alfred finfo - Havs

FISKERIVERKET INFORMERAR 

Restaurering och bevarande av 

lekoch uppväxtområden för 

kustfiskbestånd 

ALFRED SANDSTRÖM 

Redaktionskommitté: Ingmar Berglund, avdelningschef 

Magnus Appelberg, laboratoriechef, Kustlaboratoriet 

Alfred Sandström, Kustlaboratoriet 

För beställning kontakta: 

Fiskeriverket, Box 423, 401 26 GÖTEBORG 

Telefon: 031–743 03 00, Telefax: 031–743 03 44 

ISSN 1404–8590 

FISKERIVERKET

FISKERIVERKET INFORMERAR 2003:3(1–26) 

Innehåll 

Sammanfattning 3 

English Summary 3 

Bakgrund 4 

Fiskarter i fokus… 4 

och deras lekoch uppväxtområden 7 

Undanröjande av vandringshinder 8 

– enkla insatser 9 

– igenväxning 9 

– anpassning av kulverteringar 10 

– flottnings-, såg- och kvarndammar 10 

– anpassning av vattendragets sträckning 10 

– fiskvägar 12 

– svårborttagna vandringshinder 12 

– exempel 12 

Återskapande av våtmarker och översvämningszoner 13 

Trösklade havsvikar 14 


Kalkning 15 

Strandzonen 15 

Leksubstrat och gömslen 15 

– återetablering av vegetation 16 

Mångfald under ytan… 19 

– genom vegetationsbeskärning 19 

– genom betande djur 20 

– genom bekämpning av alger 21 

– genom nya sätt att bygga i och kring vatten 21 


Lagstiftning, tillstånd och miljöhänsyn 22 

Planering av åtgärdsinsatser och upprättande 

av förvaltningsplaner 22 

Att söka fiskevårdsmedel 23 

Erkännanden 23 

Litteratur 24 

2

Sammanfattning 

Fiskevårdande åtgärder har länge varit ett viktigt 

inslag i skötseln av bestånden av olika laxfiskar 

i rinnande vattendrag. I kustområdena har 

dock sådana åtgärder, med inriktning mot restaurering 

och bevarande, inte alls förekommit i samma 

utsträckning. I den mån fiskevård bedrivits har 

det oftast handlat om utsättningar. En anledning 

till att den övriga fiskevården halkat efter i kusten 

är dels att intresset av att gynna icke laxartad 

fisk, som tex abborre och gädda, tidigare 

varit lågt samt att kunskapen om potentiella fiskevårdsåtgärder 

varit bristfälliga. Intresset för kustens 

sötvattensarter har dock ökat, särskilt inom 

fritidsfisket, och behovet av restaurering och bevarande 

av deras lekoch uppväxtmiljöer har fått 

allt större uppmärksamhet. En anledning är de 

rekryteringsproblem som dokumenterats längs 

vissa delar av Östersjöns kust, tex i Kalmar sund. 

Detta dokument syftar till att sammanställa 

den kunskap som finns om lämpliga insatser för 

att förbättra situationen i störda lekoch uppväxtmiljöer 

i grunda kustområden och i kustmynnande 

English summary 

The coastal zone is affected by a vast spectrum of 

human activities. Due to historical and strategic 

reasons, many industries and cities are located 

in the coastal area. It is also important for recreation 

and fisheries, especially the archipelago regions. 

The majority of both recreational and industrial 

activities are concentrated to the shallow and 

sheltered parts of the coastal zone. This is a fundamental 

reason for conflicts between human activities 

and requirements for fish recruitment. The 

best recruitment areas for freshwater fish are often 

situated in such shallow and sheltered areas. 

Many of the rivers and small streams along the 

Baltic coastline, which also constitute important 

recruitment areas, have also been heavily affected 

by anthropogenic activities. 

There is, thus, a need for restoration of the 

disturbed recruitment areas in the coastal zone. 

Restorational efforts concentrating on fish recruitment 

requirements could provide a tool in the 

development of efficient and sustainable management 

practices for freshwater fish species in the 

coastal zone of the Baltic. Thus, restoration could 

play a prominent role in vitalising coastal fisheries. 

The current experiences of using restoration 

Restaurering och bevarande av lekoch uppväxtområden… 

3 

vattendrag. Avsikten är att de flesta åtgärder som 

beskrivs ska vara av småskalig karaktär och kunna 

genomföras av tex lokala fiskevårdsföreningar. 

De flesta av de beskrivna åtgärderna avser att 

återställa en naturlig situation som förändrats 

genom olika störningar. De bör därmed också få 

ett positivt utfall på den biologiska mångfalden 

och miljön i stort. Viktiga områden där fiskevårdande 

och bevarande åtgärder bedöms ha en potential 

är: 

– undanröjande av vandringshinder, 

– återskapande av våtmarker och översvämningszoner, 

– muddringsingrepp, här förordas en restriktiv 

och återhållsam hållning, 

– ökning av tillgången på leksubstrat och gömslen, 

dels genom att gynna naturlig vegetation 

och dels genom att placera ut artificiella strukturer 

och 

– anpassning av fysiska ingrepp till de lekande 

och uppväxande fiskarnas behov, exempelvis 

vid storskalig vegetationsbeskärning och anläggning 

av vägar och hamnar. 

techniques in management of recruitment areas 

are unfortunately partially lacking. This document 

is an attempt to list, categorise and if possibly 

examine small-scale restoration methods appropriate 

for enhancing recruitment of warmwater 

species of fish in the Baltic. Hopefully restoration 

and remediation may develop into equally central 

tools in the management of coastal fish stocks as 

it currently is for management of salmonid stocks 

in running waters. 

The report identifies and describes restoration 

practices within a number of fields. Methods 

and/or areas that are believed to have potential 

in future restoration efforts are: 

– removal of migration obstacles. 

– restoration of coastal wetlands and periodically 

flooded areas. 

– consideration and restrain towards dredging 

activities in shallow areas. 

– increased access to spawning substrates and 

structural refuges for juveniles. 

– consideration to fish requirements when designing 

physical rearrangements of coastal 

areas, e.g. building of roads, harbours, cutting 

of reed etc.


Bakgrund 

Östersjöns kustområden utgör mycket produktiva 

miljöer med en mångfald av olika naturtyper 

både över och under ytan. Särskilt skärgårdarna 

med sin fragmenterade morfometri 

har mycket varierade yttre förhållanden vilket 

gör att många växter och fiskarter kan finna 

sin plats i kustekosystemen. 

De flesta fiskar i Östersjön har sina lekoch 

uppväxtområden i grunda skyddade vikar 

och i kustmynnande vattendrag där temperaturförhållandena 

är gynnsamma och undervattensvegetationen 

riklig, yttre förhållanden 

som borgar för en hög överlevnad. Abborre, 

gädda och olika arter av karpfiskar tillhör de 

arter som är mest beroende av sådana miljöer 

för sin lekoch uppväxt. 

Olyckligtvis är vattendragen och de 

grunda skyddade havsvikarna ofta störda av 

olika mänskliga aktiviteter. Vattenkraftsanläggningar, 

övergödning, utdikning av skogsoch 

våtmarker, biotopförluster på grund av 

bebyggelse och industrietablering, föroreningar 

och försurning är exempel på några av de 

allvarligare miljöproblem som påverkar fiskens 

lekoch uppväxtmiljöer vid kusten. En 

anledning till att just kustmiljöerna är så hårt 

påverkade av mänskliga aktiviteter är att 

många städer och industrier lokaliserats dit. 

De skyddade havsvikarna nyttjas också flitigt 

för rekreation, dit förläggs till exempel 

många stugor och småbåtshamnar. Det finns 

med andra ord en uppenbar konflikt mellan 

skyddet av dessa känsliga vattenmiljöer och 

samhällets behov att utnyttja kustens resurser. 

Olyckligtvis har också de rika grundområdena 

längs kusten och de kustmynnande 

vattendragens viktiga funktion för fisken ofta 

förbisetts i de flesta sammanhang. 

Mot denna bakgrund är det lätt att inse 

att det finns ett stort behov av att restaure- 

Fiskarter i fokus… 

Denna text berör i först hand varmvattenanpassade 

sötvattensarter, dvs sådana fiskarter 

i kustzonen som kräver lite högre vattentemperaturer 

för att kunna växa och fungera 

optimalt. Dessa arter är särskilt beroende av 

4 

ra och skydda fiskens uppväxtområden och 

därmed också slå vakt om några av landets 

allra mest varierade och värdefulla naturtyper. 

Väl planerade restaureringsinsatser 

som anpassas efter fiskens behov och den aktuella 

miljöns beskaffenhet kan komma att 

spela en viktig roll i en framtida mer hållbar 

förvaltning av kustens fiskbestånd och förhoppningsvis 

också resultera i ett mer vitalt 

kustfiske. Tyvärr saknas idag mycken kunskap 

om hur man på bästa sätt skall restaurera 

och förvalta de icke laxartade fiskarnas uppväxtmiljöer. 

