skriver in en gammal artikel i datorn: - Britt-Marie Thurén

trop (l. metafor)
metafor (att likna ngt metonym (att likna synekdok (att an-
vid ngt det inte är) ngt vid ngt i dess närhet) vända del för hel-
het eller vice versa)
metafor liknelse metonym synekdok
(implicit) (explicit) generali- partikula-
serande riserande
metafor metonym
Definition
metonym synekdok
Bland de mängder av definitioner på metafor – i vid betydelse – jag sett, tycks det finnas en
viss konsensus kring de mycket breda av typ “any identification of one thing with another.”
(Brooke-Rose 1958:23-24). Det är den definitionen som ligger till grund för mina resonemang
här. Och så fort man frågar varför man kan vilja kalla något för något det inte är och hur det i
så fall kan gå till, så kommer man till Aristoteles utgångspunkt: A kan ses som B om det finns
ett alpha som förhåller sig till A som ett beta förhåller sig till B. Eller som strukturalisterna
enklare uttrycker det: A är till B som C är till D.
Subtilare än så behöver vi inte bli för de syften detta papper har.
Vad är det som är intressant med metaforer?
De frågor metafor-tänkare oftast finner intressanta är nästan alltid huvudsakligen litterära eller
huvudsakligen filosofiska. Culler (1974) delar upp infallsvinklarna i två “vägar”: via
philosophica och via rhetorica. Worth säger att intressena varit tre: “interpretation,
formalization and representation.” (1974:197)
Frågorna rör sådant som: Hur kan metaforer definieras, om de alls går att definiera, om det
över huvud taget finns något att definiera? Hur kan metaforer, förutsatt att de går att definiera,
närmare beskrivas och indelas i underkategorier? Hur fungerar metaforer, vad är det som gör
att de “går hem”? Finns det regler för hur de skapas och tolkas, och hur ser de reglerna ut, av
vad slag är de? Till exempel och speciellt viktigt, vad måste man veta för att tolka en given
metafor? Betyder metaforen något i sig eller kan olika tolkningar av samma metafor i samma
sammanhang vara lika legitima? Har metaforer ett existensberättigande eller är de absurda
fantasiskapelser som enbart förvirrar tanken? Hur kommer det sig att vi vet att ett visst
yttrande inte skall tolkas bokstavligt? Är tolkning, översättning, parafrasering, det intressanta
eller ligger ny kunskap och väntar i riktning mot andra egenskaper hos metaforer, kanske
deras “open-endedness” eller kreativitet? Finns det ett kognitivt eller endast “konstnärligt”
och “känslomässigt” innehåll i metaforer? Om det finns ett kognitivt innehåll, går det att
överföra till andra uttrycksformer eller är det oupplösligt förenat med metaforen?
Åstadkommer metaforer någonting, kan de användas till exempel för att förbättra talarens
status eller för att påverka resultatet av en debatt? och så vidare och så vidare
4