skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

Den här texten skrevs dels som en uppsats inom forskarutbildningen, dels inom projektet
Kulturteori för komplexa samhällen, där jag hade deltidsanställning en tid.
OBS att den skrevs redan 1981. Den är alltså bitvis föråldrad och alla referenser är gamla.
Men jag tycker ändå att den fortfarande är relevant.
Några av referenserna är tyvärr ofullständiga. Jag kan inte rätta till det nu, då jag inte har
tillgång till verken i fråga.
------------------------
Stockholms Universitet
Socialantropologiska Institutionen
Projeket KULTURTEORI FÖR KOMPLEXA SAMHÄLLEN
Rapport nr 2
December 1981
METAFORER: MIGRERANDE MÖNSTER
Britt-Marie Thurén López
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning
Termer
Definition
Vad är det som är intressant med metaforer
Några intresseinriktningar
Objektivitet – subjektivitet
Ett exempel på problem att undersöka
Symbolisk realism
“An-trope-ology”
Experientialism
Slutord
Fotnoter
Bibliografi
Metaforer: Migrerande mönster 1
“The present symposium is evidence of a growing sense that metaphor is both important and
odd – its importance odd and its oddity important – and that its place in a general theory of
language and knowledge needs study.” (Goodman, 1980:175)
Ovanstående citat inleder en kommentar till en serie inlägg i ett av det flertal symposier om
metafor som hållits under sjuttiotalet.
1 Kanske en något ansträngd allitteration, men “displaced patterns” är faktiskt en vanlig metafor bland
beskrivningar av vad metaforer är för något.
1

Metafor tycks vara något av ett magiskt ord. Så fort ordet nämns så tänds positiv glans eller
reflexmässigt förakt i olika specialisters ögon. Det gör det ofrånkomligt att undra om det är
frågan om ett modefenomen. Eller om intresset för metaforer ligger i tiden på ett annat och
djupare sätt, att det passar in i det skede av paradigmbyte, som den akademiska världen
alltsedan Kuhn funderat på huruvida den befinner sig i. Jag menar att ett paradigmbyte pågår
och att det gör metaforer intressanta, dels därför att paradigmbytet kan ses som ett byte av
rotmetafor (se nedan om symbolisk realism) dels därför att bytet inom samhällsvetenskapen
sker i riktning mot ett större intresse för tolkning av olika slag. (Se t.ex. Geertz, 1980.)
Det här pappret har som sitt ena huvudsyfte, av två, att försöka visa på vilket sätt
ansträngningar att förstå sig på metaforer kan leda till överskridande av vissa gamla
vetenskapsfilosofiska dualismer, ett överskridande som jag anser vara nödvändigt. Och det är
mycket troligt att vare sig man känner det så eller tvärtom försvarar sig mot tanken, så kan
man känna på sig att paradigm och metafor är besläktade ting och att därför tänkande kring
metaforer är centralt om paradigmskifte pågår.
Wayne C. Booth (1980) har räknat ut att om metaforstudier fortsätter att öka i samma takt
som de gjorde mellan 1940 och 1977 kommer det att år 2039 finnas fler metaforforskare än
människor! Mera seriöst påpekar han att ordet metafor blivit allt bredare definierat, så att det
riskerar att bli meningslöst. Ett exempel: W.V. Quine vill påstå att hela vår språkinlärning är i
grunden metaforisk: “Metaphor or something like it governs both the growth of language and
our acquisition of it.” (1980:160)
En allt för vid definition av ordet metafor bör undvikas. Jag skall strax ta
definitionsproblemet vid hornen. Men vi måste samtidigt inse att fenomenet metafor, även
ganska snävt definierat, är mycket vanligt. Goodman säger: “Metaphor permeates nearly all
discourses; thoroughly literal paragraphs without fresh or frozen metaphors are hard to find in
even the least literary texts.” Eftersom de är så vanliga, och eftersom de är svåra att definiera,
är utvidgning av begreppet förmodligen nästan omöjligt att helt undvika.
Intresset för metaforer är säkert inte bara vetenskapsfilosofiskt. Det kan bland annat även vara
psykologiskt motiverat. Bakom en metafor kommer abstrakta relationer och kategoriseringar
fram. Genom metaforens basuppställning – A förhåller sig till B som C förhåller sig till D –
tydliggörs det abstrakta som om det vore konkret medan samtidigt dess icke-konkretion också
blir överväldigande tydlig, lättfattlig, uppenbar. Abstraktioner känns plötsligt inte svåra och
det brukar de vara, så inför en metafor upplever man en positiv känsla av lättnad, övervunna
svårigheter, kunskap. 2
Detta beror på spänningen mellan likhet och olikhet som ligger till grund för en lyckad
metafor. Det är ointressant att jämföra sådant som är lika på många sätt – “ett lejon är en
tiger” ger inte någon vidare intressant information – och de alltför långsökta jämförelserna
kan missförstås eller likaså innebära föga ny kunskap – kanske Björn Borg på något sätt kan
illustrera något om trettioåriga kriget men en sådan metafor relaterar väldigt få ting till
vartannat och måste dessutom förklaras. Det är konsten att hitta rätt grad av spänning och de
oändliga variationsmöjligheterna i termerna som skall skapa spänning mellan sig, som gör det
så spännande (!) både att uppfinna och tolka metaforer.
2 Se till exempel Swanson, 1980.
2

Men varför skulle metaforer reta antropologers nyfikenhet?
Eftersom metaforer är spännande är de många. De finns i alla kulturer och oftast i riklig
mängd. Därför borde de kunna användas som data för samhällsforskning. Efter en hastig
genomgång av olika intressen som kan väckas av tanken på metaforer – ett oändligt fält,
omöjligt att här ge rättvis överblick över – skall jag mera noggrant gå igenom några tankar
som jag tror har speciell relevans för samhällsvetare och föreslå ett sätt på vilket dessa tankar
skulle kunna utarbetas till en metod. Det är det andra syftet med detta papper.
Termer
Innan vi går in på matnyttiga resonemang måste vi dock veta vad det är vi talar om och är
intresserade av. Det är nämligen så att termen metafor används på mycket olika sätt, på olika
nivåer av generalisering. Man skulle kunna säga att ordet självt är en metafor, eller snarare en
metonym. Metonym kan betyda olika ting, bland annat att en del står för en helhet. Eftersom
metafor i snäv bemärkelse bara är en typ av bildspråk medan ordet används som etikett på alla
de slags figurativa omskrivningar så är det självt en metonym, eller alltså i den vidare
bemärkelsen, en metafor!
Det här var krångligt och det var avsiktligt. Jag menar att vi kanske hellre borde använda
ordet “trop”. Enligt ett svenskt lexikon betyder det “bildligt uttryck”. Websters förklarar
“trope” med “a figure of speech”. Det är den mest generella nivån och min diskussion rör den.
Men de flesta samhällsvetenskapliga skribenter som intresserar sig för saken använder
“metafor” och jag kommer att följa detta redan etablerade bruk trots den förvirring det skapar.
Troperna brukar indelas i metaforer och metonymer. Strukturalisterna menar att det bara finns
de två sorterna och att det är skillnaden mellan dem och deras samspel som är intressant. De
inkluderar då under etiketten metonym något som litteraturvetare brukar skilja ut, nämligen
synekdok. Det innebär att en del används för helheten eller helheten för en del, vilket
naturligtvis lätt kan ses som ett specialfall av det metonym betyder, nämligen att man liknar
något vid något som antyds av det, till exempel genom närhet, medan metafor liknar något vid
något helt annat, något som det inte är. Antropologer kan jämföra med Frazers uppdelning av
magi i sådan som verkar på avstånd genom likhet, och som alltså skulle kunna kallas
metaforisk, och sådan som verkar genom närhet och skulle kunna kallas metonymisk.
Alla troper kan vidare vara implicita eller explicita och den skillnaden är inte oviktig fastän
den i en text bara markeras med närvaro eller frånvaro av ordet “som”. 3 De explicita kan
kallas för liknelser, och tyvärr brukar termen metafor användas som motsats till det, för att
beteckna alla implicita troper.
Det enda jag kan göra för att underlätta för läsaren är att ställa upp ett schema som inkluderar
de olika användningsmöjligheterna av termerna. Man skulle kunna skära i schemat på olika
sätt för att få ordning i terminologin, men eftersom det inte finns något vedertaget förhållande
mellan termerna vore det förmätet av mig att föreslå ett. Schemat illustrerar dessutom hur stor
förvirringen är, och det kan nog vara nyttigt att inse det.
3 Swanson (1980) menar till exempel att chocken i ett uppenbart falskt påstående, “A är B”, leder till en
tolkningsansträngning som ger de speciella resultat, bland annat ny kunskap, som metafordiskussionerna handlar
om, medan det uppenbart sanna påståendet “A är som B” inte alls är lika effektivt och bara fäster
uppmärksamheten på redan kända likheter. För de syften jag längre fram i det här pappret skall koncentrera mig
på är dock skillnaden oviktig.
3

trop (l. metafor)
metafor (att likna ngt metonym (att likna synekdok (att an-
vid ngt det inte är) ngt vid ngt i dess närhet) vända del för hel-
het eller vice versa)
metafor liknelse metonym synekdok
(implicit) (explicit) generali- partikula-
serande riserande
metafor metonym
Definition
metonym synekdok
Bland de mängder av definitioner på metafor – i vid betydelse – jag sett, tycks det finnas en
viss konsensus kring de mycket breda av typ “any identification of one thing with another.”
(Brooke-Rose 1958:23-24). Det är den definitionen som ligger till grund för mina resonemang
här. Och så fort man frågar varför man kan vilja kalla något för något det inte är och hur det i
så fall kan gå till, så kommer man till Aristoteles utgångspunkt: A kan ses som B om det finns
ett alpha som förhåller sig till A som ett beta förhåller sig till B. Eller som strukturalisterna
enklare uttrycker det: A är till B som C är till D.
Subtilare än så behöver vi inte bli för de syften detta papper har.
Vad är det som är intressant med metaforer?
De frågor metafor-tänkare oftast finner intressanta är nästan alltid huvudsakligen litterära eller
huvudsakligen filosofiska. Culler (1974) delar upp infallsvinklarna i två “vägar”: via
philosophica och via rhetorica. Worth säger att intressena varit tre: “interpretation,
formalization and representation.” (1974:197)
Frågorna rör sådant som: Hur kan metaforer definieras, om de alls går att definiera, om det
över huvud taget finns något att definiera? Hur kan metaforer, förutsatt att de går att definiera,
närmare beskrivas och indelas i underkategorier? Hur fungerar metaforer, vad är det som gör
att de “går hem”? Finns det regler för hur de skapas och tolkas, och hur ser de reglerna ut, av
vad slag är de? Till exempel och speciellt viktigt, vad måste man veta för att tolka en given
metafor? Betyder metaforen något i sig eller kan olika tolkningar av samma metafor i samma
sammanhang vara lika legitima? Har metaforer ett existensberättigande eller är de absurda
fantasiskapelser som enbart förvirrar tanken? Hur kommer det sig att vi vet att ett visst
yttrande inte skall tolkas bokstavligt? Är tolkning, översättning, parafrasering, det intressanta
eller ligger ny kunskap och väntar i riktning mot andra egenskaper hos metaforer, kanske
deras “open-endedness” eller kreativitet? Finns det ett kognitivt eller endast “konstnärligt”
och “känslomässigt” innehåll i metaforer? Om det finns ett kognitivt innehåll, går det att
överföra till andra uttrycksformer eller är det oupplösligt förenat med metaforen?
Åstadkommer metaforer någonting, kan de användas till exempel för att förbättra talarens
status eller för att påverka resultatet av en debatt? och så vidare och så vidare
4