Framförallt har ytterst få insatsers 

betydelse för fiskproduktionen följts upp. 

Dessutom är kännedom om produktionspotentialen 

hos olika typer av grunda kustmiljöer 

och vilka mekanismer som styr denna, 

relativt bristfälligt studerat. Detta försvårar 

bla möjligheternas att kvantitativt uppskatta 

effekten av olika fiskevårdsåtgärder. Ny forskning 

på detta område kan dock förhoppningsvis 

göra det möjligt att beräkna positiva effekter 

av fiskevårdsåtgärder tex mätt som ökad 

överlevnad under första tillväxtåret. 

Detta dokument är ett försök att sammanställa 

befintlig kunskap om lämpliga åtgärder 

vid olika typer av störningar samt att 

försöka ge förslag på tänkbara åtgärder inom 

områden där kunskap i dag saknas. Fokus 

kommer i första hand att ligga på mer småskaliga 

åtgärder som kan genomdrivas av tex 

fiskevårdsföreningar. Generell utgångspunkt 

i de flesta av de åtgärder som beskrivs är att 

återskapa den naturliga miljön. På grund av 

den låga kunskapsnivån på vissa områden 

är delar av texten av mer spekulativ karaktär. 

Avsikten är att i framtiden, allteftersom 

kunskapsläget förbättras komplettera och 

justera dokumentets innehåll. 

varmare vatten under sin uppväxttid och är 

därmed begränsade till de grundaste och mest 

skyddade miljöerna alternativt de kustmynnande 

vattendragen. Vi finner några av världens 

största bestånd av dessa arter längs

Årsyngel av abborre, blir 4–8 

cm under första sommaren. 

Foto: H. Schreiber 


5 

Årsyngel av mört, blir 4–6 


Foto: H. Schreiber 

Årsyngel av gädda, blir 12–24 


Foto: H. Schreiber


Biologiska karakteristika hos varmvattenarter i Östersjöns kustzon. Hotkategorier i 

enlighet med rödlistan för hotade arter. 

latinskt lek- ynglens hot- betydelse 

art namn lek substrat miljöer kategori för fisket 

abborre Perca söt-, brackvatten växter 5–30 mm pelagiskt, ingen stor 

fluviatilis grunt skyddat rötter

ostkusten. De är där av stor betydelse för såväl 

fritids- som yrkesfisket. Vissa av deras biologiska 

karakteristika samt betydelse för fisket 

sammanfattas i tabell 1. Generellt gäller för 

dessa arter att de har ett tillväxtoptima på 

20–26 ºC, vilket kan jämföras med många sk 

kallvattenarter, t ex nors och öring, som har 

tillväxtoptima kring 14–17 ºC. Fiskevårdande 

åtgärder för laxartade fiskar är betydligt 

mer etablerade och har sålunda redan också 

beskrivits (se tex boken ”Fiskevård i rinnande 

vatten”). Många av de allmänt biotopförbättrande 

åtgärder som gynnar laxfiskar, t ex reducering 

av vandringshinder, kan sägas vara 

generella och kan riktas även mot målarterna 

för denna text. 

och deras lekoch uppväxtområden 

Under framförallt våren företar de vuxna 

könsmogna bestånden av många av de vanligaste 

fiskarterna i kustmiljöer vandringar 

in till grundare områden där leken äger rum. 

Många av dessa arter, tex abborre, gädda, 

mört och braxen, är beroende av grunda skyddade 

områden för att överleva första året. An- 


Skyddade, flikiga och grunda områden hyser gynnsamma uppväxtmiljöer 

för varmvattenarter som abborre, gädda och mört. Foto: Pertti Sevola. 

7 

ledningen till detta är i första hand att dessa 

områden värms upp snabbt på våren och därmed 

har betydligt högre vattentemperaturer 

än djupare och mer exponerade områden. De 

små larverna och ynglen behöver de högre temperaturerna 

för att kunna växa fortare och 

därmed i mindre utsträckning bli utsatta för 

rovdjur och inte vara så känsliga för svält 

under vintern. Grunda och skyddade vikar 

är också oftast täckta av vattenväxter, vilket 

ger de små ynglen skydd mot rovdjur. 

Dessutom finns där också gott om lämpliga 

bytesdjur. Ett annat karakteristiskt drag hos 

Östersjöns kustmiljöer, som delvis uppstått 

på grund av landhöjningen, är den rikliga 

förekomsten av våtmarker och små sjöar. 

Dessa står ofta i förbindelse med havet via 

små bäckar och kan därför också fungera som 

viktiga uppväxtmiljöer. Sådana sammanhängande 

”sjö–bäck–havsviks”-system går under 

benämningen glo(sjö)–bäck–fladasystem. 

Glosjöar är således kustnära sjöar som står i 

förbindelse med havet. Med flador avses grunda 

trösklade vikar som i takt med landhöjningen 

kommer att avsnöras till sjöar. En sk gloflada 

är en avsnörd vik som endast under


4 

1.Trösklad vik – flada utanför mynning 

2.Utlopps- och mynningsområden 

3.Översvämningsområden 

4.Sjö – glosjö 

På grund av landhöjningen bildas ofta så kallade flada–bäck–glosjösystem, 

där kustfisken ansamlas i stort antal varje vår för att leka. 

Kustmynnande småvattendrag utnyttjas såväl 

som vandringsleder som för lekoch uppväxt. 

Foto: Alfred Sandström 

2 

3 

8 

2 

1 

havet 

högvattenstånd står i förbindelse med havet. 

På många håll längs kusten kan man på våren 

se tusentals vuxna fiskar vandra upp i de små 

vattendragen på väg för att leka i någon liten 

sjö, på en översvämningsmark eller i själva 

bäcken. När sedan deras yngel vuxit sig stora 

under sommaren vandrar de ut i havet för 

att sedan en gång återvända till den plats 

där de föddes för att själva leka. 

Processen från fiskens lek till att ynglen 

passerar det första kritiska levnadsåret, då 

dödligheten hos de flesta arter är mycket hög, 

brukar vanligtvis kallas rekrytering, en term 

som i viss mån kommer att användas i denna 

text fortsättningsvis. De överlevande individerna 

sägs vara ”rekryterade” till den vuxna 

populationen. 

Undanröjande av 

vandringshinder 

De flesta sötvattenarter längs svenska Östersjökusten 

företar lekvandringar från sina 

födoområden i havet till grunda skyddade 

vikar och upp i kustmynnande vattendrag. 

Till skillnad från mer uppmärksammade arter 

som lax och öring så vandrar sällan söt

vattenarterna särskilt långa sträckor. Precis 

som laxfiskarna så uppvisar de ett sk homingbeteende 

(Müller, 1982), vilket innebär att 

fisken återvänder för att leka på den plats 

där den växte upp. Olyckligtvis når många 

fiskar sällan fram till lekområdena på grund 

av att exempelvis vattenkraftsbyggen, gamla 

dammar, kulvertar och igenväxning hindrar 

deras lekvandringar. Många av dessa vandringshinder 

går dock att undanröja med riktade 

åtgärder. 

Enkla insatser: 

I många vattendrag kan man underlätta fiskvandringen 

med väldigt enkla medel. Att 

plocka och kratta bort skräp och grenar kräver 

inga stora insatser men kan trots detta 

ge gott resultat. Det är dock viktigt att man 

återkommer till vattendragen med jämna 

mellanrum. Man bör dock tänka till två gånger 

innan man avlägsnar nedfallna träd, grenar 

och rötter och endast då de kan anses utgöra 

hinder för fiskens vandring. De skapar ofta 

en mer mångsidig miljö, vilket gynnar artrikedomen 

i vattendraget, samtidigt som de 

bildar viloplatser för vuxen fisk och gömslen 

för de uppväxande ynglen. 


Exempel på en av bladvass igenväxt vandringsled för fisk. Foto: Alfred Sandström. 

9 

Igenväxning 

Ett vanligt problem i många småvattendrag, 

trånga sund och mynningsområden är att fiskuppvandringen 

försvåras på grund av igenväxning. 

De växter som ställer till störst problem 

är framförallt bladvass och olika kaveldun. 

Dessa kan kan ofta bilda snudd på ogenomträngliga 

murar. Därför kan det ibland 

vara nödvändigt att röja öppningar i växtligheten. 

