Regnbågen slutar här - Sundsvalls gymnasium

Först blir hon alldeles kall och stel av skräck, tänk om det är henne de ropar efter? Tänk om det
är hon som är offer för deras hätskhet ikväll? Sedan tänker hon att det givetvis inte kan förhålla
sig på det sättet, hon kan ju inte ens se männen ifråga, för det var mansröster hon hade hört. Nej
det måste vara något annat, någon annan. Hon ruskar lätt på sig själv och går vidare, men kastar
ideligen blickar över axeln, som för att se till att hon inte är förföljd.
Vad dum jag är, tänker Thea. Det är klart att det inte är mig de är efter. Vem skulle vilja mig
någonting? Jag är inte avvikande på något sätt, åtminstone inte utåt. Det var dumt av mig att
börja oroa mig.
Så går hon vidare, som om hon inget hört. Som om hon inte alldeles nyss kallsvettats av blotta
tanken på starka nävar mot hennes späda kropp.
Det är honom hon får syn på först. Han, som står mittemellan pojke och man, svår att definiera
åldern på mer exakt. Thea ser hur han kommer fram vid hörnet på ett hus som ligger lite längre
bort, hur han rusar blint framåt. Hon står själv alldeles för långt bort för att kunna se hur han ser
ut i ansiktet, men hans kropp är lång och tanig.
De där benen borde kunna springa iväg från vad det nu är som jagar honom, tänker Thea som
inser att hon återigen har stannat upp. Hon borde skynda sig hemåt, som ligger bara något kvarter
bort. Borde skynda sig och glömma pojken som nästan är man.
Hon ser upp på honom igen, precis i tid för att se honom snava och falla. Det tycks ta en evighet
innan han slår i marken, och när han gör det skvätter gruset åt sidorna. Thea tar ett stapplande
steg framåt mot honom, hon borde hjälpa honom upp. Göra något.
Men just då kommer några män framspringande från samma hörn som pojkmannen dykt upp från
endast några minuter tidigare. Thea känner igen rösterna tydligt, det måste ha varit de här männen
som vrålade tidigare. Antagligen, tänker hon, efter honom som nu ligger med ansiktet mot
marken, för rädd för att våga andas.
Hon vet att de vet att han har givit upp, att han tänker låta dem få vad de nu vill ha. Att han inte
tänker fortsätta kämpa emot. Thea vill ropa åt honom att springa, springa för allt han är värld eller
slå tillbaka. Men hon står tyst. Alltid står hon tyst. De ser henne inte för hon är en skugga, och
hon skulle lätt kunna slinka förbi dem och ta sig hemåt. Glömma allt.
Men istället står hon kvar, precis lite fastfrusen som tidigare, och ser hur männen omringar den
yngre killen. När första slaget utdelas vet hon inte vad som är värst. Att se eller att höra.
Saliv blandas med blod i hennes mun, hon har bitit sönder läppen.
Hon skulle kunna springa iväg till Pressbyrån, där måste det ju vara öppet nu. Där skulle hon nog
kunna hämta hjälp. Eller gå hem och ringa efter någon. Hon förbannar sig själv för att hon inte
tog med mobilen då hon gick ut, det skulle förmodligen varit lättare. I och för sig tvekar hon på
om hon verkligen hade vågat ringa 112 om hon nu hade haft den chansen.