Det mesta av detta är inte direkt av intresse för samhällsvetenskap.
Jag har väldigt sällan sett frågor som från en samhällsvetenskaplig utgångspunkt handlar om
hur metaforer skulle kunna användas metodologiskt. De betyder något – kan de då inte säga
något om vad för sorts betydelser som är viktiga i ett samhälle? De används strategiskt – kan
de då inte visa på mekanismer för dominans eller inflytande? De har ett kognitivt innehåll –
kan de då inte analyseras för att avslöja något om skilda kognitiva system? De baseras på
likheter och olikheter – kan de inte då avslöja svåråtkomliga främmande kategoriseringar?
Och så vidare.
Sådana frågor har ställts. Men det är uppenbart att de inte går att ställa förrän många av
frågorna i föregående stycke först blivit föremål för ganska djupa och omfattande funderingar.
Det har de blivit. De är inte besvarade och kommer aldrig att bli det, det ligger i sakens natur.
Men utifrån den breda bas av tänkande om metaforer som redan finns borde det vara möjligt
att pröva nästa steg, använda kunskapen för att tillföra tänkandet på ett helt annat område,
samhällsvetenskapen, nytt ljus och nya stödjepunkter – alltså i grunden ett metaforiskt
förfarande!
Eftersom jag tänker föreslå detta, borde jag först ordentligt redovisa allt som tänkts kring
frågorna längs med de litterära och filosofiska vägarna. Uppenbarligen är det ett företag som
kräver hundrafalt mer utrymme än detta papper. Det får bli en senare uppgift. Här skall jag
bara ta upp några få trådar, nämligen de som leder mest direkt mot målet, en teori om
metaforer som är användbar för samhällsvetenskapen.
Några intresseinriktningar
Från Locke och framåt har det funnits en tanketradition som ser metaforer som i bästa fall ett
ornament på tankar, helt onödigt men kanske känslomässigt tillfredsställande på något sätt,
och i sämsta fall som en källa till förvirring, ett hinder för klart tänkande, alltså något som
absolut bör undvikas.
Bakom det mesta av vad som idag kallas semantik ligger den logiska empirismen med sina
sanningskrav. Syftet med ansträngningarna är att relatera ord till verklighet. Metaforer, i den
mån de betyder något alls, är bara ovanliga etiketter på ting, ett vanligare namn kan alltid
hittas som ersättning för metaforen. Detta kallas för substitutionsteorin. Enligt den handlar
metaforstudier om att hitta ersättningar och därmed relatera metaforers betydelse till
verkligheten. Metaforer som sådana är inte intressanta, eftersom de inte har någon egen
betydelse. Men de kan ändå vara intressanta i ett tidsperspektiv. En ny metafor är kanske
absurd, och hur den uppstår är oförklarligt. Men av någon anledning kan den komma att
användas ofta och längre, så att folk glömmer bort att den är en bild och uppfattar den som ett
bokstavligt uttryck. Metaforen “dör” eller “fryses” och övergår till att bli ett helt vanligt ord
med normal betydelse. Eftersom denna process pågår hela tiden är mellanfallen vanliga och
semantikerna kan fråga sig till exempel om vi tänker via en frukts egenskaper eller direkt på
en hudkvalité när vi hör ordet “persikohy”.
För samhällsvetenskapen är detta totalt ointressant.
5

I metaforsymposierna är inte heller denna inriktning välrepresenterad, naturligt nog.Men
läroböcker i semantik tar den fortfarande i stor utsträckning som given. Och vid ett
symposium om metaforer, i Chicago 1978 (se Sacks, 1980), företräddes den av Donald
Davidson (Davidson, 1980). Han menar att metaforer inte har något kognitivt innehåll.
Metaforer får oss att tänka, och därför är de värda att studera, men detta tankeinnehåll är det
fåfängt att söka efter i själva metaforen, för det finns inte där. Davidson citerar Max Black,
som i början av 1960-talet tycks ha blåst nytt liv i debatterna med sin interaktionsteori. Trots
skillnaderna i synsätt håller Davidson med om att metaforer kan ses som något som ger oss en
lins eller ett raster att se igenom, som Black säger. Men det finns inga bestämda gränser för
vad metaforer får oss att tänka på och teorier om metaforers betydelse misslyckas mycket
riktigt att fastställa regler för tolkning eller produktion av metaforer. Black och Ricoeur (se
nedan) menar också att regler är omöjliga att fastställa men drar mer givande slutsatser än
Davidson, som kommer till att parafrasering av metaforer är en osystematisk och eventuellt
onödig verksamhet. Det vill säga, med utgångspunkt från substitutionsteorin kommer man till
denna negativa slutsats även om man, som Davidson, går andra teorier en smula till mötes.
Jag drar ur Davidsons eget resonemang snarare slutsatsen att metaforer beror av
sammanhanget och alltså kan sammanhang och metaforer belysa varandra. Mer om det strax.
För övrigt har Max Black själv svarat på Davidsons kritik i samma volym (Black, 1980)
genom att visa hur Davidson själv använder metaforer i sin kritik. Metaforer är “dreamwork”
säger han, och det är något han tänkt först, innan han säger det, och det betyder något som han
vill ha sagt och som visar vad han anser om metaforer, säger Black och går noggrant igenom
på vilket sätt Davidsons resonemang om metaforers brist på betydelse är avhängigt av att
denna hans egen metafor faktiskt betyder något!
Men om metaforer har innehåll eller inte kan fortfarande inte verka särskilt intressant för
samhällsvetare. Lévi-Strauss då, kanske en antropolog protesterar, där har vi väl
metaforstudium som metod?
Strukturalisternas intresse går tillbaka till språk- och litteraturforskaren Roman Jakobsons
tankar om saken. Han intresserade sig för skillnaden mellan metafor och metonym och
menade att metaforen är typisk för poesin och metonymen för prosan. Men poesin kombinerar
närhet med likhet genom sin form, så att alla metaforer blir lätt metonymiskt färgade och
metonymerna lätt metaforartade. Liksom genrerna dock föredrar det ena eller det andra, så har
också olika tidsepoker preferenser, den tydligaste skillnaden är Realismens större användning
av metonymer och Romantikens större användning av metaforer.
Lévi-Strauss går från dessa breda generaliseringer väldigt långt i motsatt riktning. Men det är
fortfarande skillnaden mellan metaforer och metonymer och deras transformeringar i varandra
som står i fokus. I The Savage Mind, till exempel, analyserar han de namn som fransmän ger
till djur och kommer fram till en åsikt om hur fransmän ser på djur och djurs förhållande till
människor, och därmed indirekt hur fransmän ser på sig själva. Slutsatsen är typiskt
levistraussisk: fåglar är metaforiska människor, hundar är metonymiska människor, kor är
metonymiska icke-människor och hästar är metaforiska icke-människor (1973:207). Detta är
möjligen intressant och hans metod är definitivt intressant. Däremot tror jag inte den ger
något för den typ av arbete jag här vill föreslå.
Möjligen att Mary Douglas och ännu mer Leach kommer närmare. Leach visar till exempel (i
Culture and Communication) hur metaforer och metonymer samverkar på olika sätt i religiösa
ritualer och visar tydligt att det är givande att se metaforiska och metonymiska relationer
6

utanför det rent språkliga. Det ger verktyg för analys, ger en väg bort från intuitiva
spekulationer.
Men de flesta strukturalister kan kritiseras för att resultatet kanske övertygar men hur kom
geniet dit – på flygande mattor? Metoden verkar ofta vara en efterkonstruktion. Verktyg som
bara kan användas av genier är begränsat nyttiga.
Dessutom är intresset för skillnaden mellan metaforer och metonymer väldigt smalt. Det
framgår parentetiskt i en artikel av Fernandez (1974 – mer om den nedan). Han försöker hålla
dem i sär men så fort han skall exemplifiera går de i varandra och transformeras till varandra.
Därmed inte sagt att strukturalisternas intresse är missriktat – Fernandez visar ju just precis på
hur dessa transformationer pågår oupphörligen, vilket är precis vad de påstår. Vad detta i sin
tur skulle leda till för slags kunskap är inte lika klart.
Robert Paine utgår dock ifrån denna kontrast i sitt försök att lägga en teoretisk grund för den
samling etnografiska skildringar av politisk retorik han nyligen gett ut (Paine 1981). Han
menar att:
“... we should consider notionally the ‘career’ of a trope and look for conjunctions
between it and the speaking career of a politician. This will also help to uncover
the constraints and opportunities regarding the options and limits of rhetorical
redefinition of issues.” (197)
Detta tycks mig onekligen vara ett viktigt praktiskt användningsområde för tropstudier, men
jag kan inte se att kontrasten metafor-metonym skulle ge de viktigaste nycklarna. Jag har
svårt att tro på en så svepande generalisering som:
“... the transformation of a political metaphor into a metonym may mirror the
essential political process of acquiring and maintaining power, or, where the
transformation is mishandled, of losing power.” (Paine 1981:198)
Detta säger Paine dessutom, är det viktigaste i hela hans resonemang. Som bland annat
Fernandez visar – och Paine citerar honom – är det oftast alldeles för svårt att kartlägga dessa
transformationer. Och metaforer kan visa på så mycket annat.
Ricoeurs teori, som bygger vidare på Blacks, innebär att både talare och lyssnare (skribent
och läsare) konstruerar metaforers betydelser. Därmed kommer man bort inte bara från den
logiska empirismens stela fokusering på sanningsvillkor utan även från strukturalisternas
smala resonemang och in i ett socialt sammanhang.
Ricoeur menar inte att metaforer inte har någon betydelse i sig. I en artikel (1980) utvecklar
han Jakobsons uttryck “split reference” till en modell för hur metaforer (liksom poetiskt
språk) synbarligen upphäver referensen till verkligheten för att därigenom kunna rferera till
“djupstrukturer i verkligheten”. Detta kan jämföras med Batesons (1978) resonemang, också
på tal om betydelse, att konstens (och drömmars och, får man anta, även sådana konstens och
drömmars verktyg som metaforer) uppgift är att upprätthålla en kontakt mellan det medvetna
och det omedvetna. Allt kan inte vara medvetet, det vore opraktiskt och logiskt omöjligt,
menar Bateson, så vi stoppar undan viss kunskap i det omedvetna. Nämligen den vi är mest
säkra på. Själva premisserna för vårt tänkande. Men det är naturligtvis riskabelt. Någon sorts
kontakt måste vi ändå ha, för att se till att fel inte uppstår och för att undvika fragmentering,
konstgjord uppdelning av vårt sinne och vår värld. Slutsatsen är för Bateson liksom för
7

