Tidningsmakaren som blev hedersdoktor - Läs en bok

Så föddes idén till Läkarbanken
Lars Braw
– Ni glömmer oss väl inte, sir?
En liten pojke i en afrikansk by vinkade farväl. Han hade lärt sig några
ord på engelska: «Ni glömmer oss väl inte?»
Så lade han till ordet «sir». Han visste att man gör det om man skall vara
artig.
Men han visste mycket mer än så.
Han förstod att människorna i hans by behövde hjälp.
Efter lång torka – nästan allt som växte hade bränts sönder – vräkte regnet
ner, och malarian härjade, denna förfärliga sjukdom som sprids genom
myggor och dödar miljoner människor.
Byn var verkligen utlämnad liksom de flesta byar i Östafrika denna tid.
Malariamyggorna hade som alltid kommit med regnen. Men i de tidigare
torrlagda floderna och dammarna där kvinnorna hämtade dricksvatten till
familjen, var vattnet nu brunt och egentligen odrickbart. Det var det enda
vatten som fanns, och människorna drack.
Värst var det för barnen. Så gott som alla blev sjuka. Många dog av diarré,
som förorsakades av det orena vattnet.
Själv hade jag kommit till byn tillsammans med fotografen Bertil Rubin. Vi
hade gjort flera reportageresor tillsammans, han filmade och jag skrev och
tog stillbilder. Vi skildrade svält och sjukdomar men också den framtidstro
som fanns i Afrika sedan länderna blivit självständiga,
Den lilla mörkhyade pojkens stora ögon och barnsliga röst förföljde mig,
och än idag kan jag se honom framför mig: Ni glömmer oss väl inte, sir?
Nej, det gjorde jag alltså inte. Jag tog bilder i byn, antecknade i mitt block
det som skulle bli en artikel och for vidare.
För vad kunde vi göra, två svenska journalister, annat än att som så många
av våra kolleger skicka hem artiklar och film och hoppas att människorna
i denna och alla andra drabbade byar skulle få hjälp?
14