mer liberala) demokratisering landet står inför. Tunisien påverkas också av politiska 

skeenden i närområdet, främst situationen i Libyen där våldsamheter alltjämt kvarstår. 

Det finns dock hittills inga indikationer på att osäkerheten skulle spilla över på tunisiskt 

territorium i form av vapenflöden eller liknande. 

AQMI är aktivt i Libyen. Främst handlar det om smuggling av vapen, ammunition och 

sprängämnen. Handeln möjliggörs av svårigheterna att säkra det stora antalet 

vapenlager som finns runt om i landet samt den libyska militärens bristande förmåga till 

gränskontroll. 

Efter upproret mot Khaddafi 2011 befinner sig Libyen i en transitionsperiod, under 

Benghazibaserade National Transitional Councils (NTC) kontroll, i väntan på val som 

ska hållas under sommaren 2012. Kriget är över sedan Khaddafi dödats men ännu finns 

stora problem med att upprätthålla lag och ordning till följd av det stora antal miliser 

som opererar i landet. 89 Landet har tidigare varit bas för den al-Qaida-sympatiserande 

grupperingen Libya Islamic Fighting Group (LIFG). Denna grupp lade ner sina vapen 

2008 som en del av en uppgörelse med Khadaffiregimen, men återuppstod 2011 i 

samband med revolten i landet och tycks ha spelat en viktig roll under inbördeskriget. 90 

85 Harmon 2010: 21. 

86 Ammour 2012: 4. 

87 Lacher 2011: 3. 

88 Cristiani och Fabiani 2011: s. 4-8. 

89 Amnesty 2012. 

90 El Sherif 2011: 358.


2012-09-24 21 (26) 



Deras ambitioner är i stor utsträckning nationella och det är inte känt vilka kontakter de 

haft eller har med AQMI. 

Libyska vapeninköp var överdimensionerade i förhållande till landets behov och arméns 

storlek och detta har nu bidragit till svårigheter att kontrollera de omfattande 

vapendepåerna och det som spridits från dem. 91 Flera länder i regionen hoppas att ett 

stabilt Libyen under en ny ledning ska spela en mer konstruktiv roll i regionens 

politiska utveckling än vad Khaddafi gjorde. På kort sikt drabbas dock flera närliggande 

länder av uteblivna investeringar från Libyen samt negativa flöden. 

I norra delen av Nigeria har det sedan årsskiftet 2011-2012 skett en kraftig ökning av 

våld från gruppen Boko Haram. Både politiker i Nigeria och utomstående bedömare 

menar att det kan förekomma kopplingar mellan denna grupp och AQMI. 92 I massmedia 

förekommer det uppgifter om att medlemmar av Boko Haram setts i norra Mali där de 

ska ha deltagit i strider mot Malis armé. Ett möjligt tillflöde av vapen från Libyen, 

underlättat av AQMI, kan leda till att konflikten mellan regeringen och Boko Haram 

trappas upp och förvärras. Handburna luftvärnssystem och tunga kulsprutor gör mycket 

skada ifall de används mot civila mål. Den nigerianska staten tycks f.n. prioritera att 

hantera intern radikalisering framför regionalt engagemang. 

Vidare kan konstateras att Tchad, i likhet med Mali, Niger, och Mauretanien har 

drabbats både ekonomiskt och humanitärt av flyktingströmmar från Libyen. Många 

tchadier tidigare bosatta i Libyen tvingades bort (totalt ca 80 000 personer mellan mars 

och augusti 2011). 93 I likhet med Mali, Niger och Mauretanien har även Tchad ett 

glesbefolkat och svårkontrollerat nordligt område där kriminella grupperingar riskerar 

att få fäste. För närvarande anser bedömare att AQMI inte verkar i detta område. 94 En 

östlig expansion för gruppen skulle dock innebära ett potentiellt närmande till 

milisgruppen al-Shabaab i Somalia. 

Sist, men inte minst, kan noteras att AQMI inte har någon fast närvaro i Burkina Faso. 

USA har dock uppmärksammat påståenden om att gruppen ska ha sökt västerländska 

kidnappningsoffer i landets norra delar. 95 Ett större problem för Burkina Faso är 

emellertid att ca 35 000 flyktingar sökt sig dit i samband med konfliktsituationen i norra 

Mali. 96 Kamp om knappa resurser kan komma att leda till spänningar mellan olika 

grupper och utvecklingen bestäms av hur regeringen lyckas hantera flyktingsituationen. 

