Specifik vikt och kokprov - Hushållningssällskapet Skaraborg

Asterix
Denna rödskaliga sort är en fast sort där den specifi ka
vikten ska ligga runt 1,075-1,085. Mätningarna har
visat att den oftast behöver en sen kvävegödsling för
att växa ut ordentligt och få optimal storleksfördelning.
Denna sort svarar bra för delade kvävegivor.
Bintje
Den specifi ka vikten för denna sort varierar beroende
på användningsområde, men ska oftast ligga
mellan 1,075 - 1,085. Detta gör att kvävegivan
varierar kraftigt men då sorten har hög skördepotential
har våra mätningar visat att oftast behövs
tilläggsgödslingar för att undvika att den blir för
mjölig och småfallande.
Fakse
Denna sort som framförallt odlas för att skalas, har
en låg specifi k vikt. Optimalt ligger värdena mellan
1,067-1,070. Sorten kräver lite kväve och övergödslas
oftast inte i mitten på säsongen. Dock visar
mätningar att den ibland behöver en liten kvävegiva,
för att inte vissna ner i förtid och för att få optimal
storleksfördelning.
Sava
Denna sort används också för att skalas och mätningar
av den specifi ka vikten har visat att den är
perfekt runt 1,075. Sorter som används för att skalas
bör ha en koncentrerad storleksfördelning. Helst ska
knölarna inte vara över 55 mm. Det är därför viktigt
att anpassa kvävegödslingen till antalet knölar. För
Text: Anna-Karin Krijger, Hushållningssällskapet Skaraborg. Materialet är delfi nansierat med medel från EU.
mycket kväve leder till blötkokning. Mätningar har
ofta lett till rekommendationer om kompletterande
kvävegödsling, vilket har givit bra utdelning.
Slutsatser
Sammanfattningsvis kan man säga att mätningar
av den specifi ka vikten är ett bra verktyg för att
bestämma när man skall ta ut kokprov och för att
slutligen bestämma blastdödningstidpunkt. Specifi ka
vikten och kokprovet är nödvändigt för att få en
uppfattning om rätt skördetidpunkt. Mätningarna
blir därför ett viktigt led i att så långt det är möjligt
bestämma kvaliten före skörd. Det leder till bättre
ekonomi och mindre risk för kväveläckage.
Ur hittills vunna erfarenheter kan vi också dra
slutsatsen att det är högkvävesorter som behöver
kompletteras med sena kvävegödslingar medan lågkvävesorter
oftast har tillräckligt med kväve. Dagens
odlingar använder mer och mer lågkvävesorter vilket
naturligtvis är positivt för miljön då lägre kvävegiva
minskar risken för läckage samtidigt som lågkvävesorter
oftast inte kräver sena tilläggsgödslingar.
En faktor som påverkar den specifi ka vikten är
mängden vatten som fi nns tillgängligt under växtperioden.
Bevattningsstyrning ökar säkerheten i odlingen.
Informationen i denna skrift grundar sig huvudsakligen
på erfarenheter från praktiken.
Hushållningssällskapets affärsidé är att utveckla och sälja tillämpbar kunskap inom lantbruk, landsbygd och
miljö. Vi har rådgivning inom växtodling, potatis, ekonomi, bygg, landskap/trädgård, miljö, bioenergi,
landsbygdsutveckling, Europa Direkt och häst.
Hushållningssällskapet Skaraborg 0511-248 00 www.hush.se/r
Rådgivning om nya sorter.
Specifi k vikt och kokprov
- viktiga verktyg för kvalitetsstyrning
Den specifika vikten och kokprovet
är självklara hjälpmedel för att styra
kvalitén i sin matpotatisodling.
Marknadens ökade krav på rätt kokkvalitet har medfört
att man de senaste åren har arbetat med att mäta
den specifi ka vikten och att utföra kokprov.
Dessa tester används för att styra blastdödningstidpunkten.
