SiStone nr 5/06 (pdf 1,34 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Växtkraft på 

Stigbyskolan/14 

Tydlig struktur 

styrkan hos 

MultifunC/3 

Goda relationer 

kan förhindra 

avvikningar/8 

5/2006 

Eva är en av 

fem arbetsterapeuter/16

[ INNEHÅLL ] 

2 SiStone nr 5 2006 

Vi bidrar till ett bättre liv! 

Ewa Persson 

Göransson 

Generaldirektör 

arje dag ser vi det tydligt. En trött eller trasig själ tas 

Vinte alltid på samma allvar som en bruten arm eller 

ett trött hjärta. Ändå hör alla de med trasiga själar till en 

utsatt och viktig grupp i samhället. Vården och omsorgen 

om de mest utsatta tydliggör det moderna samhällets 

ambitioner. 

Ambitionen för dessa grupper ska vara hög. Och den 

är hög! 

Från många olika håll satsas resurser i stor omfattning 

och medarbetare utför storartade insatser. Det är ofta ett tungt vardagsslit. 

Ständigt diskuteras behovet av fungerande vårdkedjor och samordning. 

Insatser mot missbruket ska samordnas, psykiatrin ska samordnas och det 

mesta inom våra mjuka områden tycks behöva samordnas. Det är likt en 

kör där alla kan stämma upp och ingen kan sjunga emot. Ändå hör man 

ibland funderingen ”Visst, men varför händer inget?” 

Då är det viktigt att komma ihåg att det faktiskt händer saker! SiS satsning 

på MultifunC är bara ett exempel men ett mycket tydligt sådant. Tillsammans 

med kolleger i Norge har vi skapat en behandlingsmodell där 

man tillämpar allt det vetenskapen säger oss om vad som är effektiv institutionsbehandling. 

Och inte bara det. Modellen bygger på strukturerade 

insatser där institutionen och tiden efteråt fullt ut måste flätas in i varandra. 

MultifunC kräver inga gigantiska resurser utöver det vanliga. Det är 

istället ett sätt att strukturerat arbeta tillsammans. Ett sätt att inte bara 

kräva mer samordning utan faktiskt också göra det i praktiken. 

Att tydligt och tillsammans satsa på våra mest utsatta ger mångdubbelt 

igen. För den enskilde individen som äntligen får en chans till ett värdigt 

liv och för samhället i stort där vi alla kan känna trygghet och att vi bidrar 

till ett bättre liv. För det är vad institutionsvård handlar om. 

3 MultifunC på Margretelund 

7 Samarbete mot trafficking 

8 Vem stannar och vem rymmer? 

14 Här växer människor och växter 

16 Pyssel med mening 

18 Ny forskning: Familjearbete 

19 Ny forskning: Utvecklingsprojekt 

22 Bottennivå för LVM i Norrbotten 

23 Kissprovens saga all? 

28 Krönika: Ann-Britt Grünewald 

SiStone är en tidskrift från 

Statens institutionsstyrelse 

Adress 

SiStone 

Box 16363 

103 26 Stockholm 

Telefon 

08-453 40 00 

Telefax 

08-453 40 50 

E-post 

sistone@stat-inst.se 

Besöksadress 

Drottninggatan 29 

Webbadress 

www.stat-inst.se 

Chefredaktör 

Birgitta Hedman-Lindgren 

08-453 40 11 

birgitta.hedmanlindgren 

@stat-inst.se 

Medarbetare i detta nummer 

Åsa Bolmstedt, Ulla-Carin 

Ekblom, Lena Garnold, Diana 

Reybekiel, Hans Runesson, 

Jessica Rydén 

Ansvarig utgivare 

Ewa Persson Göransson 

Layout 

Lotta Hedeby 

Omslagsbild 

Hans Runesson 

Tryck 

Intellecta Tryckindustri, 

Solna 2006 

ISSN 

1400-2876

Tack och adjö! Saft och tårta när Patrick (längst till höger) ska åka hem. Nu ska han försöka sköta sig i skolan, för krav och förväntningar finns från både 

föräldrar, Linden och socialtjänsten och Patrick vill inte tillbaka till institutionen. 

Text: Birgitta Hedman- 

Lindgren 

Foto: Lena Garnold 

Tydlig struktur ska göra 

MultifunC till en succé 

Utredningsteam som ser till att alla har strikt fokus på målen, 

och en behandling som fortsätter ut i eftervård. Dessutom 

föräldraträning och nära samarbete med socialtjänsten. 

Strukturen är en styrka, menar Magnus Stadler som sedan ett år 

tillbaka jobbar på ett nytt sätt. 

Snart är det ettårsjubileum på Margretelunds 

utrednings- och behandlingshem i Lidköping. 

I november kan ungdomshemmet fira ett år med 

MultifunC. Eller Multifunktionell behandling på 

institution och i närmiljö, som modellen egentligen 

heter. 

MultifunC är ett nytt sätt att behandla som utgår 

från kunskapsöversikten Institutionsbehandling av 

ungdomar, som psykologen Tore Andreassen tagit 

fram på uppdrag av bland annat SiS. Översikten 

fick stor uppmärksamhet när den kom 2003. Den 

visade vad som behövs för att behandling av unga 

ska bli verksam, och resulterade snabbt i idén att 

pröva teorierna i praktiken. I Sverige har ungdoms->> 

SiStone nr 5 2006 3

hemmen Margretelund, som tar emot pojkar, och 

Brättegården i Vänersborg, som tar emot flickor, 

valts ut till försöket. 

Frågan är förstås hur första året har gått. SiStone 

åker till Lidköping för att få svar och möts av kaffekalas 

på Linden, den låsbara utrednings- och 

behandlingsavdelning med åtta platser som arbetar 

med MultifunC. Anledningen till kalaset är att 

femtonårige Patrick ska lämna Margretelund senare 

samma dag. Han flyttar hem till mamma och 

pappa och börjar i en vanlig skola, men förlorar 

inte kontakten med Linden för det. 

– Familjeterapeuten kommer hem en gång i veckan 

och så ska jag göra drogtest varje vecka. Det blir 

bra för jag ska sköta mig i skolan nu. Jag har mer 

krav på mig än förut. Härifrån, från socialen och 

hemifrån. 

– Förut lyssnade jag inte på mina föräldrar. Nu 

gör jag det för jag vill inte sitta på behandlingshem, 

säger Patrick. 

Patrick kan fungera som exempel i en beskrivning av 

MultifunC (se även faktaruta). Han hör till målgruppen 

ungdomar i åldern 15–20 år med allvarliga 

beteendeproblem. Socialtjänsten i Patricks hemkommun 

ansökte om en plats på Linden, vars 

utredningsteam gjorde en noggrann kartläggning 

av hans problembild och behov, bland annat med 

hjälp av frågeformulär till skola, föräldrar och 

andra personer i Patricks omgivning. De mål utredarna 

kom fram till har styrt behandlingen på 

institutionen. Behandlingen har bland annat innehållit 

Aggression Replacement Training (ART), 

Motiverande intervju (MI) och ingående kontaktmannasamtal. 

De problem Patrick haft i skolan, 

i samhället, med kompisar och hemma i familjen, 

är de man jobbat med, inte hans beteende på avdelningen. 

Några avdelningsobservationer har inte 

gjorts, inte heller har Patrick förlorat chansen att 

åka hem på permissioner om han misskött sig på 

Linden. Fokus i MultifunC ligger helt på förändringen 

på hemmaplan. 

Patricks skolgång och planeringen för hans 

utbildning på hemorten har det pedagogiska teamet 

tagit hand om. Teamet har bland annat träffat 

Patricks gamla lärare och skolområdets rektor, och 

de har tittat på olika skolor som kunnat passa. 

Först när alla sagt sitt, rektor, lärare, socialtjänst, 

föräldrar och Patrick själv, har man bestämt vilken 

skola han ska gå i. Ingenting får lämnas åt slumpen. 

Allt måste vara noga förberett. 

Parallellt med Patricks egen behandling har hans 

föräldrar fått föräldraträning av Lindens familjeteam. 

Arbetet har byggt på principer från Multisystemisk 

Terapi (MST) och Parental Management 

Training (PMT). I början var det svårt att bygga en 

allians. Misstron mot institutionen var för stor. 

I dag är rädslan och känslan av skuld borta, och 

det går att jobba tillsammans med Linden och socialtjänsten. 

Att samarbetet fungerar är viktigt när Patrick nu, 

efter ett halvår, lämnar Margretelund. Nu börjar 

arbetet med Patrick utanför institutionen, och i 

form av öppenvård fortsätter familjesamtalen 

några månader till. 

Sedan Linden öppnade i november i fjol har sex 


Utredare med koll. Anna 

Lind och Britt-Marie Holmqvist 

i Lindens utredningsteam 

har mycket att säga 

till om. Den plan de lägger 

fast styr behandling och 

eftervård. 

Det bästa är 

eftervården, 

att vi inte bara 

släpper ungen. 

pojkar lämnat avdelningen. Av dem är en helt 

utskriven från behandling, de övriga är fortfarande 

i öppenvård eller har kommit tillbaka för att det 

stökat till sig. Till de senare hör Jimmy, 18, som 

flyttade hem till egen lägenhet men som ringde och 

ville ha mer tid på Linden. 

– Jag vet inte varför jag började strula, det blev 

bara så. Jag praktiserade som kock på en restaurang 

och det var kul men blev stressigt. Du vet, när 

man kommer härifrån är man inte så van. Nu när 

jag kommer hem ska det gå bra för jag ska ha sånt 

där LSS eller vad det heter. Och så ska jag ha halvtidspraktik 

någon annanstans. 

Just möjligheten att ta tillbaka och reparera är en 

stor fördel med MultifunC, tycker Anna Lind och 

Britt-Marie Holmqvist. De ingår i ett av Lindens 

utredningsteam, och har nu möjlighet att se till att 

de mål de inledningsvis sätter upp faktiskt förverkligas 

ända ut i eftervården. Eller nästan i alla fall. 

Vissa placerande kommuner tycker att de har så 

bra egna lösningar att de inte vill ha familjeteamets 

hjälp när pojken kommit hem. Ungefär hälften har 

köpt eftervård och av de övriga har de flesta haft 

egna alternativ som varit ”rätt så bra”, berättar 

Anna Lind. Fast i ett fall har det inte alls fungerat. 

– Helheten är det bästa med MultifunC. Det gäller 

att sälja konceptet så att socialtjänsten förstår 

att man köper alla tre delarna. Vi måste bli ännu 

tydligare med att berätta hur vi vill att eftervården 

ska se ut. Vill de inte ha den, vad har de då själva 

att erbjuda? 

– Man kan aldrig tvinga en kund att köpa något 

den inte vill ha, påpekar Britt-Marie Holmqvist. 

Anna Lind håller med men tycker att det krävs ett 

gemensamt engagemang om modellen ska fungera 

fullt ut. 

– Ska MultifunC ge den effekt vi vill så måste 

socialtjänsten samarbeta med oss. 

Brister det ibland i samarbetet kring eftervården, 

så verkar samarbetet på avdelningen fungera desto 

bättre, trots att utredarna nu har en mycket större 

och övergripande roll än tidigare. Det är de som 

ska se till att behandlarna i miljöteamen håller sig 

på banan, och det är deras ord och bedömning som

gäller. Varje vecka möts de utredare och behandlare 

som arbetar med en viss pojke för att strukturerat 

titta på de överordnade målen, hur det gått att uppfylla 

delmålen, vad som varit anledningen till att 

någonting gått snett och nästa veckas delmål. Det 

är viktigt att behandlingen fokuserar på det utredningen 

kommit fram till. Risken finns alltid att 

beteendet på avdelningen börjar styra vad som 

händer. 

– Vi gnuggar allihop våra geniknölar för att 

komma på goda idéer, men Annas och min roll är 

att se till att man inte flummar iväg, säger Britt- 

Marie Holmqvist. 

Magnus Stadler, som är behandlingsassistent och 

ingår i ett av miljöteamen på Linden, tycker att det 

känns bra att få hjälp att hålla sig på spåret. 

– Arbetet är oerhört psykiskt påfrestande och 

utan den här strukturen är det väldigt lätt att tappa 

fokus. Strukturen är en stor styrka i modellen. Den 

innebär trygghet för oss som personal, men även 

för ungdomarna. Direkt efter veckomötet har vi 

möte med pojken som hela tiden får fortlöpande 

information om hur det går för honom, berättar 

han. 

Bra modell. Martin Stadler 

och Peter Engman, behandlingsassistent 

respektive 

avdelningsföreståndare på 

Linden, tror på MultifunC. 

Modell som prövas parallellt på norska och svenska behandlingshem 

Behandlingsmodellen Multifunktionell behandling på institution och 

i närmiljö, MultifunC, utgår från kunskapsöversikten Institutionsbehandling 

av ungdomar, som psykologen Tore Andreassen tagit fram 

på uppdrag av SiS, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete 

(IMS), och norska barn- och familjedepartementet. MultifunC prövas 

samtidigt på två SiS-institutioner och sex norska behandlingshem. 

I Sverige ansvarar IMS för en implementeringsstudie, medan 

Norge kommer att göra en evalueringsstudie som ska visa på modellens 

resultat. 

Behandling med MultifunC inleds med utredning och behandling 

under sammanlagt 6–7 månader och följs av uppföljning och eftervård 

i 3–4 månader. Unikt för MultifunC är att funktionerna utredning, 

behandling och eftervård utgör ett integrerat helhetsprogram. 

Tät samverkan mellan olika specialistteam möjliggör behandling 

under relativt kort tid. 

Under utredningsfasen används YLS/CMI (Youth level of Service/ 

Case Management Inventory) och ASEBA (Achenbach´s System of 

Även familjer och socialsekreterare bjuds in till 

regelbundna möten på avdelningen. Det sker en 

gång i månaden, berättar Magnus Stadler. Han, 

liksom Lindens avdelningsföreståndare Peter 

Engman, tror att den ökade kontakten med socialtjänsten, 

uppbackningen från föräldrar som får 

egen hjälp att fungera bättre, stödet till personalen 

och de individuellt anpassade behandlingsprogrammen 

tillsammans gör MultifunC till en bra 

modell. Men vissa saker behöver förbättras om 

arbetet verkligen ska fungera som det är tänkt. Det 

handlar framför allt om att se till att rätt pojkar 

behandlas. 

– Det har bitvis varit svårt att fylla platserna. Hade 

urvalet varit större hade några av de ungdomar vi 

haft inte kommit hit, säger Peter Engman och förklarar 

att pojkarna måste ha förmåga att tillgodogöra 

sig behandlingens olika delar, såsom ART och 

teckenekonomi. Några pojkar har haft svårigheter 

att hantera vissa ART-moment, de kanske inte klarar 

gruppövningar och behöver mer tid på institutionen 

än vad som ingår i modellen. 

I stort sett tycker Peter Engman och Magnus 

Stadler ändå att det är stor skillnad mellan de pojkar 

som flyttar ut från Linden och de som åker hem 

efter en traditionell behandling. Den starka strukturen 

ger trygghet och någonting att hålla sig i. Att 

föräldrarna hela tiden fått eget stöd, har varit 

involverade i det som hänt på avdelningen och 

dessutom får fortsatt hjälp när deras barn kommer 

hem betyder mycket. Pojkarna slipper ta ensamt 

ansvar för att livet hemma fungerar i praktiken. 

Britt-Marie Holmqvist är inne på samma linje. 

– Det bästa är eftervården, att vi inte bara släpper 

ungen. Tillfredsställelse är som när en kollega i 

familjeteamet kom tillbaka från en familj i norra 

Sverige. Hon var strålande glad och sa att det gått 

så bra. Många frågetecken hade rätats ut och orosmoment 

försvunnit. Då är det roligt! 

Fotnot: Patrick och Jimmy har egentligen andra namn. 