För att växtligheten inte snabbt ska 

återhämta sig bör man, om man inte har möjlighet 

att upprepa insatsen kontinuerligt, 

avlägsna växternas rotfilt. Det är dock viktigt 

att ha i åtanke att växtligheten ofta fungerar 

som en närsalts- och sedimentationsfälla 

och även kan tjäna som leksubstrat och 

som skydd för ynglen. Eftersom det dessutom 

ofta räcker med mindre öppningar för att fisken 

ska kunna vandra bekymmersfritt så är 

det lämpligt att spara en hel del vegetation 

trots att det ökar risken för att de röjda ytorna 

ånyo skall växa igen. Den röjda vandringsleden 

bör inte ha formen av en rak kanal utan 

den bör hellre ha en slingrande struktur. För 

att inte växtligheten ska återkomma för 

snabbt är det vanligt att man muddrar grunda 

igenväxta passager till flador och glosjöar. Det


är dock ytterst viktigt att flador inte muddras 

för djupt och att man inte tar bort eventuella 

trösklar. Görs detta så faller vattenståndet 

inne i fladan och man förlorar viktiga 

produktionsytor för fisken. Man kan också 

vidta preventiva åtgärder för att minska igenväxningen. 

Att spara respektive plantera träd 

och buskar längs vattendragens kanter minskar 

läckaget av de näringsämnen som gynnar 

växterna och bidrar till igenväxningen. Strandvegetationen 

skuggar också vattenytan, vilket 

reducerar ljusinflödet och temperaturen 

och kan därmed hämma växterna. 

Anpassning av kulverteringar 

Felaktigt konstruerade kulvertar som inte tar 

hänsyn till de vandrande fiskarnas behov kan 

utgöra betydande vandringshinder, ibland till 

och med oöverstigliga för fisken. För att underlätta 

fiskvandring bör i första hand halvtrummor 

eller broar användas, i andra hand 

överdimensionerade ovala trummor. Överdimensioneringen 

gör det möjligt att vid behov 

fylla trumman med naturligt bottensubstrat. 

I fallet med kulvertar är det viktigt att lutningen 

på kulverten inte är för stor och att 

fallet från kulvertens mynning inte är för högt. 

Lutningen bör helst inte överstiga 0,5° och 

strömhastigheten genom trumman bör vara 

lägre än 0,5 m/s för att alla fiskarter ska klara 

av att passera den (Katapodis, 1993). Vattendjupet 

i kulverten skall helst vara minst två 

decimeter. Det finns många alternativa sätt 

En felkonstruerad kulvert kan bli ett definitivt 

vandringshinder för lekfisken. Foto Alfred 

Sandström. 

10 

att konstruera en kulvert där man genom att 

antingen låta den naturliga bottenstrukturen 

vara kvar (sk halvtrummor) eller genom 

att montera tex klossar och slitsar i kulverten 

underlättar fiskens vandring (Sandell mfl 

1994, se även figur). I vissa fall behöver kulverten 

endast användas en begränsad tid för 

att tillåta passage över vattendraget (tex för 

fordon inom skogsbruket). Då är tillfälliga kulverteringar 

och små överfartsramper att rekommendera 

vilka efter användning kan tas 

bort. Många av de egenskaper hos en kulvert 

som är av betydelse för fiskars vandring förändras 

med tiden. En välanlagd kulvert kan 

med andra ord i takt med årens lopp bli allt 

svårare för fisken att passera. Det är tex inte 

ovanligt att bråte ansamlas inne i kulverten 

eller att den delvis faller igen. Därför bör en 

återkommande tillsyn genomföras. 

Flottnings-, såg- och kvarndammar 

I en del vattendrag finns fortfarande rester 

av dammar från äldre epoker då vattendragen 

nyttjades flitigt inom industri samt jordoch 

skogsbruk. Dessa gamla dammar kan i 

vissa fall utgöra allvarliga vandringshinder 

(Bergengren, 1999). Av den anledningen kan 

det vara befogat att riva gamla dammar. Oftast 

krävs inga större insatser då de uttjänta 

dammarna är tämligen enkla att riva för 

hand. Många dämmen kan dock ha kulturhistoriska 

värden. Därför bör man kontakta 

berörda myndigheter och noga beakta juridiska 

aspekter. Mer om detta under rubriken 

”Lagstiftning, tillståndsgivning och miljöhänsyn.” 

Anpassning av vattendragets sträckning 

Många kustmynnande vattendrag har rätats 

ut, rensats till flottleder och kanaliserats. 

Sådana vattendrag erbjuder ytterst få lämpliga 

viloplatser för uppvandrande fisk. Särskilt 

för icke laxartad fisk kan detta försvåra 

vandringen. En potentiell förbättring av en 

sådan situation kan vara att utplacera stenar 

och pålar och därmed skapa bakvatten 

där fisken kan vila samt även återskapa det 

naturliga mer meandrande loppet hos vattendraget.


Exempel på kulverteringar anpassade till vandrande fiskars behov. Modifierat från 

Sandell (1994). 

Naturligt bottensubstrat (ofta bäst!) 

Sämre alternativ 

tvärsektion 

plansektion 

Halvtrumma 

Bibehåller en naturlig strömbädd 

med små förändringar i 

lutning, vattenhastighet och 

bredd. 

Rektangulär kulvert med 

bottenränna 

Bottenränna underlättar fiskpassage 

vid låga flöden. Kan 

anpassas för simulering av 

naturlig strömfåra. Tvärväggar 

och stötdämpare kan installeras. 

11 

Öppen rektangulär kulvert 

Bibehåller en naturlig strömbädd 

med små förändringar i 

lutning, vattenhastighet och 

bredd. 

Valvformad kulvert 

Platt och bred profil medger 

ökad fiskpassage genom 

dämning. Kan anpassas för 

simulering av naturlig strömfåra. 

Tvärväggar och stötdämpare 

kan installeras. 

Horisontell elliptisk kulvert 

Utgör en kompromiss mellan valvformad 

och rund kulvert. Kan 

anpassas för simulering av naturlig 

strömfåra. Tvärväggar och stötdämpare 

kan installeras. 

Inlägg av plattor och mellanväggar som underlättar fiskvandring.


Fiskvägar 

I de fall där riktigt svåra vandringshinder 

förekommer, exempelvis vattenkraftsdammar 

och dylikt kan anläggning av en artificiell fiskväg 

vara ett alternativ. I situationer då lutningen 

är låg kan det vara tillräckligt att 

endast bygga en kanal som kringränner hindret. 

Är lutningen större bör dock en mer 

avancerad fisktrappa byggas. Fisktrappor är 

relativt svårkonstruerade. Expertis bör därför 

alltid konsulteras. Många fisktrappor är 

inriktade mot i första hand laxfisk och därmed 

mindre lämpade för andra arter som 

gädda och abborre. Särskild utformning för 

att anpassa fiskvägarna för dessa arter kan 

därför vara motiverat. 

Svårborttagna vandringshinder 

I de fall vandringshindret bedöms vara omöjligt 

att åtgärda inom överskådlig tid kan det 

trots detta finnas andra åtgärder som kan 

kompensera för vandringshindrets inverkan. 

12 

Ett sätt kan vara att skapa gynnsamma lekoch 

uppväxtmiljöer strax nedströms hindret, 

ett annat att låta fisken leka på artificiella 

substrat som senare lyfts upp förbi hindret 

och utplaceras på uppväxtplatsen. Detta är 

dock under förutsättningen att hindret inte 

är sådant att passage av utvandrande fiskyngel 

omöjliggörs. Man kan också tänka sig 

att lyfta förbi den lekfisk som ansamlas nedströms 

hindret. De två senare varianterna kan 

också ge en viss möjlighet att sortera ut endast 

de mest önskvärda arterna. 

Exempel 

Ett exempel på en insats där borttagandet 

av ett vandringshinder gav ett lyckat resultat 

är Norkfladan, en liten flada på 7 ha i 

österbottniska Norrnäs. Inloppet till fladan 

var kraftigt igenväxt vilket gjorde att endast 

ett fåtal lekfiskar tog sig in i fladan för att 

leka. För att underlätta fiskens vandring grävdes 

en ny passage där fisken lättare kunde 

vandra. Resultatet följdes sedan upp genom 

att alla utvandrande fiskyngel räknades. Utvandringen 

av yngel från den lilla fladan var 

över förväntan stor. Mellan 85000 och 100000 

abborrar, 1000–2000 gäddyngel och 700000– 

8000000 mörtyngel noterades (Hästbacka, 

1995). 

Att kratta bort gammal vass och skräp som 

hopat sig och bildat vandringshinder är en 

enkel åtgärd som kan hjälpa fisken att 

hitta upp till lekplatserna. Foto: Alfred 

Sandström. 

Grenar och omkullfallna träd kan ibland 

hindra fiskens vandring. Lika ofta kan de 

dock vara fiskarna till hjälp eftersom de 

skapar viloplatser och gömslen. Foto: 

Alfred Sandström.


