Gamla gåtan (AMH-bok) - Britt-Marie Thurén

Thurén, Britt-Marie: Den gamla gåtan om kvinnor och män. Inledning i Anna
Maria Höglund: Män och kvinnor - vad vet en genusvetare?
Cura/Utbildningsradion, Stockholm, 2000
Den gamla gåtan om kvinnor och män.
Vad är genusvetenskap för något? Vad är genus? Vad vet en genusvetare?
Det handlar om kvinnor och män, kvinnligt och manligt, vem som är vad och vad
det får för konsekvenser... Det är ett urgammalt debattema, som upptagit folk i årtusenden.
Man kan jämföra genus med födelsen och döden. Det är tre av mänsklighetens stora gåtor
som vi alltid kommer tillbaka till, som vi aldrig blir färdiga med.
Vad är kön? Är det naturgivet? Eller på annat sätt självklart, Guds vilja eller dylikt?
Finns det bara två kön eller kan det finnas fler? Hur bestämmer man vad som har med kön
att göra och vem som skall anses tillhöra vilket kön? Vad är "kön"? Och vad det än är, hur
upplever vi det? Kollektivt och individuellt, dvs vad finns det för mer eller mindre delade
idéer kring det, och hur känner vi inför dessa idéer och inför den plats vi själva tilldelas
enligt dem?
Det finns något vi kan kalla en genusordning i varje samhälle. Den består av alla de
idéer om kvinnligt och manligt som finns i samhället, och allt de för med sig för vem som
gör vad, vem som kan bestämma vad, hur vi uppfattar oss själva, var och en av oss, och
varandra, kollektivt och individuellt. Genusordningen påverkar andra förhållandena, t ex
vem som sitter i riksdagen, vem som blir företagsledare, vem som bestämmer om ett barns
skolgång och hälsa... Och andra förhållanden påverkar i sin tur genusordningen.
Det är detta som genusforskningen studerar: Hur genus påverkas av allt möjligt
annat och hur allt möjligt annat påverkas av genus.
Det antropologiska greppet
Jag skall börja med att beskriva hur man ser på saken i mitt eget ämne,
socialantropologi. Det antropologiska sättet att angripa ett problem är radikalt: vad kan vi
människor tänkas göra med x (fenomenet som skall undersökas)? Ser det likadant ut i alla
samhällen eller varierar det? När vi sett vilka universella drag som kanske finns kring x,
och beskrivit de variationer som säkert finns, kan vi då lära oss något av detta om
människors villkor i stort, som art?
Till exempel släktskap. Vad menas med att vara släkt? I Sverige tänker vi oss att det
har att göra med något vi kallar blodsband, men ser man närmare på saken är det inte
självklart hos oss heller (somliga räknar in tremänningar, andra drar gränsen vid kusiner)
och inte så få av oss räknar ingifta personer (svågrar och svägerskor, ingifta mostrar,
svärfar...) som släkt. Adopterade barn är släkt, i lag och känsla. Vem som räknas som släkt
får konsekvenser: för vem som bjuds på julmiddag, vem som får ärva, vem man får gifta sig
med...
På andra tider och platser ser idéerna kring släktskap ut på helt andra sätt. Det finns
nästan ingenting i det som är lika överallt. Det skulle i så fall vara att det nästan alltid finns
1

något slags idé som vi kan känna igen som på något sätt påminnande om det vi menar när vi
säger släktskap. I den mycket uttunnade bemärkelsen är "släktskap" en av mänsklighetens
få universella idéer.
En annan är förbudet mot incest. Det ser faktiskt ut som om alla mänskliga
samhällen förbjuder sexuella relationer mellan personer som är för nära släkt. Men exakt
vad som räknas som "för nära släkt", det varierar.
Andra exempel: Vad är "ett bra liv"? Det varierar med värderingar inom samhällen
och mellan samhällen. I västerländsk teologi brukar man dra en gräns mellan religion och
magi, men det är en gräns som blir mycket svår eller omöjlig att upprätthålla om man ser
till alla mänskliga samhällen. Människans syn på sitt jag, sitt själv, varierar bevisligen och
storligen. Och så vidare.
Det är inte mycket som är sig likt över alla kulturella gränser.
Vad är detta med kvinnor och män? Vad gör vi människor med det? Vi tycker att det
finns två sorters människor. Det vill säga, i de flesta tidsepoker och på de flesta platser,
tycker folk det. Men det finns tider och platser där man tycker att det finns fler än två sorter.
Eller färre, kanske. En forskare, Thomas Laqueur, menar att det i Europa för några hundra
år sedan fanns en enkönsmodell. Inte så att man inte talade om kvinnor och män, men man
såg dem inte som väsensskilda, de var en sorts spegelbilder av varandra, rent fysiskt, och en
person kunde ibland mer eller mindre slumpmässigt byta kön. I några nordamerikanska
indiansamhällen var det inte könsorganen utan de sysslor en person utförde som bestämde
könstillhörigheten, så att en person vi skulle se som man, som inte ville bli krigare, kunde
klä sig i kvinnokläder och börja utföra kvinnosysslor. Han omklassificerades då, men han
blev inte en vanlig kvinna utan en tredje sort, som kallades berdache.
Så till att börja med måste vi konstatera: att det skulle finnas två sorter, kvinnor och
män, och att de är åtskilda från varandra på ett självklart sätt, utan rest, och att varje individ
könsbestäms på livstid, det är en idé "vi" har. Några av oss. Ganska många av oss
människor. Men inte alla. Det måste alltså inte vara så. Det går att tänka på andra sätt.
Att dela in människor efter kön, vad är det? Det är att dela in dem efter vilka som
kan föda barn och vilka som inte kan, kanske. Det är vad svenskar brukar säga spontant om
de får frågan plötsligt. Fast det är nog inte det vi faktiskt går efter, för vi tycker att gamla
kvinnor och kvinnor som fått livmodern bortopererad eller som av andra skäl inte kan få
barn, ändå är kvinnor. Kan det då vara de yttre könsorganen som avgör? Eller kromosomer?
Eller rätt kombination av kromosomer, hormoner och utseende? Kanske också av sexuell
läggning?
Det tycks vara så att alla mänskliga samhällen gör en sortindelning av människor
efter något som tycks ha med vårt sätt att producera barn att göra. Som art har vi sexuell
reproduktion. Det tycks vara naturgivet, för vi har det gemensamt med de flesta andra djur
och även många växter. Exakt vad vi går efter när vi gör den här sortindelningen, det
varierar i tid och rum, men i de flesta samhällen görs en indelning som ungefärligen
motsvarar den "vi" gör i Europa. Med betoning på ungefärligen.
De här sorterna brukar vi kalla för kön. Jag tycker genus är ett bättre ord. (Jag skall
strax förklara varför.)
Vi människor delar in, kategoriserar, vår värld på oräkneliga sätt. Vi skiljer stolar
från pallar, hästar från älgar, upp från ner, vals från samba, blått från rött från lila... Om vi
inte kategoriserade skulle vi inte kunna tänka. Vi kan göra det på lite olika sätt, individuellt,
men i stora drag lär vi oss kategoriseringarna från varandra, och i stora drag är vi inom varje
samhälle överens om vad som är vad, för annars skulle vi inte kunna tala med varandra.
2