[ FAKTA MULTIFUNC ] 

Evidence-Based Assessment). Dessutom utreds den unges 

responsivitet (mottaglighet för behandling), skolkunskaper, läs- och 

skrivförmåga samt familjens och nätverkets resurser. 

I behandlingsasrbetet används KBT, Motiverande samtal (MI), 

ART samt teckenekonomi. Familjearbetet bygger på principer från 

Multisystemisk terapi (MST) och Parental Management Training 

(PMT). 

I eftervården riktas insatser mot den unges familj, nätverk, skola 

och fritid och syftar till en prosocial anpassning. Skolarbetet innebär 

grundskoleundervisning, specialpedagogiska insatser och integrering 

i normal skolgång. Socialtjänsten är uppdragsgivare och deltar i 

arbetsmöten och nätverksmöten vid inskrivning, utredning, behandlingsplanering 

och uppföljning. Det är socialtjänsten som ansvarar 

för beslut om boende och insatser efter tiden på institutionen. 


Läs mer om MultifunC. 

SiStone nr 5 2006 5 

>>

Unik modell. I MultifunC utgör funktionerna utredning, behandling och eftervård ett integrerat helhetsprogram. Tät samverkan mellan olika specialistteam 

möjliggör intensiv behandling under relativt kort tid. 

”Patrick har blivit en tänkande kille” 


>> Det har varit lite skavsår under processens 

gång, vilket inte är så konstigt. När den unge inte 

riktigt passar in i strukturens alla vinklar och vrår 

tycker jag att man ska titta på programmet, och det 

har de gjort. 

Håkan Hansson är Patricks socialsekretare. Han 

har haft honom som sitt ärende sedan årsskiftet 

men har följt hans kontakter med socialtjänsten 

sedan våren 2002. Man har prövat olika lösningar 

på hemmaplan med bland annat MST-liknande 

team och placeringar på andra SiS-institutioner, 

men ingenting har förändrats. Inte förrän nu. 

– Patrick är väldigt annorlunda mot i mars. Han 

har blivit en tänkande kille. Bara att höra honom 

reflektera över sitt liv, det var inte möjligt för ett 

halvår sedan. Han har mognat, men han har också 

blivit rejält skrämd av institutionsplaceringen den 

här gången. Han har fått en realistisk bild av vad 

institutionslivet handlar om, säger Håkan Hansson. 

För Patricks del har familjearbetet betytt mycket. 

Föräldrarna har haft kontakt med socialtjänstens 

familjearbetare i flera omgångar, men har alltid 

varit negativa och skeptiska. Nu har allt fungerat 

över förväntan. Lindens familjeteam har lyckats 

skapa en bra arbetsrelation byggd på förtroende. 

– Patrick har berättat att han och föräldrarna har 

blivit kärleksfullare mot varandra. Det är hans 

egen formulering – kärleksfulla. Man bli så glad 

för han är värd det. 

När SiStone talar med Håkan Hansson ska 

Patricks fortsatta eftervård snart upp i socialnämnden. 

Risken är stor att förvaltningens ledning och 

socialnämnden tycker att kommunens egna familjebehandlare 

kan gå in och ta över, i stället för att, 

som planerat, låta Lindens familjeteam arbeta med 

Patrick och hans familj åtminstone året ut. 

– Jag är beredd på en diskussion. Det här gäller 

inte lådor och kartonger som kan bytas ut, utan 

människor. Allt handlar numera väldigt mycket om 

kronor och ören, säger Håkan Hansson. 

Birgit Nykvist, som haft 17-årige Peter placerad på 

Linden, har inte haft svårt att få sin socialnämnd 

att säga ja till eftervård. Det är hon glad över. När 

Peter började fungera dåligt efter några månader 

hemma kunde familjeteamet snabbt ta tillbaka 

honom till Linden. Efter några nätter på institu- 

tionen prövas nu en ny lösning där Peter bor hos en 

annan förälder än tidigare. Birgit Nykvist tycker 

att eftervården känns som en stor trygghet. Själv 

hade hon inte hunnit ha den kontakten med Peters 

familj som familjeteamet har. Dessutom tror hon 

mycket på modellen med korta placeringar och 

fokus på flytten hem. 

– När man varit placerad under jättelång tid, och 

jag har haft unga som varit borta både tre och fyra 

år, går det nästan inte att flytta hem igen. Ungdomarna 

blir vårdberoende och svåra att få ut, säger 

hon.

Östersjöstaterna satsar på 

utbildning om barnhandel 

Nu samordnas kunskaperna om barn som utsätts för trafficking. Experter från tio 

länder har bildat en grupp som nu ska utbildas tillsammans. Två av deltagarna 

kommer från SiS. 

> Handel med barn är en internationell 

fråga. För att de som drabbas ska få 

så bra hjälp som möjligt måste länder 

jobba tillsammans, oavsett om det handlar 

om att barn säljs som sexslavar eller 

om det är deras arbetskraft som är till 

salu. Östersjöstaternas råd, där länderna 

runt Östersjön plus Norge och Island 

ingår, har sedan några år en särskild enhet 

för barn i riskzon. På olika sätt försöker 

The Working Group for Cooperation on 

Children at Risk, WGCC, se till att professionella 

som arbetar med utsatta barn i 

regionen kan ha utbyte av varandras kunskaper. 

Enheten arbetar med flera prioriterade 

områden som rör barn som far illa, 

och 2003 beslutades att ensamkommande 

barn och barn utsatta för människohandel 

är en grupp att sätta fokus på. Eftersom 

Ukraina, Moldavien och Vitryssland 

är länder med stor erfarenhet av trafficking 

ingår även de i samarbetet, trots att de 

inte är medlemmar i Östersjöstaternas 

råd. 

De länder från rådet som deltar är Danmark, 

Sverige, Estland, Litauen, Lettland, 

Polen och Ryssland. Lars Lööf, som är 

chef för barnenheten, berättar att arbetet 

inleddes med en kartläggning av de resurser 

de olika länderna har för att hantera 

barn som utsatts för människohandel. 

– Vi undersökte kompetensen när det 

gäller omhändertagande, skydd och rehabilitering. 

Efter att ha samlat in uppgifter 

från statliga myndigheter och olika experter 

visade det sig snabbt att det finns väldigt 

lite professionell erfarenhet, säger 

han. 

Sedan några månader arbetar ett femtiotal 

experter med att minska den kunskapsbristen. 

Socialarbetare, psykologer, 

terapeuter och andra med funktioner 

inom vården av utsatta barn i regionen 

genomgår ett drygt ettårigt utbildningsprogram 

bestående av seminariedagar 

som hålls i de olika länderna. Utbildningen 

tar upp olika steg i den hjälp barnen 

Utsatta och ensamma. Det finns än så länge för lite kunskap om hur barn som säljs som sexslavar 

eller arbetare bäst blir hjälpta. SiS deltar i en utbildning som ska öka kompetensen och samarbetet 

i länderna kring Östersjön. Foto: Mikael Andersson/Mira 

behöver. Från de första insatserna, som 

kan handla om en skyddad tid på institution 

med möjlighet att andas ut, tänka 

efter och kanske känna hopp, till den psykologiska 

rehabiliteringen och så småningom 

återvändandet. Deltagarna får 

ökad kunskap och möjlighet att bilda nätverk 

över gränserna. 

– Diskussionerna genererar olika idéer. 

Det har till exempel dykt upp tankar om 

att knyta institutioner i olika delar av 

regionen till varandra, säger Lars Lööf. 

Av Sveriges sju deltagare i utbildningen 

kommer två från SiS. FoU-direktör Nils 

Åkesson är ordförande för den svenska 

gruppen, och han har sällskap av Nick 

Dovik som är institutionschef på Utredningshemmet 

i Hässleholm. Dit kommer 

sällan ungdomar som utsatts för regelrätt 

trafficking, men Nick Dovik tycker att 

utbildningen höjer medvetenheten. 

– Det finns olika sorters barnhandel och 

vi har haft enstaka ärenden där vi haft 

misstankar. Kanske har vi varit alltför 

fokuserade på att det handlat om prostitution 

och inte sett de bakomliggande 

faktorerna, säger han. Även om ganska få 

barn som utsatts för människohandel hittills 

har kommit till SiS tror han att institutionerna 

skulle kunna fylla en viktig 

funktion. Livrädda barn behöver andrum 

och skydd, inte minst om de jagas av kriminella 

organisationer. Rädslan gör dem 

rymningsbenägna och de behöver hjälp 

att sätta stopp för sig själva, förklarar 

han. 

På Johannisbergs ungdomshem i Kalix placeras 

de ungdomar som ska utvisas till 

sina hemländer efter avtjänad sluten ungdomsvård. 

Där har det blivit tydligt hur 

viktig kontakten med det mottagande landet 

är. Nick Dovik tror att nätverken som 

skapas på utbildningen kommer att vara 

viktiga när de väl behövs. 

– Vi träffar nyckelpersoner och får 

ansikten på namnen. Får jag ett konkret 

ärende från Polen eller Lettland, då vet jag 

vem jag kan tala med. 



Läs mer om WGCC och utbildningsprogrammet. 


[ AVVIKNINGAR LVM ] 

Goda relationer viktigt 

för bra vårdresultat 

Dagar fulla av innehåll, och starka band mellan intagna och behandlare. 

Det är vad som kan få LVM-klienter att stanna på institutionen, skriver Bengt 

Svensson i en ny bok om avvikningar. Använd avvikningarna i behandlingen, 

är hans uppmaning. 

> ”Dom ska göra något åt saken. Inte 

göra något värre, det ska bli staketer 

eller förbjudna permissioner och sådär. 

Nej, tvärtom. Dom ska lösa problemen på 

ett rätt sätt. Rätt personal, mycket aktiviteter 

att man inte har tid att tänka på rymning, 

eller bli knarksugen. Såna positiva 

saker.” 

Det säger Afonso, 39 år, intagen på 

Hornö LVM-hem. På sin lite knackiga 

svenska formulerar han samma slutsats 

som Bengt Svensson kommer fram till i sin 

bok om avvikningar inom LVM-vården. 

Bengt Svensson är docent i socialt arbete 

vid Malmö högskola. Hans intresse för 

avvikningar väcktes när han gjorde en 

studie om tvångsvård på det som i dag är 

Håkanstorps ungdomshem. Då var institutionen 

fortfarande ett LVM-hem. Han 

slogs av hur mycket av verksamheten som 

gick ut på att förhindra avvikningar. Trots 

att det fanns galler och låsta dörrar, och 

trots att personalen kontrollerade klienterna 

på natten och på utflykter så avvek 

klienterna. De pratade också ofta om 

avvikningar med varandra. 

Det fick Bengt Svensson att fråga sig 

hur klienter och personal ser på avvikningar 

från tvångsvården. Under framför 

allt åren 2002 och 2003 intervjuade han 

därför 75 klienter och 32 anställda på 

fyra institutioner: Hessleby behandlingshem, 

Hornö LVM-hem, LVM-hemmet 

Rebecka och Runnagården. 

Enligt Bengt Svenssons forskning inne- 


håller varje avvikning 

vissa steg, och planeringen 

sätter ofta 

igång så fort klienten 

vaknar upp från 

avtändningen. En del 

klienter planerar 

avvikningarna noga 

och har relativt goda Bengt Svensson 

ekonomiska resurser 

för att klara sig, andra rymmer spontant 

med sämre resurser. 

Tillfället uppenbar-ar sig ofta i stunder 

då kontrollen är lägre, som vid besök hos 

läkare eller på öppen institution i slutet av 

vårdtiden. Men det har också hänt att klienter 

hotat sig ut med blodfyllda injektionssprutor. 

Tiden på rymmen varierar, 

vissa klienter hittas ganska snart, andra 

lyckas hålla sig borta flera veckor. Majoriteten 

återgår till missbruk på den nivå de 

befann sig innan LVM-tiden, och det är 

inte ovanligt att heroinister tar överdoser. 

Att klienterna avviker beror ofta på att de 

har ett sug efter livet på utsidan, det kan 

handla om att skaffa droger, att träffa 

nära och kära, eller att bara få ett avbrott 

i vardagen. Dessutom finns en rad så kallade 

push- och pullfaktorer inne på institutionen 

som spelar roll, förklarar Bengt 

Svensson. Pushfaktorer, som knuffar iväg 

klienten, är bland annat vantrivsel, tristess, 

grupptryck, längtan efter protest, eller 

stundens ilska. Pullfaktorerna, som håller 

kvar, är fysiska hinder som låsta dörrar 

och stängsel, sociala band till kamrater 

och personal, belöningar och straff i nuet 

eller i framtiden. 

– Det är de faktorerna som personalen 

bör utgå från för att motverka avvikningar. 

När det är ett gott klimat på institutionen 

så minskar avvikningarna, säger 

Bengt Svensson. Hans slutsats är att det 

behövs bra relationer mellan personal och 

klienter och mer innehåll i vården. 

– Tvångsvård är en balansgång mellan 

kontroll och vård. Klienterna är ju inte 

inlåsta för att de har begått brott. Därför 

är det olyckligt om kontrollen får för stor 

plats för då är det bara den som klienterna 

uppfattar, säger han. 

Avgörande är alltså att personalen lyckas 

skapa goda relationer till klienterna. 

Många klienter berättar att de inte avviker 

om de är utanför institutionen tillsammans 

med sin kontaktperson. ”Jag var på 

väg att rymma igår. Men samtidigt så nej, 

jag vet inte. Jag gillar Lotta också så det är 

svårare när man har någon med sig som 

man tycker om”, berättar Malin på 

Rebecka. Andra avviker ändå, men är 

noga med att säga till kontaktpersonen att 

inte ta det personligt. 

– Det bekräftar att relationsbygget är 

viktigare än stängslet. Men det är ingen 

lätt uppgift att bygga bra relationer, säger 

Bengt Svensson. Han har frågat klienterna 

vad som krävs för att de ska få förtroende 

för personalen. I deras recept ingår att 

behandlarna inte ska låta andra veta allt 

>>


Illustration: Diana Reybekiel 



som klienterna berättar. 

– Generellt sett är personalen duktig på 

att urskilja vad de ska föra vidare och 

inte. Men det finns förtroenden man inte 

ska ha. Därför måste personalgruppen ha 

diskuterat hur man ska agera om en klient 

till exempel berättar att han eller hon 

har blivit utsatt för incest i barndomen. 

Det är också ett dilemma att institutionen 

ofta har fått ett utredningsuppdrag av klientens 

hemkommun. I utredningen kan 

det vara frestande att lämna ut även personliga 

förtroenden. 

Förutom förtroende efterlyser klienterna 

i studien nästan unisont mer aktiviteter. 

Eftersom de kommer från ett aktivt liv 

på utsidan (även om aktiviteterna ofta är 

mer eller mindre destruktiva) upplevs 

tvångsvården ofta som en enda lång väntan 

framför teven. Personalen borde bli 

ännu bättre på att fylla dagarna med 

meningsfulla aktiviteter som inte behöver 

handla om djupgående behandling, menar 

Bengt Svensson. 

– Annars handlar dagarna om att slappa 

och prata med andra klienter om det 

man har gemensamt, nämligen droger, 

kriminalitet, personalens avigsidor och 

längtan ut, säger han. 

Bengt Svensson är medveten om att alla 

klienter inte vill aktivera sig, men föreslår 

att de varje vecka kan få välja mellan att 

vara i en vilogrupp eller en aktivitetsgrupp. 

– Då får de åtminstone sina förväntningar 

på tvångsvården uppfyllda. Man 

ska komma ihåg att många av dem varit 

med om kvalificerad vård på frivilliga 

behandlingshem där de har fullt upp från 

morgon till kväll. 

Bengt Svensson har inte fått känslan av 

att en avvikning spolierar det fortsatta 

arbetet på institutionen. Ingen moraliserar 

över det som hänt. 

Samtidigt anser Bengt Svensson att 

institutionerna kan bli mycket bättre på 

att utnyttja avvikningarna i den efterföljande 

vården. 