Ricoeur att det finns företeelser som hjälper oss förbi det uppenbara som förblindar oss och
som upprätthåller kontakter med det nästan osynliga och ovetbara, djupstrukturerna. Om
sådant kan man inte kommunicera med vanligt språk. Ricoeur talar om metaforers absurditet
som en utlösande faktor, Bateson talar om ramar som signalerar att viss kommunikation inte
är avsedd att tolkas på vanligt vardagligt sätt. Och Jakobson (1974:169) citerar mallorquinska
folksagors inledningsfras, det mystifierande “Aixo era i 4 no era” (Det var och det var inte...)
som antas få samma effekt.
Den metaforiska betydelsen ligger inte i orden fastän den är något som sker med ord, menar
Ricoeur (1974). För att en metafor skall vara en metafor måste den ha med sammanhanget att
göra. Metaforen ger en nyckel till tolkning av hela sammanhanget samtidigt som hela
sammanhanget ger nyckel till tolkningen av de inblandade metaforerna.
“... a word receives a metaphorical meaning in specific contexts within which they
are opposed to other words taken literally. This shift in meaning results mainly
from a clash between literal meanings which excludes a literal use of the word,
and gives clues for the finding of a new meaning which is able to fit in the
context...” (99)
Därför kan inga utförliga regler någonsin ställas upp för hur metaforer kan skapas och hur de
skall tolkas, säger Ricoeur. Metaforer förlorar i mening om de skrivs om, ingen parafras utan
metaforer kan få med hela den kognitiva innebörden en metafor kan fås att bära upp. Eller
som Black uttrycker saken:
“The relevant weakness of the literal paraphrase is not that it may be tiresomely
prolix or boringly explicit – or deficient in qualities of style; it fails to be a
translation because it fails to give the insight that the metaphor did.” (1968:229)
Alltså kan vi förkasta substitutionsteorin. Och alltså kan vi tycka att kontrasten mellan
metaforer och metonymer bara är en detalj i större filosofiska sammanhang.
Men detta är fortfarande ett filosofiskt intresse, även om betoningen på det kognitiva
innehållet leder oss i givande riktning. Lakoff och Johnson – som jag skall återkomma till i
detalj, för jag tycker de har givit de mest användbara instruktioner för en metaforintresserad
antropolog jag hittills har sett – bygger hela sin teori på tanken att metaforer har kognitivt
innehåll som inte går att skilja från metaforerna och som gör likheterna mellan olika sorters
bildspråk och mellan levande och döda metaforer mycket viktigare än skillnaderna. De
bygger alltså vidare på Blacks och Ricoeurs grunder.
Men man kan naturligtvis gå åt motsatt håll. Culler (1974) utgår ifrån Ricoeurs tankar om
sammanhang och menar att ingenting är en metafor i sig. Metaforen uppstår i tolkningen.
Metafor är det som blir kvar när tolkning enligt konventionella metoder gjort sitt. Med det
synsättet löser han flera av de klassiska problemen och substitutionsteorin framstår i hela sin
trivialitet. Men eftersom Culler identifierar metaforstudier med substitutionsteorin, liksom
Davidson gör, så drar han också samma slutsats, nämligen att metaforstudier är ointressanta.
4 Not vid inskrivning i dator: I originalet har jag skrivit “y”. Men vad jag vet skrivs ”och” på alla katalanska
varianter med i. Jag har inte originalet, så jag kan inte kontrollera, men jag antar att där står “i” och att jag skrev
av fel, influerad av kastilianskan.
8

Objektivitet – subjektivitet
Jag skall fortsätta med min genomgång av olika intressen men lämna de mest filosofiska och
närma mig sådana frågeställningar som kan ses som broar mot detta pappers egentliga
intressen.
James Deese (1974) lägger fram något han anser vara ett bevis för att alla försök att ställa upp
regler för metaforer är meningslösa: man kan leka en lek som består i att kombinera ord
slumpmässigt fyra och fyra och sedan försöka hitta på grunder till varför A förhåller sig till B
som C förhåller sig till D. Det går att göra. Leken går att leka. Det innebär att ett begrepp kan
sträckas hur långt som helst, det finns aldrig ett begränsat antal egenskaper i det. Enda
begränsningen för den här leken är deltagarnas kunskap om världen samt deras fantasi och
förmåga att komma åt den kunskap de har och sortera den på lämpligt sätt för uppgiften.
Att det går att hitta oändliga anledningar till att vad som helst kan liknas vid vad som helst
måste inte bara betyda att det går att göra metaforer av vad som helst, det måste också betyda
att en metafor kan betyda lite av varje, att dess innebörd alltid måste vara mångtydig. Deese är
psykolog och intresserad av vad det är i denna uppsjö av möjligheter som gör att somliga
metaforer fungerar och andra inte och de flesta mer eller mindre bra. Han finner grunden till
en lösning i den kontakt metaforen etablerar mellan tanke och verklighet.
“The mystery of the significant metaphor is in the complex relations between the
human mind and the world it inhabits.” (1974:214)
Våra tankar går i speciella banor, somliga är universella, andra kulturspecifika. En bra
metafor måste vara avpassad till detta. Därför är den varken subjektiv eller objektiv utan
består av en relation mellan det subjektiva och det objektiva. Den är resultatet av en
interaktion mellan tanken och omvärlden. Därför kan den avslöja mycket mer än den utformas
för att avslöja, säger Deese, och det är därför, menar jag, som metaforerna också kan
användas i samhällsvetenskapen. (Se vidare nedan om experientialism.)
Om en metafor, som Edge (1974) säger, försöker handskas med det okända och förbryllande
genom att jämföra det med det mera kända, så avslöjar den för det första ungefär var gränsen
går för kunskap, vad det är som är nytt och intressant (det alltför nya, utan relation till det
redan kända, är som bekant näppeligen intressant) för personen som uttalar metaforen; den
avslöjar vidare vad den personen tar till som lämplig jämförelse och alltså betraktar som
välbekant; och slutligen avslöjar den något om de principer vilka metaforskaparen menar
sätter det kända och det okända i relation till vartannat. Metaforen avslöjar allt detta om
iakttagaren förstår att tolka den, naturligtvis – alltså blir litteraturvetenskapens teorier om
tolkning relevanta.
Personen som uttalar metaforen har en subjektiv uppfattning om sakernas tillstånd. Men
denna uppfattning kommuniceras via metaforen om den tolkas så att mottagaren förstår vad
som avses. Uppfattningen reproduceras i en ny subjektivitet. Men på vägen, i metaforen, är
subjektiviteterna iakttagbara och blir delade. I den mån de handlar om händelser och föremål i
verkligheten finns det i metaforerna även information om sådana yttre objektiva ting. Inget
yttrande är fritt från värderingar; de enklaste synonymer, som t.ex. “dörr” och “port”, gömmer
på nyansskillnader – men metaforer har så att säga fler fack att packa värderingar i. En
metafor säger något om tre (minst) saker: två saker som jämförs med varandra och den
egenskap eller princip som gör dem jämförbara.
9

Vi kan alltså sluta oss till vad talaren/skribenten försöker säga med sin metafor, dels om hans
avsikt, dels om det han tar för givet. För att detta skall vara samhällsvetenskapligt intressant
måste vi avgöra vem han är, om han är representativ på något sätt. Det är alltid viktigt och
svårt och leder till frågor som “hur många bybor skall delta i påskprocessionen för att man
skall säga att den är en angelägenhet för hela byn” och “hur många oacceptabla åsikter på hur
pass viktiga områden skall en avvikare ha för att kallas avvikare”, och så vidare. Denna
svårighet är alltså giltig för metaforer, i den mån en metafor säger oss något om en subjektiv
uppfattning hos en person.
Men metaforer har historia. Om en mängd metaforer är i omlopp som jämför till exempel
förhållandet mellan arbetare och företagare med förhållandet mellan plattformsbärare och
religiösa brödraskap i en påskprocession (exemplet är påhittat), så kan man våga anta att
påskprocessionen åtminstone har varit en allmän angelägenhet, något alla känner till och kan
jämföra med, även om den inte längre är central i byns liv; och om inte bara redan givna
metaforer, till exempel i talesätt och ordspråk, utan även nya och spontana sådana, till
exempel i hetsiga politiska diskussioner, använder sig av påskprocessionsbakgrund som något
välbekant, då kan påskprocessionen inte ha upphört att vara en viktig händelse i byn för
särskilt länge sedan.
Att jag som exempel just nu tar till en by och påskprocession beror inte på att jag kommer
från landet och har religiös referensram. Alldeles tvärtom skulle jag vilja säga. Däremot beror
det på dels att jag vänder mig till antropologer och väntar mig att de skall förstå exempel med
bönder och ceremonier i, dels att jag har bott länge i Spanien där byar och processioner är
bland det välkändaste som finns, fortfarande i språket och tills helt nyligen i verkligheten.
Med andra ord: man får tolka med försiktighet och man måste känna väl till talares och
åhörares bakgrund i enlighet med mer konventionella samhällsvetenskapliga metoder och
kategorier. Först. Analys av metaforer kan inte ersätta någon nu förefintlig typ av kunskap.
Det är komplettering och fördjupning jag tror att man skulle kunna eftersträva.
Sammanfattningsvis menar jag att metaforer, om de tolkas med denna försiktighet, mot
bakgrund av konventionell kunskap om samhället i fråga, kan säga något om 1) vad som tills
nyligen varit eller fortfarande är bland de mest välbekanta och lättillgängliga företeelserna i
samhället – för de kommer att figurera ofta som den bekanta termen i metaforer; 2) vad som
håller på att förändras i attityder, värderingar, materiella omständigheter, och så vidare, för
det är sådant som det ofta kommer att skapas metaforer om, för att förklara, för att handskas
med, för att införliva i en hanterlig begreppsvärld; 3) enligt vilka principer nya uppfattningar
kan införlivas med gamla och vilka mellansteg som krävs. 5
Ett exempel på problem att undersöka
Ett exempel på ett problem som skulle kunna analyseras med denna metod är kvinnans
ställning i Spanien idag.
5 Detta skulle även, från ett mer lingvistiskt perspektiv, kunna utgöra en specificering av några av de antaganden
som ligger bakom språk och som alltmer drar till sig sociolingvisters uppmärksamhet. Till exempel vid
Georgetown University Round Table on Language and Linguistics 1977 refererar Sherzer till dem som “the
unsaid”, Silverstein som “cultural prerequisites”, McLandon som “cultural presuppositions”, Gumperz som
“sociocultural assumptions”, etcetera. Saville-Troike, 1977.
10

Vi måste då först ha en allmän bakgrundskunskap om landet: ekonomiska och politiska
händelser under lång tidrymd med speciell betoning på sådant som personer i aktiv ålder har i
personligt minne. Vi måste känna till lagstiftning, levnadsstandard, och så vidare. Allt sådant
som brukar dras fram i politiska pamfletter, reportage, antropologiska och sociologiska
monografier för att beskriva kvinnans ställning. Problemet är: vad säger dessa yttre
“objektiva” (givetvis också alltid subjektiva, eftersom all framställning beror på
framställarens urval) fakta om kvinnans faktiska möjligheter och hur hon, och männen,
upplever situationen? Vilka blinda fläckar har den inhemska observatören, vilka missförstånd
leder den utomstående fel?
Vi skulle kunna tänka oss en undersökning som samlar rikligt med material där “kvinna” med
alla synonymer förekommer. Varje förekomst måste bestämmas med avseende på i vilken
situation den förekom (tryckt – var, när, etcetera; uttalat som skämt på fest; gammalt
ordspråk; och så vidare), i vilket sammanhang och med vilken avsikt det uttalades (artikel
med avsikt att visa hur fel kvinnorörelsen har; poesi med avsikt att besjunga en älskad;
bargräl med avsikt att sänka motståndarens prestige...), vem som talade och vilka och hur
många som hörde på, hur de reagerade, och så vidare. Bara de metaforer som är jämförbara
enligt någon eller några av dessa kriterier skall jämföras och enbart utifrån de kriterier som är
jämförbara, givetvis.
De jämförbara förekomsterna skulle sedan jämföras med avsikt på de tre ting jag antar att
metaforerna kan säga något om. För det första förekomster där kvinnan används som
förklarande term, det välbekanta. Vad är det som underförstås som välbekant, givet,
odiskutabelt? (Av vem, i vilka sammanhang, givetvis, jag skall inte tjata mer om den sidan av
saken utan underförstå den framdeles). För det andra: när måste något som har med kvinnor
att göra förklaras med metaforer? Är en kvinna som arbetar utanför hemmet en anomali,
måste hon försvara sig med metaforer som visar att det hon gör är försvarligt? Eller
nödvändigt, eller normalt, eller... Diskuterar några (vilka, etcetera.) tonåriga tjejers nya
sexualmoral? Mot vilken sorts premisser? För det tredje: vilken typ av metaforer används, vad
är det de förklarar med? Jag kan till exempel tänka mig att en löneanställd mor förklarar för
sin mor som kommer från landet att hennes arbete inte är att jämställa med oanständig
frigörelse och inte heller med fall där mannen visat sig oduglig som försörjare, utan snarare
som en variant av det modern gjorde som ung, arbete med olivskörden för att skaffa extra
pengar under en period av året. För sin man, för grannfruar, för radikala väninnor, måste hon
nog hitta på andra jämförelser med andra principer som grund. (Se vidare Mills, 1940, och
Scott och Lyman.) 6
Låt oss nu övergå till att titta närmare på hur en analys av metaforer med
samhällsvetenskaplig målsättning skulle kunna gå till.
Symbolisk realism
Den sociolog som har kommit närmast att tänka på metaforer som något metodologiskt är
Richard Brown (1977). Han lägger fram vad han anser vara en syntes och ett överskridande
6 Såvitt jag vet har ingen sådan undersökning gjorts. Alvaro García Meseguer (1977) har lusläst spanska
akademins stora ordbok för att påpeka sexistiska definitioner. Han har också försökt generalisera resultatet, mer
feministiskt entusiastiskt än lingvistiskt djupsinnigt. För övrigt handlar spansk kvinnoforskning huvudsakligen
om resultatet av könsdiskrimineringen - ekonomiska och juridiska orättvisor – och inte om dess mekanismer.
Och spansk språkforskning, i den mån den alls är samhällsvetenskapligt intresserad, har alldeles tillräckligt med
de pågående politiska debatterna om språk och nationalism, tvåspråkighet och kulturellt förtryck, och så vidare.
11