Återskapande av våtmarker och översvämningszoner 

I kustnära områden utgör våtmarker, översvämningsmarker, 

samt flikar och inbuktningar 

i anslutning till vattendragen utmärkta 

lekplatser för många fiskar. Tillgången på 

sådana områden är tyvärr i dagsläget allt för 

begränsad för kustfisken. För ett par hundra 

år sedan bestod Sveriges yta till 30% av 

våtmarker (Anon, 1994). På grund av dikningar, 

uträtningar och kanaliseringar inom skogsoch 

jordbruket och anläggandet av vägar har 

andelen våtmarker reducerats med en fjärdedel 

i landet. I de mer mer bebyggda områdena 

längs kusten har andelen våtmarker reducerats 

betydligt mer. I Skåne och Mälardalen 

har till exempel våtmarksarealen decimerats 

med mer än 90%. 

Idag har man på många håll i landet börjat 

anlägga våtmarker i anslutning till kustmynnande 

vattendrag. Våtmarker och översvämningszoner 

kan skapas med enkla s k 

dämmen vilka kan konstrueras av plankor, 

pålar och ribbor (Sandell & Karås, 1995). Det 

bör poängteras att ett dämme kräver övervakning 

och skötsel för att fungera på önskvärt 

sätt. Innan anläggningen av ett dämme 

skall man kontakta Länsstyrelsen för att 

kontrollera att intrång inte görs i enskild rätt, 

strider mot befintlig vattendom eller har oönskad 

negativ inverkan på miljön. Ett dämme 

kan också användas för att delvis reglera 

vattenståndet i ett litet vattendrag för att om 

möjligt optimera förhållandena för uppväxande 

och utvandrande yngel. 

Det huvudsakliga syftet med anläggningen 

av våtmarker har i första hand varit att 

hålla kvar de näringsämnen som idag belas- 

13 

tar våra kuster och att gynna fågellivet. Vad 

som sällan uppmärksammats är att sådana 

anläggningar också kan fungera som utmärkta 

uppväxtmiljöer för fisk, särskilt då gädda. 

Växtligheten fungerar som skydd och leksubstrat 

för fisken och produktionen av bytesdjur 

är hög. Dessutom gynnas rovfåglar som 

havsörn och fiskgjuse som ofta tar tillfället i 

akt att fånga de lättåtkomliga fiskarna under 

vandringen och leken (Gerdehag & Helander, 

1988). De uppväxande ynglen utgör också föda 

för andra fiskätande fåglar. Detta är ett bra 

exempel på en åtgärd som både gynnar naturoch 

miljövården i allmänhet och rekryteringen 

hos kustfiskbestånden i synnerhet. Anläggning 

av våtmarker minskar också ofta vattenståndsfluktuationer 

vilket underlättar fiskvandringen. 

I de våtmarkssatsningar i kustområden 

som gjorts i USA menar man att nyskapandet 

av våtmarker är en underskattad 

fiskevårdsåtgärd i kustzonen. De ger även i 

förhållande till insatsen ett gott och lätt kvantifierbart 

positivt resultat på fiskrekryteringen 

(Lewis, 1992). 

Ett kanaliserat vattendrags fiskproduktionsförmåga 

kan även ökas genom att man 

förbättrar dess flikighet och djupvariation med 

riktade åtgärder. Små inbuktningar kan exempelvis 

grävas ut. Pålar och stenar kan placeras 

ut i vattnet för att på sikt återfå ett 

mer naturligt och meandrande lopp där variationen 

i vattendjup är större. I ett vattendrag 

med både djupare och grundare partier 

och därmed mer varierad bottenstruktur kan 

fler fiskarter finna sig tillrätta samtidigt som 

förutsättningarna för ynglens uppväxt ofta 

blir mer gynnsam. 

Anläggning av våtmarker med hjälp av 

sk dämmen hindrar näringämnen 

från att läcka ut i havet och skapar 

också gynnsamma miljöer för såväl 

fiskyngel och växter som för fåglar. 

Foto: Alfred Sandström.


Trösklade havsvikar 

Landhöjningen, 0,2–1 cm per år, längs den 

svenska ostkusten innebär att farlederna in 

till många småbåtshamnar och stugor successivt 

grundar upp och därmed försvåras åtkomligheten. 

För att hindra denna utveckling 

väljer man ofta att muddra bort de grundaste 

trösklarna. Muddringen av trösklar har 

dock många negativa effekter på de grunda 

havsvikarna. På kort sikt resulterar borttagandet 

av trösklarna till en flada i att vattenståndet 

sänks och att det dessutom kommer att fluktuera 

mer. En sänkning av vattenståndet 

resulterar i en minskning av fladans yta och 

därmed dess potential som yngelproducent. 

På lång sikt innebär förlusten av tröskeln att 

fladan i takt med landhöjningen istället för 

att förvandlas till en glosjö, som kan fortsätta 

producera yngel, löper risk att successivt 

omvandlas till ett fastmarksområde (Munsterhjelm, 

1997). Fladan tappas helt enkelt ur. 

En annan konsekvens är att vattnet i den 

grunda viken värms upp långsammare på 

våren och försommaren med försämrad överlevnad 

hos fiskens årsungar som följd. Muddring 

påverkar också undervattensvegetationen 

negativt bla i samband med ökad grumlighet 

vid ingreppet. 

Rent allmänt är en restriktiv hållning till 

muddringsprojekt att föredra. Om man trots 

detta väljer att muddra bör man tillse att åtminstone 

en del av tröskeln lämnas intakt. 

Vid muddringingrepp virvlas en stor 

mängd bottenslam upp vilket kan 

missgynna den för fisken viktiga 

undervattensvegetationen. Bilden är 

tagen i en nyligen muddrad vik i 

norra Uppland. Foto: H. Schreiber 

14 

En muddrad passage bör inte göras för djup 

eller för bred. Målsättningen bör vara att dels 

lämna en del av tröskeln intakt och att göra 

den muddrade passagen så smal som möjligt 

utan att försvåra båttrafiken I vikar som redan 

är muddrade kan en tänkbar åtgärd vara 

att återskapa delar av gamla trösklar med 

stenar eller dämmen. Ofta är det att föredra 

att man muddrar en kanal till en stor gemensam 

båtplats än att man muddrar kanaler 

in till varje enskild liten brygga. Ett tänkbart 

alternativ till muddring, kan vara att 

bygga en överfartsramp med vinschsystem där 

småbåtar enkelt kan passera grunda passager. 

Exempel 

I Mellanfjärden, en flada på 30 ha i Närpes 

kommun i Österbotten anlades två nya sund 

som förband fladan med havet för att på så 

vis underlätta båttrafik. Olyckligtvis innebar 

detta också att vattenståndet i densamma 

började följa havets vattenstånd eftersom den 

tidigare tröskelns maximi- resp miniminivå 

sänkts. Detta gjorde att lekfiskbeståndet 

minskade radikalt. Ett par år senare bestämde 

man sig därför för att fylla igen de nygrävda 

passagerna varefter lekfiskbeståndet sakta 

återhämtat sig och fladan fyller numera sin 

tidigare funktion som lekoch uppväxtplats.

Kalkning 

I försurade kustvattendrag kan kalkning vara 

en viktig åtgärd för att fiskens lekoch uppväxtmiljöer 

ska återfå sin betydelsefulla funktion. 

Vid genomförande av kalkning bör man 

i första hand kontakta Länsstyrelsen i det 

aktuella området. Länsstyrelsen fördelar årliga 

bidrag till kalkning av försurade vatten 

Strandzonen 

I många kustnära vattendrag och vandringsleder 

till grunda vikar och flador har den 

strandnära vegetationen mer eller mindre 

försvunnit, framförallt som en konsekvens av 

skogsoch jordbruk. Detta har klart försämrat 

deras tillgänglighet och kvalitetet som lekoch 

uppväxtlokaler för fisk. Den strandnära 

zonens vegetation har en flerfaldig betydelse 

för ett vattendrags funktion som vandringsled 

och lekoch uppväxtområde för kustfisk. 

Dels fungerar den som närsaltsfälla, dvs de 

näringsämnen som via markvatten och diken 

rinner ned mot bäcken kan i hög grad tas upp 

av växtligheten. Träd och buskar kan också 

minska graden av igenväxning då de skuggar 

bäcken. Sämre ljusförhållanden gör att 

vattenväxterna missgynnas. Vegetationen i 

strandzonen bildar också ståndplatser och 

gömslen för fisken (Bergquist, 1999). En korridor 

av träd och buskar närmast ett vatten- 

Leksubstrat och gömslen 

Liksom öring och lax så är även många icke 

laxartade fiskar beroende av en viss typ av 

substrat för sin lek. Arter som id och stäm 

nyttjar grus- och stenbäddar medan abborre, 

gädda och ett flertal andra karpfiskar leker 

på olika vattenväxter. Viktiga grupper 

av vattenväxter är t ex nateväxter, särv, slingeväxter 

och kransalger (se figur). Vattenväxter, 

nedfallna träd, och stenrösen fungerar 


15 

och kan också ge råd om hur man bör lägga 

upp en kalkningsinsats. I samband med kalkning 

finns också möjlighet att erhålla bidrag 

för biologisk återställning, vilka distribueras 

via länsstyrelserna. 

