skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

Politiska och ekonomiska ideologier uttrycks i metaforiska termer – energikrisen är ett krig,
människan är en homo economicus eller homo faber eller naken apa, och så vidare – och
politiska metaforer är av speciellt stor betydelse eftersom de styr våra liv. Författarna ger det
här exemplet: “Arbete är en resurs.” Den metaforen har varit nästan ofrånkomlig i
västerländskt tänkande. Både kapitalister och socialister ser på arbete som en resurs.
Metaforen belyser korrekt en aspekt av arbete. Men den döljer andra. Den gör till exempel
ingen skillnad på om arbetet är meningsfyllt eller inte för den som utför det. Eftersom den
aspekten totalt glöms bort blir kostnadsfrågan det framträdande, billigt arbete blir något
eftersträvansvärt och vägen öppnas för exploatering av människor. (Obs! att jag inte har sagt
att det är den här metaforen som avgör att exploatering kommer till stånd.)
Slutord
Sådana här avslöjanden, som Lakoff och Johnson antyder, anser jag vara viktiga. Men för
dem som kanske finner dem triviala, kan jag ställa upp ett subtilare mål, enligt min mening
för avlägset för att tydligt kunna urskiljas, men man kan åtminstone nämna det.
Ardener (1980) talar om något som “ligger bakom” händelser i sociala system och som får
olika “utslag” i händelsernas ström. Det är detta bakomliggande vi vill komma åt, när vi
analyserar kulturer, för endast när vi kan beskriva det kan vi börja tala om “kulturmönster”,
“interaktion mellan kultur och ekonomi”, etcetera, på ett meningsfullt sätt. Endast det
bakomliggande kan få diverse underliga data att anta form och mening. Ardener kallar detta
bakomliggande för “templates” eller “p-structures.”
Och, som Foster och Brandes påpekar i sin kommentar i samma volym, har Ardeners pstrukturer
rikligt med föregångare. Det handlar ju om antropologins suddiga och undflyende
men ständigt centrala antagande om att mänskligt socialt beteende inte är rent slumpmässigt.
Ardeners idé är besläktad med Marx ideologi, Kroebers “superorganic”, Chomskys
djupstruktur, Lévi-Strauss elementärstruktur eller helt enkelt struktur, Kuhns paradigm,
Foucaults “episteme” och så vidare “... or simply the notion of culture itself in anthropology.”
(1980:274)
Och Laughlin och Stevens i samma volym fortsätter tankelinjen: “... potentially canalizing
components that gain congruence within the stream of events, and that are, in turn, affected by
the stream of events as outcomes.” (1980:341) 12
P-strukturerna finns, antar Ardener, men svårigheten är att de inte framträder i språket, vilket
däremot händelserna, eller s-strukturerna, gör. Endast via metaforer, analogier och
polysemiska symboler kan vi skapa “språkskuggor” av p-strukturerna, säger han. Jag antar att
inte bara antropologer och andra iakttagare gör den ansträngningen utan att folk som lever
med och, mer eller mindre, följer och agerar enligt olika templates – särskilt när de håller på
att förändras! – kan tänkas vara sysselsatta med att skapa rikligt med metaforer (och skämt,
analogier, ironier, etcetera) omkring dem.
Alltså är metaforstudier en väg in mot detta mystiska undanglidande som vi alla (utom
extrema behaviorister) ändå antar finns: kulturspecifika tolkningar av verkligheten och, härlett
12 TILLÄGG 2011: Om jag skulle skriva om detta i dag skulle jag lägga till Bourdieus begrepp habitus, givetvis.
Och kanske har så många av de tidigare begreppen fallit i glömska just tack vare att habitus elegant
sammanfattar vad de undersökte och pekade fram emot.
26