Den specifi ka vikten ger en indikation
på om rätt kokkvalitet är inom räckhåll och kokprovet
blir då den slutliga testen före blastdödning. Det
kan behövas både ett eller fl era kokprov.
Odlaren gör på detta sätt allt för att undvika att
potatisen blötkokar eller blir sönderfallande. Tillvägagångssättet
är mycket tillförlitligt och används
också för att bestämma om potatisen behöver mer
kväve i slutet av säsongen. Kvävekompletteringen
kan vara nödvändig för att erhålla rätt kvalitet och
en hög andel säljbar vara!
Sen tillförsel av kväve är emellertid riskfylld då
mängden restkväve blir större i mark och blast vilket
ökar risken för utlakning under hösten. De sena
kvävegödslingarna kan också i vissa fall påverka
potatisens kvalitet negativt om de tillförs under torra
förhållanden. Bevattning är nödvändig under alla
omständigheter, naturligtvis speciellt i samband med
torka. Det är således viktigt att sena kvävegödslingar
görs med ledning av den specifi ka vikten och kokprov.
Det fi nns ett samband mellan specifi k vikt,
kvalitet och torrsubstanshalt i potatis. Genom att
öka precisionen i vatten- och växtnäringstillförseln
kan betydande kvalitets- och inkomstförbättringar
uppnås.
Exempel på torrsubstansmätare. Potatisen vägs och
läggs i korgen och sänks ner i hinken för att mäta
potatisens specifi ka vikt.
Torrsubstanshalt
Torrsubstanshalt är, förenklat uttryckt, ett mått på
potatisens kvalitet. Torrsubstanshalten behöver
uppnå ett visst minimivärde för att potatisen ska vara
god och för att den inte ska vara starkt blötkokande.
Samtidigt fi nns också ett maximum för att undvika
starkt sönderfallande potatis vid kokning. För varje
sort fi nns ett optimum där torrsubstansen bör ligga
för att sorten ska passa till ett givet användningsområde.
Stärkelsen är den kvantitativt dominerande
delen av knölarnas innehåll av torrsubstans. Utöver
stärkelse består torrsubstanshalten av socker, kväveföreningar,
fett, vitaminer och mineralämnen.
Torrsubstanshalten uppskattas genom att potatisens
specifi ka vikt mäts med enkel apparatur och anges
i kg/l.
Förändringar av knölens torrsubstanshalt under
växtperioden påverkas i hög grad av jämvikten mellan
stärkelseproduktion och vattenupptagning.

Detta medför att om vattenupptagningen är
snabbare i förhållande till stärkelseproduktionen,
blir resultatet att torrsubstanshalten sjunker. Detta
kan hända under mycket blöta år. Mycket stärkelse
lagras visserligen in i knölen och torrsubstanshalten
stiger. Men regnen innebär att upptagningen av vatten
är snabbare, vilket gör att torrsubstanshalten
kan riskera att sjunka. Om det däremot är torrt och
varmt blir följden att knölens torrsubstanshalt ökar
i förhållande till vattenmängden, speciellt om man
inte kan bevattna.
Hur kan torrsubstanshalten
påverkas?
De näringsämnen som påverkar knölens torrsubstans
är kväve, kalium och fosfor. Felaktig tillförsel
av näring kan orsaka kvalitetsfel som mörkfärgning,
blötkokning och sönderfall. Ökad kväve- och
kaliumtillförsel kan ge blötkokning. Detta sker
framförallt under förhållanden då tillförseln av kväveföreningar
till potatisen är stor och temperaturen
är låg. Resultatet blir att innehållet av fria aminosyror
och aminer ökar, vilket i sin tur ger en ökad
blötkokning. Om kalium finns tillgängligt i för hög
grad, bidrar även detta till blötkokning genom att
knölens vattenhalt ökar. För lite kväve och kalium
kan å andra sidan orsaka sönderfallande potatis på
grund av att cellväggarna inte håller ihop. En balanserad
tillgång på kalium ger också minskad risk för
både mörkfärgning efter kokning och enzymatisk
mörkfärgning, stötblått.