Mer att läsa om kalkning finns exempelvis 

i SNV:s allmänna råd 88:3 och den av SNV 

utgivna: Handbok 2002:1. 

drag kan också vara gynnsamt för många 

akvatiska insekter och fungera som spridningskorridorer 

för ett flertal växter och djur och 

därmed gynna den biologiska mångfalden i 

stort. En metod för att på sikt återfå vattendragens 

ursprungliga förmåga att producera 

yngel kan vara att plantera träd och buskar 

i strandzonen. Särskilt viktigt kan det 

vara att återetablera växtligheten på de platser 

där bäcken rinner förbi öppna ytor som 

exempelvis kalhyggen och åker- respektive 

betesmark. 

I samband med skogsoch våtmarksdikningar 

leds ofta vatten från de dikade områdena 

ut i vattendragen. Ofta medföljer då 

suspenderade material som lerpartiklar och 

annat slam som kan inverka negativt på vattendragens 

miljö. För att kunna förebygga en 

sådan uttransport kan man anlägga sk sedimentationsfällor. 

inte bara som leksubstrat för fisken, de utgör 

också betydelsefulla gömslen och födoplatser 

för de uppväxande ynglen. 

I vissa kustområden kan tillgången på 

lämpliga substrat vara undermålig. En lösning 

på detta problem kan vara att utplacera 

strukturer som efterliknar de som fisken 

behöver för sin lek. Vad avser vattenväxter 

kan det ibland vara alltför komplicerat eller


ibland rent av ogenomförbart att återfå den 

naturliga vegetationen. Då är istället strukturer 

som liknar växter att föredra. En sedan 

gammalt känd metod är att sätta ut så 

kallade vasar, knippen av gran- eller enris 

som fästs vid ett sänke eller en påle och därmed 

hålls på plats i vattnet (Nordqvist & 

Schager, 1912). Artificiella strukturer som 

exempelvis vasar tjänar även som skydd för 

ynglen. 

Vid tester av leksubstrat för olika varmvattenarter 

där bland annat gran-, en- och 

cypressruskor, plastband, pil- och lönnkvistar 

använts ansågs granar vara de överlägset 

bästa för gädda och abborre (Gillet & 

Dubois, 1995). Abborre leker emellertid också 

på de flesta andra substrat helst tämligen 

öppna och frilagda sådana. Mört föredrar 

något tätare, tätt packade substrat som exempelvis 

gran och en, förmodligen för att den 

befruktade rommen inte ska trilla ned på 

botten (Nash mfl, 1999). Gösens val av leksubstrat 

är inte lika väldokumenterat som 

de andra arterna men vissa mindre studier 

antyder att mattor av enruskor är ett bra leksubstrat. 

Den kan även leka på stenbottnar. 

Sommaren 1999 utförde Fiskeriverkets 

Kustlaboratorium ett storskaligt test av artificiella 

gömslen i ett antal områden längs 

Upplandskusten där tillgången på vegetation 

var begränsad (Sandström & Karås, 2002). 

En finmaskig nätinhägnad (4 x 4 m) och granvasar 

användes som potentiella skydd. Med 

jämna mellanrum undersöktes yngelförekomsten 

i och kring gömslena och i områden där 

inga gömslen utplacerades. Tätheten av yngel 

av abborre, mört, gädda, braxen och björkna 

var avsevärt högre i och kring de artificiella 

skydden än i motsvarande områden där inga 

skydd utplacerats. Resultaten pekade alltså 

på att man med framgång kan gynna fiskynglen 

genom att sätta ut lämpliga gömslen. 

I en dansk studie i sjön Udbyover testade 

man huruvida granruskor fungerade som 

uppväxtmiljö för gäddyngel. Elfiske efter gäddyngel 

visade att gäddynglen föredrog ytor 

med granruskor i högre utsträckning än samtliga 

andra undersökta habitat (Skov & Berg, 

1999). 

16 

Återetablering av vegetation 

Undervattensväxtligheten är som tidigare 

poängterats en nyckelfaktor som avgör förutsättningen 

för fiskens lekoch uppväxt. I 

många kustområden har dock undervattensvegetationen 

försvunnit eller glesnat. Där kan 

det vara meningsfullt att återintroducera 

växtlighet för att på så sätt skapa en mer fördelaktig 

miljö för fiskens lek och uppväxt. 

Först bör man dock försöka utröna orsakerna 

till vegetationsförlusterna för att på ett 

bättre sätt kunna planera åtgärdsinsatserna. 

En vanlig anledning till att vegetationen 

missgynnas är övergödning. De förhöjda halterna 

av näringsämnen gynnar växtplankton 

vilka absorberar och reflekterar mer av ljuset 

som leder till att det inte tränger ner lika 

långt i vattnet. Vattenväxterna kan då försvinna 

från djupare platser på grund av ljusbegränsning 

(Sandström & Karås, 2002). 

Andra anledningar till att växterna försvinner 

eller glesnar kan vara muddringsarbeten, 

båttrafik, kraftig påväxt av fintrådiga 

alger och onaturliga vattenståndsförändringar. 

Vattenväxters spridning över längre distanser 

kan ske genom spridning av frön eller 

genom att delar av växter lossnar och sedan 

slår rot på annan plats (s k fragmentering). 

Följaktligen finns möjligheter för växterna 

att återetablera sig i en miljö där de 

försvunnit på grund av en störning på naturlig 

väg. Det finns dock detta till trots anledningar 

att överväga aktiva insatser för att få tillbaka 

vegetationen i störda miljöer. Den naturliga 

återetableringen kan ibland vara alltför 

långsam. Vanligtvis planterar man vuxna 

plantor från närliggande områden och/eller 

sprider frön. I de fall där man har en permanent 

störning som förhindrar växtligheten från 

att ånyo etablera sig så bör i första hand insatsen 

riktas på att minska störningens omfattning. 

Detta kan t ex innebära att en känslig 

yta skyddas från båttrafik, att utsläpp av 

gödande näringsämnen minskas och att onaturliga 

vattenståndsförändringar regleras (se 

avsnitt om dämmen och anläggning av våtmarker).

KRANSALGER 

SLINGEVÄXT 


BLÅSTÅNG 

KRANSALGER 

Undervattensvegetationen som på bilderna, kransalger, 

slingeväxter och blåstång har en stor betydelse 

för fiskens uppväxt både som leksubstrat och gömslen 

för ynglen. Foto: Alfred Sandström. 

17 

Abborren lindar gärna sina långa romsträngar 

kring en ruska, i detta fall tillverkad av enkvistar. 

Foto: A. Sandström


Exempel på artificiella leksubstrat tillverkade av 

granruskor (s k risvasar) vilka kan underlätta 

fiskens lek i områden med brist på naturliga 

leksubstrat. Figurer: A. Sandström 

stenförtyngda granar 

bädd (denna variant används för 

gös i Estland, Erm 1981) 

I vissa av de stora sjöarna i USA och 

Canada har vegetationen försvunnit från viktiga 

lekoch uppväxtområden för fisken. Därför 

inleddes försök att plantera ut växter. De 

planterades antingen för hand, i en slags krukor 

eller på stora sjok av fiberduk som lades 

på bottnarna. Tyvärr blev dessa åtgärder inte 

särskilt lyckade. Framförallt för att man inte 

räknat med de täta bestånden av karp i området. 

Karpen åt helt enkelt upp de utsatta 

växterna. Vattenrörelser kom också att virvla 

upp löst bottensediment vilket täckte väx- 

18 

pålar med grenar 

terna och därmed försvårade fotosyntes. För 

att undvika dessa problem har man därför 

börjat att bygga dämmen och vågbrytare för 

att hindra sedimenterosion och kraftiga vattenståndsförändringar 

samt testat olika metoder 

för att hålla karparna borta från de 

områden där planteringen skett. Dessa exempel 

belyser några av svårigheterna med 

att återintroducera växtlighet och understryker 

vikten av att noggrant undersöka förutsättningarna 

för en viss åtgärdsinsats (Lundholm 

& Simser, 1999).

Mångfald under ytan… 

Miljöns mångformighet, dess diversitet, har 

ett väldokumenterat positivt samband med 

artrikedomen i ett visst habitat såväl på land 

som i vatten. Således bör miljövårdande insatser 

i störda vattenmiljöer generellt sett ha 

som målsättning att diversifiera miljön. 

