Medaljörernas tacktal genom Sune Svanberg - IVA

Anförande vid IVA:s Högtidsdag den 29 oktober 2010
Sune Svanberg
Tacktal å samtliga medaljörers vägnar
Herr Talman, Fru Stadsråd, Ers Excellenser, Fru Preses, Kära IVAledamöter,
Mina Damer och Herrar:
Jag har fått den stora glädjen och äran att på samtliga medaljörers vägnar framföra vårt
tack till Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien - den äldsta i världen - för den heder som
vederfarits oss i dag. Vi känner oss tacksamma, utvalda och privilegierade att i dag få
dela glädjen tillsammans mer Er. Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien är en anrik
församling med tungt förpliktande anspråk att som främsta instans företräda teknik och
ingenjörskonst i landet. Hur har vi då kunnat hamna här i kväll i Ert celebra sällskap och
försedda med våra, för dagen nya och glänsande guldmedaljer? – Ja, det frågar vi oss
alla! För min egen del kan jag nog förstå att Sven-Erik Johansson, med sin för det
svenska näringslivet tunga expertis inom företagsekonomi och redovisning skulle kunde
hamna här, liksom Laurent Leksell, som genom sitt ledarskap bringat gammakniven till
tusentals patienters räddning, patienter som trott sig vara dödsmärkta. Att Hans Rosling
hamnat här begriper jag också, han som på sitt oförlikneliga sätt fått oss andra trögfattade
att förstå de stora sammanhangen som driver världshälsofrågorna!
Men hur kunde jag hamna här i Kungl. huvudstaden i den Kungliga
ingenjörsvetenskapsakademien med en fin medalj runt halsen? – Från barndomshemmet
utan elektriskt ljus, det lilla trädgårdsmästeriet där min svårt synhandikappade far
vinnlade sig om både oss barn och sina växter med kärleksfull hand, och full av självlärd
teknisk insikt och levnadsvisdom uppmuntrade oss att studera. Jag är tacksam mot vårt
land, som under lång tid haft plats för de små och obetydliga, som tillåtit dem som haft en
dröm att kunna förverkliga den, och som uppskattat hårt arbete och envetenhet. Under
nästan 40 år har jag arbetat med de fascinerande ljusalstrare som kallas lasrar - extremt
skarpa verktyg. Som alla andra skarpa verktyg kan lasrar användas för uppbyggande eller
destruktiva ändamål – min stora glädje är att ha kunnat nyttja dem både i grundforskning
om maskineriet i mikrokosmos, och som jag tror i viktiga tillämpningar inom energi,
miljö och medicin. Ännu har vi inte kommit lika långt som Laurent Leksell´s Electa,
men potentialen är stor att minska mänsklig lidande, förbättra energianvändning och
säkerställa miljön.
När vi nu idag vederfarits denna heder så vill vi vara snara att påpeka, att det bara är med
hjälp av våra synnerligen duktiga medarbetare som det eventuellt prisvärda har
åstadkommits. Vi vill vara här som representanter för alla dem som satsat hårt på det
gemensamma arbetet och som delat glädjeämnen och sorger med oss.
Teknik, ingenjörsvetenskap, entreprenöranda, och ett visst sinne för vad som skulle
behöva åstadkommas, är väsentligt för samhällets framsteg. Syftet med allt vi gör och
strävar efter skulle väl alltid vara att försöka göra världen lite bättre, och att tillskapa
bättre förutsättningar för dem som kommer efter oss. Världen är full av skriande

orättvisor och påtvingade eller självförvållade problem – en stor del av mänskligheten
lider under sjukdomar och brist på det mest fundamentala. Teknik och vetenskap kan
göra mycket för att råda bot på detta, men ännu vikigare är kanske vänskap, förståelse,
solidaritet och handgripliga insatser. Jag noterar med glädje det engagemang som finns
hos mina medmedaljörer: Laurent Leksell är ordförande i Stockholms Stadsmission,
Hans Roslings arbete leder osvikligt till en förbättrad insikt, och hälsa för världens
fattiga. Sven-Erik Johanssons insatser för företagens välbefinnande kan generera resurser
att användas på ansvarsfullt sätt. Jag har själv försökt arbeta med det skarpa
laserverktyget inom energi-, miljö- och medicinforskning, och för realistiska
tillämpningar i fattiga länder, främst i Afrika. Vi kan alla hjälpa till i
Ingenjörsvetenskapsakademiens anda att tvinga framtiden att bli som vi skulle vilja ha
den.
Vi pristagare önskar Akademien och dess högsta företrädare all glädje i det
viktiga arbetet att genom skicklighet och idoghet övervinna tekniska problem och att,
som det heter, ”outsmart nature”, om naturen någon gång vill vara vrång mot oss. Men
oftast är ju naturen med oss med sina fantastiska värden och tillgångar – och allra oftast
är det ju en fråga om att arbeta med naturen, inte mot den!
Här står jag i min salig fars gamla lantliga frack, som jag med stolthet bär i kväll. Han
fick aldrig tillfälle att studera eller träffa fint folk i Stockholm! I kväll har han fått sin
revansch! Tack för den fina medaljen!