Vi kategoriserar också oss själva. På mängder av olika sätt. Också dessa indelningar
lär vi oss från vår omgivning.
Klass är en viktig princip för kategorisering av människor i många samhällen. Det
har varit en mycket viktig princip i Sverige, och är det nog fortfarande även om
klassbegreppet blivit suddigt för många av oss, eftersom klasstillhörigheten inte längre syns
så tydligt på klädseln, på händerna eller på hur vi står, går och talar. Kast är ett sätt att dela
in människor i Indien och på vissa andra håll i världen. Ras kan vara viktigt, det var det t ex
i Sydafrika under apartheidperioden helt officiellt, och på andra håll kan det vara det
inofficiellt. Vidare har vi etnicitet, religion, släktskap och många andra. I den s k
västvärlden är det utbildning och yrkeserfarenhet som officiellt tillmäts mest tyngd för att
placera in människor på lämpliga platser i arbetslivet.
Alla dessa kategoriseringsprinciper är mänskliga påfund, och ingen är universell.
Somliga av dem är viktiga på somliga håll, andra på andra, i olika kombinationer. Men inte
alla överallt.
Dock finns det faktiskt två principer som är universella, två saker man kan ta fasta
på, som alla mänskliga samhällen verkar använda, göra något med. De är ålder och genus.
Vi människor föds som små outvecklade barn, och sedan förändras vi, vi växer, blir
starkare, lär oss saker, socialiseras in i vårt samhälle, så småningom kanske vi själva får
barn, sedan blir vi gamla och till slut dör vi. Tidens gång gör något med oss. Det är
ofrånkomligt, och det är väl därför vi tar fasta på ålder. Alla mänskliga samhällen gör något
med principen ålder.
Men exakt vad man gör med den, det varierar. Vad är ett barn? När blir det vuxet?
Går det från barn till vuxen med en gång, eller finns det mellankategorier, som t ex
ungdom? Finns det många underavdelningar, som spädbarn, förskolebarn, grundskolebarn,
prepubertala ungdomar, tonåringar, unga vuxna...? Tar alla individer steget från en kategori
till nästa vid samma ålder eller kan det variera individuellt? Markeras det med en ceremoni
eller inte? Vad skall barn göra? Vad förväntar man sig att det skall kunna göra och hur lär
det sig det?
(När jag håller föreläsningar om detta brukar jag fråga åhörarna vad som avgör att
en person blir vuxen i Sverige idag. Det brukar bli många olika förslag: Bli myndig, sluta
skolan, få ett jobb, flytta hemifrån, få barn... Vi svenskar är alltså inte alla överens om vad
som är det avgörande kriteriet för vuxenstatus. Det finns flera. Vi ser dessutom att olika
individer tar de olika stegen vid olika åldrar och i olika ordningsföljd. För ett par
generationer sedan var det mycket mer entydigt, då blev de allra flesta män vuxna genom
att göra värnplikten och de allra flesta kvinnor när de gifte sig eller på annat sätt bildade
familj. Vi har alltså fått ett samhälle som är mer komplext vad gäller ålderskategoriseringen
än det var förut. Läsaren kan roa sig med att fundera på vilka ceremonier vi använder för att
markera övergångar mellan olika ålderskategorier och hur pass allmänna de är.)
Ålder är alltså en universell princip i den bemärkelsen att alla samhällen gör något
med den. Men vad man gör, det varierar.
Samma sak med genus. Det verkar finnas i alla tider och på alla platser en
uppsättning idéer som har med detta något att göra som hos oss brukar kallas "kön". Men
vad det är för idéer, vad man lägger för betydelse i det, det varierar.
Här ser vi nu en första anledning till att kalla det för genus, inte kön, när vi skall
studera det. Kön är det ord vi använder till vardags. Det är det vi brukar tänka med . När vi
skall tänka om det, blir tänkandet klarare om vi använder ett annat ord. Annars kanske vi
lätt trasslar in oss och blandar ihop analysen med vardagliga föreställningar.
3

De viktiga frågorna gäller alltså vad vi människor gör med alla våra idéer kring
genus. Inklusive det vi gör när vi tänker oss att det hela är naturligt och orubbligt. Vad det
betyder för oss att det finns kvinnor och män (om vi nu tycker att det är det som finns). Det
gäller att avnaturalisera eller relativisera. Inse att här finns något som inte är självklart. Vi
lär oss något om vi förmår ta ett steg bakåt och få lite perspektiv på saken, befria oss från de
idéer som vi brukar ta så för givna att de blir osynliga för oss.
Socialantropologer studerar sådana frågor som: Vilka genuskategorier finns det i ett
visst samhälle? (Kvinnor och män, oftast, men kanske också berdacher och andra...) Hur
många är de och med vilka kriterier skiljs de från varandra? (Är det de yttre könsorganen
som avgör, eller kroppsvätskor eller sysslor eller fertilitet...) Vilka delar av det sociala livet
organiseras med hjälp av genus och hur motiveras detta? (Är genustillhörighet viktigt för
vem som skall hugga ved? vem som får bli chef? vem som är skicklig på att bränna
keramik? Och anses det att det beror på medfödda egenskaper eller uppfostran eller
erfarenheter eller gudars eller förfäders vilja eller slumpen...?) Föreligger intressekonflikter
mellan genuskategorierna och, i så fall, i vilken grad får detta kulturella uttryck, i vilken
grad är de medvetna, i vilken grad är de institutionaliserade, osv? (Finns det t ex olika
lagstiftning, olika domstolar, kanske rentav två olika regeringar, en för varje genuskategori?
Tycker kanske män att förhållandena är harmoniska medan kvinnorna ser konflikter, eller
tvärtom? Har män större möjligheter att leva det de menar är ett gott liv? Vilka resurser har
de i så fall som inte kvinnor har? Och vice versa?) Hur symboliseras genuskategorierna och
deras respektive egenskaper? Vad får detta för konsekvenser för försörjningen, för
resursfördelningen, för maktförhållandena, för religionen, osv.
När man har besvarat sådana beskrivande frågor, vill man naturligtvis dra slutsatser
om vad det hela betyder - om det medför hierarki eller förtryck eller inte, t ex. Och vad det
betyder inte bara för det studerade samhället utan för vår kunskap om mänskligheten i stort:
vad vi lär oss om våra möjligheter och begränsningar som människor.
Så ser det ut från feministisk antropologisk horisont. Det är inte alldeles
okontroversiellt. Det finns olika åsikter, mellan ämnen och inom ämnen, om vilka frågor
som är viktigast att ställa. Det pågår intensiva debatter om genusbegreppet och om hur
relativistiska vi skall vara för att komma vidare i förståelsen av denna gamla gåta.
Andra ämnens frågor.
Det är alltså viktigt att genusperspektivet utvecklas inom alla discipliner, så att
kunskapen om genusordningen blir så allsidig som möjligt. Den här boken innehåller
många olika synpunkter på saken.
Antropologin bidrar med exempel på hur det kan vara annorlunda och med insikter
om hur genusrelaterade ting kan hänga ihop med varandra och med andra företeelser.
Litteraturvetare kan studera huruvida kvinnliga och manliga författare skriver på
olika sätt eller väljer olika problem att skriva om. De kan studera hur relationerna mellan
kvinnor och män framställs i romaner. Med mera.
Psykologer kan studera hur människor lär sig identifiera sig med det som anses vara
"kvinnligt" eller "manligt" i den tid och på den plats där de lever. Eller hur de gör uppror
mot det. Psykologerna kan också studera konsekvenserna av detta på olika plan för
individens utveckling och för individens möjligheter att påverka sin livssituation. Med
mera.
4