I riktigt grunda sjöar och havsvikar leder 

ofta en hög näringsbelastning (sk övergödning) 

till en total dominans av olika vattenväxter 

(på djupare platser kan vegetationen, 

som tidigare nämnts missgynnas). Även 

om vattenväxterna är ytterligt betydelsefulla 

för fisken, bland annat som skydd och leksubstrat, 

så kan alltför tät och ensartad vegetation 

även ha negativa effekter på fiskynglen. 

I extrema situationer där täta bestånd 

av exempelvis vass breder ut sig kan vissa 

fiskyngels förmåga att jaga försämras vilket 

gör att deras tillväxt och överlevnad i slutändan 

reduceras. Arter som är sämre anpassade 

till att manövrera i tät vegetation kan 

också missgynnas i särskilt stor grad. 


19 

genom vegetationsbeskärning 

I vissa situationer kan en försiktig beskärning/röjning 

av vegetationen ge ett positivt 

resultat på rekryteringsutfallet. Det bör dock 

understrykas att denna åtgärd endast är att 

rekommendera vid mycket höga tätheter av 

vegetation. Normalt gynnas ynglens överlevnad 

av en riklig undervattensvegetation. I de 

flesta dokumenterade fall där vegetationen i 

en sjö eller havsvik beskurits så har målsättningen 

inte i första hand varit att gynna fisklivet 

utan det vanligaste syftet har varit att 

skapa en öppen vattenspegel och på så sätt 

gynna fågelliv och möjligheterna att nyttja 

vattenområdet för rekreation. I dessa fall har 

det också snarare varit fråga om storskalig 

vegetationsbekämpning än beskärning vilket 

inte kan rekommenderas som fiskevårdande 

åtgärd. 

Vassröjningsaggregat monterat på mindre båt. 

Foto: P. Karås. 

I vissa, särskilt hårt drabbade vikar kan stora 

sjok av fintrådiga alger ansamlas. Foto: H. 

Schreiber.


Vid en beskärning av vattenvegetation 

kan en grundprincip vara att skapa så stora 

kantytor som möjligt eftersom just dessa fungerar 

som viktiga födoområden för många fiskars 

yngel (exempelvis gädda och abborre). 

Detta kan exempelvis åstadkommas genom 

att skära upp kanaler i ett stjärnmönster. Vid 

en röjning av akvatisk vegetation, och då särskilt 

undervattensvegetation som nate- och 

slingeväxter, uppnår man ytterst sällan någon 

långvarig effekt. Detta är en åtgärd som 

kräver kontinuerlig uppföljning för att få bestående 

verkan. För att få en mer kvardröjande 

effekt bör man antingen gräva bort eller 

skära sönder växternas rotsystem. Det är 

också viktigt att avlägsna de avklippta växtdelarna 

då de flesta undervattensväxter är 

kapabla att ånyo rota sig trots att de slitits 

sönder. 

20 

genom betande djur 

Tidigare fanns betande boskap längs kustens 

stränder i en betydligt större omfattning än 

i dagsläget. Boskapen betar upp öppna ytor 

längst in i vassarna (se figur). Betningstrycket 

och boskapens slitage gör att andra vattenväxter 

än vass får en chans att etablera sig 

(Luther & Munsterhjelm, 1983). Därmed skapas 

en något mer varierad miljö med fler typer 

av vegetation och fler öppningar i vassarna. 

Betande boskap kan alltså fungera som 

ett ”biologiskt” medel att diversifiera den 

strandnära miljön. Det bör påpekas att boskap 

i vissa områden kan bidra till stranderosion 

och att de via avföring kan öka näringsbelastningen 

i vattnet. 

Betande boskap leder ofta till en större mångfald av habitat då de bildar 

öppningar i vassen där andra växter kan existera. Ovan vassbälte med 

betande boskap och nedan ett där strandbetet försvunnit. Teckning från 

Luther och Munsterhjelm (1983).

genom bekämpning av alger 

I eutrofierade kustavsnitt kan periodvis, företrädesvis 

under sommarhalvåret, stora sjok 

av fintrådiga alger driva in på grundområdena 

och där lägga sig som ett täcke över 

växtligheten. Vilka effekter sådana algmattor 

har på fisk är dåligt känt men det är sannolikt 

att många arter som söker föda inne i 

vegetationen missgynnas starkt. Inom EUprojektet 

”EU-Life; A New Approach To Combat 

Macroalgal Blooms” har man testat olika 

metoder för att bekämpa alger på grundområden 

både på västkusten och ostkusten, 

dels med en automatiserad skördare och dels 

genom att använda så kallad strandnot för 

att få bort algerna. Resultaten visar bland 

annat att man kan förbättra överlevnaden hos 

vissa plattfiskar med sådana åtgärder men 

att skördandet bör återupprepas en längre 

tid för att få ett mer varaktigt resultat (Pihl, 

2001). 

genom nya sätt att bygga i och kring 

vatten 

Många av de anläggningar som byggs i eller 

i anslutning till vatten som exempelvis kajer, 

utfyllnader, vägbankar och bryggor leder 


Korridorerna i den strandnära vegetationen utgör ett exempel på vegetationsbeskärning 

i stor skala, foto från Olson et al. 1998. 

21 

ofta till en homogen miljö med mycket låg 

strukturell komplexitet. Dessa ensartade 

miljöer är varken optimala för fiskar eller 

andra djur. Ett tänkbart alternativ för att få 

en mer divers miljö under vattenytan i anslutning 

till sådana platser skulle kunna vara 

att anlägga mer flikiga arrangemang med 

hålrum i kajer och små skyddade vikar längs 

vägbankar. På det viset skulle sannolikt artrikedomen 

öka på många sådana lokaler som 

i dagsläget har ett lågt antal arter av både 

djur och växter samtidigt som produktionen 

av många arter fiskyngel sannolikt skulle öka. 

Exempel 

I Wisconsin, USA, har många grunda sjöar 

blivit så kraftigt igenväxta att fisken blivit 

långsamväxande och fisket därför försämrat. 

För att skapa en mer divers miljö för fisken 

röjde man 2 meter breda gator kors och tvärs 

i vegetationen. När man senare elfiskade i 

dessa dessa sjöar kunde man konstatera att 

insatsen gett önskad effekt. Fiskens tillväxt 

hade ökat markant i den nya mer varierade 

miljön (Olson mfl, 1998).


Lagstiftning, tillstånd och miljöhänsyn 

När man väl bestämt sig för en passande restaureringsåtgärd 

i ett visst vatten är det av 

stor vikt att man tillser att den aktuella insatsen 

tillåts av markägarna i området och 

att den inte bryter mot aktuella lagar. Det 

är också viktigt att ta hänsyn till konsekvenserna 

för andra arter än dem som åtgärden 

inriktar sig mot. Alla åtgärder som ändrar 

flödet eller loppet hos ett vattendrag kräver 

tillstånd. För småskaliga habitatförbättringar 

som att exempelvis rensa bort grenar som 

bildat vandringshinder krävs oftast inte tillstånd 

såvida inte insatsen tydligt påverkar 

allmänna intressen. Alla ingrepp i ett vattendrag 

måste dock godkännas av de inbegripna 

markägarna. En restaureringsåtgärd 

är undantagen tillståndsplikt då det är uppenbart 

att den inte påverkar allmänna eller 

enskilda intressen. Den s k bevisbördan vid 

bedömningen av skadeverkan på allmänna 

och enskilda intressen ligger hos utövaren av 

åtgärden. Vid ingrepp som kräver tillstånd 

prövas frågan av Miljödomstolen enligt Miljöbalken. 

I skärgårdarna finns delvis särskilda 

22 

bestämmelser för tillståndsprövning av 

vattenverksamhet för att främja turismens 

och det rörliga friluftslivets intressen. Dessa 

intressen ges bla särskilt stor tyngd i ”Kustområdena 

och skärgårdarna i Södermanland 

från Oxelösund till Herräng och Singö…” (4 

Kap 2 § Miljöbalken). Vid åtgärder som inte 

kräver tillstånds- eller anmälningsplikt men 

som innebär stora ändringar i naturmiljön 

skall anmälan för samråd göras. I de flesta 

restaureringsexempel som anges i denna text 

är Länsstyrelsen sannolikt samrådsmyndighet. 

Innan man går till verket med någon åtgärd 

bör man lämpligen kontakta några av 

följande myndigheter: 

• Länsstyrelsen. 

• Den aktuella kommunens miljöenhet. 

• Riksantikvarieämbetet (ifall restaureringsinsatsen 

påverkar kulturminnesmärken 

som tex en flottningsdamm) eller Länsstyrelsens 

kulturmiljöansvariga. 

• Aktuellt kraftbolag ifall insatsen påverkar 

kraftbolagets intressen. 

Planering av åtgärdsinsatser och upprättande av 

förvaltningsplaner 

Större restaureringsprojekt bör ha en tydligt 

formulerad målsättning för de föreslagna åtgärderna 

och det bör också vara möjligt att 

på något sätt mäta huruvida den uppnåtts. 