Burkina Fasos president Blaise Compaoré har medlat i konflikten mellan Mali och 

tuaregerna och har även fört en dialog med Malis kuppmakare och ECOWAS. 97 

Burkina Faso är aktivt i TSCTP och ses av USA som en allierad i 

kontraterrorsammanhang. Burkina Faso begränsas dock av sin ekonomiska svaghet. 98 

91 

BBC News 2004-10-11. 

92 

Institute for Security Studies 2011: 14. 

93 

International Crisis Group 2011: 9. 

94 

Ibid., 11. 

95 

United Stated Department of State. Burkina Faso 2012. 

96 

IRIN 2012-02-24. 

97 

Airault 2012: 34. 

98 

United Stated Department of State. Burkina Faso 2012.


2012-09-24 22 (26) 



Sammantaget kan konstateras att de flesta staterna i Sahel lider av interna spänningar 

och resursbrist vilket yttrar sig både inrikes- och utrikespolitiskt. Samtidigt präglas den 

(säkerhets-) politiska utvecklingen i Nordafrika av de arabiska revolternas 

efterdyningar. De skilda kontexterna bidrar till att utgöra hinder för ett samlat, regionalt 

agerande mot AQMI. Samtidigt gynnas lokala radikala grupperingar såsom AQMI av 

de fickor av maktvakuum som uppstår. 

4. Avslutande kommentarer 

AQMI uppstod som en radikal gruppering i Algeriet med målet att störta den algeriska 

regimen. Sedan sent 1990-tal har gruppen fått en allt större geografisk spridning bortom 

Algeriet, främst i Sahel. Även om det är svårt att veta vart gruppen är på väg tycks 

AQMI befinna sig i en vägvalssituation. Medan den algeriskt baserade grenen har haft 

som huvudmål att störta den algeriska regimen samt att i viss utsträckning ägna sig åt 

attacker mot västerländska mål så har den Sahelbaserade grenen i ökad utsträckning 

kommit att involvera sig i kriminell verksamhet, dvs. ökad brottslighet framför 

ideologisk-politisk kamp. Under våren 2012 har emellertid AQMI kommit att ges stora 

möjligheter att positionera sig ideologiskt samt kapacitetsmässigt. Norra Mali samt 

delar av södra Libyen har kommit att bli fristäder åt organisationen då dessa inte kan 

nås av säkerhetsstyrkor. Vart AQMI är på väg kommer sannolikt att avgöras i en 

dragkamp mellan olika ledare inom gruppen, dvs. mellan puritaner (som vill främja den 

ideologiska kampen) och opportunister (dvs. de som vill främja individens och 

gruppens politiska och ekonomiska makt genom organiserad brottslighet). Utifrån dessa 

tendenser och den bredare regionala kontexten beskrivs här olika potentiella utfall av 

den aktuella konfliktens olika dimensioner. 

Utveckling på kort sikt 

AQMI kommer att fortsätta utgöra ett påtagligt och ökande hot mot regional stabilitet 

och säkerhet i Sahel (liksom i Nordafrika). I norra Mali har AQMI ökat sitt inflytande 

och sin potentiella rekryteringsbas, och drar nytta av vapenflöden från Libyen. På kort 

sikt är det sannolikt att fokus riktas mot att konsolidera den position som vunnits i norra 

Mali samtidigt som maximal nytta dras av kringliggande staters oförmåga att lösa den 

omedelbara säkerhetsproblematiken. 

Ur detta ser vi huvudsakligen tre möjliga utfall. I det första utfallet fortsätter AQMI att 

bibehålla kopplingen till Algeriet. Gruppen kommer då att visa svagt intresse för 

tuaregernas politiska angelägenheter, men verka för att området ska kvarstå som en zon 

fri från statlig kontroll. Gruppen fortsätter att utföra samma typer av attentat som 

tidigare. Algeriet blir fortsatt utsatt. Ett annat utfall är att AQMI försöker stärka sin 

lokala förankring i norra Mali och öka sitt politiska inflytande i området. Detta ger en 

språngbräda dels mot Algeriet, dels mot Sahel. Denna utveckling skulle innebära att 

gruppen säkerställer viss kontroll över viktiga smuggelrutter i området. I det tredje 

utfallet försöker AQMI dra till sig fler medlemmar från Mali och kringliggande stater. 

Mängden attentat kan då öka och i större utsträckning riktas mot grannländerna och 

västerländska intressen i regionen (exempelvis EU:s civila insats i Niger). Kopplingen 

till Algeriet kommer då att försvagas och gruppen troligen att splittras.