– Man bör bygga upp systematiska program 

för att prata om avvikningen. Den 

innebär ju oftast att klienten återgår till 

missbruk. Vad hände? Var det bra eller 

dåligt? Hur kändes det? Vilka lärdomar 

kan klienten dra av återfallet? 

För att lyckas med sådana samtal krävs 

återigen att klienten har förtroende för 

personalen som har hand om samtalet, 

enligt Bengt Svensson. Trots svårigheterna 

i balansgången mellan relationsbygge och 

kontroll är han alltså övertygad om att 

det förra är det viktigaste. 

Åsa Bolmstedt 

Fotnot: Boken kommer att kunna beställas från 

förlaget nästa år: Bengt Svensson, Avvikningar, 

Carlsson bokförlag 2007. 


En avviker, en gör det inte. Johan, till vänster, vill inte förstöra chansen till subutexbehandling och 

har valt att inte sticka från Hessleby. Här är han i samspråk med behandlingsassistent Maria Gustavsson. 

Peter har däremot avvikit två gånger. Foto: Hans Runesson 

”Om det varit mer låst 

hade jag nog stuckit” 

Johan har varit på Hessleby behandlingshem i över tre 

månader utan att avvika. Till skillnad från Peter, som 

gett sig iväg två gånger, ser han § 27-behandlingen 

som en chans han inte får sumpa. 

> – Det är skönt att slippa institutionen. 

Slippa regler och personal och 

få göra som man vill. Jag rymde inte för 

att jag ville knarka, jag var bara trött på 

allt det här. 

Peter sitter vid ett av borden utanför 

klienternas och personalens gemensamma 

kafeteria på Hessleby behandlingshem i 

Mariannelund. Han är nyss fyllda 30 år 

och har ett LVM för femte gången. Senaste 

avvikningen är i färskt minne. Peter 

kom tillbaka till Hessleby för bara en och 

en halv vecka sedan, efter två veckor 

hemma i Göteborg. Den tiden räckte. 

– Jag visste att jag skulle hit igen men 

för stunden kändes det skönt. Sedan började 

jag bli dålig, man måste ju vara ute 

och fixa pengar varje dag. Jag tröttnade 

helt enkelt. Sist när jag var på rymmen 

kom snuten hem till min mormor och 

hämtade mig, så den här gången fick jag 

gå upp klockan sju varje morgon ifall de 

skulle komma nu också. Det blev för 

mycket till slut så jag ringde hit och åkte 

tåg tillbaka, berättar han. 

Peters avvikning var av det vanligare 

slaget på Hessleby. Han bodde på öppen 

avdelning och traskade helt enkelt iväg 

när ingen såg. Sedan var det inga problem 

att ta sig vidare med buss och tåg. Avvikningen 

blev en andningsventil för Peter 

som inte har någon lust att sluta med drogerna 

och som har svårt att se hur en bra 

framtid kan se ut. Att tvång inte kommer 

att få honom motiverad, det är han däremot 

ganska säker på. 

Efter två månader på Hessleby har Peter 

hunnit avvika två gånger. Johan, som är 

24 år och som bott på LVM-hemmet i 

över tre månader, har valt att inte ge sig 

iväg. Han delar Peters kritiska syn på 

tvångsvården och är arg över att den frivilliga 

vård han sökte för sitt missbruk 

dröjde så länge att han tappade sugen och 

blev omhändertagen i stället. Däremot vill 

Johan inte riskera den efterlängtade § 27placering 

i Ramlösa med subutexbehandling, 

som är hans mål. 

– Den är en bra morot som jag kanske

Relationsbyggande. Institutionschef Gunnar Hansevi (t.h.) och biträdande institutionschef Roger 

Lönn tror att Hesslebys satsning på brukarråd, samvaro i kafeterian och att samma kontaktperson 

följer en klient under hela LVM-tiden, hjälper till att bygga relationer och minska känslan av maktlöshet. 

Foto: Hans Runesson 

sabbar om jag sticker. Det är klart att jag 

haft tankar på att rymma men jag har aldrig 

gjort det. Man skjuter bara på pro- 

blemet och får LVM i sex månader lik förbannat. 

Fast hade det varit mer låst och 

inhägnat, och vi inte fått bo så här öppet, 

då hade jag nog stuckit. Nu hittar man 

sina rutiner, dagarna går. Vi snickrar och 

fikar och i dag ska vi åka och bowla, säger 

Johan. Till skillnad från Peter deltar han 

även i frivillig samtalsterapi vid sidan av 

de ordinarie samtalen med sin kontaktman. 

Institutionschef Gunnar Hansevi känner till 

innehållet i Bengt Svenssons bok (se föregående 

uppslag) eftersom en del av intervjuerna 

om avvikningar gjordes på just 

Hessleby behandlingshem. 

– Innan Bengt åkte härifrån sa han 

”Kom ihåg att i princip alla här sagt att 

det är för mycket dötid”. Jag tycker inte 

att det är det. Tittar vi på det konto som 

är klienternas aktiviteter är vi säkert 

ledande inom hela LVM-vården. Aktiviteterna 

kolliderar med varandra. Ska vi åka 

på speedway i kväll eller göra något 

annat? Ska klienterna gå i terapi eller 

spela bowling? 

Gunnar Hansevi, och biträdande institutionschefen 

Roger Lönn, vet mycket väl 

att tvånget inom LVM ofta upplevs som 

mycket kränkande. De tror båda att Hesslebys 

satsning på brukarråd, samvaro 

över gränserna i den gemensamma kafeterian 

och modellen med att samma kontaktperson 

följer en klient under hela 

LVM-tiden, från låst avdelning till 

utskrivning, hjälper till att bygga relationer 

och minska känslan av maktlöshet. 

Mycket har dessutom hänt på senare år. 

Numera används avvikningarna till exempel 

aktivt i behandlingen. 

– I dag använder vi systematiskt återfallen 

i samtalsserien, säger Gunnar Hansevi. 

Tidigare jobbade vi inte så strukturerat 

med avvikningarna. Nu har vi ett antal 

mallar att arbeta efter när det gäller åter- 

fallet och triggersituationen. Det är viktigt 

att inte låta saken vara och tysta ner. 

Tvärtom ska ett återfall leda till ett himla 

ståhej, tycker jag. 

– Fast det handlar inte om att vara konfrontativ, 

inflikar Roger Lönn. Det gäller 

att göra avvikningen och återfallet till ett 

gemensamt problem och diskutera hur det 

kan undvikas i framtiden. 

På SiS huvudkontor förs statistik över 

avvikningarna på samtliga institutioner, 

både på LVM-hem och på särskilda ungdomshem. 

Målsättningen är att minska 

antalet avvikningar, och från dem som har 

ovanligt många krävs en särskild åtgärdsplan. 

Gunnar Hansevi har inte fått något 

sådant krav men institutionen inleder 

ändå vid årsskiftet ett arbete med att gå 

igenom omständigheterna kring varje 

enskild avvikning. Redan nu görs riskanalyser, 

något som bland annat resulterat i 


att utflykter till en viss stad som många 

rymmer från dragits in, att marknader 

och vissa andra aktiviteter undviks och att 

klienter som fått negativa besked hålls 

under noggrann uppsikt. Samtidigt är det 

viktigt att komma ihåg vilken verksamhet 

man jobbar med, betonar han. Precis som 

Peter, som stannar kvar på grund av 

öppenheten, tror Gunnar Hansevi att fler 

restriktioner och mer inlåsning ökar missnöjet 

och känslan av kränkning. 

– Visst ska vi arbeta för att få ner antalet 

avvikningar eftersom de innebär att klienter 

är ute och drogar, far illa och begår en 

hel del brott. Å andra sidan ligger det i 

sakens natur att man inte vill stanna här. 

Det finns aldrig någon garanti för att klienterna 

inte avviker så fort de flyttar ut på 

öppna avdelningar, men inom ramen för 

tvånget har en klient rätt att leva ett så 

normalt liv som möjligt. Det brukar jag 

säga när personalen kräver lite mer fyrkantighet, 

och det är viktigt att lyfta fram 

när det finns krav på hårdare tag. 

Johan och Peter har fikat färdigt och 

Peter ska tillbaka till den låsta avdelning 

dit han fått flytta efter sin senaste avvikning. 

De får frågan vad som behövs för att 

det ska kännas mer okej att stanna kvar 

på ett LVM-hem. Johan svarar snabbt att 

det borde gå snabbare för motiverade klienter 

att komma iväg på en § 27-placering. 

Peter däremot, har ingen aning. 

– Ärligt talat tror jag inte att det finns 

någonting man kan göra för att förhindra 

rymningar. 


”Finns inte klienterna hos oss 

kan vi inte utföra vårt uppdrag” 

>> I fjol skedde totalt 445 avvikningar 

från LVM-hemmen. När klienter avviker 

från § 27-placeringar (alltså vård utanför 

institutionen i slutet av LVM-tiden) kallas 

det inte avvikning utan vårdavbrott. 

Förra året skedde 392 sådana vårdavbrott. 

En jämförelse mellan första halvåret 

2005 och samma tid i år visar att antalet 

avvikningar är relativt oförändrat. I SiS 

verksamhetsplan för 2006 står att ambitionen 

är en minskning av avvikningarna 

inom LVM-vården, och ett första steg är 

en uppföljning och analys av årets första 

kvartal. LVM-hem som anses ha ett högt 

antal avvikningar i förhållanden till antal 

ärenden ska lämna in en åtgärdsplan som 

visar vilka insatser som planeras. Hittills 

har ett LVM-hem avkrävts en sådan plan. 

SiS planeringsdirektör Maria Åberg 

håller med Bengt Svensson om att starka 

relationer, bra samtal och meningsfulla 

aktiviteter minskar risken för avvikningar. 

Där kan det finnas en del att göra, tror 

hon. 

– Målet är att vi ska utföra vårt uppdrag 

på ett så intelligent och medvetet sätt 

som möjligt. Om klienterna inte finns hos 

oss kan vi inte utföra det alls, och de som 

avviker brukar dessutom råka väldigt illa 

ut, säger Maria Åberg. 

Hon betonar vikten av att de institutioner 

som ligger högst verkligen gör genomtänkta 

analyser av riskfaktorerna, och 

presenterar förslag på hur de ska komma 

tillrätta med problemet. 


Statlig utredning vill öka 

användningen av LVM 

I ett delbetänkande ur den statliga tillsynsutredningen föreslås ökad kontroll av 

att kommuner sköter missbrukarvården. Respekten för lagstiftningen måste bli 

större. 

> Gör ”Ett kontrakt för livet” till en 

permanent verksamhet, ge länsstyrelserna 

och Socialstyrelsen 30 nya tjänster 

för tillsyn av hur kommunerna sköter 

missbrukarvården och sprid mer information 

om tillämpningen av LVM. 

Det här är något av innehållet i delbetänkandet 

”En bättre tillsyn av missbrukarvården”. 

Betänkande betonar kraftigt 

vikten av att kommunerna använder sig 

av LVM-vården, och att länsstyrelserna 

får förutsättningar att kontrollera att de 

verkligen gör det. 

”En bättre tillsyn av missbrukarvården” 

ingår som tilläggsuppdrag i en större 

statlig utredning om tillsynen inom socialtjänsten. 

I den utredningen, som ska redovisas 

först nästa sommar, ska bland annat 

SiS egen tillsyn behandlas. 

I tilläggsuppdraget ligger fokus mycket 

på hur den, enligt utredaren Kjell Stridsman, 

nedprioriterade missbrukarvården 

>> Sveriges nya folkhälso- 

och socialtjänstminister 

heter 

Maria Larsson. Hon 

efterträder Morgan 

Johansson på posten 

som den minister som 

är politiskt ansvarig 

för SiS verksamhet. Maria Larsson 

Maria Larsson är 

kristdemokrat från Gnosjö, utbildad lärare 

och riksdagsledamot sedan 1998. 

Under tiden i riksdagen har hon bland 

annat suttit i arbetsmarknadsutskottet, 

näringsutskottet, jämställdhetsrådet och 

utrikesnämnden. 

Maria Larsson är förste vice ordförande 

i Kristdemokraterna och var en av dem 

som var aktuell som partiledare efter Alf 


ska fungera bättre. Inte minst intresset för 

att använda och respektera LVM-lagstiftningen 

måste öka. ”Om det finns en inofficiell 

policy i kommunen om att inte 

tillämpa LVM/LVU är detta ett principiellt 

ställningstagande som får betydelse i individuella 

ärenden, vilket är oacceptabelt 

och står i strid med de grundläggande 

principerna i socialtjänstlagen”, skriver 

utredaren. Han slår också fast att de fall 

där personer dött av sitt missbruk för att 

kommuner inte använt sig av lagen, visar 

att det finns starka skäl att skärpa tillsynen. 

Enligt utredningen kan det göras på flera 

sätt. Ett förslag är alltså att länsstyrelserna 

och Socialstyrelsen tillsammans får 

resurser till ytterligare ett trettiotal tjänster 

för tillsyn av missbrukarvården. Här 

betonar utredaren att det särskilt när det 

gäller tvångsvård är viktigt med en omfat- 

Maria Larsson blir SiS minister 

Svensson. Den posten gick till Göran 

Hägglund som nu blir socialminister och 

chef för socialdepartementet. 

Statssekreterare hos Maria Larsson är 

Ragnwi Marcelind. Hon har varit riksdagsledamot 

(1998–2006) för Kristdemokraterna, 

senast som ordförande i 

bostadsutskottet. Dessförinnan arbetade 

hon som organisationssekreterare på 

Kristdemokraternas partikansli (1995– 

1998). Hon har också varit ordförande i 

Mittengruppen i Nordiska Rådet och 

distriktsordförande för Kristdemokraterna 

i Gävleborg. 

tande tillsyn. Ett annat förslag är att staten 

ökar sin styrning av, och ansvar för, 

missbrukarvården genom att permanenta 

”Ett kontrakt för livet”, och att Socialstyrelsen 

får i uppdrag att sprida kunskap 

om hur LVM/LVU ska tillämpas. Dessutom 

efterlyser utredaren en bättre kartläggning 

av hur kommunerna sköter 

missbrukarvården. Därför behövs en 

utbyggd statistik inom missbruksområdet. 

Det var dåvarande socialtjänstministern 

Morgan Johansson som för två år sedan 

tillsatte utredningen. Sedan dess har 

Sverige bytt regering och det blir den 

nuvarande ministern, Maria Larsson, som 

får ta ställning till utredarens förslag. 



Läs delbetänkandet. 

Allt fler droger 

i Göteborg 

>> Fortsatt stark ställning för GHB, fler 

nya droger än på andra orter och en 

ökning av antalet ungdomar som regelbundet 

berusar sig liksom av personer 

som missbrukar kokain. 

Det visar en lägesrapport från Göteborgs 

informationscentrum för alkohol- 

och narkotikafrågor, Kunskapskällar´n. 

Socialtjänst, polis, sjukvård, frivård och 

frivilligorganisationer har fått svara på 

frågor om droger och missbruk Även om 

många talar om en oförändrad situation 

finns vissa orostecken. 

Informationen kommer även i fortsättningen 

att samlas in var sjätte månad. 


Ladda ner rapporten.

Socialtjänsten i Gävle 

letar efter hålen i budgeten 

Gör socialtjänsten rätt saker, på rätt sätt och tillräckligt effektivt? Det vill 

Socialtjänst Gävle veta och låter en extern revisionsfirma hitta svaren. 

Bakgrunden är stora årliga budgetunderskott. 

> Ännu ett stort underskott väntar vid 

årets slut, trots engagerad personal 

som försöker göra ett bra jobb. För Socialtjänst 

Gävle, som Gävle kommuns IFOverksamhet 

kallas, blir det åter röda siffror 

på åtskilliga miljoner och ledningen 

har tröttnat på att bara skicka ut dystra 

besked till sina handläggare. 