Historiker kan studera hur genusordningen i ett visst samhälle varierat över tid, och
vad som verkar ha spelat in när någon detalj förändrats, t ex en lag om barnamord eller en
industrinedläggning. Och vad konsekvenserna blev för kvinnor och män. Med mera.
Pedagoger studerar hur genus tar sig uttryck i klassrummen, i schemaläggningen, i
skolväsendet i stort, i andra lärande-situationer, och vilka konsekvenser som därav följer.
Idéhistoriker studerar hur idéer om genus varierat över tid och hur de lyfts fram eller
osynliggjorts, eller hur de kopplats till andra idéer.
Ekonomi, arkeologi, etnologi, allmänmedicin, datavetenskap... Varje ämne har sina
studieobjekt och de kan alla "korsas" med genus.
Och alla kan de utsättas för maktanalys. Det är den feministiska inriktningen, och
det mesta av genusforskningen är feministisk, åtminstone om man använder en bred
definition. Det är visst möjligt att studera genus utan att vara feminist. Men
genusforskningen växte fram ur kvinnorörelsen. Det är ett forskningsfält som inte skulle
existera om det inte vore för att en politisk rörelse gjorde det möjligt.
Historia och litteraturvetenskap är de ämnen där det finns mest genusforskning.
Antropologi var ett föregångsämne på fältet på 70-talet, men de senaste tio-femton åren har
det inte hållit sig framme på samma sätt. Etnologin kom sent, men har kommit ikapp, där är
genusforskningen livlig nu. Sociologi, statsvetenskap, ekonomisk historia, filosofi och
några till är ämnen där det finns ganska mycket gjort men där perspektivet kanske ännu inte
är väletablerat. Inom medicinen finns en del, men där finns också fortfarande ett starkt
motstånd mot genusforskningen. Kring tekniska och naturvetenskapliga ämnen finns det en
debatt om huruvida det alls går att ha genusperspektiv på själva ämnet. Finns det något som
har med genus att göra när man tittar på avlägsna galaxer eller mikroorganismer? Kanske
inte. Däremot finns det mycket intressant att säga om hur sådana ämnen lärs ut, vad de
väljer för slags problem och hur kunskapen byggs upp, och om hur kvinnliga forskare
arbetat. Dvs det finns pedagogiska, vetenskapsteoretiska, idéhistoriska och biografiska
perspektiv på alla ämnen. Utan undantag. Och just de tekniska och naturvetenskapliga
ämnena är särskilt intressanta vad gäller dessa aspekter, eftersom de "hårda" ämnena (OBS
metaforen!) kategoriseras som "manliga" i vår genusordning.
Genusforskningen har nu funnis i trettio år. Teoriutvecklingen har varit snabb och
den empiriska kunskapen har vuxit enormt. Jag har skrivit "med mera" i ämnesexemplen
ovan, för nya områden mutas ständigt in. Kunskapsområdet har verkligen utvecklats, men
det har skett ojämnt. Somliga ämnen har legat långt framme, medan andra fortfarande
kämpar för att börja ringa in genusaspekterna i det egna ämnet.
Historien om ett kunskapsområde.
Låt mig göra en snabb översikt över hur denna forskning utvecklats.
Det hette kvinnoforskning när det hela började omkring 1970. Det var då många fler
kvinnor över hela västvärlden kom in på universitet - där männen ju varit flertalet tidigare -
och efter ett tag gick inte så få av dem vidare till forskarutbildningar inom olika ämnen.
Samtidigt växte sig den s k andra vågens kvinnorörelse stark. De nya kvinnliga forskarna
hade därför en fräsch och kritisk syn på det de mötte som etablerad kunskap. Och inom
nästan alla ämnen reagerade de som så: VAR ÄR KVINNORNA?
De var osynliga. De fanns knappast med, eller fanns med på något avgränsat litet
hörn av den samlade mänskliga kunskapen, så som den framstod på universiteten. I historia
t ex handlade det mest om männens gärningar. Ekonomerna glömde oftast de typiskt
5

kvinnliga sysslorna när de definierade begrepp som "arbete" och "produktion". Eller de
naturaliserade, tog för givet att dessa sysslor alltid och överallt måste utföras av kvinnor. I
litteraturvetenskap läste man ytterst få kvinnliga författare, och texter med kvinnliga
perspektiv sågs som speciella, mindre intressanta, kanske rentav som minoritetsfrågor som
inte berörde mänskligheten som sådan.
Som någon sade, det var nödvändigt att skrika högt: Det är normalt att vara kvinna!
Halva mänskligheten består av kvinnor!
Den första uppgiften för kvinnoforskningen blev att sätta kvinnorna på kartan inom
alla ämnen. Kvinnor finns, de är människor, de deltar i det som händer. Men de har ofta
tilldelats andra uppgifter än männen, just därför att man använder sig av genus som
organiserande princip. De har därför ofta andra erfarenheter. De kanske har andra
synpunkter på saker och ting. Allt detta måste läggas till för att mänsklighetens samlade
kunskap inte skall bli skev. Och för att okunskapen om kvinnors förhållanden inte skall leda
till orättvisor.
Lägga till - det kallas numera additionsforskning eller tilläggsforskning. Man talade
om att fylla i luckor, täppa till stora hål i kunskapen. Det var det första steget.
Men när man efter ett tag hade fyllt igen ett antal luckor, upptäckte man att det inte
räckte. Luckorna och facken hade ofta fel form. Kunskapen om kvinnors liv och
förhållanden och synpunkter passade inte in i de begrepp och debatter som fanns.
Ta produktion och reproduktion t ex - vad betyder de orden när man tar kvinnors liv
med i beräkningen? Det blir problem eftersom kvinnors arbete tidigare hade definierats som
reproduktion, även om det handlade om produktion av ting. Om någon bakade en limpa på
en fabrik så var det produktion, men när kvinnor bakade limpor hemma var det
reproduktion. Nu började man tala om kvinnors oavlönade arbete. Då började begreppen
flyta.
Den nya kunskapen krävde nya fack. Det gick inte längre bara att lägga till, det gick
inte att “hälla i kvinnor och röra om“ ("add women and stir") som en populär fras uttryckte
det. Utan man måste laga till nya recept i nya grytor.
Det krävde olika slags ansträngningar inom olika ämnen, givetvis.
Genusforskningen specialiserades i viss mån efter ämne.
Men vartefter kvinnoforskningen växte och utvecklades, så blev det också klart att
alla som deltog i den hade mycket att lära av varandra, över ämnesgränserna. Trots alla
skillnader i begrepp, metoder och frågeställningar hade man något gemensamt. Det var den
engagerade samhällskritiska ansatsen och det var det stora kunskapsmålet, att förstå den
gamla gåtan om kvinnor och män (och eventuella andra sorter).
Syftet var alltså dubbelt: att förstå genus som fenomen bättre, och att beskriva det
för att förändra, alldeles särskilt förändra sådana förhållanden som bidrog till att
underordna kvinnor. Att tala om "förtryck" på universiteten var och är kontroversiellt. Det
gick dock an, på 70-talet, om man satte det i samband med begrepp som "klass",
"imperialism" eller "rasism". Ordet "kvinna" däremot gjorde den som uttalade det mycket
obekväm. Det antydde missförhållanden på nära håll, i vardagen, i det mest privata. Så
kvinnoforskarna behövde stöd av varandra för att kunna fortsätta på den inslagna vägen.
Ända från början har de träffats och diskuterat med varandra. På kongresser. I
särskilda tidskrifter. I föreningar. På särskilda institutioner. I USA växte Women´s Studies
Centers upp under 70-talet. Idén spred sig till andra länder.
Här i Sverige bildades föreningar för kvinnoforskare och kvinnliga forskare med
början kring 1976-8. I Stockholm kom föreningen att heta just så: Forum för
6

