skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

Om betydelsen låg hos inneboende egenskaper hos tingen, skulle inte metaforer kunna skapa
betydelse och uttrycket metaforiska begrepp skulle bli en självmotsägelse. Allt metaforer
skulle kunna göra vore att påpeka redan föreliggande objektiva likheter.
En sådan syn på kommunikation leder alltså till att metaforer blir något ganska marginellt.
Men Lakoff och Johnson visar rakt igenom sin bok hur metaforer finns överallt i språk och
handling och tycks vara en grundläggande mekanism för människor i ansträngningen att
handskas med sin erfarenhet. Alltså måste en kommunikationssyn som inte tillåter någon
större uppmärksamhet inför ett så viktigt fenomen vara defekt.
Istället föreslår Lakoff och Johnson följande kommunikationssyn:
Betydelse är något man förhandlar sig fram till i interaktion. Ting och erfarenheter har inte
inneboende egenskaper förrän deras relevanta dimensioner blivit definierade för de människor
som skall tala om dem. Objekten är alltså relativa till våra interaktioner med världen och våra
egna projektioner på den. Kategorier är inte stelt fixerade utan är erfarenhetsgestalter som
definieras via prototyper.
Exempel: Enligt en objektivistisk syn skulle det gå att fastställa objektiva sanningsvillkor för
satsen: “Dimman låg framför berget.” Det skulle finnas en enhet “dimma”, en enhet “berg”
och en relation “framför”, och man skulle kunna iaktta världen och avgöra om en sådan
relation förelåg mellan de båda enheterna.
Men enligt den experientialistiska synen är dimma inte ett ting med fasta egenskaper och
gränser, inte heller berg. Det är en överenskommelse i en språkgemenskap som avgör vad
som kallas dimma (och inte exempelvis dis, moln, tjocka, och så vidare) och var en sådan
suddig företeelse börjar och slutar, och detsamma gäller berg, som inte heller har några
objektiva gränser i rummet eller som typ-objekt, fast det kan tyckas vara mindre suddigt än
dimma. Slutligen gäller detta också relationen “framför”. Det är svårare att förstå. Men
exempelvis en Hausa skulle säga att dimman var bakom berget i den situation där en europé
eller amerikan skulle säga att den var framför. Ett berg har inget ansikte, utan det att vi kan
säga att något ligger framför eller bakom ett berg beror på att vi projekterar oss själva på
världen och det kan man göra på olika sätt. När en europé tittar på ett berg tänker han sig
ungefärligen att berget tittar tillbaka, är vänt emot honom. En Hausa däremot tänker sig att
berget (eller en boll eller ett hus...) är vänt i samma riktning som han själv och alltså vänder
ryggen till. (Exemplet ges av författarna.)
När Lakoff och Johnson förkastar den objektivistiska kommunikationssynen betyder det inte
att de menar att allting är subjektivt. Vår erfarenhet är strukturerad. Experientiella gestalter
gör att strukturen inte är arbiträr. Dessutom är betydelse social och inte privat, som den
romantiska traditionen har hävdat, och följaktligen kan den sociala verkligheten ses som
något objektivt givet i en given situation. Förståelse framträder ur interaktionen med
omgivningen och med andra människor, det vill säga med den fysiska och sociala
verkligheten, och begränsas alltså av denna interaktion.
“We understand our experience directly when we see it as being structured
coherently in terms of gestalts that have emerged directly from interaction with
and in our environment. We understand experience metaphorically when we use a
gestalt from one domain of experience to structure experience in another domain.”
(230)
22