– Vi har kommit till vägs ände. Vi har 

väldigt god koll på ekonomin men pengarna 

räcker ändå inte, säger Jim Salamon 

som är chef för den sociala enheten. Han 

och resten av ledningsgruppen för Socialtjänst 

Gävle vill veta vad underskotten 

egentligen beror på. Eller rättare sagt, om 

någonting kan och bör göras annorlunda. 

Därför ska en stor fristående revisionsbyrå 

göra en ordentlig genomlysning av 

socialtjänstens ekonomi. 

En extern revision är inte det första man 

kopplar ihop med budgetunderskott på 

kommunal nivå, men Jim Salamon ser 

inga alternativ. Dels vill han att utomstående 

gör en oberoende analys av om socialtjänsten 

gör det den ska, dels är han 

rädd om sin personal. 

– Skickas det hela tiden ut signaler om 

hur viktigt det är att hålla budgeten, och 

man ändå aldrig lyckas göra det, får 

handläggarna aldrig någon positiv feedback. 

Det kommer bara kritik. Man frågar 

sig om man gör för mycket eller fel 

saker, och om man inte är tillräckligt duktig 

eller nog effektiv. Socialt arbete handlar 

ju väldigt mycket om att vilja göra 

gott, och upprepade signaler om ineffektivitet 

gör att socialarbetare känner sig 

klämda, säger han. 

Diskussionerna om en extern revision 

inleddes i våras, och revisionsbyrån som 

fick uppdraget ska redovisa sitt resultat 

i slutet av oktober. Frågan är förstås vad 

som händer om revisorerna hittar verksamhet 

som socialpolitikerna tycker sig 

Eviga underskott. Varför räcker aldrig pengarna? Det undrar socialtjänsten i Gävle som dras med 

eviga underskott i budgeten. Nu ska en revisionsbyrå se över om arbetet kan utföras på ett mer effektivt 

sätt. Foto: Ester Sorri/Pressens Bild 

kunna stryka. Jim Salomon är inte orolig. 

Det finns knappast någonting som går att 

skära bort. Det mesta som görs är sådant 

som regleras genom olika lagar och som 

inte är förhandlingsbart. Dessutom är 

tonen inte särskilt hård mellan tjänstemän 

och politiker. 

– Vi möter förståelse för att vår verksamhet 

kostar pengar, men vi vill ändå göra revisionen 

för att se om vi missar något som 

andra kan se. Vi tror inte att vi gör onödiga 

saker utan skulle nog kunna utveckla 

arbetet ännu mer om vi hade pengar, säger 

han. 

Just detta kanske bidrar till svårigheten 

att hålla igen. När det gäller socialt arbete 

finns hur mycket som helst att göra, 

behoven är enorma och socialtjänstens 

uppgifter växer hela tiden. Då kan det 

vara svårt att bromsa, ta ett steg tillbaka 

och se vad som möjligen kan stå tillbaka 

till förmån för det som absolut måste 

göras. 

– Jag tycker egentligen att alla kommunledningskontor 

borde ha specialister 

som kunde gå igenom kommunens olika 

verksamheter. Det är så lätt att bli blind 

när man befinner sig mitt i dem, säger Jim 

Salamon. 


> Tips till redaktionen? 

Kontakta oss! 08-453 40 11 

sistone@stat-inst.se 


Lycklig i landet. I odlingslandet på Stigbyskolan känner Ali harmoni och glädje. Det är inte många tvångsomhändertagna ungdomar som kan röra sig så fritt hela dag 

Gröna fingrar på Stigbysk 

Ali på Stigbyskolan har gröna fingrar och njuter av att odla i stället för att bryta 

ner. I parkutbildningen ersätts destruktiva tankar av omsorg om det som växer. 

> I Alis rum på den låsta avdelningen 

på Stigbyskolan tronar en gracil, röd 

blomsterstängel i fönstret. Utanför på det 

regnvåta gräset står ett litet växthus inslaget 

i plast, hans eget. I odlingslandet 

bland väldoftande bladpersilja och meterhöga 

solrosor har Ali hittat en plats där 

han trivs och här har han tillbringat 

många timmar med att så, vattna och till 

slut skörda. Kanske är det minnet av de 

där goda körsbärstomaterna som mamma 

odlade, kanske bara en ovanlig talang för 

att få frön att gro. Under de månader som 

Ali varit på Stigbyskolan på Visingsö har 

omsorgen om det som växer i jorden allt- 


mer ersatt de destruktiva tankarna på 

brott och droger. 

– Man blir lugn av att vara utomhus 

och röra på sig hela dagarna, säger han 

och borstar av sina jordiga jeansknän. 

Killarna i verkstan kallar oss som jobbar 

här ute för tjejer, men de är bara avundsjuka. 

Dessutom är det här ett ganska slitigt 

arbete. Ibland är man så slut efter en 

arbetsdag att man bara däckar när man 

kommer in på rummet. 

Arbetsdagen Ali talar om är i själva verket 

en av flera gymnasiekurser som pojkarna 

på Stigbyskolan har möjlighet att 

välja. Parkutbildningen drog igång för två 

år sedan när läraren Daniel Hörberg 

Björklund kom till Visingsö för att odla 

både växter och människor, som han 

uttrycker det. 

Intresset har varit stort och nu finns det 

varje dag pojkar som sköter om skolans 

park, klipper gräs, ser till att rabatterna 

prunkar och svarar för det gemensamma 

odlingslandet. Varje vecka under skördesäsongen 

drar man upp färska grönsaker och 

rotfrukter. Råvaror till glädje för dem som 

står för matlagningen på Stigbyskolan. 

– Det är viktigt att odlingen inte är ett 

självändamål, säger Daniel Hörberg 

Björklund, som tidigare drivit en egen

arna, konstaterar han. 

olan 

handelsträdgård. Vi ska inte odla en 

massa grönsaker och sedan dumpa dem 

på komposten. 

I stället ska ungdomarna känna stoltheten 

i att ta ansvar för något som ger konkreta 

resultat. Daniel Hörberg Björklund 

talar om att ta fasta på det positiva hos 

varje pojke och att våga låta sin egen entusiasm 

smitta av sig. Att han lyckats råder 

det inget tvivel om. Och att ansvar föder 

ansvar får han ständigt nya bevis på. Inte 

minst genom det engagemang som eleverna 

har visat i skötseln av växterna. 

– Utan ungdomarna hade vi aldrig kunnat 

driva upp så många plantor som vi 

har gjort. Under vintern står plantorna 

inomhus under väldigt starkt ljus och slarvar 

man med vattningen torkar de snart 

ut. Men varje morgon har pojkarna gått 

Tid för gemenskap. Pysslandet med grönsaker ger också tid för småprat och gemenskap. Här förbereds 

godsaker till köket på Stigby. Läraren Daniel Hörberg Björklund plockar blasten från palsternackor, 

Ali tar hand om sköljningen, medan Claudio tar bort fula blad från spetskålshuvuden. 

Omväxlande arbete. Trädgårdsarbetet blev en positiv överraskning för Claudio som bara varit några 

dagar på Stigby.”Det är kul att man får göra så många olika saker”, säger han. Här vattnas plantorna i 

det prunkande växthuset. 

upp och vattnat, oavsett om jag varit här 

eller inte. 

För Ali är det självklart att ta ansvar för 

det som gror, inte minst i det egna växthuset. 

Under en period på rymmen var det 

främst avokadoträdet han bekymrade sig 

för. Skulle det klara sig när han inte var på 

plats? Väl tillbaka på Stigbyskolan fick 

han en chock när han såg hur det förut så 

välskötta växthuset förvandlats till en 

igenvuxen djungel. 

– Jag blev så sur på mig själv, säger han. 

Att jag hade låtit det gå så. 

I framtiden tänker Ali vårda både sig 

själv och växterna bättre. Kanske blir det 

jobb som florist, resonerar han och berättar 

sedan om succén på Visingsös årliga 

skördefest. Under en enda dag sålde ungdomarna 

grönsaker för 4 000 kronor. 

– Vi stod där längs vägkanten och 

erbjöd våra grönsaker. Fattar du – vi gjorde 

succé! Vi som bara har odlat i åtta 

månader sålde mer än dem som odlat här 

på ön i tjugo år. 

På frågan varför han tycker att odling 

är så kul svarar Ali utan att tveka: 

– Det här är grymt. Vi skapar något 

levande, i stället för att bryta ner oss själva 

eller omgivningen. 

Text: Jessica Rydén 

Foto: Hans Runesson 

Fotnot: Ali och Claudio heter egentligen någonting 

annat. 


Arbetsterapeuten kan vara 

nyckeln till framgång 

Glöm det där med pysseltanter. SiS arbetsterapeuter är en viktig grupp som 

kan betyda mycket för hur klienter och ungdomar får det efter utskrivningen. 

Ändå är de bara fem. 

> Aktiviteter som ger vardagen innehåll 

och stärker självförtroendet. 

Noggranna observationer av vad som 

fungerar mentalt och motoriskt, och av 

hur brister kan kompenseras. Kvalificerade 

utredningar fulla av handfasta råd till 

socialtjänsten. 

SiS arbetsterapeuter kan bidra med en 

hel del. Trots det är de bara fem. 

På bara fyra av totalt 47 LVM-hem och 

särskilda ungdomshem ingår deras yrkesgrupp 

i personalstyrkan, något som kan 

tyckas märkligt. Inom SiS vårdas många 

ungdomar och vuxna missbrukare med 

olika funktionsnedsättningar, både 

somatiska, psykiska och neuropsykiatriska. 

Arbetsterapeuter är experter på hur 

just nedsatta och försvunna funktioner 

kan stöttas och ersättas. Utan deras kunskap 

finns risk att en aldrig så väl förberedd 

fortsättning ute i samhället misslyckas, 

för att den som går vidare till praktik, 

skola eller eget boende saknar rimlig 

chans att klara det som krävs. 

SiS fem arbetsterapeuter har bildat ett 

nätverk för att få gemenskap och bli 

starkare som grupp. Marja-Leena Ritari 

som jobbar på Bergsmansgården är den 

enda arbetsterapeuten inom ungdomsvården. 

Hon arbetar med att stärka flickorna 

genom nivåanpassad sysselsättning som 

hon ser till att de klarar och mår bra av, 

men det hon och flickorna gör tillsammans 

fyller även en annan funktion. 

– Jag arbetar både med akutplacerade 

flickor och med flickor som är inne för 

utredning. Vid utredningar använder jag 

aktiviteterna som grund när jag gör min 

bedömning. Alla bitarna kommer med: 

koncentration, uthållighet, instruktionsförståelse, 

noggrannhet, intresse och hur 

länge man orkar. När det gäller akutplacerade 

flickor handlar det om jagstärkande 

arbete, om att stanna upp i tillvaron 

och vara i det man håller på med här och 


nu, säger Marja-Leena Ritari. Hon tror 

att hennes observationer är viktiga. Upptäcker 

hon att en flicka har dålig finmotorik 

kan hon till exempel hjälpa till att 

tona ner en dröm om ett yrke som flickan 

aldrig skulle klara. 

Eva Johannesson och Carola Bonn som 

arbetar på LVM-hemmen Runnagården 

respektive Ekebylund hjälper socialtjänsten 

att ta reda på vilket stöd klienterna 

behöver. På Ekebylund finns många äldre 

Vi har ett syfte med 

pysslet: att se om 

funktionerna finns eller 

upptäcka vad personen 

behöver för att få ett 

bättre självförtroende. 

kvinnor som är både psykiskt och fysiskt 

handikappade. I Carola Bonns funktionsbedömningar 

inför hemgång tar hon reda 

på vad en klient klarar av. Hur måste 

bostaden anpassas och hur mycket tillsyn 

behövs? Kan man räkna med att kvinnan 

klarar av att handla, laga mat och sköta 

hygienen själv? 

– Sedan hänger det på om hon kan hålla 

sig från drogerna, men jag kan berätta 

vilka möjligheter som finns att kompensera 

de funktioner som inte fungerar. 

På Runnagården finns numera två arbetsterapeuter. 

Eva Johannesson har fått en 

medhjälpare på deltid och tycker att hon 

möter respekt för sin yrkesroll. Hennes 

funktionsutredning AMPS (Assessment of 

Motor and Process Skills) ingår i LVMhemmets 

utredningsarbete, och hennes 

specifika kunskaper kan hjälpa klienterna 

när de lämnat Runnagården. 

Eva Johannesson berättar om kvinnan 

med en neuropsykiatrisk diagnos som 

hade kontakt med en arbetsterapeut i sin 

hemkommun. 

– Henne kunde jag ringa och vi ordnade 

en vårdkedja för klienten. Fanns det fler 

arbetsterapeuter inom SiS kunde fler få 

det stödet. Vi som har samma utbildning 

talar ju samma språk. 

Förmodligen är det skönt för Eva Johannesson 

att tala med någon med samma jobb 

som vet vad en arbetsterapeut gör. Många 

har inte en aning. 

De fem är medvetna om att ”pysseltanter” 

är ett begrepp som säkert dyker upp i 

fler än ett huvud. Visst har arbetsterapeuterna 

imponerande verkstäder för skapande 

verksamhet, och visst är lustfylld 

sysselsättning viktig, men det pågår hela 

tiden ett arbete när klienterna och flickorna 

vistas där. Ett arbete som annan personal 

inte utför när de rent allmänt pysslar i 

ett hobbyrum. 

– Utan arbetsterapeuter tror jag att man 

missar att titta på vad varje person behöver 

för att komma vidare och få ut mer av 

stunden, säger Carola Bonn. Vi har ett 

syfte med pysslet. Syftet är antingen att se 

om funktionerna finns eller att upptäcka 

vad personen behöver för att få ett bättre 

självförtroende och våga ta steget att leva 

utan droger. 

– Vi måste berätta hur vi tänker för 

annars tror folk att vi bara har roligt, 

säger Marja-Leena Ritari. 

– Och visst, jag har det roligaste arbetet 

på Bergsmansgården, men det ligger jobb 

bakom. 

Arbetsterapeuternas nätverk, som även 

består av Runnagårdens Madeleine Leverin 

och Cecilia Österling på Renforsens 

behandlingshem, tänker kämpa för att få 

fler kollegor inom SiS. 

– Vi ser det som en utmaning, förklarar 

Eva Johannesson. Hon och Madeleine

Inga pysseltanter. Marja-Leena Ritari, Madeleine Leverin, Carola Bonn och Eva Johannesson ser gärna att SiS anställer fler arbetsterapeuter. Det skulle 

de intagna ungdomarna och klienterna må bra av. Och socialtjänsten skulle få mer hjälp att förbereda för livet efter utskrivningen. På bilden saknas 

Cecilia Österberg som arbetar på Renforsens behandlingshem. Foto: Ulla-Carin Ekblom 

Leverin har börjat arbeta med Runnagårdens 

kvinnor enskilt i stället för i grupp, 

vilket gör det lättare att följa upp och 

utvärdera arbetet. Förhoppningsvis ska 

det visa att verksamheten ger resultat och 

inte bara kostar. 

Men ibland är det enkelt att se att till 

synes svårförklarliga motgångar går lätt 

att vända bara rätt ögon ser på dem. 

Eva Johannesson berättar om kvinnan 

som ideligen kom tillbaka utan att ha klarat 

av AA-möten inne i Örebro. Ingen förstod 

varför. Hon kunde ju både delta i 

gruppövningar och tala inför andra. 

– Till slut visade det sig att man skulle 

turas om att koka kaffe. Kvinnan saknade 

självkänsla och var osäker inför kaffebryggaren. 

När vi tillsammans kokat 

kaffe några gånger på bryggaren i AAlokalen 

kunde hon gå på sina möten. 


Fotnot: Arbetsterapeutprogrammet blev högskoleutbildning 

i slutet av 1970-talet. I den treåriga 

utbildningen ingår bland annat sjukdomslära, 

psykologi, pedagogik och människans utveckling 

ur ett biologiskt perspektiv. I utbildningen 

ingår även att studera grundläggande arbetsterapi 

och vetenskaplig teori och metod, människan 

i aktivitet och handikapp och samhälle. 