mellan positivism och romantik (för att uttrycka saken kort behåller jag dessa sammanfattande
etiketter). Han menar att de olika filosofiska skolor vi hittills haft inte kan tillåtas fortsätta
bekämpa varandra eftersom vi behöver kriterier från flera av dem för att arbeta oss fram mot
en giltig samhällsvetenskaplig forskning. Jag anser att han har helt rätt i detta, en helt annan
sak är om hans framlagda förslag är något mer än elegant argumentering. I den mån han
lägger fram konkreta förslag om hur syntesen skall byggas upp och utifrån vad, så sker det i
ett kapitel som heter just precis “metafor”.
I sin vidaste bemärkelse, skriver Brown, är metafor att se något utifrån någonting annats
synvinkel. Det innebär att all kunskap är metaforisk. Men vi kan urskilja tre typer av
metaforer och parallellt med dem tre sätt att använda metaforer i samhällsvetenskap.
För det första kan en metafor vara en illustration och användas som en. Ingen påstår att den
skall tas bokstavligt eller visa på inre relationer, det är enbart frågan om en suggestiv bild.
Men metaforer, för det andra, ligger också bakom modeller – en vetenskaplig modell är
egentligen ingenting annat än en utarbetad metafor, en metafor vars implikationer reds ut och
tydliggörs tills de är fullständigt klara och inget mer går att säga och vi redan kan vad denna
metafor/modell kan lära ut, eller också tills dess inneboende motsägelser blir tydliga och dess
användbarhet därmed upphör så att vi får försöka hitta någon annan istället.
En tredje typ av metafor kallar Brown för rotmetafor. De är grundantaganden om världen, hur
den ser ut och hur den hänger ihop. Det vill säga, en rotmetafor skulle vara ungefär detsamma
som det Kuhn kallar paradigm. Sociologer har använt sig av fem olika rotmetaforer, säger
Brown: samhället har setts som en organism och som en maskin, socialt beteende har setts
som språk, som drama och som spel.
Vi är här inte intresserade av rotmetaforer, men det blir uppenbart att metaforer har starkt
inflytande på vårt tänkande och därmed handlande, när vi tänker efter hur dessa fem
rotmetaforer (de är inte de enda som använts inom sociologin, 7 men de duger utmärkt som
exempel) lett tankarna åt olika håll. Ser man samhället som en organism är det lätt att fundera
på vad som håller den frisk, vad som kan ses som sjukdom eller fara, etcetera, och förändring
blir automatiskt positiv endast som långsam utveckling, allt annat skulle definitionsmässigt
vara detsamma som organismens död. Ser man samhället som en maskin, till exempel som en
dator, blir manipulering av specialister mera tänkbart, inklusive radikala ombyggnader,
medan sådant som motiveringar och kulturella kategoriseringar tappas bort. Så länge
metaforer ses tydligt som sådana, så länge “som om” färgar hela bilden, hjälper rotmetaforer
till att visa på ny kunskap och systematisera den, men om “som om”-kvaliteten tappas bort
utvecklas snabbt stora blinda fläckar i våra visioner.
Brown är inte originell på denna punkt. Han stöder sig bland annat på Kuhn och Burke. Själv
skulle jag vilja referera till Habermas’ artikel “Science and Technology as Ideology” (1972),
där han visar hur rationalitets-ideologin i en teknologisk samhällsmetafor leder till
specialistvälde och hur demokrati omöjliggörs när politiska frågor definieras om från
åsiktsfrågor till tekniska frågor, effektivitetsfrågor. Teknokratin legitimerar sin makt med en
rationalitetsmetafor.
7 Geertz (1980) talar om det nya tolkande paradigm som håller på att växa fram i alla samhällsvetenskaper och
menar att detta paradigm baseras huvudsakligen, och i olika kombinationer, på tre analogier: det sociala livet ses
som drama, spel eller text. Detta sista, som Brown inte nämner, går tillbaka på Ricoeur (1971). Textanalogin,
eller metaforen, är speciellt intressant för det synsätt och de metoder jag förespråkar här.
12

“The increase in adaptive behavior is, however, only the obverse of the
dissolution of the sphere of linguistically mediated interaction by the structure
of purposive-rational action. This is parallelled subjectively by the
disappearance of the difference between purposive-rational action and
interaction from the consciousness not only of the sciences of man, but of men
themselves. The concealment of this difference proves the ideological power of
the technocratic consciousness.” (369)
Eller: “The reified models of the sciences migrate into the sociocultural lifeworld
and gain objective power over the latter’s selfunderstanding. The
ideological nucleus of this consciousness is the elimination of the distinction
between the practical and the technical.” (374) (Understrykningen är Habermas’
egen. Med praktisk menar han ungefär etisk-politisk-interaktionistisk.)
Metaforer får följder och är således inte oviktiga för den som vill analysera samhället.
Men att jag tar upp Brown här beror mera på att han försöker göra ett utkast till en
metodologi. Han talar inte bara om underförstådda metaforer i vetenskapliga paradigm, han
talar om metaforer som företeelser som kan undersökas – även i sin vetenskapliga klädedräkt,
“unmasking can be turned on sociology itself.” (233) För det första så menar han att det är ett
avgörande steg mot självreflektion att se modeller och paradigm som metaforer, eftersom
metaforer definierar sin egen verklighet och därför kan förändra fakta. Det går inte att avgöra
hur metaforer skall jämföras med verkligheten men det finns kriterier för hur man väljer
mellan metaforer – och hur man kombinerar flera av dem för att undvika blinda fläckar och
skevheter, skulle jag vilja tillägga (se nedan, sidan 25). Brown menar att vad han föreslår är
relativism, men inte som trossats utan som metod. De ontologiska avgörandena får vänta
medan vi undersöker de former genom vilka verkligheten visar sig för oss.
Kriterierna för en bra metafor sammanfaller med estetiska kriterier, menar Brown vidare. En
bra metafor är enkel och visar tydligt på det den vill visa, den hänger ihop, och så vidare. Om
vi blandar metaforer så anses det stilvidrigt, men det är också logiskt fel, för då kan vi inte
bygga ut metaforen till en modell där eventuella motsägelser avslöjas. Och liksom en metafor
analyseras stilistiskt för spänningen mellan likhet och olikhet, så beror en vetenskaplig
metafors användbarhet på rätt grad av isomorfism med det undersökta objektet – om
isomorfismen är perfekt lär vi oss ingenting nytt, om likhet inte förefinns lär vi oss ingenting
alls. Vetenskaplig verksamhet vilar liksom den konstnärliga på strukturella koherensregler,
inte givna fakta, och därför är estetiken en lämplig referensram för båda typerna av
verksamhet, i sista hand, fastän de resonerar utifrån olika postulat. Det är just därför varken
romantiken eller positivismen duger, eftersom båda förutsätter en klyfta mellan konst och
vetenskap.
För Brown finns kunskapen alltid “inbäddad” i världens utformning. Den symboliske
realisten, säger han, ser att både vetenskap och logik liksom all praktisk verksamhet är olika
världar, ingen har ontologiskt företräde, verkligheten kan inte baseras i sista hand vare sig i
övernaturliga väsen eller i vetenskapen som absolut kunskap, utan den framträder genom alla
symbolsystem.
Om sociala problem framträder ur en process där någon uppfinner och påtvingar andra vissa
definitioner, då kan analysen av sådan verksamhet analyseras och vi kan till exempel ta upp
13

sådana problem som hur motsättningarna i en konflikt definieras och av vem, vad olika
epistemologier får för politiska konsekvenser, och så vidare.
“To understand that formal thought has this power – power to name the right
and the true – is to understand that intellection is a highly political act.” (231) 8
Brown är intresserad av metaforer. Han ger exempel på deras makt. Han drar slutsatser för
sociologer. Han pekar på önskvärdheten av en samhällsvetenskap som strävar efter att kunna
handskas med politiskt viktiga problem. Men har han egentligen sagt något om hur det skall
gå till? Möjligen, på ett abstrakt plan. Hans syn på metaforer hjälper oss kanske
metodologiskt om metod betyder ungefär detsamma som vetenskapsfilosofi, däremot inte om
det betyder något mer praktiskt. För att illustrera metaforiskt: Brown skriver om näringslära,
inte om recept som går att använda hemma i köket.
“An-trope-ology” 9
Om vi nu stiger ner från höjderna där hela tankeramar, paradigm, ses som metaforer, och tittar
på vad folk i konkreta situationer säger, och om vi då koncentrerar oss på de fall när de
använder metaforer, så kan vi ställa frågan: Varför använde den här personen den här
metaforen just i det här sammanhanget? Vad ville han åstadkomma? Fungerade det? Varför?
Vad fick metaforen för följder, hur fortsatte situationen att utveckla sig?
Jag skall ta upp fyra exempel på försök till sådan frågeställning.
1. James Fernandez har i en serie artiklar ägnat denna aspekt särskild uppmärksamhet. I en
artikel (1972) argumenterar han för att de metaforiska påståenden människor gör om sig
själva påverkar deras beteende. Och därför är metaforer intressant material för antropologer.
“If we have much to learn from painstaking dissections of our informants’
kinship terminology, diseases, or firewood lexicon, we can also learn from their
powers of extension and synthesis.” (42)
Vi kan lära oss om folks känslor, vilket annars är svårt. Och, undrar Fernandez, avväpnande
anglosaxiskt: “Might not there be a structure to sentiment?” (43) Men inte bara det. “Perhaps
metaphors are not alone arresting repositories of feelings. Perhaps they can be strategies in
respect to feelings.” (43) Fernandez påpekar att Kenneth Burke har sagt att ett ordspråk kan
definieras som en strategi för att handskas med en situation. Samma sak skulle kunna gälla en
metafor, och ett ordspråk är faktiskt oftast metaforiskt eftersom det bygger på likhet mellan
två erfarenhetsområden.
Man kan se en kultur som en kvalitetsrymd med n dimensioner, säger Fernandez, och en
person kan använda metaforer för att flytta sig själv och andra omkring i önskade riktningar
längs dessa dimensioner. 10
8 Jfr. Paine, 1981, och Bloch 1975. Jämför också nedan sidorna 25-26).
9 Ordet är Fernandez (1974) uppfinning.
10 Från Aristoteles och framåt har det hos många metaforteoretiker funnits en implicit metafor, ungefär:
“Betydelseuniversum är ett rumsligt unviersum.” Jfr Ricoeur, 1980. Att det knappast går att tala om metaforer
utan att använda metaforer gör inte saken lättare!
14