Under år med riklig nederbörd finns således risk
för sönderkokning. Sådana år tvättas både kväve och
kalium ner i markprofilen. Förlusten av kväve och kalium
anses vara huvudorsaken till att även sorter som
Bintje kokar sönder och blir nästan lika mjöliga som
King Edvard. En lämplig åtgärd kan vara att kompletteringsgödsla
med kväve och kalium efter regnen för
att kompensera det utlakade kvävet och kaliumet.
För- och nackdelar med delad kvävegiva
Fördelar med delad kvävegiva är:
•Effektivt
kväveutnyttjande
•Minskad
risk för kväveutlakning under försommaren
•Ökad
blastlivslängd
•Jämn
fördelning mellan blast och knöltillväxt
•Anpassad
gödsling efter plantans behov (detta
kontrolleras genom växtnäringsanalyser)
Sambandet mellan torrsubstanshalt
och specifika vikten.
Istället för att bestämma torrsubstanshalten, som
i praktiskt bruk är ganska komplicerat, mäter man
den specifika vikten. För att kunna bestämma den
specifika vikten måste representativa prover från
odlingen tas ut. Många olika faktorer påverkar,
t.ex. jordart, jordens vattenhållande förmåga och
näringsinnehåll. Det är också viktigt att provet är
fördelat mellan olika fraktioner av potatisen, då små
knölar är blötare än stora. Den specifika vikten står
i en viss given relation till torrsubstanshalten och
blir på så vis ett mått på kvaliten.
Nuvarande gödslingsrekommendation
Idag gödslas potatis oftast efter följande princip.
Normalt läggs 50-70 % av totalgivan i samband med
sättningen. Om resten läggs vid ett tillfälle, sker detta
ca 3-4 veckor efter uppkomst vilket sammanfaller
med knölbildningens start. Denna tidpunkt är sortberoende,
vilket gör att tidpunkten för applicering
kan avvika något. Om kompletteringskvävet delas
upp på ytterligare ett tillfälle läggs första givan vid
samma tidpunkt som nämnts ovan och nästa giva när
knöltillväxten börjar på allvar, ca 2 veckor senare.
Vid den första tidpunkten stimuleras knölsättningen,
som pågår i 2-3 veckor, och det är viktigt att
grödan inte lider brist vare sig på kväve eller andra
näringsämnen under någon del av denna period.
Många försök med delad giva har genomförts och
jämförts med att lägga hela givan från start. Resultaten
från dessa fältförsök har inte varit entydiga. En
delad giva har inte alltid varit avkastningsstegrande.
Motiven för att dela kvävegivan är dels för att få en
säkrare kvalitetsstyrning, vilket flera försök visat,
men också för att minska risken för läckage. Andelen
skörd med rätt inre kvalitet och rätt andel säljbar
vara har större betydelse för odlarens ekonomiska
utbyte än en högre skörd.
Nackdelar med delad kvävegiva är:
•Ökat
antal körningar medför merarbete och
merkostnader
•Tillgång
till bevattning krävs och är en förutsättning
för att delad giva skall vara lönsam
•Eventuellt
krav på flera sorters handelsgödsel
•Noggrann
spridarutrustning vid övergödsling
Läcker potatis mer kväve vid sena
kvävegödslingar?
Inga undersökningar är gjorda som visar hur mycket
näring en potatisplanta tar upp i slutet på säsongen.
Nuvarande gödslingsrekommendationer grundar
sig på totalskörd och i viss mån knölkvalitén. Resultat
från utlakningsförsök i södra Sverige visar
att högre koncentrationer av nitrat har uppmätts
i dräneringsvattnet efter matpotatisodling än i t ex
efter spannmål. Ofta odlas matpotatis på utlakningsbenägna
jordar med liten vattenhållande förmåga. I
potatisodling sker dessutom en intensiv bearbetning
av jorden inte minst i samband med upptagning.