Värdefulla men bortglömda 

>> Arbetsterapeuterna är uppskattade på 

sina institutioner. Även chefen för SiS 

enhet för vård och behandling lovordar 

dem, men han kan inte lova att de blir fler. 

– Vi har både ungdomar och vuxna med 

funktionshinder, och arbetsterapeuterna 

kan utforma omgivningen efter det stöd 

som behövs. Deras funktionsbedömningar 

är mer vardagliga än många andra 

utredningar som görs inom SiS och är 

enkla för socialtjänsten att ta till sig. 

Tomas Ring, chef för SiS enhet för vård 

och behandling, är full av lovord. Men 

trots att han är medveten om att arbetsterapeuterna 

är en liten grupp, ser han inget 

sätt att göra den större genom direktiv 

uppifrån. Vilken personal som anställs är 

upp till varje institutionschef att bestämma. 

– I det här fallet tror jag att man får visa 

på goda exempel, säger Tomas Ring. Han 

tror att SiS kommande regionalisering 

möjligen kan bli ett sätt för yrkesgruppen 

att växa. Kan institutioner i en region tillsammans 

anställa en arbetsterapeut som 

handleder personal, anpassar miljöer och 

gör funktionsbedömningar blir professionen 

kanske mer intressant. 

– Vi försöker lyfta arbetsterapeuterna i 

olika sammanhang, men vi glömmer 

också bort dem. Det är ett dilemma att 

vara en liten grupp i ett stort kollektiv. 

Erik Lindkvist, biträdande institutionschef 

på Bergsmansgården, tycker att det 

är synd om arbetsterapeuterna glöms 

bort. De borde finnas på fler institutioner. 

Marja-Leena Ritari som arbetar på hans 

ungdomshem är värdefull. 

– Vi har väldigt stor nytta av hennes 

bedömningar. Flickorna vill ofta så mycket 

men det blir ingenting av det, och då 

kan hon se varför. 

Runnagårdens chef, Eva-Lotta Ardermark, 

säger att Eva Johannessons funktionsbedömningar 

har en oerhört viktig 

roll i LVM-hemmets utredningsarbete. 

Dessutom ger aktiviteterna hos arbetsterapeuterna 

kvinnorna stärkt självförtroende 

och visar på sysselsättning att fortsätta 

med efter tiden på institutionen. 


[ NY FORSKNING ] 

”SiS familjearbete måste 

få bättre förutsättningar” 

I en ny avhandling ser Martha Kesthely brister i SiS familje- och nätverks- 

arbete. Det är viktigt att alla föräldrar involveras i behandlingen, annars 

drabbas de unga. 

> Trots höga ambitioner och utbildningssatsningar 

bedrivs det fortfarande 

för lite familjearbete inom SiS. Det 

anser Martha Kesthely i sin avhandling 

Jag vill att ni hämtar min mamma. I grunden 

finns goda möjligheter att arbeta med 

de intagnas föräldrar, men statusen på 

familjearbetet måste höjas inom SiS och 

det behövs mer kompetens, anser hon. 

– Det ska finnas personal med utbildning 

i familjearbete på varje avdelning. En 

annan idé är att på regional nivå inrätta 


särskilda familjecenter som kan erbjuda 

både utbildning och konkreta tjänster till 

omkringliggande institutioner. 

Martha Kesthely är utbildad familjeterapeut 

och har på olika sätt arbetat med 

att utveckla familjearbetet inom SiS. Med 

familjearbete avses allt från information 

till föräldrar, till mer strukturerat stöd och 

ren familjeterapi. I sin avhandling har hon 

följt 6 av 21 behandlare inom ungdomsvården 

som under 2000–2001 genomgick 

en skräddarsydd högskoleutbildning 

Höjd status. Varje avdelning på SiS särskilda ungdomshem ska ha personal med utbildning i familjearbete, 

anser Martha Kesthely som i sin avhandling har undersökt vilka möjligheter och hinder det 

finns för SiS-personal som vill arbeta med föräldrar. Foto: Hans Hammarskiöld/Tiofoto 

i familjearbete. Tanken var att undersöka 

vilka möjligheter och hinder det i praktiken 

finns för SiS-personal som vill arbeta 

med föräldrar. 

– De tre avdelningar som är med i studien 

representerar olika behandlingskulturer 

och har skilda målgrupper, men 

sammantaget tror jag att de ger en god 

bild av villkoren för familjearbete inom 

hela SiS ungdomsvård, säger Martha 

Kesthely. Hon betonar att de insatser som 

trots allt kommer till stånd ofta håller hög 

kvalitet. Problemet är bara att det sker i 

alltför liten utsträckning. Vid de fältstudier 

som hon bedrev under ett antal veckor 

åren 2002–2004 var totalt 24 ungdomar 

intagna på avdelningarna i studien. 

Med 15 av dem bedrevs någon form av 

familjearbete, medan nio blev utan. 

– Hindren låg främst i yttre faktorer 

som ekonomiska ramar och organisation, 

säger hon. Det vill säga variabler som personalen 

hade svårt att påverka. Om man 

som behandlare ens ska överväga att sätta 

igång ett familjearbete krävs resurser, stöd 

från chefen och tydliga mandat. 

I sin avhandling beskriver Martha Kesthely 

att de förutsättningarna i praktiken ofta 

saknades. Många behandlare var så tyngda 

av praktiska sysslor att de försakade 

goda tillfällen att exempelvis prata med 

föräldrar på besök. En del organisationsproblem 

var högst påtagliga, som att föräldrar 

inte släpptes in på en låst avdelning. 

Andra handlade mer om personalens 

uppfattningar om familjearbete. 

– På den slutna avdelningen hade man 

till exempel svårt att förstå att familjearbete 

inte enbart måste handla om i förväg 

planerade samtal, berättar Martha Kesthely. 

Hon tror inte att det finns någon 

optimal modell för hur arbetet ska organiseras, 

men noterar att det ur vissa aspekter 

är bra med en särskild funktion för 

familjearbete.

– Den avdelning som inrättat en speciell 

tjänst för arbetet med familjer utförde 

också i praktiken fler ”familjeprojekt” än 

de andra avdelningarna. Nackdelen var 

att den familjeansvariga kände sig ganska 

ensam i sin roll och inte alltid lyckades 

påverka övrig behandlingspersonal. 

På två av tre avdelningar var socialtjänstens 

uppdrag ofta avgörande för huruvida 

anhöriga involverades i behandlingen 

eller inte. Men ett tydligt uppdrag innebär 

inte automatiskt att själva behandlingen 

håller god kvalitet, understryker Martha 

Kesthely. Den personal som genomgått en 

utbildning i familjearbete kände sig visserligen 

tryggare i mötet med föräldrar än 

tidigare, men fortfarande var det vanligt 

att man kände osäkerhet inför uppgiften. 

Få tvekade inför att ha kontakt med relativt 

välfungerande och sammanboende 

föräldrar, men komplicerade familjeförhållanden, 

missbruksproblem och språksvårigheter 

avhöll många från att närma 

sig föräldrar. 

– Ett exempel är avdelningen där man 

tyckte det var problematiskt att bjuda in 

mamman till en flicka, eftersom mamman 

missbrukade. Detta trots att flickan blev 

ledsen av att inte få träffa sin mamma. Till 

slut kom ett möte till stånd, men eftersom 

socialtjänsten bestämt att flickan skulle 

flytta till ett nytt hem såg personalen föga 

anledning att inleda ett kvalificerat arbete 

med dem båda och uppmuntra fortsatta 

kontakter. 

För att utveckla personalens kompetens 

> För många projekt kan leda till projekttrötthet 

som gör att viktigt utvecklingsarbete 

hämmas. I stället för att 

bädda för reformer och nya sätt att jobba 

ger utvecklingsprojekten institutionerna 

möjlighet att finansiera redan självklar 

verksamhet. De ger status och hjälper till 

att motivera och rekrytera personal, men 

de leder knappast verksamheten framåt. 

Det anser socionomen Gudrun Elvhage 

som nyligen disputerade med avhandlingen 

Projekt som retorik och praktik, om 

räcker det således inte med punktinsatser 

som tillfälliga utbildningsinsatser eller 

projekt, poängterar Martha Kesthely. Personalen 

måste erbjudas kontinuerlig 

handledning. 

Är det då självklart SiS ansvar att bedriva 

familjearbete? Ja, svarar Martha Kesthley, 

men ansvaret för det delar man med soci- 

Om man som behandlare 

ens ska överväga att 

sätta igång ett familjearbete 

krävs resurser, 

stöd från chefen och 

tydliga mandat. 

altjänsten. Det viktiga 

är inte alltid vem som 

leder arbetet, utan att 

man tidigt gör en 

gemensam planering 

och bestämmer vem 

som ska ansvara för 

vad. Bristande samarbete 

mellan olika Martha Kesthely 

vårdgivare kan få förödande konsekvenser. 

– På en avdelning fanns en tydlig planering 

för hur man skulle arbeta med en 

pojke och hans mamma, men planeringen 

föll helt när en psykolog kom in och ställ- 

utvecklingsarbete på 

särskilda ungdomshem. 

I den undersöker 

hon hur några av SiS 

ungdomsinstitutioner 

organiserat sitt 

utvecklingsarbete och 

vilka effekter det fått 

för det fortsatta arbe- Gudrun Elvhage 

tet med vård och 

behandling. Avhandlingen tittar närmare 

på fyra särskilda ungdomshem och en fri- 


de en ny diagnos. Inriktningen på behandlingen 

ändrades, pojken blev förbannad 

och frustrerad och mamman vågade inte 

följa den ursprungliga planen. 

Martha Kesthely hoppas att hennes 

avhandling ska leda till att SiS ledning diskuterar 

om man vill satsa på familjearbete 

eller inte. Att inte göra det vore att återgå 

till en förlegad institutionsvård, tycker 

hon. 

– SiS riktlinjer är för diffusa när det gäller 

familje- och nätverksarbete. För både personalen 

och socialtjänsten borde det finnas 

mycket tydligt formulerat vad SiS ska 

kunna erbjuda i den vägen. 

Dessutom borde SiS inte bara ta in välfungerande 

behandlingsmetoder utifrån, 

utan även utveckla egna behandlingsmetoder 

för olika typer av familjesammanhang, 

tycker Martha Kesthely. I framtiden 

kommer familjearbetet att ha en mer 

självklar plats inom institutionsvården, 

tror hon. 

– Jag tillbringade ett halvår på ett 

Familjecentrum i USA, där det var självklart 

att välkomna föräldrar och representanter 

för föräldraorganisationer i 

behandlingen. Här finns fortfarande en 

osäkerhet kring att arbeta så, men jag tror 

att det kommer att bli vanligare även hos 

oss. Det går aldrig att bortse från att relationerna 

till föräldrarna påverkar ungdomarnas 

utveckling. 



Beställ avhandlingen. 

Styrning krävs för lyckade projekt 

Gudrun Elvhage har disputerat med en avhandling om utvecklingsprojekten på 

SiS särskilda ungdomshem. Mer styrning behövs, anser hon. SiS FoU-direktör 

menar att mycket blivit bättre på senare år. 

liggande avdelning som alla fått pengar 

till utveckling av familj- och nätverksarbete. 

Gudrun Elvhage har intervjuat både 

chefer på olika nivåer och behandlingspersonal, 

och den sammantagna analysen 

ger en bild av såväl otillräcklig styrning 

från SiS ledning sida, som av kortsiktigt 

tänkande och bristfällig implementering. 

Tufft betyg alltså, men forskningen 

grundar sig på intervjuer gjorda för över 

fem år sedan och Gudrun Elvhage är inte 

främmande för att förändringar kan ha 

SiStone nr 5 2006 19 

>>


Det är i allmänhet lätt att sätta igång med 

projekt, men svårare att tänka långsiktigt. 

skett på senare tid. Förkärleken för 

utveckling i projektform är dessutom 

knappast unik för SiS. 

– Så här arbetar man inom alla myndigheter. 

Just nu jobbar jag med stadsdelar 

där man använder projekt på precis 

samma sätt. Jag tror att längtan efter rationellt 

tänkande är stark inom alla organisationer 

som vill styra utvecklingen, och 

man använder projekt för att få fokus på 

en särskild inriktning och för att få personalen 

att engagera sig, säger Gudrun Elvhage. 

Hon gissar att socialt arbete är extra 

mottagligt för projektformen eftersom det 

innebär arbete med så tunga frågor. Med 

ett projekt kring en svår grupp eller en ny 

behandling ser problemen mer lätthanterliga 

ut, och personalen får möjlighet att 

koncentrera sig och kanske lägga annat åt 

sidan. 

Inom SiS fyller utvecklingsprojekten en 

viktig roll när det gäller att föra verksamheten 

framåt. Varje år har institutionerna 

möjlighet att söka pengar för att kunna 

arbeta i projektform kring nya arbetssätt, 

nya organisations- och arbetsformer eller 

uppföljning och utvärdering. Ungefär 

hälften av ansökningarna beviljas. Enligt 

SiS definition bör ett utvecklingsprojekt 

bland annat innehålla ett nyhetsmoment 

och gå väsentligt utöver den ordinarie 

verksamheten. 

Här ser Gudrun Elvhage stora skillnader 

mellan teori och praktik. De särskilda 

ungdomshem hon koncentrerade sig på i 

sin forskning hade alla fått pengar till 

utvecklingsprojekt om familje- och nätverksarbete. 

Något hon ställer sig frågande 

till. ”Med tanke på de kunskaper som 

finns om familjens betydelse för behandling 

av barn och ungdomar ställer man sig 

frågan varför inte Statens institutionsstyrelse 

gjort det obligatoriskt för de särskilda 

ungdomshemmen att arbeta med ungdomarnas 

familjer? Ur detta perspektiv 

blir det märkligt att man måste starta projekt 

för att ungdomshemmen ska arbeta 

med det som borde vara ett självklart 

inslag i deras verksamheter”, skriver hon i 

avhandlingens avslutande diskussion. 

Hon tycker sig ha sett att ungdomshemmens 

ledningar ibland ser utvecklingsprojekten 

som ett sätt att finansiera dyr kärnverksamhet 

de annars haft svårt att mäkta 

med. Att SiS från centralt håll inte i tillräcklig 

grad kontrollerar att det görs uppföljningar 

och utvärderingar av projek- 


tens resultat, ger institutionerna möjlighet 

att söka och få pengar till sådant som 

egentligen inte handlar om utveckling. 

För lite styrning och kontroll kan också 

leda till att projekt sjösätts som har små 

chanser att bli lyckade, anser Gudrun Elvhage. 

Hon skulle vilja se en större noggrannhet 

i hanteringen av utvecklingsprojekten. 

Innan några medel delas ut bör ett 

”raster” läggas över den institution som 

söker pengar för att visa om förutsättningarna 

för ett bra resultat verkligen 

finns. Både när det gäller kompetens och 

utbildning, institutionens omvärldskontakter 

med högskolor och andra huvudmän 

i regionen, och personalens och ledningens 

gemensamma inställning till det 

arbete som ska göras. 

Gudrun Elvhage vill helt enkelt ha en 

mer seriös behandling av utvecklingsprojekten 

inom SiS. 

–Det är i allmänhet lätt att sätta igång 

med projekt, men svårare att tänka långsiktigt 

och titta på om utvecklingsarbetet 

stämmer överens med verksamhetens 

innehåll och om det finns projektledare 

med lämplig kompetens och utbildning. 

Det behövs referensgrupper och utvärderare 

knutna till projekten i mycket högre 

grad än i dag, säger hon. 

Utveckling är naturligtvis roligt och nödvändigt, 

inte minst inom den tunga ungdomsvården. 

Just därför är det så viktigt 

att de projekt som sjösätts verkligen håller 

måttet, inte avslutas i förtid på grund av 

brist på pengar eller kompetens, eller försvinner 

ut i ingenting utan att ha utvärderats 

eller lett till någon förändring. 