Ett uppföljningsprogram bör alltså finnas för 

att utröna hur åtgärden lyckats. För att kunna 

göra riktiga prioriteringar och även ha en långsiktig 

strategi i fiske- och miljövårdsplaneringen 

bör åtgärderna ingå i ett större sammanhang, 

tex i så kallade förvaltningsplaner 

för större kustavsnitt. Förvaltningsplaner som 

innehåller bevarande och åtgärdsplaner bör 

finnas både på regional och lokal nivå. I en 

sådan plan sammanställs all tillgänglig information 

om miljötillståndet i området. I 

detta sammanhang är där särskilt viktigt att 

utröna vilka fiskarter som finns, vilken potential 

som olika områden har och vilka störningar 

som förekommer. För mindre åtgärder, som 

inte bedöms utgöra någon påverkan på andra 

intressen, och inte kräver tillstånd, är det 

dock mindre motiverat att utforma uppföljningsprogram 

och ta hänsyn till förvaltningsplaner. 

Ofta saknas tyvärr tillräcklig information 

för att skapa fullständiga förvaltningsplaner. 

Då kan det bli aktuellt att på egen 

hand företa inventeringar. Ett lämpligt första 

steg i identifikationen av viktiga miljöer 

för kustbundna arter är att göra en bedömning 

av olika miljöers exponeringsgrad och 

djupförhållande. De så kallade varmvattenarterna: 

gädda, abborre, gös och karpfiskar 

har sina lekoch uppväxtområden i skyddade, 

grunda och ofta trösklade vikar och i kustmynnande 

vattendrag. Sådana områden kan

identifieras med endast kartmaterial som 

utgångspunkt. Här ger ofta sjökort den bästa 

informationen. Områden innanför 3 m-linjen 

på sjökortet kan grovt sett anses som de mest 

intressanta. 

Nästa steg, om tillgänglig information är 

bristfällig, är att besöka några av de viktigaste 

miljöerna man identifierat vid kartgranskningen. 

Några av de viktigaste inventeringsinsatserna 

är: 

• Att kartlägga störningar. Exempelvis registrering 

av vandringshinder. 

• Kartera vegetationens utbredning och sammansättning. 

• Inventera vattenståndsfluktuationer framförallt 

då minimivattenföring. 

• Mäta vattentemperaturens variation. 

• Att genomföra vattenkemiska analyser. 

Detta är relativt kostsamt och arbetskrä- 

Att söka fiskevårdsmedel 

Vilka medel finns att söka? 

För åtgärder i kusten distribueras fiskevårdsmedel 

i första hand från Fiskeriverket (så 

kallade 43:11-medel). Varje år anslås bidrag 

till fiskevårdsåtgärder (fn anslås ca 10 miljoner 

kronor). Ansökan (se bilaga) skickas till 

Länsstyrelsernas Fiskeenheter vilka sedan 

väljer ut ett antal projekt som ges pengar. 

Vilka kan söka? 

I stort sett vem som helst som har markägarens 

tillstånd. Oftast är det markägare eller 

fiskevårdsföreningar som söker pengar. 

Vilka ska man kontakta för att få mer 

information / ansökningshandlingar? 

Länsstyrelsens fiskenheter. 


23 

vande och bör endast prioriteras i vattendrag 

där man misstänker en störning. 

• Att inventera fiskförekomsten. Detta är 

ett både svårt och arbetskrävande moment. 

Enkla insatser som i första hand kan 

rekommenderas är att på plats beskåda 

fisken under vandringstiden på våren då 

fisken kan vara relativt lätt att lokalisera, 

särskilt i små bäckar och grunda havsvikar 

och sund. Kontakta intresserade 

personer i närområdet. Ortsbefolkningen 

kan ofta ha mycken kunskap om vilken 

fisk som finns i området. 

• Lekstudier. 

• Larv och yngelinventeringar. Ofta svårt 

och tidskrävande. Tätheten av fisklarver 

och yngel varierar ofta starkt med årstiden 

och mellan olika platser vilket försvårar 

en korrekt insamling. Fisklarverna kan 

också vara relativt svåra att artbestämma. 

Vad bör man ha i åtanke när man 

formulerar ansökan? 

Man bör tydligt ange varför man ska genomföra 

en viss åtgärd, vilken positiv effekt man 

hoppas få av den samt hur man tänkt följa 

upp att den verkligen ger önskad effekt. 

Erkännanden 

Arbetet har huvudsakligen utförts inom forskningsprogrammet 

SUCOZOMA (Sustainable 

Coastal Zone Management), vilket finansieras 

av stiftelsen för miljöstrategisk forskning 

(MISTRA) men till viss del också inom forskningsprogrammet 

EU-life algae. Erik Neuman, 

Björn Bergquist och Henrik C. Andersson 

har bidragit med värdefulla kommentarer. 

Ett stort tack också till Berth Nyman för 

lay-out och bildbearbetning samt till Henrik 

Schreiber för undervattensbilderna.


Litteratur 

Alanärä A. & I. Olsson. 1995. Modern fiskevård 

– steg för steg. Sveriges Lantbruksuniversitet, 

Vattenbruksinstitutionen, Kompendium 

nr 8, 70 s. 

Anon. 1990. Bedömningsgrunder för sjöar och 

vattendrag SNV 90:4. 

Anon. 1991. Skogs- och myrdikningens miljökonsekvenser. 

Naturvårdsverkets Rapport 

3270, 196 s. 

Anon. 1993. Fiskeriverket 1993. Fiskvägar – 

en litteraturöversikt. Delrapport från Projekt 

Fiskvägar, funktion och utveckling. 

Anon. 1999. Biologisk återställning i kalkade 

vatten. Kompletterande åtgärder till kalkning 

av sjöar och vattendrag. Handbok med allmänna 

råd 99:4. Statens Naturvårdsverk. 56 s. 

Batiuk, R. A., R. J. Orth, K. A. Moore, W. C. 

Dennison & J. C. Stevenson. 1992. Cheasepeake 

Bay submerged aquatic vegetation 

habitat requirements and restoration targets: 

A technical synthesis. CBP / TRS 83 /92, 258s. 

Bergengren, J. 1999. Vandringshinder & spridningsbarriärer 

– inventerade i 11 vattensystem 

i Västernorrland. Länsstyrelsen, Västernorrlands 

Län Publikation 1999:1. 

Bergquist, B. 1999. Påverkan och skyddszoner 

vid vattendrag i skogsoch jordbrukslandskapet. 

En litteraturöversikt. Fiskeriverket 

Rapport 1999:3. 

Bradshaw, A. D. 1996. Underlying principles 

of restoration. Canadian Journal of Fisheries 

and Aquatic Sciences 53 (Suppl. 1): 3–9. 

Casselman, J. M. & C. A. Lewis. 1996. Habitat 

requirements of northern pike (Esox lucius). 

Canadian Journal of Fisheries and Aquatic 

Sciences 53 (Suppl. 1):1671–174. 

Comin, F. A., M. Menendez & J. R. Lucena. 

1990. Proposals for macrophyte restoration 

in eutrophic coastal lagoons. Biomanipulation 

– tool for water management, Hydrobiologia 

200–201:427–436. 

24 

Degerman E., P. Nyberg, I. Näslund & D. 

Jonasson. 1998. Ekologisk fiskevård. Sportfiskarna, 

Jönköping. 335 s. 

Eriksson, L.-O. & K. Müller. 1982. The importance 

of a small river for recruitment of 

coastal fish populations. In: Coastal research 

in the Gulf of Bothnia, red. C. Müller, s.371– 

386. 

Erm, V. 1981. Koha. Kirjastus Valgus. 127 s. 

Forney, J. L. 1968. Production of young northern 

pike in a regulated marsh. New York fish and 

Game Journal 5( 2): 143–154. 

French, J. R. P. III, D. A. Wilcox & S. J. Nichols. 

1999. Passing of northern pike and common 

carp through experimental barriers designed 

for use in wetland restoration. Wetlands 

19(4):883–888. 

Geiling, W. D. J., R. M. Kelso, & E. Iwachewski. 

1996. Benefits from incremental additions 

to walleye spawning habitat in the Current 

river, with reference to habitat modification 

as a walleye management tool in Ontario. 


Sciences. 53 (Suppl. 1):79–87. 

Gunnerhed, M. 2000. Kustmynnande vattendrag 

i Uppsala län. Upplandsstiftelsen, stencil 

nr 19, 101s. 

Hill, M. T. & W. S. Platts. 1998. Ecosystem 

restoration: A case study in the Owens River 

Gorge, California. Fisheries. 23(11):18–27. 

Hästbacka, H. 1984. Fladorna – havets barnkamrar. 