2012-09-24 23 (26) 



Utvecklingen på längre sikt 

Även på längre sikt kommer AQMI att utgöra ett hot mot Sahelområdets stabilitet. I 

nuvarande situation är AQMI förhållandevis starkt och väl positionerat gentemot andra 

grupper i området, vilket innebär att de kan skaffa sig än mer makt och inflytande. Ett 

sådant utfall bygger t.ex. på att utsatta ungdomar lockas till radikalism och ansluter sig 

till AQMI eller att civilbefolkningen i ökad utsträckning kommer att acceptera 

Sharialagar i instabila områden. Detta innebär att gruppen får en starkare lokal 

förankring. 

En konsekvens av AQMI:s ökade närvaro i norra Mali är dock att gruppen blir mer 

synlig och därmed potentiellt mer politiskt sårbar. Trots allt måste politiska löften och 

förväntningar infrias i de områden där AQMI skaffar sig inflytande. Ett alternativt utfall 

är att lokalbefolkningen blir alltmer frustrerad över islamisternas intrång i deras liv och 

därmed vänder sig mot islamiseringen. Det finns redan tendenser till detta i norra Mali. 

En sådan utveckling leder sannolikt till att nya konflikter bryter ut mellan olika grupper 

som ställer sig på olika sidor för eller mot radikal islam. 

De utfall som diskuteras i detta långsiktiga perspektiv påverkas emellertid av olika 

aktörers politiska och militära hantering av gruppen. Externa staters intresse och 

respons mot AQMI kommer i sin tur att påverkas av huruvida AQMI kommer att 

använda norra Mali som en övningsplats och språngbräda för attentat i den bredare 

regionen. Detta bäddar för att Sahelstaterna tillsammans med andra intressenter kommer 

att bedriva en containment- strategi (dvs. hindra gruppen att sprida sig). Misslyckas 

detta kommer på sikt mer omfattande militära insatser att behövas. 

För närvarande tycks ingen omedelbar lösning finnas för en återgång till status quo 

ante, dvs. situationen innan de militära framgångar som AQMI (samt tuaregrebellerna 

och övriga jihadistgrupper) lyckats åstadkomma. 

För EU:s del är den uppkomna situationen på flera sätt mycket svårhanterlig. Unionens 

övergripande Sahelstrategi tar hänsyn till många bakomliggande faktorer som driver på 

den regionala instabiliteten. Samtidigt medför ökat engagemang också ökade risker 

(exempelvis EU:s ökade närvaro i Niger, med början hösten 2012, kan på sikt medföra 

nya hotbilder). Att EU blir allt synligare kan underlätta för AQMI:s propaganda och 

rekrytering samt presentera fler mål för gruppen. Regionalt ägarskap är därför 

avgörande. Algeriets roll är här av betydelse då det är en part som har resurser att spela 

en stabiliserande roll. 

De komplicerade relationerna mellan länderna i regionen medför stora svårigheter i att 

organisera ett nödvändigt och fungerande regionalt samarbete. Då länderna i Nordafrika 

är upptagna med att hantera de interna politiska processer som följt av de arabiska 

revolterna kommer organisationer som AU och ECOWAS att spela en viktig roll. 

Samtal under hösten 2012 har förts mellan ECOWAS och FN:s säkerhetsråd om 

möjliga interventionsscenarier. 

Vid sidan av hot om militär intervention kommer regional dialog och förhandling att 

behövas för att nå vidare i den konflikt som nu råder.


2012-09-24 24 (26) 



Källor 

Airault, Pascal och Groga-Bada, Malika. Djibrill Bassolé´. ”Blaise Compaoré est disposé à aider le Mali”. 

Jeune Afrique, vol. 52, no. 2667 (2012) 

Ait-Hida, Soumia och Brinkel, Theo. Jihadisme in Noordelijk Afrika: Drijfveren, daden en deelgenoten 

van AQIM en Boko Haram. Breda: Sen Foundation for Research of International Cooperation (2011) 

Ammour, Laurence A. “Regional Security Cooperation in the Maghreb and Sahel: Algeria’s Pivotal 

Ambivalence”. Africa Security Brief, No. 18 (2012) 

BBC News.”EU lifts weapons embargo on Libya”. 2004-10-11. http://news.bbc.co.uk/2/hi/3732514.stm 

(Hämtad 2012-03-23) 