Och den metaforiska förutsägelsen kan bli självuppfyllande likaväl som andra slags profetior.
Kungen kan få höra så ofta att han är ett lejon att han själv kommer att tro på det. För i vårt
innersta är vi osäkra på vad vi egentligen är för något. Och människor håller fast vid
metaforer som gör det möjligt för dem att omorganisera sin värld på ett sätt som gör vissa
önskvärda scenarios lätta att genomföra eller kanske oundvikliga.
Fernandez föreslår en “topografisk” etnografi som studerar rörelserna i den semantiska
rymden och “obtain the metaphors that men predicate upon themselves so a to locate the
movements they desire to make in the culture they occupy.” (57)
Detta skulle kunna leda till kunskap om eventuellt universella dimensioner och likaså brist på
integration, klyftor över vilka metaforer inte går att tolka därför att sändare och mottagare inte
kan göra samma sorts jämförelse mellan olika erfarenhetsdomäner. Jag tycker denna sista
tanke, som är ganska perifer i Fernandez framställning, är speciellt intressant. Metaforer kan
kanske avslöja var de osynliga sprickorna går i samhället utan att man behöver ta ställning a
priori om integration eller konflikt föreligger – min gissning är att både integration och
konflikt alltid förefinns och att skiljelinjerna och sammanlänkningarna är konstfärdigt flätade
in i varandra. Metaforstudier kan kanske hjälpa till att kartlägga mönstret. (Se också nedan,
sidorna 23-24, om delkulturer.)
I en senare artikel försöker Fernandez systematisera dessa tankar (1974). Han räknar upp och
beskriver metaforernas uppgifter, “missions”, ett ord jag misstänker att han valt för
allitterationens skull, och inte som något sorts funktionalistiskt kännemärke. Vad han menar
är de sätt på vilka människor använder sig av metaforer för att orientera sig i världen och
ordna den.
De sju han finner är:
1. Metaforer ger identitet åt subjekt.
2. Metaforer åstadkommer effektiv rörelse.
3. Metaforer förflyttar subjekten till bra positioner i kvalitetsrymden.
4. Metaforer fungerar som planritningar för rituellt beteende.
5. Metaforer fyller i tomrum i erfarenheten, det vill säga överbryggar klyftor i kausaliteten.
6. Metaforer hjälper oss att återvända till helheten i erfarenheten, att undkomma den ständigt
pågående fragmenteringen i våra representationer.
7. Metaforer hjälper oss att undslippa koncentrationen på relationer mellan delar och helhet.
Detta låter krångligt och är det. Fernandez har övergett sitt klara anglosaxiska språk, tydligt
påverkad av Lévi-Strauss och tydligen i en ansträngning att närma antropologi till filosofi och
psykologi. Jag kan inte här närmare förklara vad han menar med var och en av de sju
uppgifterna, men helhetsintrycket är ungefär detsamma som i den förra artikeln – han
förespråkar en noggrann analys av kulturspecifika metaforer (och metonymer), för de har
“uppgifter” i social interaktion och avslöjar därmed de dimensioner längs vilka de sociala
skeendena rör sig.
Artikeln i fråga publicerades i Current Anthropology och är försedd med en rad kommentarer
från andra antropologer. Det är intressant att se vad dessa kritiker tar upp i Fernandez artikel.
Någon klagar över att Fernandez inte uppträtt som litteraturvetare och närmare definierat vad
som gör metaforer effektiva. Flera klagar på hans obskyra stil. Psykologiska problem, till
exempel runt identifikation, tas upp, likaså filosofiska runt subjekt-objekt. Ett par kritiker
15

tycker att “expressive culture” är ett suddigt begrepp och att metaforer finns i alla kulturella
händelser, vilket är en metodologisk kommentar och jag antar att det menas att alla sorters
metaforer bör undersökas. Men ingen tar upp det som jag uppfattar som Fernandez syfte med
artikeln – och han klagar också själv i sitt svar till kritikerna:
“I had hoped for critique of the several methods of analysis suggested, for I
believe that the analysis of metaphors as producing movement in n-dimensional
space... offers useful insights into cultural dynamics.” (143)
Kan studiet av metaforer ge kunskap om kulturspecifika kategoriseringar och processer?
Frågan kvarstår. Fernandez är en av de få som hittills funderat kring metaforer i det
perspektivet. Hans kritiker vill inte gärna ge sig in på detta det centrala och nya i hans
resonemang.
2. En annan antropolog som har försökt använda metaforer som nycklar till främmande
kognitiva kategorier är Keith Basso.
“What the Western Apache tell us is true. Ravens are widows and lightning is a
boy. (...) And it is important to find out why. Our best hope for success lies in
continuing ethnography, and this means trying to make sense of contingent facts,
unlabeled semantic categories, rules for language use, and the like. For it is in
metaphor – perhaps more dramatically than in any other form of symbolic
expression – that language and culture come together and display their
fundamental inseparability. A theory of one that excludes the other will
inevitably do damage to both.” (1976:117)
De västra Apaches Basso har lärt känna tycks vara ett sällsynt metaformedvetet folk. “Wise
words” är en speciell genre hos dem, och en sorts intellektuell elit ägnar sig särskilt åt att
utveckla och använda metaforer. Det är de som svarar på antropologens frågor och reder ut på
vilket sätt en blixt är en pojke – de är båda kvicka, oansvariga, rasar runt utan förutsägbart
mål, och så vidare. Det vill säga, de tar fram en rad konnotativa kriterier som i sin tur baseras
på outsagda semantiska kategorier – pojkar är oansvariga, till exempel. Basso försökte själv
hitta på likheter och föreslog att korpar var änkor för att båda gick klädda i svart. Det dög inte.
Informanterna skrattade och sade att det var kanske sant men det var inte viktigt. Basso kunde
så småningom ställa upp regler för hur jämförelserna skulle göras, bland annat räckte det inte
med yttre attribut som färg, klädsel och dylikt. Det skulle handla om beteende och om icke
önskvärda egenskaper.
Basso är här inne på vad jag ovan menade med den tredje och mest svåråtkomliga gruppen
kategoriseringar vi kan komma åt i en främmande kultur via metaforer, nämligen principerna
för jämförelser.
Basso talar huvudsakligen om metaforers kreativa roll i folks ansträngningar att fylla ut
semantiska tomrum – en av de sju uppgiferna i Fernandez lista. Detta är intressant och borde
vara obligatoriskt som ingrediens i god etnografi. Men frågan är om inte metaforers roll i
skapande av nya sociala omständigheter är viktigare om man sedan vill gå vidare och försöka
säga något om samhället i fråga. Metaforer försöker definiera situationer på nya sätt, tillfälligt
ändra på den sociala strukturen, till exempel för att man är missnöjd med den roll man fått sig
tilldelad – kanske av en annan metafor i interaktionen.
16

Men förutom vad man försöker åstadkomma med en metafor, och varför, är det intressant hur
det görs, vilka regler som gäller. De är säkerligen inte universella. Här har Basso gett ett
noggrant studerat exempel på hur sådana regler kan se ut. Men jag undrar om man inte kan bli
ännu grundligare. Jag skulle tro att det går att hitta regler som relaterar till mer allmänna
normer i samhället, normer som metaformakaren håller sig till och utnyttjar, för att göra sin
metafor “grammatisk” och förståelig – för det måste den vara, för att få effekt, likaväl som
den måste vara effektiv genom att vara originell – och acceptabel, trots att den definierar om
en situation på ett sätt som vissa av deltagarna i den förmodligen inte vill acceptera. Även en
förlorare måste svälja en “bra” metfor. Varför? På grund av reglerna. Vilka regler, vad har de
att säga om sociala relationer, både de omedelbart relevanta i den givna situationen och de
som inte tillämpas just där men är ofrånkomliga för att de gäller samhället i fråga?
Man skulle kunna anta att reglerna kan ses på följande sätt:
metaregler
(?)
regler regler regler
metafor social handling X social handling Y osv.
Frågetecknet markerar en okänd mängd undergrupperingar eller mellannivåer. Jag menar
alltså att det finns kulturspecifika regler som avgör hur en metafor kan se ut och hur den får
användas likaväl som det finns regler för hur man går över en gata eller hur man skriver ett
anställningskontrakt. Jag talar alltså inte om det som de flesta metaforforskare koncentrerat
sig på, vad som gör en metafor effektiv, men i den mån sådana “regler” är kulturspecifika är
de naturligtvis också intressanta för mitt syfte.
Om vi antar att det är mer eller mindre universellt att en metafor för att vara effektiv måste
hitta rätt balans mellan likhet och olikhet så kan fortfarande vad som är “rätt” balans skifta
från ett samhälle till ett annat. Klyftan mellan de normala konnotationerna och resultatet – de
nyskapade associationerna, etcetera – vibrerar av betydelse när en metafor fungerar, och när
den inte gör det är det för att klyftan är löjligt smal eller för att den är för bred för att någon
tråd av spänning skall uppstå över den. Men bredden kommer alltså att bero av vad som är
normala konnotationer och vilket resultat som avses.
Geertz (1973) ger ett exempel från amerikansk politik. En lag skulle stiftas som
fackföreningarna var emot. I sin kampanj för att hindra att lagen blev till, kallade
fackföreningarna den för en “slave labor act”. Lagen kom till i alla fall och jag vill inte alls
påstå att den gjorde det därför att fackföreningarnas kampanj baserade sig på en misslyckad
metafor, så naiv ställer jag mig inte inför maktrealiteter. Men det säger något om
maktrealiteterna i USA vid tillfället, och om folks sätt att uppfatta dem, att denna metafor föll
platt till marken. Vad det säger vågar jag inte här försöka utreda, och Geertz säger ingenting
17

om det, men jag menar alltså att ett möjligt perspektiv på metaforer är detta – vad för slags
kulturspecifika regler och kategoriseringar ligger bakom det som gör att en metafor fungerar
eller inte fungerar? Om metaforer är mönster som migrerar – vad för slags mönster visar en
samling metaforer på, och längs vilka vägar tycks de kunna migrera? Om en metaformakare
använder “conventional means to produce a nonstandard effect” (Black 1980:190), då måste
metaforer inte bara gömma på privata avsikter och referensramar utan på konventioner –
vilka?
3. Wayne C. Booth (1980) ger ett bra exempel på hur en metafor kan fungera i en situation
och hur dess effektivitet beror av ingredienser i den situationen.
I en rättegång i amerikanska Södern där ett mindre bolag anklagade ett stort, men det större
höll på att vinna, använde det mindre bolagets advokat vid ett tillfälle följande metafor: “They
got us where they want us. They holding us up with one hand, their good sharp fishin’ knife
in the other, and they sayin’ ‘You jes set still, little catfish, we’re jes goin’ to gut ya.”
Advokaten för det större bolaget insåg ögonblickligen att han hade förlorat! Han insåg att
metaforen var exakt avpassad för omständigheterna. Booth specificerar: bolagens skilda
storlek, amerikanska värderingar om fair play och underdog, juryn som bestod av sydstatsmän
som uppskattade att höra sin dialekt och referenser till favoritsysselsättningen fiske, den
nämnda fisksorten som är liten och inoffensiv, etcetera, etcetera.
Mycket av detta, menar jag, skulle man kunna sluta sig till, om man inte kände till det på
förhand som Booth gör, utifrån det faktum att advokaten tog till metaforen i ett desperat läge
och att rättegången precis där vände och snabbt avgjordes till det mindre bolagets favör.
Men Booths intresse går i andra riktningen, som de flesta metaforforskares: varför var just
den här metaforen så effektiv? Jo, man måste ta med kontexten, argumenterar Booth, och
visar hur effektiviteten i metaforen beror av den. Detta är alltså metaforskaparens perspektiv –
vad skall jag tänka på om jag vill snickra till en bra metafor? Mitt perspektiv är
metafortolkarens: vad behöver jag veta för att förstå vad som avses? Om mitt schema ovan är
någorlunda verklighetstroget är det dock samma regelsamlingar som gäller för båda
perspektiven och speciellt tydligt blir det när metaforer används som social strategi, som i det
här exemplet.
4. Rosaldo och Atkinson (1975) har försökt göra precis det jag efterlyser. De går via analys av
metaforer till kunskap om en viss typ av kategorisering av erfarenhet som ett visst samhälle
gör.
De försöker inte först vaska fram en rotmetafor eller nyckelsymbol, som till exempel Turner
(1967) och Ortner (1973) föreslår. Istället analyserar de mängder av metaforer som kanske var
och en för sig tycks hänga i luften men som sammantagna reflekterar “an underlying system
of meanings” och därmed fungerar som “a vehicle through which that system is constituted
and reaffirmed.” (45)
Och de lyckas – så vitt jag kan avgöra utan att känna till etnografin för området i fråga – säga
något om relationerna mellan könen utöver sådana vanliga och ofta etnocentriska
beskrivningar som talar om hur männen har politisk och ekonomisk makt. Ilongots magi visar
på symmetri mellan män och kvinnor som matproducenter, men metaforer från andra
områden visar att männen ändå ses som överlägsna därför att de jagar och jakten är den
18