kvinnoforskning och kvinnliga forskare. Ett långt och klumpigt namn, men det var för att
markera att föreningen skulle vara en mötesplats, dels för alla som höll på med forskning
om kvinnor (vare sig forskaren var kvinna eller man), dels för alla kvinnliga forskare, (vare
sig de höll på med kvinnoforskning eller inte). Några år senare bildades Centrum för
Kvinnoforskning som en enhet på universitetet, medan föreningen levde kvar för sig.
Liknande saker hände på andra håll, men ibland, t ex i Umeå, slogs föreningen och en
institutionsliknande enhet vid universitetet ihop.
Enheterna har lite olika namn: centrum för kvinnoforskning, kvinnovetenskapligt
forum, institutionen för genusvetenskap, med mera. I dagligt tal brukar vi kalla dem alla för
centra/fora. De finns vid alla Sveriges universitet och några av högskolorna. De är
fortfarande små enheter, och det mesta av genusforskningen utförs av forskare som hör till
vanliga institutioner. Centra/fora fungerar huvudsakligen som mötesplatser för utbyte av
kunskaper kring genus. Den "fackliga" sidan av saken, att bevaka alla kvinnliga forskares
intressen oavsett vad de sysslar med för slags forskning, har tagits över av fristående
föreningar och/eller universitetens jämställdhetshandläggare.
I forskningsvärlden är det viktigt att skapa fora för debatter. Framväxande
kunskapsområden kräver tidskrifter. Genusforskningen fick också sina. Idag finns en rad
internationella tidskrifter om genus, t ex Signs, Women´s Studies International Forum,
Gender and Society. Det finns en engelskspråkig nordisk genustidskrift, Nora.
I Sverige föddes Kvinnovetenskaplig Tidskrift (KVT) redan 1980. Den har alltsedan
dess varit svensk genusvetenskaps viktigaste debattforum, nyhetsmagasin och flaggskepp.
Några år senare föddes bang, också en seriös genustidskrift men inte så forskningsinriktad
som KVT. Numera har de flesta centra/fora egna bulletiner och några av dem är ganska så
tidskriftsliknande, särskilt Feministiskt perspektiv i Göteborg. Nationella sekretariatet för
genusforskning, som invigdes 1998, ger också ut en tidskrift, Genus, men den är mer
inriktad på nyheter om än på presentation av genusforskning.
Som alltid när ett kunskapsområde tar form så har alla de som arbetar med det till att
börja med det mesta av den nya kunskapen gemensamt. Det är ju deras gemensamma
ansträngningar som bygger upp den. Men efter några år uppstår ett behov av att överföra
den till nya generationer forskare. Centra/fora utvecklade så småningom
grundutbildningskurser. Nu håller kurser på forskarutbildningsnivå på att växa fram, och
vid Linköpings Universitet har en fullständig forskarutbildning på området inrättats, Tema
Genus. De första sex doktoranderna antogs hösten 1999. Några professurer har tillsatts, mer
eller mindre tvärvetenskapliga i inriktningen.
Genusforskningen är alltså idag tydligt etablerad i Sverige. Resurserna är små, men
genusforskarna är många och energiska. Kunskapen växer.
Genus, vad är det? Och i så fall varför?
"Genusbegreppet har analytisk kraft," sägs det i en av intervjuerna i den här boken.
Ja, jag håller med, jag tycker det är ett tankeredskap som vi inte kan vara utan. Men det har
stått mycket strid omkring det och saken är inte helt avgjord. Låt mig förklara hur begreppet
genus kom till och vad jag menar att det betyder.
Vi människor är en fantasirik art. Vi ser oss omkring, funderar, delar in världen på
olika sätt och ger namn åt de kategorier vi på så sätt skapar. Vi bygger stora sociala och
kulturella konstruktioner. Bland annat kring kön. Kön är inte bara kön, så att säga. Vi
använder kön för att tänka kring andra ting och för att organisera de nödvändiga sysslorna.
7

Vi använder kön för att organisera skolor, släktskapssystem, politiska system, företag och
vadhelst någon kan få för sig kan ha med kön att göra. Vi leker med könssymboler i olika
konstformer, ritualer, kläder, grammatiken, kroppsspråk och andra symboliska uttryck.
Det var i USA kring 1970 som man började kalla det som görs med kön för gender
- översatt till svenska blir det genus. Det är en grammatisk term. (Det är det både på
svenska och engelska, vill jag påpeka, för det finns de som tycker att vi bör säga gender på
svenska också. Jag kan inte se något skäl till det, eftersom genus är en ren översättning av
gender.) Det är alltså en metafor, ett ord som man tar från ett område, här grammatiken, och
för över till ett annat område, här tankar kring kön, för att belysa det på ett nytt sätt. Genus i
grammatiken är godtyckligt. Vi kallar stolen för den, bordet för det, klockan för hon... Det
är ingen inneboende egenskap i bordet som gör att det är en det-sak, ingen inneboende
egenskap i stolen som gör att den är en den-sak. Ännu tydligare blir godtyckligheten om vi
jämför olika språk: solen är en kvinna på tyska (die Sonne) men en man på spanska (el sol).
Samma sak med genusförhållanden i mänskliga samhällen, de är också tämligen
godtyckliga. Att väva tyger kan vara något bara män anses kunna göra, det kan också vara
något bara kvinnor anses kunna göra eller något som både kvinnor och män kan göra och
som den bör göra som har tid eller lust. Egenskapen att ha lätt att falla i gråt kan anses för
särskilt kvinnlig eller särskilt manlig (i Sverige för bara ett par hundra år sedan var den
faktiskt mer manlig än kvinnlig eller åtminstone neutral vad gäller genus, däremot
"elegant", dvs inte alls neutral vad gäller ställning i klasshierarkin). Färger kan vara
kvinnliga eller manliga eller neutrala. (Mannen i rosa skjorta, kan han vara en riktig karl?
Spädbarnet i gult, är det en pojke eller flicka?) Och dessa förhållanden kan variera över tid.
(Långt hår har inte samma genusinnebörd nu som på 1950-talet eller 1500-talet.)
Våra idéer om kvinnligt och manligt är oftast vad man brukar kalla för
självuppfyllande profetior. I vårt samhälle, här och nu, tycker vi till att det är kvinnors sak
att vara vackra, medan det är manligt att vara fysiskt stark. Då är det inte så konstigt om
unga flickor gillar att prova kläder, sköta håret, lära sig lägga make-up, osv, och inte så
konstigt om unga pojkar ägnar mycket tid åt sport. Och då blir det ju faktiskt också så att
kvinnornas utseende blir mer genomtänkt, håret glansigare osv, och männens kroppar
utvecklar mer muskler. Och i nästa steg känns det logiskt att tycka att det är naturligt att
kvinnor intresserar sig för sitt utseende, och naturligt att män intresserar sig för sport, och
att det omvända verkar konstigt.
Samma sak med moderlighet, fysiskt mod, att ha lätt för språk, att begripa sig på
bilar...
Genusbegreppet infördes för att skilja våra idéer, dvs det kulturella, det som vi
människor hittar på, från det givna, det vi brukar kalla för det naturliga.
Sedan har just det skälet till att använda genus blivit mycket kritiserat. Att dra en
skiljelinje mellan natur och kultur, det är ju också en idé, det är också en kategorisering, den
indelningen är inte alls självklar, den är inte universell. Dessutom är det som sagt så att vi
människor tänker och pratar med varandra och lär oss av varandra. Vi skulle inte överleva
om vi inte gjorde det. Det blir fel att tala om natur och kultur som motsatser, eftersom det är
människans natur att skapa kultur.
Termen genus pekar på att det vi studerar är något vi människor har konstruerat.
Genusforskare är konstruktivister, kan man säga. Det behöver inte innebära att man ser
natur och kultur som varandras motsatser, eller det kulturella som konstruerat i betydelsen
långsökt, artificiellt. Det innebär att man ser människan som en tänkande aktiv varelse som
formar sin omgivning och att det är resultatet av det mänskliga tänkandet man studerar.
8