Mängden kväve i blasten har dock främst betydelse
i samband med skörd av färskpotatis, där risken för
utlakning ökar när kväverik blast lämnas kvar på
fältet. En sen gödsling med kväve ökar risken för
läckage under hösten, eftersom mängden restkväve
i mark och blast oftast ökar efter en sen gödsling.
Det är därför viktigt att inte göra sena kompletteringsgödslingar
i onödan.
Det som händer när man kompletterar med en
sen kvävegödsling i potatis är att man styr potatisens
inre egenskaper. Skördens storlek påverkas
emellertid minimalt. Däremot påverkas andelen
säljbar vara, vilket får betydelse för den totala
kväveskörden.
Enligt undersökningar på Bjärehalvön, där man
i försök anpassat kvävegödslingen till färskpotatis,
har man konstaterat att ju större kvävemängd som
finns kvar i mark och blast vid skördetillfället desto
större blir urlakningen under hösten.
För att undvika stora kvävemängder på hösten ges
nedan förslag på hur du ökar din precision i samband
med kvävegödslingen.
•Anpassa
kvävegivan efter den sort du odlar.
•Överdosera
inte tillförseln av kväve. Anpassa
gödslingen till förväntad skörd.
•Anpassa
kvävegivan med hänsyn till mineralkvävetillgången
i marken.
•Vid
komplettering mitt i sommaren, ta hänsyn
till plantbestånd och knölantal.
•Bevattna
under hela säsongen. Använd bevattningsprognos.
•Bestäm
alltid blastdödningstillfället med utgångspunkt
från den specifika vikten och kokprov!
Använd mätare för specifik vikt!
Vilket gödselmedel kan användas vid
sena gödslingar?
Vid övergödsling av potatis kan med fördel Axan,
N27 eller liknande produkter användas fram till
mitten av juli. Då är marktemperaturen hög och
ammoniumet i gödselmedlet omvandlas snabbt
till nitrat så att växten kan ta upp kvävet. I slutet
på växtsäsongen är man beroende av en snabb effekt
vilket innebär att antingen flytande kväve eller
kalksalpeter bör användas.
I samband med kraftiga regn kan förutom
nitratkväve även kalium urlakas. På lätta och kaliumfattiga
jordar kan det då behövas en extra giva
kalium.
Mest fördelaktigt ur miljösynpunkt är att använda
flytande kväve. Då behövs mindre mängder
kväve för att ändra potatisknölens sammansättning
och kväveeffektiviteten ökar. Vid användning av
kalksalpeter kan man få samma effekt, men då antagligen
med sämre precision och högre utlakning
som följd.
Vilka specifika vikter rekommenderas
för olika sorter?
King Edward, Asterix, Bintje, Sava och Fakse är
bland de vanligaste sorter som odlas i Sverige idag.
Under de senaste fem åren har vi använt specifikvikt
mätare vid odling av dessa sorter som ett verktyg
för att se om de behöver gödslas mer för att växa ut.
Detta har lett till att vi lärt oss när och hur mycket
de ska gödslas samt att bestämma tidpunkten för
blastdödning. Det gäller att hitta den perfekta balansen
mellan kokkvalitet och mängd skörd.
De värden man anger som önskvärda är unika
för varje potatissort och anges i kg/l, t.ex. för King
Edward 1,086 kg/l. Observera att dessa värden kan
variera för en given potatissort från en landsända till
en annan, beroende på vilka krav marknaden har.
Här följer en sammanfattning av dessa sorters
optimala specifika vikter som framförallt gäller för
södra Sverige.
King Edward
Vår mest odlade sort konsumeras gärna som mjölig
och används ofta till mospotatis. De senaste årens
mätningar har visat att den är perfekt vid en specifik
vikt mellan 1,085 -1,090. Mätningarna har också visat
att den oftast är i behov av delad gödsling, annars
tenderar den att falla sönder vid kokning.