centralaste av de kulturella traditionerna. Analysen känns övertygande för det första därför att
generaliseringarna är välgrundade i verifierbara data (metaforerna inom olika sammanhang)
och för det andra för att resultatet är tydligt men inte för schematiskt.
Författarna går vidare mot en bredare generalisering om eventuellt universella strukturella
ramverk kring relationerna mellan könen som de antar skulle kunna ligga bakom olika
kulturspecifika symboliska representationer. Deras teoretiska bas är strukturalistisk. Men vare
sig man delar deras utgångspunkt och målsättning eller inte, måste man erkänna att de har
gjort det de själva uttrycker så här:
“By examining the metaphors which Ilongots use in magic, we showed how a
wealth of diverse images provides a redundant and affectively laden statement of
the meanings which Ilongots assign to the relations of the sexes.” (...) “At the
same time, systematic connections among metaphors give sense and order to
individual experience by relating it to more abstract and generalized concerns.”
(68-69)
Med andra ord, de har utgått från metaforer, de metaforer som används av en given samling
människor runt ett speciellt tema, och ur den har de utläst något om värderingar och
kategoriseringar. Därmed har de fått en ny sorts data på en högre abstraktionsnivå som i sin
tur kan användas i något annat syfte. Metaforanalys kan aldrig vara självändamål så länge det
är samhällsvetenskap vi sysslar med, det är bara fråga om att grunda samhällsvetenskapliga
generaliseringar bättre i fakta utan att överge helhetssyn och övertygelsen att kvalitativa
metoder kan ge viktigare kunskap än vad kvantitativa i isolering kan.
Ett femte exempel på antropologisk metaforanalys skulle kunna vara den samling studier med
två intressanta teoretiska förord som Sapir och Crocker givit ut (1977). Den kan nog anses
vara något av det viktigaste som gjorts av antropologer på området. James Howe har där till
exempel analyserat hövdingars metaforer hos Cuna-indianerna längs tre linjer. För det första
beskriver han de vanligaste metaforiska jämförelserna, vilka termer som går ihop med vilka;
för det andra beskriver han hur metaforer används i social interaktion; för det tredje försöker
han via metaforerna säga något om Cunas politiska principer.
Det är den tredje typen av metaforstudier som jag förespråkar här. Det övriga är beskrivning
och den är viktig och intressant, men metaforer som data för att säga något om något annat
har Howe endast i den tredje linjen. Samlingen i övrigt håller sig huvudsakligen till det som
motsvarar Howes första två linjer.
I sitt förord menar Crocker att detta är som det bör vara och han vänder sig uttalat emot
sökandet efter nyckelmetaforer för att komma åt någon sorts essens i en främmande kultur,
som han menar att till exempel Geertz gjort i sin berömda balinesiska tuppfäktningsanalys
(Geertz, 1973) eller Bateson i Naven (1958). Ett sådant tillvängagångssätt gör inte samhällens
komplexitet rättvisa, säger Crocker. Han ger (1977:38) ett schema på tre strategier, tre sätt på
vilka metaforer används socialt, och han menar att antropologer oftast fokuserat på ett av
dem, hans tredje, som en “väg in” i det främmande. Jag menar här att alla tre strategierna kan
användas som en väg in i det främmande och att det är givande alldeles speciellt just för att
komma åt komplexitet. Men i motsats till Crocker talar jag fortfarande om metaforer som data
och inte som speciella studieobjekt, självändamål.
19

Man skulle kunna säga att det Sapir och Crocker presenterar är etnografi om metaforer medan
jag föreslår etnografi med (med hjälp av) metaforer. “Om”-varianten är också intressant och
utgör dessutom nyttig, kanske nödvändig, bakgrundskunskap för “med”-varianten. Men jag
finner den vara en smalare sysselsättning.
För att ta exemplet med Geertz’ tuppfäktning: Tuppfäktningar kanske är intressanta i sig. De
kanske går att jämföra på olika sätt och klassificera varianter inom en kultur eller förekomster
och användningar av dem i olika samhällen... Men Geertz gör något annat, han använder
tuppfäktningen som utgångspunkt för att säga något om det samhälle där den förekommer.
(Och för att kunna göra det måste han först förstå sig på tuppfäktningen som sådan, givetvis.)
Jag hoppas att min avsedda parallell (analogi, metafor...) är tydlig.
Men jag håller med Crocker om att det är riskabelt att välja ut en nyckelmetafor på detta sätt.
Det är inte heller vad jag föreslår. Jag föreslår insamlande av rikligt med metaforer för att ur
dem destillera fram vad som håller på att hända, med all hänsyn till varierande grupper och
situationer, just för att undgå fallgropen med det för tidiga generaliserandet. Sapirs och
Crockers teori, baserad på Kenneth Burke, om retorik som handling, som skapande av
samhälleliga omständigheter och inte enbart reflexer av dem, är användbar i en sådan
undersökning.
Och Crocker vänder sig också emot “the other extreme, the contextual approach”, som han
anser vara lika begränsande.
“...it would seem at least interesting to utilize a sort of Burkean analysis of the
general in the particular, rather than the reverse, or of the particular taken as
something uniquely itself.” (1977:66)
Jag kommer tillbaka till den gamla svårigheten med det subjektiva versus det objektiva, i
metoder såväl som i data. Metaforer kan ses som försök att förklara något med hjälp av något
bättre känt. Och de kan användas strategiskt och handlar då om värderingar. Det spelar ingen
roll om det gäller kulturellt etablerade metaforer, som i ordspråk eller ritualer eller talesätt,
eller om det är en individs spontana och originella engångsuppfinning – metaforer kan inte
vara subjektiva i sina mekanismer för då skulle de inte fungera, medan de däremot
naturligtvis ofta är subjektiva i det de försöker förklara eller i hur de värderar. Om de används
i övertalningssyfte måste de hålla sig inom de kulturella premisserna för vad som är
jämförbart, vad som är välkänt, och så vidare. Metaforer är både originella och kulturbundna.
Därför är de en bro, eller väg till en bro, över klyftan mellan det subjektiva och det objektiva.
Och metaforer har historia, så förutom att de kan säga något om vad som är/var välkänt eller
högt värderat i samhällen som kan vara både geografiskt och tidsmässigt avlägsna, kan de
kanske också säga något om förändring, detta hala fenomen. Som Worth (1974) säger, det
handlar både om att förena saker i enlighet med vad de är och i enlighet med vad de inte är.
Det är en fråga om “fit”, passform. Och denna “fit” är inte en gång för alla given och den är
definitivt inte universell.
Alltså skulle metaforanalys vara ett steg på vägen mot de nya antropologiska teorier som
Turner (1977) efterlyser:
“We have to develop strategies for ascertaining how the actors deal with
discrepant norms: what are their standards of appropriateness, how they assess the
20

espective weighings of stated and unstated rules, in short, how they assign
meaning to their transactions and interactions.” (64)
Detta måste belysas om man antar att kultursystem dels måste vidmakthålla sig själva, dels
måste anpassa sig till föränderliga omständigheter och även påverka förändringen. Ett sådant
antagande bör ligga bakom en processuell syn på kultur, vilket är vad Turner talar om i den
citerade artikeln. Jämför också Moore (1976) om anpassnings- och regulariseringsprocesser
och obestämdhet.
Experientialism
Att metaforer kan utgöra en bro mellan det subjektiva och det objektiva har blivit en
utgångspunkt för George Lakoff och Mark Johnson i ett nyutkommet verk, Metaphors we live
by (1980). De menar att de kan föreslå en syntes mellan subjektivism och objektivism, och de
kallar sitt förslag för experientialism.
Efter en kritik av båda skolornas brister förklarar de varför båda har överlevt trots alla strider.
Båda har viktiga funktioner. Båda söker efter förståelse, den ena av yttre företeelser, den
andra av inre aspekter på världen. Lakoff och Johnson menar att dessa målsättningar inte är
motsatta utan komplementerar varandra. De visar det genom sin metaforanalys. Tyvärr finns
det inte plats här för att ge en detaljerad redogörelse för hur de går tillväga, men de gör den
grundligaste genomgång jag hittills stött på av vad metaforer kan åstadkomma och hur de ser
ut. De kommer betydligt närmare användbara recept än några andra av de här citerade
författarna.
Allt jag kan göra här är att ta upp några av de frågor som blir av vikt för mitt förslag om
analys av metaforer som metodik i samhällsvetenskapliga undersökningar och summera
Lakoffs och Johnsons svar.
Den mest grundläggande frågan är: Hur skall vi se på kommunikation?
Den vanligaste synen i språkvetenskapen är den som Lakoff och Johnson kallar för conduitmetaforen,
eller som man skulle kunna kalla postpaketsynen. Vi har en sändare och en
mottagare och sändaren paketerar, kodifierar, det han avser skicka till mottagaren i lämpliga
ljudvågor eller skrivtecken, och mottagaren avkodifierar sedan, öppnar paketet. Grunden till
denna syn är uppfattningen att betydelse är något i sig, något objektivt, något fristående från
mänsklig förståelse. Betydelsen hos ord ligger alltså i orden och kan skickas från sändare till
mottagare och uppfattas korrekt på villkor att kodifiering och avkodifiering försiggår korrekt.
Språkvetenskapen handlar om hur kodifiering och avkodifiering går till och försöker ställa
upp regler för språkets överensstämmelse med den yttre verkligheten, sanningsvillkor, så att
kommunikationen skall kunna bli så fri som möjligt från missförstånd och fel.
Lakoff och Johnson menar att verkligheten inte består av ting med inneboende egenskaper
utan att betydelse är ett resultat av interaktion. Betydelse uppstår alltså i själva
kommunikationen och paketsynen blir otillämplig.
(Om vi finner att en grupp människor har en paketsyn på kommunikation är alltså det en
metafor som vi kan analysera och via den nå fram till diverse slutsatser om deras syn på
verkligheten – detta är ett exempel på vad jag menar metaforanalys kan vara bra till!)
21