Gudrun Elvhage berättar i sin avhandling 

om entusiasm och engagemang på de 

undersökta institutionerna, inte minst 

som utvecklingsprojekten kan leda till att 

personalen får del av ny utbildning och 

fokuserar på en gemensam uppgift. Men 

hon berättar också om frustration och 

projekttrötthet. En kvinna som ingår i 

ledningen för ett av ungdomshemmen i 

avhandlingen uttrycker det så här: 

”Tyvärr är min erfarenhet att de flesta 

projekten bara lever från början till slut 

och sedan blir det ingenting efteråt. Man 

använder inte resultaten. Kommer man 

fram till ett resultat finns det inga resurser 

att genomföra verksamheten. Så jag är 

tveksam till projekt.” 



Ladda ner avhandlingen.

Platt fall. Som ostyriga ballonger på drift, ibland med luften pysande så att de till slut faller 

platt till marken. Det är den bild av utvecklingsarbete på särskilda ungdomshem som 

framträder i Gudrun Elvhages avhandling. Illustration: Diana Reybekiel 


Kritik ledde till 

bättre styrning 

>> Det finns alltid ett moment av risk när 

det handlar om utveckling. Allting kan 

inte lyckas. I dag utformas huvuddelen av 

projekten centralt, och jag har svårt att se 

att någon annan verksamhet kunnat 

påverka innehållet så mycket som vi gjort 

de senaste åren. 

Nils Åkesson är som FoU-direktör 

ansvarig för beredningen av utvecklingsprojekten 

inom SiS. Han är övertygad om 

att en modell där institutionerna får söka 

utvecklingsmedel är rätt för myndigheten. 

Skulle institutionerna bara bedriva 

utvecklingsarbete för egna pengar skulle 

de knappast våga satsa på riskabla projekt, 

tror han. 

Han vill inte ha ett system där bara de 

starkaste institutionerna med bäst förutsättningar 

och professionell kompetens 

får chans till utveckling. 

När det gäller styrning och uppföljning har 

mycket hänt på senare år. Det gäller även 

familjearbetet. 

– Myndigheten måste ha goda kunskaper 

centralt för att kunna göra strategiska 

val och veta vilka projekt man ska satsa 

på. Så är det i dag. Det blev en förändring 

i användningen av utvecklingsmedel efter 

kritiken från Riksdagens revisorer 2002. 

De pekade på att vi använde oss av för lite 

kunskapsbaserad vård och behandling. 

– I dag handlar många utvecklingsprojekt 

om att införa en kunskapsbaserad 

behandling eller att via dokumentation 

få kunskap om vårdens innehåll. Vi strävar 

efter att se implementeringen som en 

process över tid. Först gör vi utbildningsinsatser, 

sedan prövas metoden på 

något eller några ställen och så småningom 

lägger man på uppföljning och utvärdering. 

Det är en process på tre fyra år 

och vid varje steg görs en ny prövning av 

om projektet ska få fortsätta, säger Nils 

Åkesson. 

Även när det gäller synen på kärnverksamhet, 

som familjearbete, har mycket hänt 

på senare år. 

– När avhandlingen gjordes pågick 

breddsatsningar för att stimulera institutionerna 

att arbeta med familjerna. Den 

satsningen blev kritiserad och den har vi 

lämnat. Vi stödjer inte sådant som institutionerna 

själva ska sköta. I dag finns 

några familjearbetsprojekt men de handlar 

om ganska avancerade evidensbaserade 

familjeprogram som FFT, MTFC, SiS- 

Komet och familjearbete inom ramen för 

MultifunC. 



[ AKTUELLT ] 

Allt färre LVM i Norrbotten 

Antalet ansökningar om LVM-vård i Norrbotten är det lägsta på tolv år. Det får 

länsstyrelsen att undra om vårdbehovet verkligen tillgodoses. 

> Sedan 1994 har allt färre kommuner 

i Norrbottens län ansökt om allt 

färre LVM. Förra året var en bottennotering 

med bara nio ansökningar från sex av 

länets 14 kommuner. Det är en halvering 

jämfört med 1994. Även antalet ansökningar 

som beviljas har minskat. Det konstaterar 

länsstyrelsen i den nyutkomna 

rapporten ”Ingripanden enligt LVM i 

Norrbottens län 2005”. 

Resultatet har fått länsstyrelsen att undra 

om kommunerna följer LVM. 

– Vi ser att missbrukarvården inte är ett 

prioriterat område, säger Berit Sunnerö, 

socialdirektör på Länsstyrelsen i Norrbottens 

län. Hon förklarar minskningen med 

att kommunerna tycker att det är för dyrt 

att placera och att de inte får de resultat 

de vill ha. Dessutom finns en övertro på 

öppenvården, precis som man för tio femton 

år sedan hade en övertro på behandlingshem. 

– I dag tänker man att öppenvården ska 

Den psykiska ohälsan är stor även bland 

heroinister som får metadon och subutex. 

Det visar en rapport om de tyngsta missbrukarna. 

Obehandlade heroinister gör i snitt av 

med 30 000 kronor i månaden på droger. 

Heroinister som får metadon och missbrukar 

vid sidan av använder en tredjedel 

av den summan. Personer som både missbrukar 

och är i subutexbehandling köper 

droger för 5 000 kronor. 

Det här framgår av rapporten ”Opiatmissbrukare 

med och utan behandling i 

Stockholms län”, som getts ut av Centrum 

för socialvetenskaplig alkohol- och 

drogforskning, Sorad. Rapporten grundar 

sig på intervjuer med 143 heroinister som 

alla hör till den tyngsta gruppen missbrukare. 

Av de intervjuade stod 69 helt utan 

behandling, medan 51 var i metadonbehandling 

och 23 fick subutex. 

Författarna till rapporten ville särskilt 

titta på omständigheterna för den ibland 

ganska bortglömda grupp som inte lyckas 

särskilt bra med sin substitutionsbehand- 


lösa allt, men det är inte trovärdigt. Det 

finns ju de som har ett så gravt missbruk 

att de inte klarar sig inom öppenvården, 

säger Berit Sunnerö. 

Hon pekar på flera omständigheter som 

tyder på att missbruket under perioden 

knappast har minskat. Bland annat visar 

en jämförelse att antalet omedelbara 

omhändertaganden som beviljats har ökat 

sedan 1998. Samtidigt har medelåldern 

hos de personer som får LVM stigit. Av de 

nio ansökningar som gjordes förra året 

rörde sex personer över 51 år. 

– Det tyder på att missbruket gått långt 

och att klienterna är i dålig kondition. 

LVM är ju en skyddslag, det måste man 

tänka på, säger Berit Sunnerö. 

Älvsbyns kommun har inte gjort någon 

ansökan hittills i år. Inte heller i fjol eller 

året dessförinnan. I mitten av 1990-talet 

gjorde kommunen däremot tre fyra 

ansökningar om året. Anne-Britt Fereira, 

avdelningschef för individ- och famil- 

Psykisk ohälsa stor även hos 

behandlade opiatmissbrukare 

ling, och valde därför personer som i viss 

utsträckning fortfarande använde droger. 

Skillnaden mellan grupperna var stor 

inom vissa områden. De obehandlade var 

till exempel i större utsträckning hemlösa 

och de begick betydligt oftare brott. Men 

det fanns även likheter. Till exempel var 

hälften av både de obehandlade och de 

som fick metadon oroade över sina alkoholproblem. 

Få hade fått behandling för 

sitt drickande. 

När det gäller den psykiska hälsan finns 

visserligen stora skillnader mellan grupperna, 

men överlag mår många dåligt. Av 

de obehandlade missbrukarna hade nästan 

tre av fyra upplevt hög eller medelhög 

grad av psykiska problem under månaden 

före intervjun, och 50–60 procent i de 

andra grupperna. ”Att andelen bland dem 

i behandling ändå är så pass hög är 

anmärkningsvärt” skriver författarna och 

menar att det tyder på att psykiska problem 

upptäcks för sällan inom vården. 


Ladda ner rapporten. 

jeomsorgen, förklarar förändringen med 

att socialtjänsten, när ekonomin började 

bli ansträngd i slutet av 1990-talet, sökte 

efter alternativ till LVM. Lösningen blev 

dels tolvstegsbehandling inom öppenvården, 

dels utbildning av personalen i motiverande 

samtal. 

– LVM i sig är ju inte önskvärt. Det är 

till för att motivera till frivillig behandling 

och kan vi motivera tidigare så är det 

bättre, säger Anne-Britt Fereira. 

Vad anser du om länsstyrelsens ifrågasättande 

av om vårdbehovet tillgodoses? 

– Jag tror att vi överlag följer lagen. 

Behövs ett LVM är vi redo att ansöka om 

det, framförallt när det gäller yngre personer. 

Jag kan inte tänka mig att vi som jobbar 

inom socialtjänsten medvetet lämnar 

folk i sticket. 

Åsa Bolmstedt 


Läs länsstyrelsens rapport. 

Fler bör få vård 

med subutex 

>> Sänk tröskeln för heroinister som vill 

behandlas med subutex och metadon. Höj 

den när det gäller vad som krävs för att 

straffa ut sig från behandlingen. Med förenklade 

planeringar och utredningar skulle 

många fler få framgångsrik hjälp. 

Det är några av slutsatserna i den så 

kallade 3 G-studien som genomförts på 

Beroendecentrum Stockholm och Ulleråkers 

Metadonprogram. I studien har 

knappt hundra personer deltagit och de 

har erbjudits en kombination av läkemedel, 

terapi och kontakt med socialtjänsten. 

Skillnaden mot liknande program var 

att deltagarna inte var avgiftade när de 

började och att de fick gå kvar även om de 

fortsatte att missbruka. Tre av fyra fullföljde 

behandlingen och droganvändningen 

gick ner till en låg nivå. 

Forskarna bakom 3 G-studien anser att 

buprenorfin, den aktiva substansen i subutex, 

ska vara förstahandsval när det gäller 

den här sortens behandling av heroinister. 

Metadon bör, på grund av risken 

för överdoser, bara ges när subutex inte 

fungerar.

”Tussning” kan göra 

urinproven onödiga 

På Hällbyanstalten prövar Kriminalvården ett nytt sätt att leta 

narkotika. Kissproven kanske ersätts med en lätt strykning 

över armen. 

> ”Tussning” kan vara ett 

enkelt och billigt alternativ 

till urinprov i kampen mot 

narkotika. I stället för att kräva 

att personer kissar i en mugg 

räcker det med att stryka över 

ett hudområde med ett filter. 

Sedan gör maskinen resten. 

Det handlar om narkotikasök 

med hjälp av biosensor, och 

tekniken prövas just nu på 

Hällbyanstalten i Kvicksund 

utanför Eskilstuna. ”Tussningen” 

som metoden kallas till 

vardags, innebär att ett fint filter 

förs över en yta eller ett 

hudområde och sedan stoppas 

in i en apparat där molekylerna 

förångas. Molekylerna passerar 

biosensorer som ger 

utslag på narkotika och känner 

av förändrad molekylärvikt 

hos de olika preparaten. 

Hällbyanstalten är den enda 

av Kriminalvårdens anstalter 

som har utrustning för ”tussning” 

och än så länge används 

tekniken bara på ytor i celler 

och allmänna områden, berättar 

Johan Lorin som är säkerhetssamordnare. 

– Vi jämför maskinens tillförlitlighet 

med vår narkotikahund 

som vi har stort förtroende 

för. Vi vill veta hur ofta 

resultaten sammanfaller. Därför 

placerar vi ut narkotika 

och ser om både maskinen och 

hunden ger utslag, säger han. 

Johan Lorin tycker att ”tussningen” 

fyller en funktion 

redan som teknik att söka av 

ytor efter narkotika. Snart är 

det dock tänkt att biosensorn 

ska användas på människor. 

Filtret stryks då över huden 

och fångar upp de mikroskopiska 

kristaller som stannar på 

huden när svetten torkat. 

Ger Kriminalvårdens etiska 

råd klartecken inleds ett samarbete 

med subutexprogrammet 

vid beroendekliniken i 

Örebro, och då ska ett stort 

antal urinprov varje vecka 

jämföras med testning genom 

”tussning”. 

Försöket finansieras av Mobilisering 

mot narkotika, och 

Johan Lorin har stora förhoppningar. 

– Resultaten blir väldigt 

intressanta. Sammanfaller de 

väl blir urinproven möjliga att 

ersätta med ett billigt och smidigt 

alternativ. Men först 

krävs en ordentlig utvärdering. 


Unga dricker mindre men mår sämre 

En ny undersökning visar att 

15-åringar dragit ner på både 

alkohol och cigaretter. Den 

visar också att de stressade 

flickorna blir allt fler. 

Svenska skolungdomar röker 

och dricker mindre än tidigare 

och äter nyttigare än för några 

år sedan. Däremot känner sig 

flickorna allt mer oroliga och 

stressade. Ju äldre de blir, 

desto sämre må de. 

Det här visar undersökningen 

Svenska skolbarns hälsovanor 

som Statens folkhälsoinstitut 

genomför vart fjärde 

år. Nu har 2005 års undersökning, 

som bygger på enkätsvar 

från unga i åldrarna 11, 13 

och 15 år kommit, och på 

vissa punkter är den en positiv 

läsning. När det gäller tobaks- 

och alkoholvanor har det skett 

en kraftig förbättring bland 

15-åringarna. För fyra år 

sedan rökte 19 procent av 

flickorna varje vecka, medan 

fjolårets siffra stannade på 10 

procent. Motsvarande andel 

rökare bland pojkarna var 11 

respektive 8 procent. Även 

alkoholkonsumtionen har gått 

ner kraftigt i den här åldersgruppen. 

2001 svarade drygt 

var femte flicka och var fjärde 

pojke att de druckit sig berusade 

minst fyra gånger. 2005 

hade gruppen minskat till 15 

respektive 16 procent. 

Barns och ungas matvanor 

diskuteras mycket, men enligt 

undersökningen har konsumtionen 

av läsk och godis minskat 

sedan 2001, medan fler 

äter frukt och grönsaker. 

Vanorna blir dock sämre ju 

äldre ungdomarna blir. 

Det stora orosmomentet är 

flickornas psykiska hälsa. 

Svaren från 2005 visar att de 

15-åriga flickorna känner sig 

betydligt mer stressade än pojkarna 

och att stressen ökat 

kraftigt de senaste åren. Över 

en tredjedel av flickorna uppgav 

2005 att de hade huvudvärk 

minst en gång i veckan, 

jämfört med 13 procent 1985 

när den första undersökningen 

gjordes. Det året var det 14 

procent som ”kände sig nere” 

minst en gång i veckan. I fjol 

hade den gruppen vuxit till 37 

procent av flickorna. 


Läs undersökningen. 

Sverigebäst 

på dyslexi 

[ AKTUELLT ] 

>> Tungelsta skola i 

Haninge söder om Stockholm 

är bäst i Sverige på att 

arbeta med dyslektiker. Bertil 

Hults stiftelse har utsett 

skolan till vinnare av 

500 000 kronor till fortbildning. 

Stiftelsen, som årligen 

delar ut priset, verkar för att 

kunskaper om dyslexi ska 

genomsyra skolornas verksamhet 

och inte bara vara 

en angelägenhet för speciallärare. 

I Tungelsta skola 

arbetar all personal för att 

barn med dyslexi ska få 

självförtroende och förstå 

sitt funktionshinder. Elevernas 

läsnivå kontrolleras 

noga genom olika tester, och 

dyslektiker får träning både 

i den vanliga klassen och i 

en särskilt centrum. 

Storsatsning 

på nya fängelser 

>> Det råder byggboom hos 

Kriminalvården. Fram till år 

2010 väntas 2 847 nya platser 

stå färdiga, bland annat 

på säkerhetsenheter och två 

storhäkten. Platserna behövs 

eftersom trycket på 

fängelserna är stort. Dessutom 

läggs flera anstalter ner, 

vilket gör att nettotillskottet 

stannar på 1 753 platser. 