Botha, Anneli och Goredema, Charles. African Commitments to Combating Organised Crime and 

Terrorism: A Review of the Eight NEPAD Countries. African Human Security Initiative (2004) 

Chikhi, Lamine. “Sahara states to hold talks on tackling al-Qaeda”. Reuters. 2010-03-14. 

http://www.reuters.com/article/2010/03/14/us-security-qaeda-sahara-idUSTRE62D0SP20100314 

(Hämtad 2012-02-17) 

Chopin, Thierry. Schuman Report on Europe: State of the Union 2011 (Paris: Springer-Verlag, 2011) 

Cordesman, Anthony H. och Nerguizian, Aram. The North African Military Balance: Force 

Developments and Regional Challenges. Center for Strategic & International Studies, 2010: 104; Rollins, 

John (red.). Al-Qaida and Affiliates: Historical Perspective, Global Presence, and Implications for U.S. 

Policy. Congressional Research Service (2011) 

Cristiani, Dario och Fabiani, Riccardo. “Al-Qaeda in the Islamic Maghreb (AQIM): Implications for 

Algeria’s Regional and International Relations”. IAI Working Papers, Vol. 11, No. 7 (2011) 

Darwisha, Adeed. Arab Nationalism in the 20th Century: From Triumph to Despair (Princeton: Princeton 

University Press, 2003) 

Eriksson, Mikael (2012). Re-Orient? An Overview of the Arab Revolutions and the Balance of Power in 

the Middle East (FOI-R--3278—SE) 

European Union External Action Service. Strategy for Security and Development in the Sahel (2011) 

Faid, Mustapha, “The Maghreb Energy Sector: Situation and Perspectives”, i Maghreb Regional and 

Global Integration: A Dream to Be Fulfilled, Gary C. Hufbauer och Claire Brunel (red.) (Washington 

DC: Peterson Institute for International Economics, 2008) 

The Guardian. “Suicide attack hits Algerian military academy”. 2011-08-27. 

http://www.guardian.co.uk/world/2011/aug/27/suicide-attack-algerian-military-academy (Hämtad 2012- 

02-09) 

Harmon, Stephen. “From GSPC to AQIM: The evolution of an Algerian islamist terrorist group into an 

Al-Qaìda Affiliate and its implications for the Sahara-Sahel region”. Concerned Africa Scholars, No. 85 

(2010) 

Institute for Security Studies. “Regional Security Analysis: Al Qaeda in the Islamic Maghreb” (AQIM). 

Peace and Security Council Report, No 29 (2011) 

Joure, Cédric. “Sifting Through the Layers of Insecurity in the Sahel: The Case of Mauretania”, Africa 

Security Brief, No. 15 (2011)


2012-09-24 25 (26) 



de Kock, Petrus och Snyman, Henning. “Post-Gaddafi Libya: Internal, Regional and International 

Security Implications”. South African Institute of International Affairs. 2011-11-18. 

http://www.saiia.org.za/feature/post-gaddafi-libya-internal-regional-and-international-securityimplications.html 

(Hämtad 2012-02-15) 

Lacher, Wolfram. “Organized Crime and Terrorism in the Sahel: Drivers, Actors, Options”. SWP 

Comments 2011, No 1 (2011) 

Lebovich, Andrew. “AQIM Returns in Force in Northern Algeria”. CTC Sentinel, Vol . 5, No. 9 (2011) 

Lecocq, Baz och Schrijver, Paul. “The War on Terror in a Haze of Dust: Potholes and Pitfalls on the 

Saharan Front”, Journal of Contemporary African Studies, Vol. 25, No. 1 (2007) 

Lowi, Miriam R. “Algeria, 1992-2002: Anatomy of a Civil War”, i Understanding Civil War: Evidence 

and Analysis, Volume 1: Africa, Paul Collier & Nicholas Sambanis (red.), 221-46 (Washington DC: The 

World Bank, 2005) 

The New York Times. “Interview with Abdelmalek Droukdal”. 2008-07-01. 

http://www.nytimes.com/2008/07/01/world/africa/01transcript-droukdal.html?pagewanted=all (Hämtad 

2012-02-14) 

Oumar, Jemal. “Niger launches development programme”. Maghrebia. 2012-02-01. 

http://magharebia.com/cocoon/awi/xhtml1/en_GB/features/awi/features/2012/02/01/feature-03 (Hämtad 

2012-02-17) 

Porter, Geoff D. “AQIM’s Objectives in North Africa”. CTC Sentinel, Vol. 4, No. 2 (2011) 

