Läs tidningen - Uttryck

Uttryck 2011
H 28
reportage
dagens
färgspektra
- Ett resultat av naturens tillgångar
Den dominerande bilden av antiken har genom historien varit
en värld av vita marmorskulpturer. Forskare har i hundratals år
vetat att så inte var fallet, men bland allmänheten är denna bild
fortfarande den rådande. I själva verket var antikens skulpturer
färgsprakande konstverk, målade i grälla färger och smyckade
med sinnrika mönster.
Redan på 1700-talet började konsthistoriker ifrågasätta
den etablerade bild som rått sedan renässansen och gjort
föreställningen om de rena vita
formerna till ideal och förebild för
sin tids skulpturer. Med hjälp av
jämförelser med annan samtida
bemålad konst, som väggmåleri
och mosaiker upptäckte bland
andra den franske arkitekten
Quatremère att skulpturerna en
gång varit polykroma, men att
tidens tand hade nött bort färgerna.
Vandringsutställningen ”Vita
lögner”, som turnerat runt världens
museum, och i höstas ställdes ut
på Medelhavsmuseet, visar tydligt att dagens föreställning att
antikens skulpturer var helvita, är lite som att tro att världen var
svartvit innan färgfotografiet fick sitt genomslag.
Målarfärg har alltid varit en viktig del i människans konst och
kultur. Målarfärgens historia sträcker sig långt bak i tiden. De
äldsta färgrester vi har bevarade kommer från grottmålningarnas
tid och beräknas vara åtminstone trettiotusen år gamla. De
pigment forntidens människor brukade används än idag.
Under historiens gång har människan sakta men säkert lärt sig
att efterlikna naturens färgprakt. Många av de gamla sätten
att skapa färg finns kvar, men vi har även lärt oss att skapa
syntetiska färger med kemi.
Forntidens kulörer
Idag kan vi efter behag återskapa alla naturens färger, men
för de första målarna fanns det inte många kulörer att välja
på. De människor som levde under forntiden hade två sätt att
få fram färger, antigen brukade de naturligt förekommande
jordfärger, såsom järnhydroxid för att framställa gult, järnoxid
för att skapa rött och mangandioxid för färgen brun. Att ta till
vara på jordfärger var mödosamt och ett arbete som endast ett
fåtal kunde ägna sig åt i forntidens jägar- och samlarsamhällen.
Ett lättare sätt att framställa färger var att använda organiska
material. Ur plantor och insekter utvann man jord- och
växtfärger. Dessa var dock ljuskänsliga och kulörerna var svaga.
I jakt på bättre och mer färgstarka färger lärde sig konstnärer i
forntidens högkulturer att använda pulvriserade och bearbetade
mineraler. Med denna metod kunde man få fram färger som
“Med denna
metod kunde
man få fram
färger som både
var klarare och
mer slitstarka.”
både var klarare och mer slitstarka.
Denna kunskap ärvdes och
förfinades av senare generationer.
Analyser med tekniska hjälpmedel
för att upptäcka färgpigmenten
visar att antikens skulpturmålare
i hög grad använde mineralfärger
med organiska bindemedel, när
de målade sina marmorstatyer.
Även om färgerna överlag var starka, hade man dock ännu inte
upptäckt många av de klarare färger som vi har idag, så som
smaragdgrönt och koboltblått.
Från hantverk till moderna processer
Processen att tillverka mineralfärger brukar benämnas ”rivning”.
Att riva färg var förr ett tungt hantverk och en mödosam
process. Processen består i att färgämnen mals till pulver och
sedan behandlas med vatten. Idag sköts denna process av
maskiner, men tidigare utfördes det för hand eller med hjälp av
kvarnar. Den som river färg måste vara kunnig om varje enskilt
ämne karaktär, vilka färger som blir bättre av att malas länge
och vilka som snarare riskerar att förlora sin lyster vid för lång
behandling. Produktionen av färg är alltså en hel vetenskap.
Forntidens färgberedare var inte bara tvungna att känna till
mineralernas egenskaper, utan även vilka bindemedel som var
bäst lämpade för respektive färg, och här fanns åtskilliga att välja
mellan: lim, äggvita, honung, vax, kalk, med mera. Tekniken att
framställa dyrbara färger var så komplicerad att många färger
blev exklusiva, att smycka sin omgivning i färgprakt var en lyx
förbehållen endast ett fåtal.
Bland de röda målarfärgerna var de som framställdes av
mineralen cinnober högst värderade. I naturen förekommer
det färgämnet som ett scharlakansrött mineral. Den viktigaste
fyndplatsen ligger i Almadén i Spanien. Den höga efterfrågan
och de relativt begränsade tillgången ledde till att cinnober blev
mycket dyrt. I Kina började man tidigt framställa cinnober på
konstgjord väg, genom blandning och sammansmältning av
kvicksilver och svavel, men det tog lång tid innan denna teknik
spreds till Europa. Därför föredrog man här i Norden förr i
regel att använda det billigare ämnet mönja som ger en klar röd
färg.
Exklusiva och åtråvärda färger
För att få fram gula färgnyanser använde man sig förr av
organiska ämnen. I särklass dyrast var saffran, som gav en
kraftig gul färg. I Europa har gult traditionellt varit en mindre
eftertraktad färg, då den lätt bleks och ser smutsig ut. I Kina
däremot lyckades man få fram den gula färgens lyster i siden,
och med tiden blev gult kejsarens färg.
De två mest eftertraktade färgerna i Europa från antiken fram
till 1800-talet var blått och guld. Blått stod som symbol för
himmel, sanning, evighet, visdom, med mera. Guld var den färg
som hade allra högst status. Som symbol för det gudomliga, eld
och solljus användes guld flitigt i kyrkor och i målningar med
religiösa motiv.
Bland de blå mineralfärgerna var den färg som utvanns ur
bergarten lapis lazuli allra bäst. De finaste fyndigheterna av
bergarten fanns långt från Europa i nuvarande Afghanistan.
Eftersom färgpulvret fanns
så långt borta fick det i
Europa namnet ”från andra
sidan havet”, vars latinska
översättning gett oss namnet
ultramarin. På grund av det
höga priset och den låga
tillgången av bergarten,
experimenterade man förr för att få fram billigare varianter. En
vanlig men mindre lyckad metod var att blanda kopparämnen,
urin och kalk. Senare fick man fram andra metoder för att
framställa samma färg.
För att framställa organisk blå färg använde man bland annat
växten indigo. Växten odlades och användes redan i det gamla
Egypten för att skapa blå färg, som där förknippades med
Nilen och faraonernas makt. I södra Europa var Indigo fram
till slutet av 1800-talet mycket lönsamt. År 1880 lyckades
nobelpristagaren i kemi, Adolf von Baeyer i Berlin, framställa
det blåa färgämnet syntetiskt. När Baeyers färgindustri 1897
startade framställningen i stor skala, försvann odlingarna och
växtens betydelse på några få år. Samma öde gick flera andra
gamla färger till mötes. I samband med industrialiseringen
ersattes de med billigare syntetiska färger. Att dekorera hemma
med valfria färger blev möjligt för alla. Genom att härma
naturen fick människan tillgång till, och kontroll över, en
fantastisk värld av färger. Tack vare vår uppfinningsrikedom
“En vanlig men
mindre lyckad
metod var att blanda
kopparämnen, urin
och kalk.”
- och kanske vår längtan att återskapa naturens färgprakt - lever
vi idag i en mer färgstark värld.
skriBenT: axel ellung
foto: marcus linder
Uttryck 2011
H 29