Vi skall komma ihåg att idéer kan sitta mycket djupt. Kultur är aldrig "bara". Just
idéer kring genus hör till dem som är svårast att få syn på och svårast att rucka på. Vår
identitet som kvinna eller man är intimt viktig för oss. De flesta gör kraftigt motstånd mot
förändringar i genusordningen. Att "alla" tycker att så här "måste" det vara, allt annat är
"onaturligt" är alltså inget bevis för att det, vad det nu är, skulle vara faktiskt det enda
möjliga. Att "alla" är djupt övertygade om x är bara bevis på att x är en stadigt etablerad idé
på en viss plats, vid en viss tid.
Detta gäller förstås även forskare. All forskning är på sätt och vis att lyfta sig själv i
håret - att använda de idéer som finns tillgängliga för att få syn på och rucka på idéer som är
viktiga i det egna samhället, med andra ord att använda egna idéer för att omforma egna
idéer. Hårlyftningen blir än mer komplicerad om det gäller idéer som väcker starka känslor.
Ordet kön är laddat, fullpackat med gamla, djupt rotade föreställningar. Alldeles
särskilt föreställningar om att det inte alls är föreställningar, att det inte är kultur, utan natur.
Att kvinnor och män är olika slags varelser. Och i dessa idéer ligger det ofta också
föreställningar som antyder att kvinnor skulle vara annorlunda på ett sådant sätt att män bör
fatta de viktigaste besluten: kvinnor är mer känslosamma, sägs det ofta (och det i ett
samhälle som vårt som värderar "rationalitet" högt och skiljer det från, rentav ser det som
motsats till, känslor), de är mindre pålitliga, de är fysiskt svagare, de är "av naturen"
inriktade på moderskap, de mår "därför" bättre av att vara monogama, medan män "helt
naturligt" anstränger sig att sprida sina gener, osv. Det är med andra ord föreställningar som
legitimerar en genushierarki där män ges mer makt än kvinnor på olika sätt.
Och samtidigt som ordet kön är alldeles för brett, för att det bär på alla dessa
associationer, är det alldeles för snävt. Det kan referera till bara de yttre könsorganen (”han
blottade sitt kön”) eller till sexualitet eller reproduktion (”hon blev könsmogen”). En
snävhet som ofta får folk att säga, ”Det här har ingenting med kön att göra!” fast det gäller
sådant som genusforskningen har visat har mycket med genus att göra. T ex hur folk röstar,
hur de väljer yrke eller vad som anses vara en viktig nyhet.
Ordet kön är en central och mångtydig symbol i den genusordning vi lever i. Det
fungerar därför inte så bra som vetenskapligt verktyg. Det är belastat. Om vi vill tänka nya
tankar kring kvinnor och män bör vi undvika det. Det var det som var syftet när
genusbegreppet infördes och anledningen till att det spreds snabbt. Det var frigörande att
koppla bort tänkandet kring kvinnor och män från den tunga kulturella bördan. Det finns de
som tycker att det syftet nu är uppnått, att ordet kön nu har befriats från sin historiska last
och blivit användbart på nytt. Så är det nog för många genusforskare, men jag betvivlar att
det är fallet i samhället i stort.
Somliga forskare vill hellre tala om könsteoretisk forskning därför att de menar att
"genus" låter för neutralt och snällt, det har inte den politiska sprängkraft som "kvinna" eller
"kön" har. Jag kan inte hålla med om det. De flesta svenskar tycker "genus" låter konstigt,
inte ofarligt. Det är bra. Det är en fördel om vetenskapliga termer är så pass avvikande att
de inte slinker in i vardagsspråket, där de lätt laddas med alla möjliga förförståelser som
forskare bör undvika.
Jag tror faktiskt att många värjer sig mot begreppet genus just för att det är allt annat
än menlöst. Om man lägger i det att allt vi ser som kön, även det vi uppfattar som
"fysiologiskt", "kroppsligt" eller "biologiskt", är genus, eftersom vi oundvikligen alltid ser
det genom våra tankekategorier - då kan marken börja darra under våra fötter. Kön är en
mänsklig idé. Att det går att ifrågasätta, som alla andra idéer, det är starkt, det är svårt att ta
till sig. Men vi måste verkligen avnaturalisera "kön", göra det till genus i vårt tänkande, för
9