Österbottens Fiskarförbund. 22s. 

Hästbacka, H. 1995. Vård och restaurering av 

fiskförande småvatten – exempel från Österbottens 

kust och skärgård. I: Bevarande och 

restaurering av reproduktionsmiljöer för fisk 

i vattendrag. Kustrapport 1995:2, 47–61. 

Jeppesen, E. Jensen, J. P. Söndergaard & T. 

Lauridsen. 1997. Top-down control in freshwater 

lakes: the role of nutrient state, submerged 

macrophytes and water depth. Hydrobiologia. 

342/343:151–164.

Johnson, T. 1982. Seasonal migration of anadromous 

fishes in a northern Swedish coastal 

stream. In: Coastal research in the Gulf 

of Bothnia, red. C. Müller, s.353–362. 

Johnson, T. 1978. Dispersal area of perch, Perca 

fluviatilis, tagged in a stream flowing into the 

Bothnian Sea. Aquilo ser. Zool. 18:62–64. 

Jungwirth, M. 1996. Bypass channels at weirs 

as appropiate aids for fish migration in rhithral 

rivers. Proceeding of an international workshop 

on remedial strategies in regulated rivers 

held in Lycksele Sweden, 25–28 September 

1995. I: Regulated rivers: research and 

management. 12(4–5): 483–492. 

Karås, P. 1999. Rekryteringsmiljöer för kustfiskbestånd 

av abborre, gädda och gös. Fiskeriverket 

Rapport. 1999:6, 31–65. 

Karås P. & H. Lehtonen. 1993. Patterns of 

movement and migration of pike in the Baltic 

Sea. Nordic Journal of Freshwater Research, 

68:72–79. 

Katapodis, C. 1993. Design of culverts for fish 

passage. Third National Hydrotechnical Conference, 

Proceedings, 30–31 May 1993 Canadian 

Society for Civil Engineers. 2:949–971. 

Kennedy R. H. & D. G. Cooke. 1982. Control of 

lake phosphorous with aluminium sulphate. 

Dose determination and application techniques. 

Water research Bulletin 18:389–395. 

Lauridsen, T., Jeppesen, E. & M. Söndergaard. 

1994. Colonization and succession of submerged 

macrophytes in shallow Lake Vaeng 

during the first five years following fish biomanipulation. 

Hydrobiologia 275/276:233–242. 

Lundholm, J. T. & W. L. Simser. 1999. Regeneration 

of submerged macrophyte populations 

in a disturbed Lake Ontario coastal 

marsh. Journal of Great Lakes Research. 

25(2):385–400. 

Luther, H. & R. Munsterhjelm. 1983. Inverkan 

av strandbetets upphörande på hydrolitoralens 

flora i Pojoviken. Memoranda Soc. 

Fauna Flora Fennica 59. 19 s. 


25 

Mann, K. H. & J. A. Bass. 1997. Critical water 

velocities of larval roach (Rutilus rutilus) and 

dace (Leuciscus leuciscus) and implications 

for river management. Regulated rivers: research 

& management, 13:295–301. 

Minns, C. K., J. R. M. Kelso & R. G. Randall. 

1996. Detecting the response of fish to habitat 

alterations in freshwater ecosystems. 


Sciences. 53(Suppl. 1):403–414. 

Müller,K. 1982. The fish fauna of River Ängerån. 

In: Coastal research in the Gulf of Bothnia, 

red. C. Müller, s. 53–58. 

Müller, von K. 1982. Jungfischwanderungen 

zur Bottensee. Arch hydrobiol. 95 271–282. 

Nash, K. T., Hendry K. & D. Cragg-Hine. 1999. 

The use of brushwood bundles as fish spawning 

media. Fisheries management and Ecology. 

6(5):349–355. 

Nordqvist, O. & C. H. Schager. 1912. Kortfattad 

vägledning i Fiske och Fiskevård. Aftonbladet 

Tryckeri Stockholm. 95s. 

Olson, M. H., Carpenter S. R., Cunningham 

P., Gafny S., Herwig B. R., Nibbelink N. P., 

Pellett T., Storlie C., Trebitz A. S. & K. A. 

Wilson. 1998. Managing macrophytes to improve 

fish growth: a multi-lake experiment. 

Fisheries Management. 23(2):6–12. 

Perrow, M., R. Meijer, M.-L. Dawidowicz & 

H. Coops. 1997. Manipulation in shallow lakes: 

state of the art. Hydrobiologia. 342/343:355– 

365. 

Pettersson, K. & M. Wallsten. 1990. Sjörestaurering 

i Sverige. Naturvårdsverket Rapport 

3817, 58 s. 

Pethebrodge, R., A. Lugg & J. Harris. 1998. 

Obstructions for fish passage in New South 

Wales south coast streams. N. S. W. Fish Final 

Report Series. NSW Fisheries. Cronulla, N. 

S. W. (Australien), Nr 4 70s.


Prejs, A., S. Martyniak, S. Boron, P. Hiiwa 

& P. Koperski. 1994. Food web manipulation 

in a small eutrophic Lake Wirbel, Poland: 

Effect of stocking with juvenile pike on planktivorous 

fish. Hydrobiologia. 275/276:65–70. 

Raat, A. J. P. 1988. Synopsis of biological data 

on the Northern pike (Esox lucius Linnaeus 

1758). FAO, Fish. Syn. 30 190s. 

Rabeni, C. F. & S. P. Sowa. 1996. Integrating 

biological realism into habitat restoration 

and conservation strategies for small 

streams. Canadian Journal of Fisheries and 

Aquatic Sciences. 53(Suppl. 1):252–259. 

Sandell A. G., L. A. Pettersson & I. Abrahamsson. 

1994. Fiskvägar – en litteraturöversikt. 

Information från Sötvattenlaboratoriet Drottningholm. 

83 s. 

Sandell, G. & P. Karås. 1995. Små sötvatten 

som lek och uppväxtmiljöer för kustfiskbestånd 

– försummad och hotad resurs? I: Bevarande 

och restaurering av reproduktionsmiljöer 

för fisk i vattendrag. Kustrapport 

1995:2. 46 s. 

Sandström, A. & P. Karås. 2002. Tests of artificial 

substrata as nursery habitat for young 

fish. Journal of Applied Ichtyology. 63(1):89– 

101. 

Sandström, A & P. Karås. 2002. Effects of 

eutrophication on young-of-the-year freshwater 

fish communities in coastal areas of the 

Baltic. Environmental Biology of Fishes 63(1): 

89–101. 

26 

Skov, C. & S. Berg. 1999. Utilization of natural 

and artificial habitats by Y-O-Y pike in a biomanipulated 

lake. Hydriobiologia. 408/ 

409:115–122. 

Smart, R.-M., G. O. Dick & R. D. Doyle. 1998. 

Techniques for establishing native aquatic 

plants. Journal of Aquatic Plant Management. 

36:44–49. 

Stuart, I. G. & M. Mallen-Cooper. 1999. Regulated 

Rivers: Research and Management. 

15 (6):575–590. 

Thorman, S. 1986. Physical factors affecting 

the abundance and species richness of fishes 

in the shallow water of the southern Baltic 

Sea (Sweden). Estuarine Coastal and Shelf 

Sciences 22:357–369. 

Wallsten, M. & D. Solander. 1988. Vattenväxter 

och miljön. Naturvårdsverket, Norstedts 

tryckeri, Stockholm. 63 s. 

Wohl, N. E. & R. F. Carline. 1996. Relations 

among riparian grazing, sediment loads, 

macroinvertebrates, and fishes in three Pennsylvania 

streams. Canadian Journal of Fisheries 

and Aquatic Sciences. 53(Suppl. 1), 260– 

266.

FISKERIVERKET, som är den centrala statliga myndigheten 

för fiske, vattenbruk och fiskevård i Sverige, skall 

verka för en ansvarsfull hushållning med fisketillgångarna 

så att de långsiktigt kan utnyttjas i ett uthålligt fiske av 

olika slag. 

Verket har också ett miljövårdsansvar och skall verka för 

en biologisk mångfald och för ett rikt och varierat fiskbestånd. 

I uppdraget att främja forskning och bedriva 

utvecklingsverksamhet på fiskets område organiserar 

Fiskeriverket Havsfiskelaboratoriet i Lysekil med lokalkontor 

i Karlskrona, Kustlaboratoriet i Öregrund, Sötvattenlaboratoriet 

i Drottningholm med lokalkontor i Örebro, två 

Fiskeriförsöksstationer (Älvkarleby och Kälarne) och tre 

Utredningskontor (Luleå, Härnösand och Göteborg). 

FISKERIVERKET 

Ekelundsgatan 1, Box 423, 401 26 GÖTEBORG 

telefon 031–743 03 00, Fax 031–743 04 44 

www.fiskeriverket.se

alfred finfo - Havs

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?