Om betydelsen låg hos inneboende egenskaper hos tingen, skulle inte metaforer kunna skapa
betydelse och uttrycket metaforiska begrepp skulle bli en självmotsägelse. Allt metaforer
skulle kunna göra vore att påpeka redan föreliggande objektiva likheter.
En sådan syn på kommunikation leder alltså till att metaforer blir något ganska marginellt.
Men Lakoff och Johnson visar rakt igenom sin bok hur metaforer finns överallt i språk och
handling och tycks vara en grundläggande mekanism för människor i ansträngningen att
handskas med sin erfarenhet. Alltså måste en kommunikationssyn som inte tillåter någon
större uppmärksamhet inför ett så viktigt fenomen vara defekt.
Istället föreslår Lakoff och Johnson följande kommunikationssyn:
Betydelse är något man förhandlar sig fram till i interaktion. Ting och erfarenheter har inte
inneboende egenskaper förrän deras relevanta dimensioner blivit definierade för de människor
som skall tala om dem. Objekten är alltså relativa till våra interaktioner med världen och våra
egna projektioner på den. Kategorier är inte stelt fixerade utan är erfarenhetsgestalter som
definieras via prototyper.
Exempel: Enligt en objektivistisk syn skulle det gå att fastställa objektiva sanningsvillkor för
satsen: “Dimman låg framför berget.” Det skulle finnas en enhet “dimma”, en enhet “berg”
och en relation “framför”, och man skulle kunna iaktta världen och avgöra om en sådan
relation förelåg mellan de båda enheterna.
Men enligt den experientialistiska synen är dimma inte ett ting med fasta egenskaper och
gränser, inte heller berg. Det är en överenskommelse i en språkgemenskap som avgör vad
som kallas dimma (och inte exempelvis dis, moln, tjocka, och så vidare) och var en sådan
suddig företeelse börjar och slutar, och detsamma gäller berg, som inte heller har några
objektiva gränser i rummet eller som typ-objekt, fast det kan tyckas vara mindre suddigt än
dimma. Slutligen gäller detta också relationen “framför”. Det är svårare att förstå. Men
exempelvis en Hausa skulle säga att dimman var bakom berget i den situation där en europé
eller amerikan skulle säga att den var framför. Ett berg har inget ansikte, utan det att vi kan
säga att något ligger framför eller bakom ett berg beror på att vi projekterar oss själva på
världen och det kan man göra på olika sätt. När en europé tittar på ett berg tänker han sig
ungefärligen att berget tittar tillbaka, är vänt emot honom. En Hausa däremot tänker sig att
berget (eller en boll eller ett hus...) är vänt i samma riktning som han själv och alltså vänder
ryggen till. (Exemplet ges av författarna.)
När Lakoff och Johnson förkastar den objektivistiska kommunikationssynen betyder det inte
att de menar att allting är subjektivt. Vår erfarenhet är strukturerad. Experientiella gestalter
gör att strukturen inte är arbiträr. Dessutom är betydelse social och inte privat, som den
romantiska traditionen har hävdat, och följaktligen kan den sociala verkligheten ses som
något objektivt givet i en given situation. Förståelse framträder ur interaktionen med
omgivningen och med andra människor, det vill säga med den fysiska och sociala
verkligheten, och begränsas alltså av denna interaktion.
“We understand our experience directly when we see it as being structured
coherently in terms of gestalts that have emerged directly from interaction with
and in our environment. We understand experience metaphorically when we use a
gestalt from one domain of experience to structure experience in another domain.”
(230)
22

Och sådan förståelse kan vi kommunicera. Vi kan visserligen ha olika sorters erfarenheter och
kanske vi därför inte kan kommunicera fullständigt och alldeles adekvat vad vi menar. Men
via metaforer kan vi åtminstone delvis kommunicera även erfarenheter vi inte delar och det är
möjligt tack vare den naturliga strukturen i vår erfarenhet. Det är denna naturliga struktur vi
måste komma in till i analysen av metaforer.
Svaret på nästa viktiga fråga finns inbyggt i kommunikationssynen. Hur mycket kan man
generalisera, och hur brett, från de resultat metaforanalys ger?
Det som gör metaforerna förståeliga måste vara något gemensamt. Inte det man försöker
förklara via metaforer; att en metafor behövs är snarare tecken på att något inte är gemensamt.
Målsättningen bör vara att just i spelet mellan det som tas för givet som förklaringsgrund och
det som behöver förklaras se en ledtråd till hur pass gemensamma diverse kategoriseringar
och betydelser är i ett samhälle. Och kanske var gränserna går för olika gemensamma
betydelser, vilket vore ett steg på vägen mot en klarare förståelse av begreppet delkultur.
Svårigheten med detta begrepp – och nödvändigheten i att försöka göra det användbart! –
ligger ju just i att delkulturer inte kan ses som en samling pusselbitar som kan läggas ihop
genom en enkel addition och tillsammans och utan rest utgöra en helhet. Det är också svårt att
se en hierarkisk bild, eftersom olika delar överlappar på olika sätt – hur är det till exempel
med kön, klass och nationell bakgrund i Sverige i dag? Hannerz (1980) påpekar att
delkulturer inte bara påverkas av den helhet de ingår i, och i någon mån påverkar den, utan att
de också påverkar varandra. För att kartlägga hur utbredda olika “kollektiva medvetanden” är,
säger Hannerz, måste vi rikta uppmärksamheten mot de externa former som används för att
skapa och vidmakthålla dem, varibland språket är den viktigaste (men inte den enda).
(1980:7)
“Kultur innebär effektiv kommunikation.” (...) “Delkulturers gränser, kanske ofta
vagt markerade, går där budskap förstärks, försvagas, eller upphör att nå fram.”
(1980:8-9)
Just de punkter där budskap upphör att nå fram, menar jag, borde kunna preciseras via studier
av metaforanvändningens krav på tre sorters gemensamma premisser: för att en metafor skall
förstås måste det som antas vara välkänt också vara det och på liknande sätt för sändare och
mottagare; det som skall förklaras bör vara intressant på ett liknande sätt för båda (fast det
kanske är olika välkänt eller har tolkats på olika sätt); och principerna för jämförelse får inte
vara av olika slag. (Se också ovan sidan 10.)
Detta kan gälla i olika hög grad för olika samtalsämnen och för olika kombinationer av
samtalspartner. Metaforanalyser bör göra det möjligt att gå bortom ett sådant här allmänt
antagande och beskriva förhållandena, gränserna för förståelse eller givande
betydelseförhandlingar. Det kan kanske också bli möjligt att närmare beskriva sådant som
“förståelse” och “gemensamma premisser”, som inte är några enhetliga företeelser utan ofta
ganska breda continua från nästan total inlevelse till mycket ytliga men fungerande
interaktioner. (Detta följer av interaktionssynen på betydelse.)
För att återvända till Lakoff och Johnson, säger de att objektivitet inte kräver universellt
giltiga synpunkter. Frånvaron av inneboende betydelser skulle alltså inte göra generaliseringar
omöjliga. Men naturligtvis måste man medge att den “reasonable objectivity” de kommer
23

fram till kanske inte är möjlig när begreppssystem eller värderingar står i konflikt. När
värderingar och det som tas för givet inte sammanfaller är förståelse speciellt svårt, men den
är möjlig genom “negotiation of meaning.” Alldeles speciellt behövs då insikten att olika
synsätt finns, samt tålamod, flexibilitet, och så vidare. Det gäller att hitta den rätta metaforen
för att kommunicera de relevanta delarna av icke gemensamma erfarenheter.
“You slowly figure out what you have in common, what it is safe to talk about,
how you can communicate unshared experience or create a shared vision.” (231-
232)
Antropologer bör i detta känna igen vad de faktiskt gör i deltagande observation och som gör
att förståelsen förändras vartefter man med tiden tränger djupare in i det främmande.
Den gamla uppdelningen i levande och döda metaforer mister på sätt och vis sin betydelse
med detta synsätt. Givetvis finns det en skillnad, eftersom döda metaforer upplevs som om de
vore bokstavliga. Men en viktigare skillnad är den mellan sådant som tas för givet och kan
användas som förklaringsgrund, vare sig det är döda metaforer eller bokstavliga uttryck eller
sådant som fortfarande uppfattas som metaforer eller liknelser (en annan uppdelning som i
stora stycken mister sin betydelse liksom den mellan metaforer och metonymer), å ena sidan
och å den andra, sådana metaforer som skapas i kommunikationsögonblicket för att leta efter
gemensamma förståelsegrunder.
En fråga som blir mycket viktig är: Hur centrala är metaforer i vårt liv? Lakoff och Johnson
visar det, som sagt, genom en noggrann genomgång av de viktigaste grunderna för metaforer i
engelska språket, så som till exempel “mer är upp”, “bättre är mer” med flera, varav de flesta
går att överföra till svenska förhållanden. De diskuterar hur metaforer och kulturer stämmer
överens sinsemellan och med sig själva. De skiljer på ontologiska och strukturella metaforer.
De tar upp personifiering och metonym. De undersöker motsägelser och kommer fram till att
“coherence” inte är samma sak som “consistency”. De visar hur metaforisk strukturering är
partiell och vad det får för konsekvenser för vår verklighetsuppfattning (se till exempel ovan,
sidan 12, om samhällsvetenskapliga metaforer, som “samhället är en organism”!). Och så
vidare. Med andra ord försöker de beskriva metaforer på ett sätt som visar varför metaforer är
så vanliga i alla språk och varför de tycks kunna fungera så bra som förklaringar, som
utökning av kunskap, trots att deras funktionssätt är så svårt att beskriva för
språkvetenskapare och filosofer. Och de tar upp de flesta av de frågor jag i början av detta
papper nämnde som de vanliga i metaforlitteraturen och svaren passas in i ett system.
Detta system utgår ifrån att metaforer kan fungera som ett sorts handtag på den verkliga men
svårgripbara verkligheten.
“The primary function of metaphor is to provide a partial understanding of one
kind of experience in terms of another. (...) This may involve preexisting isolated
similarities, the creation of new similarities, and more.” (153-154)
I denna funktion kan de flesta av Fernandez “missions” passas in.
Metaforer har förutsättningar och konsekvenser via vilka de betonar och gör
sammanhängande vissa aspekter av vår erfarenhet. Därvid kan de skapa verklighet för oss,
särskilt social verklighet. När människor agerar utifrån något de tror på, kommer verkligheten
24

att ytterligare närma sig metaforen, så att metaforen kan komma att fungera som
självuppfyllande profetia.
Som exempel här tar Lakoff och Johnson ett uttalande av president Carter där han förklarade
att energikrisen var att betrakta som ett krig. Därigenom fick situationen följder, presidenten
kunde begära uppoffringar av folket, han kunde tala om prioriteringar och om fiender. Någon
annan föreslog en helt annan metafor, om en mjuk och en hård väg till energi. Men president
Carter hade mer makt och hans metafor, med vidhängande konsekvenser, segrade. Författarna
kommenterar:
“... whether in national politics or in everyday interaction, people in power get to
impose their metaphors.” (157)
Med andra ord är metafor ett av de sätt med vilka de makthavande kan påverka förhärskande
ideologier i för dem önskvärd riktning. Sådan påverkan kan analyseras bland annat genom
metaforer, således.
Vi drar slutsatser, sätter upp mål, fullföljer planer med mera på grundval av hur vi strukturerar
vår erfarenhet och det sker delvis, mer eller mindre medvetet, på basis av metaforer, säger
Lakoff och Johnson. 11 Därför, menar jag, är det ett sätt att komma åt kvinnors ställning i ett
samhälle, att försöka få fram de metaforer som använder kvinnor som förklaring, det kända,
och likaså de som försöker förklara vad kvinnor är, det vill säga kan göra. Se mitt exempel
ovan. Metaforer bör rimligtvis ingå i de mekanismer varigenom kvinnor – eller andra
förtryckta grupper eller klasser – accepterar sin underlägsenhet.
Folk tänker helt visst inte enligt konsistenta metaforer – utom möjligen vetenskapsmän – och
det finns det goda skäl till. Eftersom alla metaforer belyser vissa delar av verkligheten och
bortser från eller underbetonar andra (jämför med Van Velzens beskrivning av ett paradigm!
1973) kan inte någonsin en enda metafor räcka. Både objektivismens koncentration på
sanningsvillkor, som leder till att stora områden av viktiga mänskliga erfarenheter hamnar
utanför vetenskapens domäner, och subjektivismens vägran att se struktur och ordning i
betydelser måste förkastas. Experientialismen är mer än en syntes, den kan ge större kunskap
om kommunikation och ömsesidig förståelse, om självförståelse, om ritual, om estetisk
erfarenhet, om politik, menar Lakoff och Johnson.
Ritual till exempel kan ses som en partiellt konserverad metafor, en koherent struktur som på
något sätt ordnar vår erfarenhet. Konst ger ny struktur åt erfarenheten men är förståelig via
samma naturliga dimensioner som ligger bakom metaforer – även här kan man jämföra med
Batesons syn på konstens uppgift att hålla kontakt mellan medvetandet och det som inte får
vara medvetet och konstens sätt att göra det genom att via mångtydigheter antyda det som inte
går att uttrycka direkt (jämför ovan sidorna 7-8). Brenda Beck (1978) har likaså föreslagit att
metaforer fungerar som broar mellan analogiskt pre-verbalt tänkande och de vanliga
semantiska kategorierna. De skulle alltså på detta sätt delta i den integration av “mind” som
Bateson ser som livsviktig.
11 Det finns faktiskt vissa empiriska belägg för att metaforanvändning inte är något rent lingvistiskt. Se till
exempel Gardner och Winner (1980). De har vid försök med hjärnskadade personer visat att man kan ha rent
lingvistisk kompetens men inte förstå metaforer och likaså förekommer det motsatta, att vissa patienter kan visa
på bilder som korrekt tolkar metaforer trots att de inte kan förklara sig med ord. Gardner och Winner har också i
experiment med barn kommit fram till att förståelse och produktion av metaforer utvecklas så småningom,
vartefter barn lär sig kategorisera på samma sätt som vuxna, det vill säga enligt sitt eget samhälles konventioner.
25