först då kan vi ta nästa steg i frigörelsen från statiskt tänkande i termer av två givna
könskategorier som förhåller sig på ett givet sätt till varandra.
Våra idéer kring kön och genus påverkar inte bara hur vi fördelar sysslor och
resurser och ansvar i samhällslivet eller hur vi upplever vår psykologiska identitet. Det
påverkar också våra kroppar. Som t ex vem som tränar upp vilka muskler. Vem som får
vilka sjukdomar. Vem som lever längst. För inte så länge sedan levde män längre än
kvinnor i Sverige (och fortfarande är det så i stora delar av världen), nu är det tvärtom.
Det handlar inte om att förneka att det materiella eller naturliga eller biologiska
finns (tycker i alla fall de flesta genusforskare), men det gäller att inse att vi bara kan säga
något om det genom att tänka på det, och att vi därför inte kan ta för givet att vi vet vad det
är och vad det innebär. Framför allt gäller det att ifrågasätta alla påståenden om att
"biologin" styr mänskligt liv. Alla tvärsäkra påståenden om relationer mellan t ex hormoner
och sociala och kulturella företeelser bör sättas under lupp och granskas mycket noga. För
sådana påståenden är ju sociala och kulturella fenomen i sig.
Det är förstås inte fel att ställa frågor om vad i mänskligt liv som kan förklaras av
biologin. Tvärtom, det är nödvändigt och intressant. Men en sak är biologi, ett viktigt
kunskapsområde, en annan sak är biologism , dvs att söka förklaringar till allt i biologin
därför att man inte vill tro att förklaringar till mänskligt beteende skulle kunna finnas
bortom det vi har med oss från födseln. Idén att det finns två "kön" har nog mer att göra
med våra kulturella tankemönster, som gärna vill se dikotomier och klara kontraster, än
med någonting som biologer kan beskriva. Därför är den idén något som genusforskningen
tittar på, inte tänker med.
Termen genus visar också att det är hela samhället, och hela det mänskliga livet,
man studerar. Inte bara arbetsmarknaden eller politiken (som jämställdhetsforskningen
oftast gjort). Inte bara sexualitet eller kärlek (som queer-forskningen huvudsakligen gör och
som äldre feministisk sexualitetsforskning gjort). Inte bara barnproduktionen eller
relationerna inom kärnfamiljen (som könsrollsforskningen, särskilt den icke-feministiska,
oftast gjorde). Inte bara människors känsla av att identifiera sig med en genuskategori hellre
än den andra (som mycket genusforskning inom psykologi och humaniora gjort och gör).
Utan allt detta och mycket mer.
Genusordningen har tusen aspekter och de olika aspekterna hänger ihop på olika
sätt. Genusordningen är ett komplext fenomen, där det gäller att se sammanhangen även om
man koncentrerar sig på någon viss del i helheten.
Termen genus började alltså användas under 1970-talet. Den spred sig så
småningom, till allt fler länder och allt fler ämnen. I Sverige började den användas ganska
allmänt i mitten av 1980-talet, i vissa ämnen tidigare. I de övriga nordiska länderna har den
ännu inte slagit igenom.
I Sverige finns det som sagt olika åsikter kring termen genus och andra nyckelord.
Men vi är ganska så överens om grundantagandet att kön/genus är något som huvudsakligen
är socialt och kulturellt, och att det är kön/genusforskningens uppgift att undersöka hur det
ser ut och vad det innebär. Alla påståenden om "kön" måste problematiseras, det är det
genusforskare brukar säga när de skall sammanfatta vad de sysslar med. Det är kärnan i det
konstruktivistiska förhållningssättet.
Förslag till städning i term-röran.
10

Det råder förvisso en del förvirring kring termerna genus-, kvinno-, feministisk, osv.
Det är ofrånkomligt när ett kunskapsfält växer fram snabbt, energiskt och under hårt tryck.
Det är inte konstigt om de som forskar om något så svårt och obekvämt som kön/genus är
oense om det mesta. Att debatterna är livliga är ibland besvärligt, men det är ju också
tecken på att här faktiskt föds nya idéer. Allt är provisoriskt och under expansion.
Men under tiden måste vi kunna tala med varandra. Alla begrepp kan inte flyta på en
gång. Jag anser att man just nu bäst använder termerna så här:
- Genusvetenskap eller genusforskning är den övergripande beteckningen på hela fältet.
- Inom det kan det finnas kvinnoforskning (särskilt fokus på kvinnor eller kvinnlighet),
mansforskning (särskilt fokus på män eller manlighet), queer-forskning (särskilt fokus på
kategorisering efter sexuellt uppträdande), jämställdhetsforskning (särskilt fokus på sådant
som uppfattas som orättvisor och/eller på de åtgärder om vidtas för att rätta till det som
definieras som orättvisor), med mera.
- Alla dessa typer av forskning kan ha feministisk inriktning eller inte. I praktiken blir det
oftast en fråga om hur pass central maktanalysen är i forskningen i fråga. Det mesta av
genusforskningen är feministisk, men de två orden är inte synonyma.
- Feminism kan definieras som två grundläggande idéer: för det första att det finns en
genusordning, dvs att det som har med kön/genus att göra inte är givet och oföränderligt,
och för det andra att den genusordning vi lever med, här och nu, inte är den bästa tänkbara,
och att man därför vill försöka göra något åt den. Man är feminist om man tror att det går
att förbättra genusförhållanden och man själv vill delta i den ansträngningen. Det är en bred
definition, eftersom det sedan blir nödvändigt att bestämma sig för vad man menar med
"bättre" och där kan åsikterna gå våldsamt isär, liksom kring exakt vad man tycker bör
göras och går att göra i praktiken. Det är alltså en ungefärlig definition, men den är
användbar, för den omfattar de flesta som faktiskt kallar sig feminister, medan den utesluter
dem som försvarar den rådande genusordningen och dem som vill grunda sina argument i
något slags övermänsklig auktoritet (Gud, Naturen...).
- Könsroll, socialt kön, sociokulturellt kön, är äldre och snävare termer som idag ersatts
med genus.
- Kön är ett ord vi kan använda till vardags. Som vetenskaplig term bör vi använda genus
såvida vi inte talar om något som väldigt klart är "rent" biologiskt. Om nu något sådant
finns.
- Genussystem kan användas för att beteckna hela genusaspekten på ett visst samhälle. Så
används termen internationellt. I Sverige har särskilt historiker, i professor Yvonne
Hirdmans efterföljd, oftast använt den på ett mer specifikt sätt, så att ”genussystem”
kommit att betyda samma sak som ”mansvälde”.
- Av det skälet, och för att "system" låter lite för systematiskt, är det bättre att kalla helheten
för genusordning.
- Patriarkat är en sorts genusordning, där män, särskilt äldre män och män som är fäder, har
mer makt än kvinnor och yngre män eller män som inte är fäder.
- Androarkat är en term jag skulle vilja föreslå istället för patriarkat, om man menar
genusordningar där män i allmänhet har mer makt än kvinnor i allmänhet. Men de svenska
termerna mansvälde och mansdominans är bra alternativ.
Argument kring termerna.
11