Rollins, John (red.). Al-Qaida and Affiliates: Historical Perspective, Global Presence, and Implications 

for U.S. Policy (Washington, Congressional Research Service 2011) 

Le Sage, Andre. “The Evolving Threat of al-Qaeda in the Islamic Maghreb”. National Defense 

University, Strategic Forum, No. 268 (2011) 

El Sherif, Ashraf. “Islamism After the Arab Spring”. Current History, Vol. 110, No. 740 (2011) 

Strauss, Scott. “Mali and its Sahelian Neighbors”. World Development Report: Background Case Study 

(2011) 

Le Sueur, James D. “Between Terror and Democracy: Algeria since 1989” (London: Zed Books Ltd, 

2010) 

Tahi, Mohand S. “Algeria’s democratization process: a frustrated hope”. Third World Quarterly, Vol. 16, 

No. 2 (1995) 

Tawil, Camille. The Al-Qaida Organization in the Islamic Maghreb: Expansion in the Sahel and 

Challenges from Within Jihadist Circles (Washington DC: The Jamestown Foundation, 2009) 

Wiktorowitz, Quintan. “Centrifugal tendencies in the Algerian Civil War”. Arab Studies Quarterly, Vol. 

23, No. 3 (2001) 

Övrigt material 

Amnesty International. Militias Threaten Hope for New Libya. (London: Amnesty International 

Publications 2012) 

Atlasinfo. ”Les services algériens dénoncent "l'incompétence" de l'armée malienne”. 2010-10-14. 

http://www.atlasinfo.fr/Les-services-algeriens-denoncent-l-incompetence-de-l-armeemalienne_a10513.html 

(Hämtad 2012-02-17)


2012-09-24 26 (26) 



International Crisis Group. “Africa without Qaddafi: The Case of Chad, Crisis Group Africa Report”, No. 

180 (2011) 

IRIN Mobile. “MALI: Refugee, IDP numbers rise as fighting continues in north” (2012-02-24) 

http://m.irinnews.org/94944.htm (Hämtad 2012-02-27) 

Jane’s Terrorism and Security Monitor. “Mali’s abduction angst”. 2011-12-23. 

http://www4.janes.com/subscribe/jtsm/doc_view.jsp?K2DocKey=/content1/janesdata/mags/jtsm/history/j 

tsm2012/jtsm5585.htm@current&Prod_Name=JTSM&QueryText (Hämtad 2012-02-17) 

Jihadology. New statement from al-Qa’idah in the Islamic Maghreb: “A Statement Claiming the 

Assassination attempt of France’s Client `Muhammad Uld Àbd al Àziz´”, (2011) 

National Counterterrorism Center. Worldwide Incidents Tracking System. 2011. 

https://wits.nctc.gov/FederalDiscoverWITS/index.do?Ntx=mode%20matchallpartial&Ntk=All&Ns=p_In 

cidentDate|1&N=0&No=75&Ntt=AQIM 

S/2012/42. Report of the assessment mission on the impact of the Libyan crisis on the Sahel region. UN 

Security Council (2012) 

Stratfor Geopolitical Diary. “France Declares War on AQMI”. Stratfor. 2010-07. 

http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&db=tsh&AN=67709980&site=isc-live (Hämtad 

2012-02-17) 

UN News Centre. “Ban calls for boost in efforts to fight organized crime in West Africa and Sahel”. 

2012-02-21. http://www.un.org/apps/news/story.asp?NewsID=41314&Cr=organized+crime&Cr1 

(Hämtad 2012-02-23) 

United Nations Office on Drugs and Crime. World Drug Report 2011 (New York: United Nations 

Publications, 2011) 

United Stated Department of State. Bureau of Diplomatic Security. “Burkina Faso”, 2012 OSAC Crime 

and Safety Report. 2012. https://www.osac.gov/Pages/ContentReportDetails.aspx?cid=12082 (Hämtad 

2012-05-29) 

United Stated Department of State. Bureau of Diplomatic Security. Fact sheet. “Libya: Securing 

Stockpiles Promotes Security”. 2011. http://www.state.gov/r/pa/prs/ps/2011/08/171101.htm (Hämtad 

2012-02-14) 

World Islamic Front for Jihad Against Jews and Crusaders: Initial Fatwa Statement (arabiska). 1998. 

http://www.library.cornell.edu/colldev/mideast/fatw2.htm (Hämtad 2012-03-23)

AQMI - FOI

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?