Politiska och ekonomiska ideologier uttrycks i metaforiska termer – energikrisen är ett krig,
människan är en homo economicus eller homo faber eller naken apa, och så vidare – och
politiska metaforer är av speciellt stor betydelse eftersom de styr våra liv. Författarna ger det
här exemplet: “Arbete är en resurs.” Den metaforen har varit nästan ofrånkomlig i
västerländskt tänkande. Både kapitalister och socialister ser på arbete som en resurs.
Metaforen belyser korrekt en aspekt av arbete. Men den döljer andra. Den gör till exempel
ingen skillnad på om arbetet är meningsfyllt eller inte för den som utför det. Eftersom den
aspekten totalt glöms bort blir kostnadsfrågan det framträdande, billigt arbete blir något
eftersträvansvärt och vägen öppnas för exploatering av människor. (Obs! att jag inte har sagt
att det är den här metaforen som avgör att exploatering kommer till stånd.)
Slutord
Sådana här avslöjanden, som Lakoff och Johnson antyder, anser jag vara viktiga. Men för
dem som kanske finner dem triviala, kan jag ställa upp ett subtilare mål, enligt min mening
för avlägset för att tydligt kunna urskiljas, men man kan åtminstone nämna det.
Ardener (1980) talar om något som “ligger bakom” händelser i sociala system och som får
olika “utslag” i händelsernas ström. Det är detta bakomliggande vi vill komma åt, när vi
analyserar kulturer, för endast när vi kan beskriva det kan vi börja tala om “kulturmönster”,
“interaktion mellan kultur och ekonomi”, etcetera, på ett meningsfullt sätt. Endast det
bakomliggande kan få diverse underliga data att anta form och mening. Ardener kallar detta
bakomliggande för “templates” eller “p-structures.”
Och, som Foster och Brandes påpekar i sin kommentar i samma volym, har Ardeners pstrukturer
rikligt med föregångare. Det handlar ju om antropologins suddiga och undflyende
men ständigt centrala antagande om att mänskligt socialt beteende inte är rent slumpmässigt.
Ardeners idé är besläktad med Marx ideologi, Kroebers “superorganic”, Chomskys
djupstruktur, Lévi-Strauss elementärstruktur eller helt enkelt struktur, Kuhns paradigm,
Foucaults “episteme” och så vidare “... or simply the notion of culture itself in anthropology.”
(1980:274)
Och Laughlin och Stevens i samma volym fortsätter tankelinjen: “... potentially canalizing
components that gain congruence within the stream of events, and that are, in turn, affected by
the stream of events as outcomes.” (1980:341) 12
P-strukturerna finns, antar Ardener, men svårigheten är att de inte framträder i språket, vilket
däremot händelserna, eller s-strukturerna, gör. Endast via metaforer, analogier och
polysemiska symboler kan vi skapa “språkskuggor” av p-strukturerna, säger han. Jag antar att
inte bara antropologer och andra iakttagare gör den ansträngningen utan att folk som lever
med och, mer eller mindre, följer och agerar enligt olika templates – särskilt när de håller på
att förändras! – kan tänkas vara sysselsatta med att skapa rikligt med metaforer (och skämt,
analogier, ironier, etcetera) omkring dem.
Alltså är metaforstudier en väg in mot detta mystiska undanglidande som vi alla (utom
extrema behaviorister) ändå antar finns: kulturspecifika tolkningar av verkligheten och, härlett
12 TILLÄGG 2011: Om jag skulle skriva om detta i dag skulle jag lägga till Bourdieus begrepp habitus, givetvis.
Och kanske har så många av de tidigare begreppen fallit i glömska just tack vare att habitus elegant
sammanfattar vad de undersökte och pekade fram emot.
26

BIBLIOGRAFI
ur dem, normer, regler, kategoriseringar, och så vidare och dessa fenomens komplicerade sätt
att väva sig samman med varandra och gälla olika brett och olika djupt i ett visst samhälle.
Metaforer är broar mellan det givna och det föränderliga, mellan det materiella och det
konceptuella, mellan det konkreta och det abstrakta, mellan det privata och det sociala. De är
broar och alltså bör man kunna gå på dem, i båda riktningarna.
§§§§§§§§§§§§§§§§§§§
ALLWOOD, J. och ANDERSSON, L-G: Semantik. Kompendium, Avdelningen för lingvistik, Göteborgs
universitet, 1976.
ARDENER, E: Some Outstanding Problems in the Analysis of Events. I MaryLeCron Foster och Stanley
Brandes (eds): Symbol as Sense. Academic Press, New York, 1980.
BASSO, K: ‘Wise Words’ of the Western Apache: Metaphor and Semantic Theory. I Keith Basso och
Henry Selby (eds): Meaning in Anthropology. University of New Mexico Press, Albuquerque,
1976.
BATESON, G: Naven. Stanford University Press, Stanford, California, 1958.
________: Style, Grace and Information in Primitive Art. I Bateson: Steps to an Ecology of Mind.
Granada Publishing, London, 1978.
BECK, B: The Metaphor as a Mediator Beween Semantic and Analogic Modes of Thought. Current
Anthropology, Vol. 19, no. 1, mars 1978.
BLACK, M: Metaphor. I Francis J. Coleman (ed): Contemporary Studies in Aesthetics. McGraw-Hill,
New York, 1968.
_______: How Metaphors Work: A Reply to Donald Davidson. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The
University of Chicago Press, Chicago, 1980.
BLOCH, M: Introduction. I Maurice Bloch (ed): Political Language and Oratory in Traditional Society.
Academic Press, London, 1975.
BOOTH, W.C.: Metaphor as Rhetoric: The Problem of Evaluation. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor.
The University of Chicago Press, Chicago, 1980.
BROOKE-ROSE, C: A Grammar for Metaphor. London, 1958.
BROWN, R: A Poetic for Sociology. Cambridge University Press, Cambridge, 1977.
CULLER, J: Commentary. New Literary History, vol. 6, no. 1, 1974.
27

DAVIDSON, D: What Metaphors Mean. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The University of Chicago
Press, Chicago, 1980.
DEESE, J: Mind and Metaphor: A Commentary. New Literary History, vol. 6, no. 1, 1974.
DOUGLAS, M: Natural Symbols. Penguin, 1973.
EDGE, D: Technological Metaphor and Social Control. New Literary History, vol. 6, no. 1, 1974.
FERNANDEZ, J: Persuasions and Performances: Of the Beast in Every Body... And the Metaphors of
Everyman. Daedalus 101 (1), 1972.
___________: The Mission of Metaphor in Expressive Culture. Current Anthropology, vol. 15, no. 2.
Juni 1974.
FOSTER, M. and BRANDES, S: Introduction to Part V. I Foster och Brandes (eds): Symbol as Sense.
Academic Press, New York, 1980.
GARCIA MESEGUER, A: Lenguaje y discriminación sexual. Cuadernos para el diálogo, Madrid, 1977.
GARDNER, H. och WINNER, E: The Development of Metaphoric Competence: Implications for
Humanistic Disciplines. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The University of Chicago
Press, Chicago, 1980.
GEERTZ, C: The Interpretation of Cultures. Basic Books, New York, 1973.
________: Blurred Genres. The Refiguration of Social Thought. American Scholar, 43:165-179, 1980.
GOODMAN, N: Metaphor as Moonlighting. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The University of
Chicago Press, Chicago, 1980.
HABERMAS, J: Science and Technology as Ideology. (1968). I Barry Barnes (ed): Sociology of Science.
Penguin, 1972.
HANNERZ, U: Delkulturerna och helheten. Om grundvalar och gränser. Föredrag vid HSFR:s konferens
om kultursociologi, Gimo, 1980.
JAKOBSON, R: Poetik och lingvistik. PAN/Norstedts, Stockholm, 1974.
LAKOFF, G och JOHNSON, M: Metaphors We Live By. The University of Chicago Press, Chicago,
1980
LEACH, E: Culture and Communication. Cambridge University Press, Cambridge, 1976.
LEECH, G. Semantics. Penguin, 1976.
LEVI-STRAUSS, C: The Savage Mind. The University of Chicago Press, Chicago, 1973.
MILLS, C.W.: Situated Actions and Vocabularies of Motive. American Sociological Review, Vol. 5,
December, 1940.
28

MOORE, S.F.: Epilogue. I Moore och Myerhoff (eds): Symbol and Politics in Communal Ideology.
Cornell University Press, Ithaca, N.Y., 1976.
ORTNER, S: On Key Symbols. American Anthropologist, 75:2, 1973.
PAINE, R: The Political Uses of Metaphor and Metonym: An Exploratory Statement. I Paine (ed):
Politically Speaking. Institute for the Study of Human Issues. Philadelphia, 1981.
QUINE, W. V.: A Postscript on Metaphor. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The University of
Chicago Press, Chicago, 1980.
RICOEUR, P: The model of the text: meaningful action considered as a text. Social Research, no. 2, 1971
_________: Metaphor and the Main Problem of Hermeneutics. New Literary History, vol. 6, no. 1, 1974.
_________: The Metaphorical Process as Cognition, Imagination and Feeling. I Sheldon Sacks (ed): On
Metaphor. The University of Chicago Press, Chicago, 1980.
ROSALDO, M.Z. och ATKINSON, J.M.: Man the Hunter and Woman: Metaphors for the Sexes in
Ilongot Magical Spells. I Roy Willis (ed): The Interpretation of Symbolism. (ASA 3) Malaby
Press, London, 1975.
SACKS, S: On Metaphor. The University of Chicago Press, Chicago, 1980.
SAPIR, J.D. och CROCKER, J.C.: The Social Use of Metaphor. University of Pennsylvania Press, 1977.
SAVILLE-TROIKE, M. (ed): Linguistics and Anthropology. Georgetown University Round Table on
Languages and Linguistics. Georgetown University Press, Washington D.C., 1977.
SCOTT, M. och LYMAN, S: Accounts. American Sociological Review, 33, 1968.
SWANSON, D: Toward a Psychology of Metaphor. I Sheldon Sacks (ed): On Metaphor. The University
of Chicago Press, Chicago, 1980.
TURNER, V: The Forest of Symbols. Cornell University Press, Ithaca, N.Y., 1967.
________: Process, System and Symbol: A New Anthropological Synthesis. Daedalus 106 (3), 1977.
VAN VELZEN, H.U.E.T.: Robinson Crusoe and Friday: Strength and weakness of the Big Man
Paradigm. Man, vol. 8, no. 4, December 1973.
WORTH, S: Seeing Metaphor as Caricature. New Literary History, vol. 6, no. 1, 1974.
29