Säkerhetsenheterna byggs 

i anslutning till anstalterna 

Kumla, Hall och Saltvik och 

ska ha hög fysisk säkerhet, 

men också hög struktur på 

vården. 

Väst lär mer 

om ungdomar 

>> Göteborgsregionens 

kommunalförbund har fått 

pengar av Ungdomsstyrelsen 

för att kunna arbeta 

mer förebyggande med ungdomar 

och höja kompetensen 

i olika yrkesgrupper. 

Genom bland annat seminarier 

och metodutveckling i 

form av FoU-cirklar. 


[ AKTUELLT ] 

Unga får sova 

på Renforsen 

>> Renforsens behandlingshem 

i Vindeln får en plats 

för avgiftning och övernattning 

för unga som omhändertagits 

enligt LVU. SiS har 

tidigare beslutat att inrätta 

avgiftningsplatser för unga 

på ett antal LVM-hem, och 

alla särskilda ungdomshem 

som har en lämplig plats ska 

ta emot ungdomar som i 

samband med polistransport 

behöver någonstans att övernatta. 

I brist på annan logi 

tvingas de ibland sova i 

arrestlokaler, något bland 

annat JO tycker är olämpligt. 

 

ST-SiS ställer in 

Behandlardagar 

>> Den 29–30 november 

arrangerar SiS en konferens 

för behandlingsassistenter 

på temat Relation och allians 

i behandlingsarbetet. 

Konferensen innehåller både 

externa föreläsare och seminarier 

där SiS behandlare 

berättar om arbetet på de 

egna institutionerna. 

Med anledning av detta 

har ST-SiS, avdelning inom 

fackförbundet ST, beslutat 

att ställa in årets Behandlardagar, 

ett återkommande 

arrangemang som blivit en 

välbesökt mötesplats. ST-SiS 

hoppas att man kan återkomma 

med arrangemanget 

ett annat år. 

Fritt fram 

prata via skärm 

>> Sedan en tid tillbaka kan 

SiS personal konferera med 

hjälp av videokonferensutrustning. 

En sådan finns på 

Råby ungdomshem i Lund, 

Fagareds ungdomshem i Lindome 

och Johannisbergs 

ungdomshem i Kalix och på 

SiS huvudkontor i Stockholm. 

Förhoppningen är att 

nte bara anställda ska kunna 

utnyttja utrustningen utan 

också föräldrar och socialsekreterare. 

 


Krav på plan mot 

kränkning i skolan 

Den nya lagen mot diskriminering i skolan gäller även SiS. 

Nu måste alla institutioner upprätta likabehandlingsplaner. 

> Svenska barn har fått ett 

stärkt skydd som ska förhindra 

att de far illa i skolan. I 

april kom en ny lag om förbud 

mot diskriminering på grund 

av kön, etnisk tillhörighet, 

religion, sexuell läggning eller 

funktionshinder, och mot 

annan kränkande behandling 

som exempelvis mobbning. 

Samtidigt inrättades ett särskilt 

Barn- och elevombud 

(Beo) som ska se till att lagen 

följs. När ett barn blir kränkt 

ska skolan snarast agera med 

utredning och åtgärder, och 

för barn som blivit dåligt 

behandlade ska det bli lättare 

att få skadestånd. 

Lagen gäller även de ungdomar 

som går i skola på SiSinstitutioner. 

Skolverket, liksom 

barn- och elevombudet 

och de andra ombudsmännen 

– JämO, DO, HO och HomO 

– ska se till att lagen följs på 

SiS skolor. 

Grunden för skolans arbete 

Hur många kvinnor som missbrukar 

får hjälp på LVM-hem, 

och vad görs för att graviditeter 

ska bli drogfria? Det ska Socialstyrelsen 

ta reda på. 

Varje år föds flera hundra barn 

i Sverige med skador som 

beror på att mamman missbrukat 

alkohol eller narkotika 

under graviditeten. Dessutom 

omhändertas många barn på 

grund av föräldrarnas missbruk. 

Nu ska Socialstyrelsen 

ta reda på om barn och föräldrar 

får tillräcklig hjälp. I uppdraget 

från regeringen ligger 

mot kränkning är likabehandlingsplanen. 

En sådan ska alla 

skolor, även alla SiS-institutioner, 

ha. Det är i den skolan 

ska beskriva alla insatser som 

behövs för att främja likabehandling, 

vem i ledningen som 

ansvarar för vad, hur rutinerna 

för akuta insatser och uppföljningar 

ser ut och hur elever, 

personal och föräldrar ska 

göras delaktiga. 

Luis Ortiz, som handlägger 

skolfrågor hos SiS, betonar 

hur nödvändigt det är att institutionerna 

följer lagen. 

– Det är viktigt att likabehandlingsplanerna 

upprättas 

i enlighet med bestämmelserna 

och det så snart som möjligt. 

Men med tanke på allt annat 

som också pågår så tror jag att 

det får ta ett par månader, 

säger han. 

En grupp bestående av skolpersonal, 

jurister och institutionschefer 

ska diskutera hur 

att granska om gravida kvinnor 

med missbruk får den vård 

och det långsiktiga stöd de 

behöver, och om insatserna 

sätts in tillräckligt tidigt så att 

graviditeten har en chans att 

bli drogfri och föräldraskapet 

får förutsättningar att fungera. 

Socialstyrelsen ska också undersöka 

i vilken grad tvångsvård 

enligt LVM används för 

att skydda kvinnorna och 

deras barn. 

När socialtjänsten placerar 

gravida missbrukare hos SiS 

vill man ofta att de ska få bo 

så nära hemorten som möjligt. 

en plan kan se ut. Kanske går 

det att göra en generell likabehandlingsplan 

som kan gälla 

på alla institutioner, menar 

Luis Ortiz. 

I SiS skolor går ungdomar som 

tvångsomhändertagits. Finns 

inte risken att de känner sig 

kränkta redan av det, och att 

det resulterar i en mängd ärenden 

till Beo? 

– Nej, det tror jag inte, säger 

Luis Ortiz. Däremot är det 

viktigt att alla på institutionerna 

tar ansvar för de här frågorna. 

Ungdomarna och föräldrarna 

måste informeras om 

de rättigheter eleverna har. 

Vem ska informera och när? 

Är det behandlingspersonalen 

som ska göra det vid inskrivningen, 

eller lärarna när ungdomarna 

kommer till skolan? 



Läs mer om den nya lagen. 

Socialstyrelsen granskar 

hjälp till gravida missbrukare 

Det har gjort att alla LVMhem 

för kvinnor har tagit 

emot gravida och har arbetat 

upp kontakter med den lokala 

mödrahälsovården. Därför 

finns både erfarenhet och 

beredskap hos LVM-hemmen 

när det gäller att ta hand om 

blivande mammor med missbruksproblem. 

Socialstyrelsen fick sitt uppdrag 

av förre socialtjänstministern 

Morgan Johansson ett 

par veckor före maktskiftet, 

och ska redovisa resultatet för 

hans efterträdare Maria Larsson 

senast i oktober 2007.

SiS ungdomsvård får brukarråd 

Nyligen fick myndigheten sitt andra centrala brukarråd. Ett tiotal organisationer 

vill vara med och påverka vården på SiS ungdomshem. 

> Sedan 2004 har SiS ett 

centralt brukarråd för 

LVM-vården. Nu finns ett råd 

även för ungdomsvården. Nyligen 

träffades representanter 

för ett tiotal organisationer för 

att dra upp riktlinjerna för 

rådets arbete. Några av medlemmarna 

i rådet är Riksföreningen 

autism, Familjevårdens 

centralorganisation, 

FAS-föreningen (Fetalt alko- 

[ HÖRT OM NAMN ] 

Arbetet med att få in ett jämställt 

tänkande i SiS behandlande 

verksamhet går vidare. 

Utredningssekreterare Åsa 

Frodlund och forskningsledare 

Tove Pettersson samordnar 

integreringen, och nu har en 

arbetsgrupp bestående av 

institutionschefer bildats. 

I gruppen ingår institutionscheferna 

Katarina Lindeberg 

(Råby ungdomshem), Stig- 

Arne Tengmer (Långanässkolan), 

Tomas Fjellvind (Johannisbergs 

ungdomshem), 

Angela Faleij (Behandlingshemmet 

Älvgården) och Gunnel 

Elf (Fortunagården). 

Arbetsgruppen ska arbeta med 

jämställdhetsanalyser och 

även vara med och utforma 

den kartläggning av jämställdheten 

på institutionerna som 

inleds i höst. Kartläggningen 

ska göras av forskaren Leili 

Laanemets. 

Carina Gustafsson 

Carina Gustafsson 

heter 

SiS webbredaktör 

ett år 

framöver. 

Hon kommer 

närmast från 

en tjänst som 

informatör 

på Arla 

Foods, och vikarierar för 

Lotta Hedeby som ska ta fram 

ett nytt intranät för myndigheten 

(läs mer på sidan 26). 

holsyndrom), Riksförbundet 

för utvecklingsstörda barn, 

ungdomar och vuxna, Riksorganisationen 

mot sexuella 

övergrepp – Hopp, Kriminellas 

revansch i samhället, 

Kvinnoorganisationernas samarbetsråd 

i alkohol- och narkotikafrågor 

och Riksförbundet 

ungdom för social hälsa. 

Liksom det centrala brukarrådet 

för LVM-vården saknar 

Flera institutioner har, eller 

planerar, besöksverksamhet 

med hjälp av Riksförbundet 

frivilliga samhällsarbetare, 

RFS. Projektledaren för besöken 

hos SiS, Karin Skog, har 

gått på föräldraledighet och 

ersätts under sin bortavaro av 

Lisa Ingelstad. 

Emma Larsson, samhällsvetare 

med tidigare anställning hos 

Nutek, blir projektsekreterare 

för Vårdkedja ungdom – 

MVG, en satsning på vårdkedjor 

för ungdomar placerade 

hos SiS. Hon ska arbeta med 

MVG till och med 2008. Det 

är också klart vilka forskare 

som ska utvärdera projektet. 

Marie Sallnäs, Institutionen 

för socialt arbete vid Stockholms 

universitet, leder en 

effektstudie av MVG. Malin 

Åkerström, Sociologiska institutionen 

vid Lunds universitet, 

leder en processutvärdering. 

Hur ser det ut på ungdomshemmen 

nattetid? Den frågan 

ska Lars Wetter, utredare på 

SiS huvudkontor, besvara. 

Han har fått ledningens uppdrag 

att göra en översyn av 

bemanning och rutiner ur 

säkerhets-, trygghets- och laglighetssynpunkt. 

Uppdraget 

ska vara slutfört vid årsskiftet. 

I september gick en för många 

välkänd kontakt och samtals- 

brukarrådet ungdom rätt att 

fatta beslut. Det ska följa innehållet 

och utformningen av 

vården på ungdomshemmen 

och påverka genom att framföra 

sin uppfattning. När det 

gäller verksamhetsplanering 

och uppföljning vänder sig SiS 

till brukarråden för synpunkter. 

Under hösten arbetar SiS 

enhet för vård och behandling 

partner, Hans 

Sahlén, i pension. 

Efter 

nästan exakt 

tio år på SiS 

har han lämnatmyndighetensperso- 

Hans Sahlén 

nalärenden. 

– Jag ska koppla av och 

jobba lite i mitt eget företag, 

säger han och berättar att han 

även som konsult kommer att 

arbeta med personalfrågor. 

Fast förstås i liten skala och 

bara när inte roligare saker 

pockar på. Intressen fattas 

inte. Hans Sahlén är en entusiastisk 

vinkännare som åker 

till Frankrike, Tyskland och 

Italien för att handla vin, och 

han har dessutom både villa 

och fritidshus att sköta om. 

EU-projektet 

Outstanding 

ska hjälpa 

unga att hitta 

nya vägar in 

på arbetsmarknaden 

Sten Svensson och förhindra 

utanförskap. 

Outstanding arbetar inom 

områdena skola, jobb/boende 

och institution. Nyligen bildades 

Outstandings referensgrupp. 

I gruppen återfinns 

Sten Svensson, SiS före detta 

tillsynsdirektör som gick i pension 

i fjol. 

[ AKTUELLT ] 

och brukarråden med att ta 

fram uppdragsbeskrivningar. 

Förväntningar och rollfördelningar 

ska klarläggas. 

Redan efter det första mötet 

hade brukarrådet önskemål. 

Man vill veta mer om myndighetens 

klagomålshantering 

och efterlyser en sammanställning 

över klagomål för att se 

vad brukarna varit missnöjda 

med. 

Kerstin Söderholm-Carpelan 

har sagt upp sig från sin tjänst 

som forskningsledare för ungdomsvården 

vid SiS FoU-stab. 

Hon har i två år varit tjänstledig 

för att arbeta på Institutet 

för utveckling av metoder i 

socialt arbete, IMS, och där 

utvärdera MultifunC (läs mer 

om modellen på sidorna 3–6). 

Kerstin Söderholm-Carpelan 

är sedan september anställd på 

IMS. 

[ NY RAPPORT ] 

Rum för återanpassning. 

Den fysiska miljöns betydelse 

inom ungdomsvården – en miljöpsykologisk 

översikt. 

AV JAN JANSSENS OCH THORBJÖRN 

LAIKE 

SiS institutioner sysslar med 

akut mottagning, utredning, 

behandling, vård, undervisning 

och utslussning till samhället. 

Detta sker med hjälp av olika 

pedagogiska metoder och strategier 

som ställer olika krav på 

lokalernas utformning. Lokalerna 

ska dessutom vara utformade så 

att trygghets- och säkerhetsaspekterna 

beaktas, såväl för klienter 

och elever som för personal. 

I hopp om vägledning vid 

utformningen av lokalerna har 

denna kunskapsöversikt tagits 

fram på SiS uppdrag. 


Köp eller ladda ner rapporten. 


[ AKTUELLT ] 

Falken utvecklar sin utslussning 

Låt Göteborgsungdomar slussas ut via Kollektivet Falken. Den uppmaningen 

kommer från Björkbackens utslussningsavdelning. 

>> En bra utslussning mitt i 

Göteborg borde många få tillgång 

till, även ungdomar som 

är placerade på andra håll i 

landet. 

Så resonerar personalen på 

Kollektivet Falken, en utslussningsavdelning 

som hör till 

Björkbackens skol- och behandlingshem. 

Avdelningen 

består av en träningslägenhet 

och fyra platser i kollektivboende, 

men föreståndaren Ann- 

Cristin Annby är inte riktigt 

nöjd med beläggningen. 

– Vi har ofta en eller två 

tomma platser. Samtidigt finns 

det många Göteborgsung- 


domar på SiS-institutioner 

som vi skulle kunna fungera 

som mellansteg för, säger hon. 

Ann-Cristin Annby försöker 

marknadsföra Falkens tjänster 

hos institutioner och socialtjänst. 

Hittills har resultatet 

varit ganska magert, vilket 

hon tycker är tråkigt eftersom 

Falken satsar på att utveckla 

sitt sätt att jobba med utslussning. 

Parallellt med det vanliga 

arbetet med bland annat 

boende, familj, nätverk, socialtjänst 

och sysselsättning håller 

avdelningen på att ta fram 

Kunskapskortet. 

Populär kurs. Pojkarna på Håkanstorps ungdomshem lär sig rädda liv. 

Brudmagnet som räddar liv 

>> Om kompisen tar en överdos 

kan kunskaper om hjärtlungräddning 

bli livsavgörande. 

Pojkarna på Håkanstorps 

ungdomshem i Vingåker kan 

mycket väl bli de som räddar 

liv. I år har en behandlingsassistent 

som är utbildad 

instruktör i hjärt-lungräddning 

hållit flera utbildningsomgångar 

för pojkarna. 

Efter en videofilm följer 

praktiska demonstrationer 

och övningar, och för att klara 

examinationen ska deltagarna 

kunna undersöka medvetande, 

andning och puls, larma 

ambulans, ge mun till munandning 

och bröstkompressioner 

med rätt takt och relation 

mellan inblåsning och kompression. 

