Det viktigaste problemet är - Sven Wimnells hemsida

iologin - där han pekar på sådant som att människan är det djur som
har skarpast färgkontraster mellan ögonvita och iris, vilket skapat en
unik känslighet för andras blickar - väver han en allmän teori om
sociala gemenskaper. Där är jämlikheten det högsta goda. Den gör det
möjligt att se sig själv i andras ögon och möta ömsesidiga reflexer av
värde, medan å andra sidan dominansförhållanden - just för att den
mänskliga existensen från första ögonblick konstitueras i relation till
andra - gör maximal skada.
Graden av jämlikhet är det gravitationscentrum som styr de sociala
relationernas kvalitet. I ett ojämlikt samhälle måste de nedvärderade
ständigt försöka hävda sig för att återupprätta sitt värde, vilket - här
kastar Wilkinson ur sig nya omgångar empiri - uttrycks i högre nivåer
av våldsbrott, kvinnomisshandel och rasfördomar, ja, till och med
fortkörning, könssjukdomar, bråk på skolgårdarna; klassamhällets
fundamentala krigstillstånd sätter tonen. I mer jämlika samhällen är
däremot alla sådana fenomen ovanligare - medan i stället deltagande i
föreningsliv och tillit till andra människor skjuter i höjden.
Så blir de rika ländernas utveckling under de senaste decennierna
begriplig. När klassklyftorna ökar mår fler människor dåligt,
och de som mår dåligt mår allt sämre. De sociala relationerna förgiftas.
SÅ HAR OCKSÅ paradoxen med ett varumässigt rikt men illamående
samhälle fått sin lösning: i ett fattigt land - säg Niger eller Haiti -
beror hälsoproblemen på absolut, materiell knapphet och kan bara
avhjälpas med mer mat, bättre bostäder och tillgång till sjukvård. Men
när ett land väl har klivit över tröskeln till industriellt välstånd upphör
absolut standard att betinga hälsa och lycka. Knappheten har dragit
sig tillbaka likt ett tidvatten. I stället uppenbaras, skriver Wilkinson,
det sant mänskliga lagret: vår ömtålighet för andra människors
signaler.
Vad den västerländska arbetarklassen behöver är inte mat på bordet
eller tak över huvudet. Det är andra slags blickar.
Femton års upptäckter i den sociala epidemiologin har sålunda
revolutionerat kunskapen om olikheter i hälsa. Det är inte i första hand
sämre tillgång till sjukvård, tyngre lyft på jobbet, mer rökning, fler
hamburgare eller färre joggningsrundor som tar ifrån fattigare
människor hälsa och liv i de rika länderna - utan den kroniska stress
som följer av den relativa fattigdomen som sådan.
Det vänder helt upp och ned på politikens mål. Om vi vill ge
människor bättre liv kan vi ge upp försöken att höja BNP ännu mer;
det gör över huvud taget ingen nytta om alla - såväl rika som fattiga -
får tusen kronor till i plånboken.
Det är själva klasskillnaderna samhället måste vänja sig av med.
Andreas Malm, essa@dn.se “