Genusforskning handlar om hur genus definieras och organiseras och vad det får för
konsekvenser i olika sammanhang. Alldeles särskilt ställer den frågor om huruvida och i så
fall hur den ena genuskategorin överordnas, medan den andra underordnas. Det är den
centrala gåtan inuti den stora gåtan. Det var det "kvinnoforskningen" handlade om från
början. Den handlade egentligen aldrig om bara kvinnor, utan om den plats kvinnor
tilldelats i samhället. Om vi är intresserade av maktförhållanden kan vi aldrig undersöka
bara den ena polen i en maktrelation.
Men det finns fortfarande de som vill kalla sig för kvinnoforskare, hellre än
genusforskare Det kan ha lite olika skäl. Många som var med på 70-talet känner starkt för
själva ordet, därför att det då var symboliskt laddat med önskan om förändring. Idag säger
man oftast feministisk forskning om man vill betona den politiska sidan av saken. (Det
ordet användes internationellt redan på 70-talet men knappast i Sverige. Här talade man om
kvinnorörelsen och kvinnosaken.) Andra menar att det är bra att hålla fast vid den
ursprungliga beteckningen på forskningsområdet, för att man inte bör glömma bort att det
var kvinnor som skapade det och att de gjorde det utifrån en känsla av solidaritet med
varandra.
Vid Kvinnovetenskapligt forum i Umeå, där jag arbetar, har vi haft många
diskussioner om detta. Professuren jag innehar har den officiella beteckningen "i
genusvetenskap". Borde vi då inte heta "Genusvetenskapligt forum"? För många känns det
som att svika en historia. Vi har nu beslutat att behålla det gamla namnet, för att markera en
kontinuitet, men kalla ämnet vi undervisar i för genusvetenskap och dessutom skriva in i
stadgarna att det är feministisk genusvetenskap vi bedriver. Med det menar vi att vi inte
forskar om genus bara för nyfikenhets skull eller som ett intellektuellt spel, utan att vi är
engagerade i samhället utanför universitetet. Feminist kan man vara på många sätt, i olika
roller. Var och en drar sitt strå till stacken. Som forskare bidrar man med kunskap om
genusförhållanden. Det är en kunskap som ställs i samhällskritikens tjänst.
Därmed inte sagt att den inte skulle vara "objektiv". Det är en kritik som ibland
riktas mot feministisk forskning, liksom mot forskning med andra mer eller mindre
politiska förtecken. Vad "objektivitet" är kan man diskutera länge, men vad kritikerna
menar är helt enkelt att det skulle vara dålig forskning, att resultaten skulle förvrängas
medvetet. Jag tror tvärtom att den kritiska ansatsen gör engagerade forskare särskilt noga
med att vara grundliga och ärliga i arbetet. Dålig forskning kan aldrig ge god kunskap, och
det är god kunskap som behövs därute i den "verklighet" som vi bryr oss om. Man kan ju
jämföra med medicinsk forskning. Den har också ett engagemang, ett värdeladdat syfte: den
vill förbättra människors hälsa. Det kan den bara om den är noggrann och ärlig. Däremot är
den inte heller "objektiv" i meningen värdeneutral. "Hälsa" är ett värde i sig, och vad som är
"god hälsa" kan det råda delade meningar om.
Ett träd som växer och förgrenar sig.
Genusforskningen växer och skjuter nya skott. Någon har kallat den för en
"bångstyrig familj", men det kanske inte är en alldeles lyckad metafor. Jag skulle hellre vilja
se den som ett träd. Den växte upp med en central stam under 70-talet. Det fanns starka
underjordiska rötter längre tillbaka i tiden. Kring 1980-talet började nya grenar växa fram.
Ett tag på 80-talet var vi många feministiska forskare som tyckte att nu har vi
mängder av kunskap om kvinnor och kvinnlighet, nu kommer vi inte längre om vi inte
studerar männen också. Andra svarade då att mansforskning finns ju redan, all vanlig
12

forskning har varit mansforskning. Det stämde ju om man med mansforskning menar
forskning av män för män. Och om män. Men den vanliga forskningen hade huvudsakligen
handlat om män som om de utgjorde den normala mänskligheten. Att se att män också är en
genuskategori, att män och manlighet och mäns gärningar bara är begripliga om de sätts i
relation till kvinnor och kvinnlighet och kvinnors gärningar, det var inte gjort alls.
Kvinnligt och manligt definierar varandra (i vår typ av kultur) som andra motsatser:
ljust och mörkt, upp och ner, vänster och höger, ut och in. Den ena termen är meningslös
utan den andra. Alltså är det meningslöst att studera kvinnor utan att ta med i bilden att män
också finns och att vad män gör, är och tänker påverkar vad kvinnor gör, är och tänker.
För att ändra på genusordningen måste vi ha kunskap om män som genus. Som
framgår i den här boken är också de flesta som ägnar sig åt mansforskning feminister. De
kritiserar den rådande genusordningen och den kritiken är drivkraften bakom deras
forskning.
Mer problematiskt blir det om mansforskningen blir anti-feministisk, alltså att den
riktas mot kvinnor eller används för att försvara den rådande genusordningen. Sådan finns
också och det skall vi vara uppmärksamma på.
Queer theory har vuxit fram under 90-talet som en sidogren på det som redan var en
gren på genusforskningen, nämligen homosexualitetsforskning, eller, som det numera heter
även i Sverige, gay-and-lesbian-studies. Här är väl relationerna och termerna också lite
oklara. Arne Nilsson i denna bok säger att homosexualitetsforskning handlar om de
svagares perspektiv, de svagare som kämpar för sina rättigheter och sin värdighet. Queer,
säger queer-forskarna, tar ett djärvare grepp och ifrågasätter själva kategoriseringen.
Kanske råder samma förhållande mellan kvinnoforskning och genusforskning?
Kvinnoforskning, på 70-talet framför allt, handlade om att synliggöra, kräva rättvisa,
beskriva elände och kämpa för värdighet. Genusforskning tar ett djärvare grepp och
ifrågasätter själva kategoriseringen.
I båda fallen innebär det djärvare greppet inte alls att man tar avstånd från den
politiska dimensionen, att blottlägga maktförhållanden och kräva att de förändras. Tvärtom,
det är med det djärvare greppet som man gör det mer radikalt.
Tycker alltså jag. Som sagt, det finns många forskare som är djupt skeptiska mot
genusbegreppet, andra som bara tycker det är onödigt. Samma sak gäller queer-teorin. Den
kan uppfattas som alltför relativistisk och/eller alltför abstrakt för att kunna skapa ny
kunskap som är relevant för maktfrågorna.
Detsamma gäller mycket av den så kallade postmoderna eller poststrukturalistiska
genusforskningen. Här pågår några av de mest intensiva debatterna i dagsläget. Forskningen
har blivit alltmer inriktad på språk och filosofi. Det talas om "the linguistic turn". Samtidigt
mognar och växer kunskapsfältet, vilket gör det svårare att få överblick. Ibland känns de
konkreta förhållanden människor lever under väldigt långt borta från de krångliga
akademiska debatterna.
Men som sagt, genus är ett stort och svårt studieobjekt. Det vore riskabelt att
förenkla. Vad som behövs idag är kanske framför allt att hitta ett språk som gör de subtila
landvinningarna mer tillgängliga och som kopplar ihop de senaste årens abstraktioner med
de politiska frågorna.
Genusforskningen idag.
13