Kurserna är populära, 

berättar Håkanstorps chef 

Annica Pettersson. 

– Dels beroende på att de är 

ett annorlunda inslag, men 

också på att de här pojkarna 

utsätter sig för risksituationer 

och ofta är med om att någon 

tar en överdos. Nu vet de lite 

mer om hur de ska bete sig. 

Jimmy, Crille, Niklas, Abbe, 

Aron och Emil håller med. 

– Vi tycker det är nice att 

kunna rädda livet på folk, och 

speciellt inom missbruk kan 

det vara bra att få liv i din 

polare. Det är ju en väldigt bra 

brudmagnet också! 

Kunskapskortet handlar om 

det som alla måste kunna för 

att klara sig i samhället. Till 

synes enkla saker som hur 

kontokort fungerar, varför en 

obetald räkning kan leda till 

betalningsanmärkning och 

svårighet att få hyra lägenhet, 

varför man ska gå till vårdcentralen 

och inte till akuten 

och vitsen med att ta en försäkring. 

Materialet innehåller 

övningar och bygger på ungas 

egna erfarenheter. 

– Ungdomar som lämnat oss 

har fått berätta hur det gått 

och vad de önskat att de vetat 

mer om. Det är lätt att vi 

>> Arbetet med SiS nya och av 

många efterlängtade intranät 

har precis kommit igång. Projektledare 

är myndighetens 

webbredaktör, Lotta Hedeby, 

som till sin hjälp har Nisse 

Lovemyhr och Hans-Erik 

Skyttberg från it-enheten. 

Hur är projektet upplagt? 

– Vi kommer att ta in förslag 

och synpunkter från institutioner 

och nyckelpersoner på 

huvudkontoret. Under hösten 

bygger vi en prototyp som 

visar hur sidor med myndighetsövergripande 

information 

och institutionsinformation 

kan se ut. Den ska ledningsgruppen 

ge klartecken för 

innan vi går vidare och bygger 

ett fullskaligt intranät, berättar 

Lotta Hedeby. 

Vilken nytta får medarbetare och 

ledning av intranätet? 

– Intranätet ska inte bara 

vara ett verktyg för SiS ledning 

att effektivisera styrningen. 

Det ska också vara ett arbetsredskap 

för alla anställda. 

Intranätet ska vara det naturliga 

stället att hitta aktuell 

information på, till exempel 

vilka beslut ledningsgruppen 

tagit, hur det går med projekt, 

glömmer bort de här praktiska 

sakerna eftersom ungdomarna 

har så många problem som 

ska behandlas, säger Ann- 

Cristin Annby. Hon hoppas att 

Falkens fortsatta marknadsföring 

mot resten av SiS ska ge 

resultat. 

– Det är viktigt att tala om 

vad andra institutioner kan 

använda sig av, av det som 

finns i Göteborg. 


Fotnot: I början av oktober fanns 

totalt 595 ungdomar placerade 

enligt LVU och LSU hos SiS. Av 

dem kom 76 från Göteborg. 

Intranät som arbetsredskap 

att KIA ska uppdateras och att 

en telefonväxel är ur funktion. 

Naturligtvis ska man också 

hitta styrdokument som Råd 

och riktlinjer på intranätet. 

– Nyttan beror på hur vi 

själva väljer att använda 

intranätet. Personal som arbetar 

med till exempel kvinnor 

med dubbeldiagnoser kan 

starta ett forum där de kan diskutera 

behandlingsfrågor och 

dela med sig av erfarenheter. 

En projektgrupp kan ha ett 

arbetsrum där deltagarna hittar 

kalender, protokoll, utredningar 

med mera. 

Vad händer när projektet är slut 

om ett år? 

– Ett intranät sköter inte sig 

självt. Alla institutioner och 

alla enheter på huvudkontoret 

måste utse redaktörer som 

ansvarar för att deras sidor på 

intranätet uppdateras och 

hålls levande. Det kommer 

också att behövas ansvariga 

för den fortsatta driften och 

utvecklingen av intranätet, 

liksom för fortlöpande utbildning 

av redaktörerna.

[ LÄSVÄRT ] 

Förortstjejen goes Seinfeldt 

>> Dokusåpadeltagare med svällande silikonbröst, 

våldtäktsoffer eller pillerknarkande 

själar som rispar sår i huden. Under 

de senaste åren har livsalternativen för 

utsatta tjejer framtonat som allt mörkare. 

Därför är det befriande att möta femtonåriga 

Doria i Faïza Guènes debutbok Kiffe 

kiffe i morgon. En tjej som på pappret har 

allt emot sig – fattigdom, skolproblem, 

främlingsfientlighet och religiöst förtryck 

– men som besegrar rubbet med fantasi 

och formuleringskonst. 

Doria bor i en betongförort till Paris 

med det ironiska namnet Paradiset. Mamman 

sliter på städgolvet och pappan har 

stuckit med en yngre kvinna. Doria själv 

fördriver tiden i trappuppgången med 

kompisen Hamoudi, framför teven eller i 

samtal hos psykologen Madame Burlaud. 

Någon gång kommer en socialtant på 

besök i hemmet. 

Men trots den monotona tillvaron blir 

boken aldrig tråkig. Utsattheten antyds, 

men är inte huvudnumret. I stället är det 

Dorias sätt att betrakta omgivningen som 

[ NY RAPPORT ] 

>> ”När jag slutade skrika, började ställa 

frågor och visa mer medkänsla – då vände 

det”. Så beskriver en mamma hur hon 

lyckades nå fram till sin missbrukande 

tonårsson. Mamman är en av fyra föräldrar 

som kommer till tals i rapporten Att 

bemästra missbruk hos ungdomar. 

Rapporten är skriven av två socialarbetare 

vid Ungdomsteamet Mini Maria 

i Göteborg. Intervjuer med kollegor och 

föräldrar har resulterat i en lättläst bok 

med konkreta råd för föräldrar vars barn 

hamnat i missbruk och behandlare som 

möter förtvivlade föräldrar. 

Boken ger gott mod till alla som arbetar 

med missbrukande ungdomar. Trots föräldrarnas 

vittnesbörd om förtärande oro 

och desperata försök att kontrollera sina 

barn, finns många erfarenheter som visar 

att det går att hjälpa en ung människa att 

bryta ett destruktivt missbruk. 

Nyckeln, menar föräldrarna, är att det 

återupprättas en god relation mellan barn 

och föräldrar och att barn och föräldrar 

gemensamt tar ansvar för den situation 

genomlyser skildringen. Sida upp och sida 

ner spottar hon ur sig oneliners som hämtade 

ur en bättre komediserie. Grannar, 

vänner och klasskompisar beskrivs med 

en underbar blandning av surmulet tonårstrots 

och garvad cynism. Det är ”förortstjejen 

goes Seinfeld”, en 176 sidor 

lång stå upp-show i skrift. 

Att boken blivit en sådan framgång – 

den är översatt till ett tjugotal språk – är 

därför inte svårt att förstå. Dessutom har 

den ett klassiskt lyckligt slut som ingjuter 

mod i läsaren. Mamman, som varit analfabet, 

lär sig att läsa, Doria hittar kärleken 

och socialen lockar med en resa till 

havet. På så sätt slutar boken inte helt 

olikt de tevesåpor, som Doria gärna hämtar 

sina referenser ifrån. 

Jag sympatiserar med författarens vilja 

att skildra förortsungdomar som något 

annat än dömda på förhand till ett liv i 

misär. Däremot är det lite synd att Doria 

nödvändigtvis måste bli kysst av prinsen – 

här en finnig läxhjälp – för att bli riktigt 

lycklig. Särskilt som boken i övrigt bjuder 

som uppkommit. Självklart kan tyckas, 

men svårt i praktiken när relationen slagits 

sönder av lögner och konflikter. För 

den mamma som upptäcker att hennes 

son ljugit henne rakt upp i ansiktet i flera 

år är det svårt att bygga upp tilliten igen. 

Förlorad tillit är således en av de svårigheter 

som föräldrarna tampas med. Andra 

är känslor av otillräcklighet och skuld, 

ovilja att berätta för omgivningen och 

rädsla för att ens barn ska skadas. Vanligt 

är att familjen hamnar i en ond cirkel, där 

föräldrarnas oro och kontrollbehov gör 

att barnet känner sig än mer förföljt och 

misstänkliggjort. 

I det läget är det avgörande att fokusera 

på hur det såg ut innan drogerna kom in i 

familjens liv. För den förälder som tidigare 

haft en bra relation med sitt barn finns 

nämligen goda odds att få det igen, visar 

rapporten. Det gäller dock att sluta jaga 

barnet och visa att man värderar relationen 

mer än kontrollen. Ett sätt är att helt 

enkelt säga att man redan känner till missbruket 

och gärna vill vara till hjälp. 

Kiffe kiffe i morgon 

Faïza Guène 

Nordstedts förlag 

på en rakryggad och glasklar feminism. Att 

pappan försvunnit till hemlandet Algeriet 

beror enkom på att han önskar en kvinna 

som kan ge honom en son, konstaterar 

Doria krasst. Längtan efter pappan finns 

där, men leder inte till självförakt, utan till 

uppkäftig fantasi. På så sätt torde Doria 

vara en förebild för alla tjejer på SiS ungdomshem 

som söker en hjältinna – rapp i 

käften, men öm i hjärtat. 


Fotnot: Titeln Kiffe kiffe i morgon är en ordlek 

som fångar bokens budskap om att det finns 

hopp om framtiden. Uttrycket ”kif kif demain” 

betyder ”samma sak i morgon”, medan ”kiffe” 

är bildat från det arabiska verbet gilla och vänder 

på den ursprungliga betydelsen till något 

positivt. 

Hoppfullt om att återfå förlorad tillit 

Att bemästra missbruk hos 

ungdomar, Rapport 2:2006 

Annika Hallén Hemb, Pia Färdig 

Utgiven av FoU Väst 

Rapporten innehåller nyttiga erfarenheter 

för alla som är intresserade av 

bemötande och vård av missbrukande 

ungdomar. Men den väcker även obesvarade 

frågor. Trots att ungefär hälften av 

de ungdomar som kommer till Mini 

Maria bedöms ha en närstående vuxen 

som missbrukar, diskuteras inte hur man 

hanterar de fall där även föräldrarna har 

drogproblem. 

Föräldrarnas berättelser leder dessutom 

till funderingar kring omvärldens ovilja 

att se de ungdomar som hamnat snett. 

Trots omfattande skolk tycks lärarna stå 

handfallna inför ungdomarnas problem. 

Hur kan föräldrar tillåtas förbli ovetande 

i månader om att deras barn inte dyker 

upp i skolan? 



POSTTIDNING B 

Vid adressändring, skicka den nya 

och den gamla adressen till: 

Statens institutionsstyrelse, SiS 

Box 163 63 

103 26 Stockholm 

[ KRÖNIKA ] 

Att vara ung har alltid varit jävligt 

Livet kan bara levas framlänges 

men bara begripas baklänges, sa 

den danske filosofen Sören Kirkegaard. 

Då hade han säkert levt 

länge och blivit den vise man vi nu 

känner. Jag själv är också i ”vishetsåldern”, 

har barn i medelåldern 

och barnbarn på väg in i puberteten. 

Då kommer frågorna: Var det lättare att 

vara ung på min tid? När det mentala 

rummet var fyllt av djur och natur och en 

enda radiokanal där Harry Arnolds storband 

var min favorit. Ingen TV. Och är 

det besvärligare nuförtiden när samhället 

blivit så komplicerat och informationsflödet 

nästan outhärdligt? Vad fyller i dag 

barn och ung-domars mentala rum? 

Ibland har jag en känsla av att vuxenvärlden 

fortfarande tycker att det är viktigare 

att veta när Karl XII blev skjuten än hur 

man används av och använder alla nya 

medier. 

Samtidigt vet vi att det tar tiotusen år att 

förändra människan på något avgörande 

sätt. Jag vill påstå att ungdomar i dag 

möts av samma problem som vi alltid 

gjort. Vi är beroende av Känsla av sammanhang 

(KASAM) i Antonovskys 

mening, det vill säga begriplighet, hanterbarhet 

och meningsfullhet. 

Två amerikanska psykologer, B&P 

Newman, har myntat begreppet ”tonårens 

åtta uppgifter”: Lära känna sin 

kropp, lära känna sig själv, hitta sin sexuella 

identitet, skapa sitt sociala kön (gender), 

finna sin grupptillhörighet, frigöra 

sig från föräldrarna, förankra sin moral 

och sina värderingar och välja utbildning, 

yrke och livsväg. Skillnaden från min 

ungdom är att vi i dag är medvetna om 

allt detta. Min generation stod inför 


För dig inom socialtjänsten – Prenumerera på SiS-nytt och få 

information om SiS verksamhet direkt i din e-postlåda. 


Illustration: Diana Reybekiel 

Majoriteten av våra 

ungdomar möts med 

respekt i allmänhet. 

Ändå måste vi inse att 

möjligheterna att välja 

fel i dag är så oändligt 

mycket större. 

samma livsavgörande frågor. Men ingen 

talade om det. 

Femtiotalet var min tonårstid. Jag bodde i 

glesbygden i Jämtland. Min familj var som 

alla andra i bygderna, pappa jobbade 

borta hela veckorna och mamma skötte 

jordbruket. Vuxenvärlden hade fullt sjå att 

få livet att gå runt. Vi unga hade helt enkelt 

väldigt lite kontakt med den. Förändringarna 

i samhället var väldigt omfattande 

och snabba då också. Men vi saknade vägledning. 

Klyftorna mellan barn och vuxna 

var mycket större än i dag för de flesta, 

men friheten att välja och att välja fel var 

större. Felvalen var lika katastrofala då 

som nu. Skillnaden är att vi i dag har stor 

kunskap om barn och ungdomars behov. 

Och majoriteten av våra unga möts med 

respekt i allmänhet. Ändå måste vi inse att 

möjligheterna att välja fel i dag är så oändligt 

mycket större. Jag var tonåring på 

motbokens tid. Narkotika hade jag aldrig 

hört talas om förrän jag kom till Stockholm 

på sextiotalet. Arbete fick alla som 

ville ha. Det fanns alltid springpojksjobb, 

servicejobb och lärlingsplatser för ungdomar 

som inte ville utbilda sig. De flesta 

pojkar fostrades i lumpen. Men inte 

mådde vi bättre för det. 

Jag visste ingenting när jag fick min 

första mens. Att vara tonårstjej var att 

ständigt behöva värja sin kropp mot testosteronstinna 

pojkars attacker. Tonårstiden 

var samma hemska livskris då som 

nu. Vilsenhet, dålig självkänsla och mycket 

ångest. Min slutsats i dag: En del var 

bättre förr, annat var sämre. Då som nu. 

Vad livet lärt mig är att våra barn måste få 

veta att de alltid ”är rätt”. Skambeläggning 

är det mest destruktiva maktmedel 

som tillämpas mot människor. Att däremot 

arbeta med skulden är att myndigförklara. 

Du gör fel men du har ditt 

människovärde kvar. Du är kapabel att ta 

ansvar för dina handlingar och du själv 

har makten att välja. Därför vill jag citera 

min guru Elise Ottosen-Jensen:”Jag 

drömmer om den dag då alla barn som 

föds är välkomna, alla män och kvinnor 

jämlika och sexualiteten ett uttryck för 

innerlighet, ömhet och njutning!” 

AnnBritt Grünewald 

AnnBritt Grünewald är föreläsare, krönikör och 

författare. Hon har erfarenhet från 28 års arbete 

inom kriminalvården, varav nitton som anstaltschef. 

Huvuddelen av tiden som chef jobbade 

hon på Österåkersanstalten norr om Stockholm.

SiStone nr 5/06 (pdf 1,34 MB, nytt fönster) - Statens Institutionsstyrelse

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?