S O M M A R M A G A Z I N E T - Härjedalen

Foto JOAcHIM LAGERcRANTz
Nu lämnar hon rampljuset:
Hovslagarens dotter
flyttar hem
Text BOSSE YMAN
Sedan hon gick ut teaterhögskolan 1996, har hennes karriär gått spikrakt uppåt. i föreställning efter
föreställning har hon rosats av imponerade kritiker från de mest ansedda tidningarna. Hon har blivit
handplockad av demonregissörer som lars norén och fått erbjudanden från Dramaten. men nu, 36 år
gammal, lämnar hon scenerna och flyttar hem till Härjedalen. Det handlar om skådespelerskan Åsa
persson, hovslagarens dotter, från ytterhogdal.
EGEntliGEn äR DEt Väl fÖRVÅnanDE att döttrar och söner
av Härjedalen över huvud taget hamnar på Thalias tiljor.
Landskapet har fantastiskt mycket att erbjuda på en väldigt lång
rad områden, men sorgligt lite inom teaterkonsten. Och det var
heller inte några traditionella teaterdrömmar som fick Åsa att
slå in på skådespelarbanan.
– Jag var nog en ganska brådmogen unge – redan på högstadiet
var jag helt fokuserad på att göra något av mitt liv,
berättar Åsa. Och jag var väldigt otålig – det fanns mycket jag
tyckte verkade roligt, men oftast räckte det bara någon dag –
nästa morgon ville jag något helt annat.
Ett tag ville hon bli psykolog – det verkade spännande och
intressant.
– Men så insåg jag att då måste jag ju vara psykolog sedan,
och då svalnade lusten.
Teatervalet blev ett försök att samla alla viljor till en enda.
För en skådespelare är inga kunskaper onödiga och man får lära
sig lite om allting. Det lät bra i Åsas tonårsöron och direkt efter
högstadiet flyttade hon till Örebro och Karolinska skolans tvååriga
teaterlinje.
– Det var en traumatisk upplevelse, minns Åsa. Så här i efterhand
tycker jag att det var för tidigt att flytta så ung. Det var helt
omvälvande att gå från en liten by där man hade sin givna plats
och alla visste vem man var, till en storstad och en klass där alla
ville bli skådespelare.
Men Åsa växte så småningom in i sitt nya liv. Tog seriöst på
utbildningen och fick kompisar i ett litet gäng som höll ihop
på skolan. Och när de två åren hade gått, ville hon bara vidare
i samma riktning. Hon gick en tid på Calle Flygares teaterskola
som vid den tiden låg i Solna. Sedan sökte hon sig till scenskolan
– men inte i Stockholm utan i Malmö.
– När jag gick på Calle Flygare jobbade jag på en restaurang
dit många av scenskoleeleverna i Stockholm brukade gå, och jag
tyckte att de var så läskiga – imponerande och självsäkra. Det
kanske mera var jag som fortfarande var blyg, men jag tyckte att
det skulle passa mig bättre att söka mig till Malmö.
i intRäDESpRoVEt GjoRDE Hon först en scen ur Shakespeares
Romeo och Julia. Sedan en bit ur Tjechovs Onkel Vanja – också
det ett av världsdramatikens mest betydande stycken, lika
allmängiltigt idag som när det skrevs 1897. Pjäsen handlar just
om människor som längtar efter att få leva och ångrar att de
aldrig börjat. Och kanske hade Åsa mycket att hämta ur sitt eget
tonårsfunderande hemma i Ytterhogdal. Hur som helst gick hon
vidare även till det tredje provet.
Tyvärr saknade hennes arbetsgivare helt förståelse för hennes
skådespelarambitioner. Två ledigheter kunde han med knapp
marginal acceptera, men nu fick det vara nog. Att hon skulle
vara borta ytterligare en, eller till och med två veckor om det
gick bra, var alltför provocerande. I så fall fick hon se sig om
efter ett annat jobb!
Men det slapp Åsa, för juryn charmades fullständigt av
naturbegåvningen från de djupa skogarna i norr och anade
hennes potential. Och 19 år gammal kunde hon inleda den
utbildning som tre och ett halvt år senare gav henne titeln
Filosofie kandidat i skådespeleri.
S O M M A R M A G A Z I N E T