Många tvärvetenskapliga debatter har drivit genusforskningen framåt. Här finns bara
plats för att nämna de viktigaste.
På 70-talet handlade det mycket om förhållandet mellan kön och klass, om kvinnors
oavlönade arbete och om privat och offentligt. Det var praktiska, politiska och ekonomiska
problem som beskrevs i strukturella termer. På 80-talet handlade det mycket om de eviga
problemen kring förhållandet mellan individ och samhälle, och om kvalitativa och
kvantitativa metoder. Man började tala om att forskare måste reflektera över sin egen plats i
världsordningen, sitt kulturella perspektiv, sin maktställning, sitt sätt att skriva. Från tredje
världens kvinnor riktades kritik mot västerländsk feminism, som inte alltid gjort sådana
reflektioner kring sig själv. Dessa frågor utvecklades under 90-talet.
Just nu är det två eller tre frågor som särskilt kräver uppmärksamhet.
Den ena gäller mångfald. Den tidiga feminismen sökte efter vad alla kvinnor hade
gemensamt. Önskan om solidaritet och gemensam politisk handling verkade kräva det. Med
den radikala relativisering som genustänkandet genomgått är det numera svårt att
argumentera för att det skulle finnas något stabilt i kvinnlighet/manlighet. Att göra det
kallas för essentialism, alltså väsenstänkande.
Dessutom har vi i det sk Västerlandet över huvud taget blivit mer medvetna om att
vi inte är ensamma i världen, eller bäst i världen, och att det finns stora skillnader i
uppfattningar och värderingar även inom våra egna samhällen. Det går inte att ta för givet
att kvinnor överallt och i alla tider har något gemensamt. De andra kategoriseringarna, som
klass och etnicitet, korsar genus, så att kvinnor liksom män blir olika varandra om de
tilllhör olika klasser, talar olika språk, bekänner sig till olika religioner, osv. Och personer
som tillhör samma kategori är inte heller alla lika, de är olika på många sätt bl a beroende
på genustillhörighet. Det gäller kort sagt att undvika svepande generaliseringar.
Hur kan vi då vara feminister? Hur relativistiska skall vi bli? Vad bygger vi en
önskan om förändring på? Finns det någon fast punkt att ta spjärn mot för att söka efter
något "bättre"? Vad är bättre/sämre?
Den debatten är besläktad men inte identisk med den om likhet versus särart.
Kärnfrågan här är: Är kvinnor och män egentligen ganska lika varandra? Bör vi
alltså försöka leva ungefär samma sorts liv? Eller är vi ganska olika varandra, och finns
orsakerna till det i så fall i vår biologi, dvs i gener och hormoner, eller finns de i uppfostran,
erfarenheter? Och vad skall vi göra med olikheten i så fall, skall vi värna om den eller skall
vi bara ta hänsyn till den när vi stiftar lagar, kanske i väntan på att olikheterna skall
försvinna av sig själva?
Frågan om individ och samhälle formuleras nu oftast som frågor om handling och
subjekt. Vi människor har alla en situation, vi är inplacerade i samhällsordningen och i de
kulturella idébyggena på tusende sätt, och vår situation påverkar oss, de sociala och
kulturella sammanhangen gör oss till det vi är. Men vi är också individer och handlande
subjekt. Vi västerlänningar upplever oss ofta mer som individer än som medlemmar av
kollektiv. Under de senaste tio-tjugo åren har samhällsforskare reagerat starkt mot 70-talsforskningens
betoning av strukturer. Strukturerna determinerar oss inte, säger forskarna
idag, samtidigt som de insisterar på att vi måste reflektera över var vi befinner oss i
strukturerna. Inom genusforskningen talas det särskilt om "agency". Det är viktigt att
kvinnor (eller andra underordnade kategorier) inte beskrivs som totalt oförmögna till
handling.
Dessa debatter går i varandra. Essentialism är inte detsamma som särartstänkande,
men det argumenteras ofta för båda som om de vore samma sak. Både essentialism och
14

särartstänkande kombineras dessutom ofta med biologistiskt tänkande, men man kan vara
essentialist och/eller särartsfeminist på andra grunder. Att inse att våra uppfattningar om
genus, här och nu, inte är de enda möjliga eller de mest "rationella" är inte samma sak som
att avsäga sig alla värderingar, men de som går längst i kunskapsrelativism blir ofta
beskyllda för värderelativism. Både essentialister och konstruktivister anklagas för
determinism.
Hur skall vi handskas med alla slags olikheter, skillnader, utan att helt förlora ur
sikte den som gäller genus? Hur skall vi utsträcka vår solidaritet till andra underordnade
kategorier än "kvinnor" och vår upproriska nyfikenhet till andra slags hierarkier än
"patriarkat"? Går det alls att tala om "kvinnor" utan att bli essentialist, eller att tala om
"patriarkat" utan att bli stelbent strukturalist? Det är några av de dagsaktuella frågorna.
Tvärvetenskap eller ämne?
Genusforskningens studieobjekt är verkligen stort. Det är inte bara en rad
genusrelaterade företeelser utan också alla dessa företeelser satta i relation till varandra.
Det är på sätt och vis allting som har med människor att göra, eftersom vi människor så
gärna tar till genus som metafor. Vi genusifierar (dvs markerar som kvinnligt eller manligt)
färger, sysslor, personliga egenskaper, platser... Hur mycket och exakt vad som genusifieras
varierar i tid och rum, men oftast är det mycket. Genusforskningen uppdagar ideligen nya
subtila genusifieringar.
Detta stora hela kan aldrig förstås med verktyg från bara ett ämne. Det måste belysas
från många håll.
Men samtidigt handlar det om ett speciellt perspektiv. Genusforskarna måste träffas
över ämnesgränserna och lära av varandra. All slags genuskunskap inom ett ämne, vilket
som helst, medför ifrågasättanden av självklarheter inom något annat. Någonstans bör alla
frågorna mötas och stötas och nötas mot varandra.
Skall då genusvetenskapen ses som en ny vetenskap, ett eget ämne? Eller är det ett
perspektiv som kan och bör tillämpas inom andra ämnen?
Det pågår helt klart en institutionalisering av genusforskningen. Professurer,
lektorat, tidskrifter, konferenser, nya kurser, nationella sekretariatet med mera tillkommer.
De flesta som kallar sig genus- eller könsforskare känner sig ambivalenta inför denna
utveckling. Det är bra att viktig kunskap får nya möjligheter, mer resurser. Det har vi
kämpat för länge, det som finns är fruktansvärt otillräckligt. Men är det bra om
genusvetenskapen blir ett vanligt akademiskt ämne? Risken finns att det i så fall byggs
murar kring det, så att de livgivande tvärvetenskapliga kontakterna stryps.
Det är ju onekligen intressant att det börjar finnas människor som vill kalla sig
genusvetare. Själv har jag i många år varit socialantropolog med genus som specialitet, men
så småningom kände jag mig allt mer som genusforskare med antropologi som specialitet.
Jag vet att jag inte är ensam om att uppleva en sådan glidning. Andra håller fast vid sin
ämnesidentitet.
Och så har vi de personer, i växande antal, som gått grundkurserna vid centra/fora.
De är mer kunniga om genusvetenskapen som helhet än de flesta av sina lärare, som ju
undervisat dem om genusforskningen inom sina respektive ämnen. Studenterna har en
allsidighet i sin kunskap som lärarna ofta inte har. Några av dessa studenter börjar önska att
de kunde fortsätta och gå en forskarutbildning i genusvetenskap. Tema Genus erbjuder nu
15

den möjligheten. Det är talande att det blev 120 sökande till de första sex platserna där.
Någon annan tvärvetenskaplig forskarutbildning i genus finns f n inte i Sverige.
Det är inte så lätt att bara börja forska om genus. Det finns en mängd debatter,
begrepp, kunskaper att ta ställning till. Man måste "läsa in sig", som forskarna säger. När ett
kunskapsområde vuxit så att det krävs tid och ansträngning att sätta sig in i det, så att det
måste organiseras kurser för att överföra den samlade kunskapen till nya generationer
forskare, då brukar man anse att ett nytt ämne har fötts.
Med andra ord - på många sätt är genusvetenskapen redan ett ämne. Hur går det då
med tvärvetenskapligheten? Det är kanske ett problem, kanske inte. Jag tror de allra flesta
av oss som arbetar med genus är ganska så överens om att vi måste värna både om den
tvärvetenskapliga mötesplatsen och om utvecklingen av den ämnesspecifika
genusforskningen. Det har kallats för att stå på två ben. Det tror jag vi måste göra även i
fortsättningen för att hålla balansen. Vi behöver insikter från historiker, litteraturvetare,
statsvetare, pedagoger, rättsvetare och alla de andra, inte bara den särskilda kunskap som ett
litet antal personer som kallar sig genusvetare besitter. Så genusforskningen kommer att
förbli en hybrid, både ämnesspecifik och tvärvetenskaplig. Tror och hoppas jag i alla fall.
I den här boken får vi smakprov på vad ett antal forskare, med olika åsikter och
olika ämnestillhörighet, menar är viktiga frågor i dagens genusforskning.
*************************************************
16